HAVSTROLLET, SOM KÖPTE SALT
Saga från Småland upptecknad av Sven Sederström
I mitten av 1700-talet seglade kapten Pettersson från Göteborg till Spanien för att hämta en last med salt. Han förde en stor brigg, som tillhörde några köpmän i Göteborg. Kaptenen tog full last med salt och återvände hem med god vind och gott hopp om att snart kunna hämta ny last.
Då de hade seglat ett bra stycke, stannade fartyget plötsligt, liksom hade någon osynlig makt hållit fast det. Skeppet stannade stilla och stod alldeles orörligt. Kaptenen och de andra ombordvarande blev väldigt förundrade över denna konstiga händelse och såg bestörta pả varandra. De kunde inte förstå vad detta betydde.
Just som de var som mest förundrade, stod en gammal gubbe framför dem, som tilltalade kaptenen:
"Var utan fruktan, herr kapten! Eder skall intet ont vederfaras, om ni bara gör som jag bestämmer. Jag vet att ni har salt i lasten. Jag vill köpa alltsammans. Ni kommer få ordentligt betalt.”
Kaptenen gjorde invändningar och nämnde att varken saltet eller fartyget tillhörde honom utan några köpmän från Sverige. Han kunde inte sälja det, som inte var hans egendom. Men gubben kastade arga blickar på honom och sa:
"Det betyder väl ingenting om du säljer saltet till mig eller någon annan, om du får ordentligt betalt.
Vad du begär för tunnan skall du få, och dessutom skall du veta, att du aldrig kommer ur fläcken, förrän du bifaller min begäran."
Kaptenen blev synbart förlägen inför denne ovanlige köpare och vågade inte neka.
"Var skall jag göra av saltet?" Frågade kaptenen, under det han ängsligt såg sig omkring.
"Kasta ned det här!" sade gubben och pekade med högra handen tätt invid fartygets sida.
"Hur många tunnor önskar ni?" sade kaptenen, svarade gubben.
Strax började man verkställa gubbens befallning. Alla arbetade tyst och stilla. Då man lastat av några hundra tunnor, sade gubben till dem att sluta.
"Nu är det nog. Jag är nöjd med detta", sade han. "Men vem av eder, gossar, vill nu följa med mig för att ta emot betalningen? Intet ont kommer hända.”
Alla stod tigande och såg på varandra. Kaptenen hade hellre sett att han fått segla iväg utan betalning, för han började tvivla pả en lycklig utgảng av hela äventyret.
Slutligen bestämde han sig för att följa med.
"Vart skall jag ta vägen?" Frågade han med ängslig röst.
"Hoppa efter mig!" sade gubben. Och genast försvann både han och kaptenen ner i det lugna havet.
"Nu är det förbi med dem bảda", sade besättningen oroligt. "Jag tror aldrig vi få se något mer av honom.”
I samma ögonblick som han kastade sig i havet, stod han på salthögen tillsammans med gubben. Högen låg på ett stort grönt fält, där flera hundra kreatur gick och betade.
"Ser du alla dessa kreatur?" Frågade gubben och pekade med handen utåt fältet. "tycker du inte att jag kan behöva salt, då jag skall slakta alla dessa kreatur?"
"Jo, visst behövs det mycket salt" , sade kaptenen, samtidigt som han följde med gubben in i en stor byggnad. De kom in i ett vackert rum, som var fullt av vackra möbler.
"Sitt ner, min vän", sade gubben och gick fram till en stor pulpet, som stod under ett fönster. Här drog han fram en låda full med pengar.
“Kom fram, så skall du få betalt för saltet! Och här ger jag dig några extra riksdaler i drickspengar för att du inte var rädd".
Kaptenen tog tacksamt emot pengarna och stoppade ned dem i fickan. I detsamma kom en vacker kvinna in genom dörren från ett annat rum.
“Gå efter ett glas vin åt denne man!" sade gubben till den unga kvinnan. Utan att säga något gick hon genast ut och kom strax tillbaka med ett stort glas vin i handen . Hon räckte det åt kaptenen.”Drick", sade gubben, "du behöver ej vara rädd!" Men kaptenen vägrade att taga emot glaset av fruktan för de farliga följder, som drycken kunde medföra. Men gubben upprepade sin begäran under försäkran, att han ej skulle lida någon skada därav. Nu vågade kaptenen inte neka längre, för han var rädd för gubben. Han tog emot glaset med darrande hand, anbefallde sig i Guds beskydd och drack ur vinet, som smakade förträffligt.
Nu önskade han sig lyckligt tillbaka till fartyget.
"Följ mig tillbaka till salthögen", sade gubben, " så skall du snart komma upp!"
Och i samma ögonblick, som de kom upp på salthögen, stod kaptenen på däcket. Alla blev glada, när de fick syn på honom, och han berättade för dem, hur det hade varit.
Strax började fartyget röra sig och nu med ännu snabbare fart än förut seglade de tills de nådde Göteborgs hamn.
Kaptenen seglade ännu i flera år och passerade ofta samma väg, men han hörde aldrig mer av gubben.
Några år senare bosatte sig kaptenen i Sandsjö socken i Småland. På Sandsjö marknad fick han plötsligt se samma gubbe, som köpt saltet av honom på Spanska sjön. Han gick fram till gubben och hälsade artigt:
"Goddag, min hedersman, tack för sist! Är ni nu här uppe i Småland?"
Gubben kastade en arg blick på honom och sade:
“Kan du se mig?”
"Ja, det gör jag visst", sade kapten Pettersson.
"Ja, eftersom du inte kunde hålla tyst, då du såg mig, så skall du aldrig mera se dagens ljus.” Och i samma ögonblick blev kaptenen stenblind.
En viss änkefru, en doktorinna, född i Fröderyds församling och ännu lever, hade talat med samma kapten Petterson i sin barndom. Han berättade denna historia som den verkliga orsaken till hans blindhet.
Han var ganska gammal och berättade ofta om denna historia.
