Sagan om Persevs.
Men Zevs, som kände melidande med den olyckliga prinsessan, vilken av sin egen fader var dömd att försmäkta i fängelse, mutade vakten med guld - "förvandlade sig till ett guldregn", som sagan säger -, befriade henne ur fängelset och tog henne till maka.
Snart fingo Zevs och Danae en son, och de gåvo honom namnet Persevs.
När Akrisius fick veta, att Danae var befriad och även hade fått en son, blev han så förfärad, att han för att rädda sitt eget liv beslöt att förgöra både dottern och hennes barn.
Han befallde därför, att Danae och Persevs skulle läggas i en öppen kista, vilken sedan skulle kastas ut i det stormande havet.
Allt skedde så, som den grymme Akrisius hade befallt, och Akrisius trodde nu åter, att han hade hindrat gudarnas förutsägelse att gå i fullbordan.
Men även denna gång kom Zevs till de olyckligas räddning. Då kistan var utsatt i vattnet, bjöd han havets vågor att upphöra med sitt svallande och lät en stilla vind föra moder och barn till en grönskande ö.
På denna ö härskade en konung, som hette Polydiktes. För honom berättade Danae sitt sorgliga öde och bad honom om skydd för sig och sitt barn.
Polydiktes svarade, att han ansåg det för en ära att få mottaga Zevs' ädla maka. Han bjöd henne stanna i hans borg och lovade att själv uppfostra hennes son.
Polydiktes ångrade dock snart, att han tagit Persevs under sitt beskydd, ty då han såg, huru hastigt den unge gudasonen växte upp till en skön, djärv och kraftfull yngling, började han frukta, att hans makt kunde bliva för stor. Så snart Persevs var fullväxt, beslöt därför Polydiktes att undanröja honom genom att giva honom något uppdrag, som satte hans liv i fara.
I fjärran västern, där solen gick ned, hade trenne förskräckliga vidunder, kallade Gorgonerna, sitt tillhåll. Dessa voro så rysliga, att var och en, som kom i deras närhet, vid åsynen av dem förvandlades till sten. Deras kroppar voro betäckta med drakfjäll, de hade stora huggtänder likt vildsvinen; i stället för händer hade de klor av koppar, och i stället för hår hade de kring sina huvud slingrande huggormar.
Blott den yngsta av dessa förskräckliga systrar, Medusa, var sårbar, de tvenne andra kunde intet vapen döda. Men om det lyckades någon att avhugga Medusas huvud, så hade denne på samma gång befriat världen från de tvenne andra, ty allteftersom hennes kropp kallnade, skulle även systrarnas kroppar stelna i döden.
Allt detta berättade Polydiktes för sin djärve fosterson och uppmanade honom därefter på det ivrigaste att draga till Gorgonernas land, avhugga Medusas huvud samt föra detta med sig som ett segertecken.
Den ärelystne gudasonen mottog med glatt mod denna uppmaning. Men innan han begav sig av, bad han Olympens gudar om råd och hjälp. Och gudarna lovade att giva honom tjänliga redskap att använda vid utförande av sitt hjältedåd.
Hades lovade honom en hjälm, som skulle göra honom osynlig. Hermes lovade honom bevingade skor, en väska och en diamantskära, och Pallas Atena lovade honom en spegelblank sköld. Men alla dessa ting skulle han själv hämta hos de nymfer, som hade dem i förvar.
Viss om seger anträdde Persevs den farliga färden.
Först måste han vandra genom det land, som tillhörde Gorgonernas systrar, Graierna, tre gamla gråhåriga häxor, som tillsammans ägde blott ett öga och en tand. Dessa nödvändiga verktyg, nämligen ögat och tanden, använde de alla tre, allteftersom de behövdes.
Graierna visste, var de nymfer bodde, vilka förvarade Persevs' gudagåvor, och han bad dem visa honom vägen dit.
Graierna vägrade att göra honom denna tjänst.
Persevs fråntog dem då ögat och tanden. Häröver blevo Graierna så ursinniga, att de skriade högt och svuro att hämnas på Persevs för den oersättliga skada han vållat dem.
Persevs lovade dem nu att giva ögat och tanden tillbaka, om de blott ville visa honm vägen till nymferna. Och på detta villkor läto de äntligen övertala sig att uppfylla Persevs' begäran.
Allt gick sedan lyckligt för Persevs.
Av nymferna mottog han allt vad gudarna hade lovat honom och med hjälp av de bevingade skorna kom han sedan lätt fram till Gorgonernas land.
Persevs, som ju visste, att var och en, som såg på Gorgonerna, genast blev förvandlad till sten, närmade sig de tre vidundren med stor försiktighet. För att slippa se dem smög han sig baklänges fram till den plats, där de lågo.
Då han kom i deras närhet, hörde han ett väldigt snarkande och förstod därav, att de voro försänkta i djup sömn. Persevs tog nu sin spegelblanka sköld och höll den så, att han i den kunde uppfatta något av deras rysliga bilder. Därefter tog han fram sin diamantskära, måttade mot Medusas huvud och lyckades att med ett enda hugg skilja det från kroppen.
I detsamma framsprang ur blodet, som flöt från det dödade vidundret, en bevingad häst, vilken fick namnet Pegasus. Frustande och gnäggande svingade sig denna genast upp till Olympen, där Zevs mottog honom och lät honom med hovarna öppna den källa, ur vilken de nio sånggudinnorna släckte sin törst.
Men Persevs inlade Medusas huvud i den väska han fått av Hermes och avlägsnade sig, såsom han kommit, med bortvänt ansikte.
Då de båda andra vidundren vid sitt uppvaknande sågo Medusas stympade kropp, rasade de vilt och höjde sig upp i luften för att förfölja mördaren. Men strax kände de, hur deras lemmar hade stelnat, och inom kort nedföllo de döda till marken.
Persevs, som på sina bevingade skor svävade allt vidare framåt i rymden, befann sig efter några timmar mitt över Libyens öknar. Där hände det, att några droppar blod från Medusas nyss avhuggna huvud genom väskans botten nedföllo på jorden. Dessa droppar förvandlades genast till en giftig orm, och alltifrån den dagen blev denna öken uppfylld av ormar och andra skadliga kräldjur.
Sedan Persevs av vindarna drivits än hit och än dit, kom han slutligen till Hesperien, ett bördigt land med sköna trädgårdar fulla av de härligaste frukter.
Konungen i detta land var en ond jätte vid namn Atlas. Trött av den svindlande färden sänkte sig Persevs ned över konungens borg, framträdde inför Atlas och bad honom härberge över natten.
Men Atlas, som fruktade, att Persevs ville beröva honom någon av hans gyllene frukter, drev honom ut ur sitt palats och tillsatte en drake att vakta den fruktbärande trädgården.
Atlas' ogästvänliga bemötande skulle dock ej bliva ostraffat.
Med tillslutna ögon upptog Persevs Medusas huvud ur väskan, räckte fram det mot Atlas och sade: "Du unnade mig ej vad jag begärde av dig, men se här, mottag ändå av mig denna gåva!"
Atlas såg på huvudet och förvandlades i samma ögonblick till ett högt berg. Händer, fötter, armar och ben blevo bergsryggen, skägg och hår utbredde sig till skog, och huvudet sträckte sig som en hög spets upp över molnen.
Persevs lade nu åter in Medusas huvud, hängde väskan över sina skuldror, satte hjälmen på sitt huvud, spände på sig de bevingade skorna och svingade sig än en gång upp i luften.
Genom natt och dag flög Persevs än vidare genom rymden. Plötsligt blev han så trött, att han måste söka vila på jorden. Men det var uti ett olyckligt land Persevs denna gång hamnade. Sedan lång tid tillbaka var det plågat av ett vilt sjöodjur, som vållade död och förödelse vida omkring.
Gudarna hade lovat att befria landet från det grymma sjöodjuret, om konungen offrade sin dotter Andromeda. Det uppskrämda folket hade nu tvingat konungen att utlämna sin dotter, och hon hade därefter blivit fastbunden vid en klippa, just där odjuret brukade stiga upp ur havet.
Då den olyckliga Andromeda så hängde vid klippan, undergivet väntande att bliva slukad av odjuret, fick Persevs se henne. Gripen av det djupaste medlidande med den sköna flickan gick han fram till henne och frågade, vem hon var samt varför hon hängde där, fjättrad vid klippan.
Andromeda omtalade för Persevs sitt olyckliga öde och bad honom frälsa hennes liv.
Men under det Andromeda så talade, började havet att högt svalla, och på dess vågor såg man det odjur komma simmande, åt vilket Andromeda skulle offras.
Andromeda uppgav ett skri av ångest, och fader och moder ilade därvid till hennes sida för att tröstlösa åse hennes död.
Persevs steg då fram till konungen och drottningen och sade: "Jag är Persevs, son av Zevs och Danae. Olympens gudomliga makter äro mig bevågna, och jag har nyss med deras bistånd besegrat de skräckinjagande Gorgonerna. Lova att giva mig eder dotter till maka, och jag svär att befria henne från den nesliga död, som är henne ämnad." Med glädje gåvo föräldrarna sitt bifall till denna begäran och lovade dessutom Persevs att en gång få ärva deras konungarike.
Genast svängde sig den djärve ynglingen högt upp i luften men sänkte sig åter och slog ned som en örn på odjurets rygg. Därefter högg han diamantskäran djupt in i dess kropp och lyckades slutligen efter en lång och hård strid ända dess liv, varefter det hemska odjurets lik fördes bort av de brusande böljorna.
Stolt och glad löste Persevs den sköna Andromedas bojor och åtföljde sedan henne och hennes föräldrar till konungens palats, där han med lysande prakt firade sitt bröllop.
Därefter förde han sin lyckliga gemål med sig till sin moder, Danae. Med henne kommo de båda makarna överens, att de tillsammans skulle fara till Argolis för att besöka konung Akrisius. Persevs ville själv övertyga honom om att han ej behövde frukta för sin dotterson. I stället för att taga morfaderns liv ville Persevs med sonlig vördnad tjäna honom på hans ålderdom
Men nu skulle Persevs få erfara, att vad gudarna låtit förutsäga, det måste ske.
Då Persevs med maka och moder anlände till Argos, gick han ensam upp till sin morfaders borg för att något lära känna Akrisius, innan han omtalade vem han var. Men Persevs kunde ej strax träffa konungen, ty denne var upptagen av diskuskastande - en lek som var bruklig på denna tid. Även som främling hade Persevs tillåtelse att deltaga i leken, och han fattade därför, också han, en diskustrissa och kastade den. I detsamma bytte den gamle konungen om plats, och Persevs' diskustrissa råkade honom mitt i pannan, så att han nedföll död till jorden.
I djup sorg lämnade Persevs med maka och moder sin födelsestad.
Persevs ville ej härska över sin morfaders rike, då detta på ett så sorgligt sätt hade tillfallit honom. Han grundade i stället ett stort välde i Mycene, där han fortfarande utförde stora, berömliga gärningar samt blev stamfader för många härliga hjältar, vilkas bedrifter åt oss äro bevarade i både sång och saga. Medusas huvud skänkte Persevs till Pallas Atena, som fäste det mitt på sin sköld, varest det alltjämt visade sin makt genom att slå landets fiender med förstenande skräck.
