Vallaremannen
Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon
huld eller skyld j verlden, utom sin styfmoder. Men styfmo-
dern var en elak qvinna, och unnade honom hvarken att få
något i sig eller på sig. Den stackars pojken led så mycken
nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä; men aldrig
fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa
beta bröd, morgon och afton.
En vacker dag hade styfmodern gått bort, utan att lemna
fram någon mat. Vallpojken måste således drifva till skog,
fastandes, och såsom han nu var mycket hungrig, grät han
bitterligen. Men när middagen kom aftorkade han sina tårar,
och gick upp på en grön kulle, hvarest han hade för sed att
hvila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen
plägade alltid vara friskt och daggigt under de löfviga träden;
men nu var daggen borta, marken torr, och gräset nedtram-
padt. Detta föll \allpojken sällsamt före, och han undrade
hvem som trådat i gröngräset. Bäst han nu satt i djupa
tankar, märkte han någonting, som låg och glimmade emot
solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par
små, små skor af det aldra hvitaste glas. Då "blef han äter
förnöjd, glömde sin hunger och lekte hela dagen med de små
glas-skorna.
Om q vallen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt
fä, och dref till bys. När han nu hade kommit ett stycke på
vägen, mötte^honöm en liten-,- liten gosse. .Pilten .helsade vän-
ligt: »god qväll!» 'Qod qväll igen', helsade vallpojken. Den
lille sporde: »har du hittat mina -skor-s som- jag på morgonen
tappade i grön-gräset?» Vallpojken gaf till svars: 'ja, jag har
funnit dem. Men, kära dul låt mig behålla de små skorna;
jag har tänkt gifva dem åt min styfmoder, så får jag kanske
litet mat, när jag kommer hem'. Pilten bad nu så innerli-
gen vackert: »gif mig åter mina skor! en annan gång vill jag
tjena dig igen.» Dä gaf pojken tillbaka de små glas-skorna;
men den lille blef mycket glad, nickade förtroligt, och sprang
sina färde.
Vallpojken lullade nu ihop sin boskap, och gaf sig på hem-
vägen. När han kom till gården var det redan mörkt, och
styfmodern bannades att han kom så sent. »Det står gröt
qvar i fatet», sade hon, »ät nu och packa dig i säng, så att
du i morgon bittida kan komma upp med annat folk.» Den
stackars vallpojken tordes icke svara till dessa hårda ord,
utan åt, och smög derefter bort till hö-skullen, hvarest han
plägade sofva. Men hela natten drömde han om intet annat,
än den lille pilten och hans små glas-skor.
Arla om morgonen, innan sol sken östan, väcktes pojken
af sin styfmoders rop: »upp med dig, din lättingl det är Ijusaa
dag, och kräken böra inte stå och hungra för din skull.» Haa
steg nu genast upp, fick en beta bröd, och lullade sitt fä i
vall. När han kom till den gröna kullen, som alltid var så
sval och skuggig, tycktes det honom underligt, att daggen var
bortskakad ifrån gräset, och marken torr, ja nästan mera än
dagen förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se
någonting, som låg i grön-gräset och skimrade emot solen.
Han sprang genast dit, och fann en liten, liten hätta (mössa);
men hättan var röd till färgen, och små gyllene klockor voro
fastade dervid på alla sidor. Då blef han mycket glad, så att
han "lömde sin hunger, och lekte hela dagen med den fagra
hättan.
Om qvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt
fä, och lagade sig att drifva till bys. Vid det han nu kom på
vägen, mötte honom en mycket liten och dertill mycket fager
jungfru. Hon helsade vänligt: »god qväll!» 'God qväll igenl'
helsade vallpojken. Den lilla sporde: »har du funnit min hätta,
som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Pojken svarade:
'ja, jag liar hittat den. Men, kära du I lät mig behålla den
lilla mössan; jag har tänkt att ge den åt min elaka styfmo-
der, så får jag kanske litet mat, när jag kommer hem'.
Jungfrun bad nu sä innerligen vackert: »gif mig åter min hätta!
en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf vallpojken
henne den lilla mössan; men jungfrun blef sä glad, så glad,
nickade vänligt, och sprang sina färde.
Pojken lullade nu ihop sitt fä, och gaf sig emot hemmet.
När han kom till garden var det redan mörkt, och styfmodern
Iiade länge väntat honom. Hon var nu mycket misslynt, och
sade: »alltid skall du komma så sent, att jag får sitta uppe
halfva natten och mjölka. Der står gröt qvar i fatet, ät nu
och packa dig i säng, att du i morgon bittida kan komma upp
med annat folk.» Den stackars gossen tordes icke svara till
dessa härda ord, utan åt, och smög derefter upp på hö-skullen,
hvarest han plägade sofva. Men hela natten drömde han om
ingenting annat, än den lilla jungfrun och hennes röda mössa.
Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken
af sin styfmoder, med det vanliga ropet: »stig upp din lältingl
icke böra kräken stå och hungra för din skull.» Den stackars
gossen steg genast upp, och lagade sig att drifva vall; men
innan han gick, bad han sin styfmoder om en beta bröd.
3)Bröd!» sade den elaka qvinnan, »en odugling, såsom du, är
inte bröd värd.» Pojken måste således gä bort helt fastande,
hvilket gick honom hårdt till sinnes. När han nu kom ut i
den gröna skogen, och satte sig ned pä kullen, hvarest han
plägade hvila under sommar-hettan, föll det honom sällsamt
före att marken var ännu mera torr än de föregående dagarne,
och gräset trampadt i stora rundlar. Dä rann det honom i
hugen hvad han hade hört om de små E/fvorna, att de tråda
sin dans om sommar-nätterna i det daggiga gräset, och han
förstod att detta månde vara en Elfve-ring eller Elfve-dans.
Vid han nu satt i djupa tankar, stötte han med foten emot en
liten pingla, som låg i gräset; men den lilla bjällran klingade
dervid sä Ijufligt, att all boskapen lopp tillsammans, och ställde
sig alt lyssna. Då blef pojken äter glad, och lekte med den
lilla pinglan, till dess han förgät sin sorg och korna glömde
sitt bete. Och så förgick äfven den dagen, långt hastigare
än han kunnat tänka.
När det led emot qvällen, och solen stod jemns med skogs-
topparne, lockade vall-pojken sitt fä, och redde sig att åter-
vända hem. Men huru han ock mätte lulla och ropa, ville
boskapen icke skiljas ifrån botet, ty der var ett fagert och
gräs-rikt ställe. Då tänkte pojken vid sig sjelf: );kanske lyda
de bättre den lilla pinglan.» Han tog sä fram sin bjällra, och
klingade vid det han gick utåt vägen. Genast kom skälle-kon
löpandes efter honom, och med henne följde det öfriga fäet.
Då blef vallgossen glad i hugen, ty han förstod väl hvad gagn
han kunde göra sig med den lilla bjällran. Bäst han nu gick,
mötte lionom en liten, liten gubbe. Gubben helsade vänligt:
»god qväll!» 'God qväll igen!' sade pojken. Den lille sporde:
»har du funnit min pingla, som jag pä morgonen tappade i
grön-gräset?» Vallpojken genmälte: 'ja, jag har hittat den'. Gub-
ben sade: »gif mig den tillbaka!» 'Nej,' 'svarade pojken, 'jag
är icke så dumm, som du tänker. I förgärs hittade jag två små
glas-skor, dem lockade en liten gosse ifrån mig. I går fann
jag en hätta, den gaf jag åt en liten jungfru; och nu kommer
du och vill taga ifrån mig den lilla pinglan, som är så god att
locka kräken med. Andra hittare få hitte-lön, men jag får
aldrig något.' Den lille gaf nu många fagra ord, att han
skulle återfå sin pingla; men ingenting halp. Dä sade gubben:
»gif mig åter den lilla bjällran, och jag vill här gifva dig en
annan, hvarmed du kan locka ditt fä; dertill skall du få önska
dig tre önskningar.» Pojken tyckte att detta var ett godt vil-
kor, och samtyckte gerna dertill. Han tog så till orda: »efter
som jag får önska mig hvad jag vill, så önskar jag att bli ko-
nung, och så önskar jag att få en stor kungs-gård, och så
önskar jag att vinna en fager, fager drottning.» 'Du önskar
icke ringa önskningar,' återtog den lille, 'men lägg väl på
sinnet hvad jag nu säger dig. I natt, medan alla sofva, skall
du gå hemifrån, tills du kommer till en kungs-gård, som ligger
rätt nordan ut. Här har du en pipa af ben. Om du kommer
i nöd, så blås deruti. Kommer du åter i stor nöd, blås om
igen. Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då
sönder pipan, och jag vill hjelpa dig, såsom jag har lofval.M
Pojken tarl ade mycket för gubbens föräringar, och så gick
Elfve-konungen sina färde. Men vallpojken drog hemåt, och
gladde sig att snart slippa valla fä ät sin elaka styfmoder.
Då pojken kom till bys var det redan mörkt, och styf-
modern hade länge väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket
förbittrad, så att den stackars gossen fick hugg i stället för
mat. »Detta räcker väl inte så länge», tröstade pojken sig
sjelf, vid det han smög upp på hö-skullen. Han lade sig der-
efter att hvila, och sof en kort blund. Men vid midnatts-tid,
långt innan hanen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån
gården, och begynte sin färd rätt nordan ut, såsom gubben
hade sagt. Han vandrade så utan rast eller ro, öfver berg
och dalar, och två gånger gick solen upp, och två gånger gick
solen ned, medan han ännu var på vägen.
På tredje dagen, emot qvällen, kom vallpojken till en kungs-
gård, som var så stor att han aldrig tänkt få se dess like.
Pojken gick in i köket, och bad om tjenst. «Hvad är din kun-
skap och idrott?» sporde köksmästaren. 'Jag kan gå vall med
fä', genmälte pojken. Köksmästaren sade: »konungen behöf-
ver en vallare som aldrabäst; men det går väl med dig, såsom
det gått med de andra, att du h varje dag mister något af din
hjord». Pojken svarade: 'jag har hittills aldrig satt bort något
kräk der jag gått vall'. Han blef nu tagen i tjenst på den
stora kungs-gården, och vallade konungens fä; men aldrig ref
ulfven något kräk för honom, och så vardt han väl ansedd i-
bland alla konungens tjenare.
En afton, när vallaren dref sitt fä till bys, märkte han en
liten fager jungfru, som stod vid vind-ögat och lyssnade till
hans qväden. Pojken låtsade som ingenting, ehuru han blef
helt varm under tröjan. Det led så någon tid bortåt, och vall-
pojken gladdes hvar gång han såg den lilla jungfrun; men han
visste icke ännu att hon var konungens dotter. Då hände sig
en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom , der
han dre! sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snö-hvitt
lamm, och bad honom så vänligt, att han skulle akta det lilla
lammet för ulfvarne i skogen. Härvid blef vallaren så till
mods, att han livarken kunde tala eller svara. Han tog nu
lammet med sig, och hade sin käraste lust att vårda det; men
djuret hyllade sig till honom, såsom hunden leker efter sin
husbonde. Ifrån den dagen fick vallpojken ofta se den fagra
konunga-dottern. Om morgnarne, när han lullade i vall, stod
mön vid vind-ögat och lyssnade till hans sånger. Men om
qvällarne, när han kom hem ur skog, gick prinsessan ned, för
att smeka sitt lilla lamm och tala några vänliga ord med vall-
gossen.
Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en
rask ungersvenn; men koaunga-dottern rann upp, och blef den
fagraste mö som stod att finna när eller fjerran. Likväl kom
hon hvarje afton att smeka sitt lamm, såsom hennes sed var.
Men en vacker dag var prinsessan borta, och kunde icke fin-
nas igen. Då blef en stor sorg och uppståndelse öfver hela
kungs-gården, ty alla höllo henne kär; men konungen och
drottningen sörjde aldramest. Konungen lät så utgå ett påbud
öfver all land, att hvem som kunde frälsa hans dotter, skulle
få prinsessan och dertill halfva konunga-riket. Då kommo
konunga-söner, och ungersvenner, och kämpar ifrån både östan
och vestan; de klädde sig i jern, och drogo ut med vapen och
följe, för att söka den bortröfvade jungfrun. Men icke många
voro de som vände tillbaka ifrån den färden, och de som kom-
pa hem igen hade hvarken hört eller sp -rt någonting. Ko-
nungen och drottningen sörjde nu öfvermåttan, och menade att
de hade lidit en skada, som aldrig kunde botas. Vallaren dref,
såsom förr, sitt fä i skog; men han var litet glad, ty den fagra
konunga-dottern lekte i hans bug både dagar och stunder.
En natt tycktes det vallare-mannen i sömnen, såsom stod
den lille Elfve-konungen framför hans säng, och sade: »åt norrl
åt norr! der har du din drottning». Då blef svennen så glad
att han spratt upp, och vid han vaknade, se, då stod den lille
ännu qvar, och vinkade: »åt norr! åt norr!» DeVefter försvann
gubben, -men vallaren visste icke rätt om dgt hade varit en
syn-villa. När nu dager vardt ljus, gick svennen upp i borg-
stugan, och begärde komma till tals med konungen. Häröfver
undrade alla konungens tjenare, och köksmästaren sade: »du
har vallat i så många år, att du väl kunde få tillökning i lön
och kost, utan att tala just vid konungen sjelf». Men vallaren
stod fast vid sin begäran, och lät förstå, att han hade någon-
ting helt annat i sitt sinne. När han så kom upp i salen,
sporde konungen efter hans ärende. Svennen tog till orda:
»jag har tjenat dig troget i många år, nu bedes jag orlof att
få draga bort och upjjsöka prinsessan». Då blef konungen vred,
och sade: »huru vill du, som går vall med fä, tänka på det
som ingen kämpe eller konunga-son mäktat uträtta?» Men
A^allaren svarade frimodigt, att han skulle uppsöka prinsessan,
eller för henne tillsätta lifvet. Dä lät konungen sin vrede fara,
och tänkte på det gamla språket: »ofta sitter skarlakans lijerta
imder vadmals kappa». Han gaf sä befallning att vallaren
skulle utrustas pä det bästa, med gods och gångare, och hvad
annat han behöfde. Men svennen sade: »jag passar icke på
att rida, gif mig blott edert ord och orlof, samt tillräcklig väg-
kost.» Konungen Önskade honom derefter lycka på färden;
men alla smä-drängar, och andra tjenare i kungs-gården, logo
öfver vallarens vågsamma företag.
Svennen vandrade nu emot norr, såsom Elfve-gubben hade
lärt honom, och kom sä lång en väg, att det väl icke kunde
vara mycket igen till verldens ända. När han så hade färdats
öfver berg och öde stigar, kom han slutligen till en stor sjö;
midt i den sjön var en fager ö, och på ön låg en kungs-gärd,
ännu mycket ansenligare än den hvarifrån vallarcn hade kom-
mit. Svennen gick ned till sjö-stranden, och beskådade kungs-
gården på alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blef han
varse en jungfru, med fagergult här, som stod vid vind-ögat,
och vinkade med ett silkes-band, sådant konunga-dotterns lamm
plägat bära. Då hoppade hjertat i svennens bröst, ty det rann
honom i hugen, att mön icke kunde vara någon annan än
prinsessan. Han satte sig nu att eftersinna, huru han skulle
komma öfver vattnet till den stora kungs-gården; men ingen-
ting stod honom till råda. Ändteligen föll honom i minnet, att
han väl kunde pröfva, om de små Elfvorna ville hjelpa honom.
Han tog derföre fram sin lilla ben-pipa, och blåste en läng,
uthållen ton. »God q väll!» sade i detsamma en röst bakom
honom. »God qväll igen», helsade svennen, och vände sig om.
Då stod framför honom den lilla pilten, hvars glas-skor han en
gäng hade funnit i grön-gräset. »Hvad vill du mig?» sporde
Elfve-gossen. Vallaren sade: 'jag beder, att du för mig öfver
sjön till kungs-gården'. Pilten genmälte: »sätt dig upp på min
rygg!» Svennen gjorde såsom honom var tillsagdt; men i det-
samma skiftade pilten sin hamn, och blef till en stor, stor hök,
som for genom luften, och stadnade icke förr än de kommit
till ön, såsom vallaren äskat.
Svennen gick nu upp i borg-stugan, och begärde tjenst.
»Hvad är din färdighet och idrott?» sporde köksmästaren. 'Jag
kan gå vall med fä!' genmälte vallaren. Köksmästaren sade:
»Jätten behöfver nu en vallare som aldra-bäst; men tilläfven-
tyrs går det dig såsom det gått de andra; ty om du mister
något kräk, gäller det ditt lif.» Svennen tog till orda: 'detta
tyckes mig vara ett hårdt vilkor; men jag vill antaga det'. Då
bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han
skulle börja sin tjenst den andra dagen.
Svennen gick nu vall med jättens fä, samt sjöng sina qvä-
den och klingade med sin pingla såsom hans sed var. Men
konunga-dottern satt vid vind-ögat och lyssnade, samt vinkade
tillika åt honom, det han icke skulle låta märka sig. Om qväl-
len lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten gåendes
emot honom, och sade: »du är i stället för den som fattas»;
men intet kräk var borta, huru jätten ock ville räkna. Nu
blef tussen vänlig, och mälte: »du skall blifva min vallare, i all
din dag.» Han gick derefter bort till sjö-stranden, lossade sitt
förtrollade skepp, och rodde tre gånger omkring ön, såsom han
plägade göra.
Medan jätten var borta, ställde sig konunga-dottern vid
vind-ögat, och qvad:
»I natt, i natt, du vallare-man!
går molnet undan miu stjerna.
Och kommer du dä, så blir jag väl din,
min krona ger jag dig gerna.»
Vallaren lyssnade till sången, och förstod, att han borde
komma om natten och befria konunga-dottern. Han gick sä
bort, utan att låta märka sig med något. Men när det blifvit
sent, och alla sofvo sin djupaste sömn, smög han åter fram
till tornet, ställde sig nedanföre vind-ögat, och qvad:
»\ natten väntar din vallare-man,
står sorgsen under ditt galler;
och kommer du ned, så blir du väl min,
me'n skuggan så vida faller.»
Konunga-dottern hviskade: 'jag är bunden med länkar af
guld, kom och bryt dem!' Då visste sig vallaren ingen råd,
utan tog fram sin lilla pipa, och blåste en lång, uthållen ton.
»God qväll!» sade i detsamma en röst bakom honom. 'God
qväll igen!' helsade vallaren, och såg sig om. Då stod fram-
för honom den lille Elfve-mannen, af hvilken han en gång fick
bjällran och ben-pipan. »Hvad vill du mig?» sporde gubben.
Vallaren genmälte: 'jag bedes, att du förer mig och prinsessan
härifrån'. Den lilla sade: »Följ mig!» De gingo så upp i tor-
net till jungfru-buren; men borga-dörren öppnades af sig sjelf,
och när gubben rörde vid kedjan, brast den sönder i stycken.
Derefter gingo de alla tre neder till stranden. DÃ¥ qvad Elfve-
mannen:
»Liten gädda, i vassen månd gå,
kom, kom så hastelig!
Din rygg en prinsessa skall rida uppå,
dertill ock en konung så mäktig.»
1 detsamma kom den lilla jungfrun, hvars hätta vallaren
hade funnit i gröngräset. Hon hoppade ned i sjön, och blef
till en stor gädda, som lustigt lekte om uti vattnet. Dä sade
Elf-konungen: »sätten eder uppå gäddans rygg. Men prinsessan
må icke blifva rädd, ehvad som händer; ty då är min makt
till intet.» Så taladt, försvann den gamle; men vallaren och
den fagra konunga-dottern gjorde såsom han hade sagt, och
gäddan förde dem hastigt fram genom böljorna.
Medan allt detta tilldrog sig, vaknade jätten i högan loft,
säg sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest vallaren for
på vattnet tillika med den unga konunga-dottern. Genast tog
han sin örne-liamn, och flög efter dem. Men när gäddan hör-
de donet af örnens ving-slag, dök hon djupt ned i vattnet,
hvarvid konunga-dottern blef rädd, så att hon skrek högt till.
Då var Elfve-konungens makt till intet, och jätten grep de
begge flyktingarne i sina klor. När han så kommit åter till
gärden, lät han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton
famnar under jord; men prinsessan sattes i sin jungfru-bur, och
vaktades noga att hon icke skulle undkomma.
Svennen låg nu i fånga-tornet, och var illa till mods, att
han icke kunnat frälsa konunga-dottern, och att han tillika för-
spillt sitt eget lif. DÃ¥ rann honom i hugen hvad Elfve-gubben
hade sagt: »om du tredje gången kommer i stor farlighet, bryt
då sönder den lilla pipan, och jag vill hjelpa dig.» Såsom val-
laren nu väl visste, att han aldrig mera skulle se dagsens ljus,
tog han fram den lilla ben-pipan, och bröt henne i stycken.
»God qväll!» hördes i detsamma en röst bakom honom. »God
qväll igen»? helsade vallaren, och såg sig om. Då stod den
lille gubben framför honom, och sporde: »hvad vill du, efter-
som du kallar mig?» Vallaren svarade: 'jag vill frälsa prin-
sessan, och föra henne hem till sin fader.' Nu tog gubben
honom med sig, och de gingo genom lykta dörrar, och genom
många präktiga rum. Slutligen kommo de uti en stor sal,
som var uppfylld med allehanda vapen, svärd, spjut och yxor,
af hvilka somliga lyste såsom blankt stål, och somliga såsom
skärt guld. Gubben gjorde upp eld i eldstaden, och sade:
»kläd af dig!» Vallaren gjorde så; och den lille brände upp
hans gamla kläder. Derefter gick gubben bort till en stor
jern-kista, och tog fram en dyrbar rustning, som blänkte af
det klaraste guld. »Kläd på dig!» sade han; vallaren gjorde så.
När nu svennen var klädd i full rustning ifrån hufvud till fot,
band gubben ett skarpt svärd vid hans sida, och mälte: »det
är förelagdt, att jätten faller för detta svärd, och på denna
rustning biter intet stål.» Men vallare-mannen kände sig väl
till mods i den gyllene rustningen, och rörde sig höfviskt, så-
som hade han varit den yppersta konunga-son. Derefter vän-
de de åter till den mörka fånga-hålan; vallaren tackade för
Elfve-konungens goda hjelp, och så sklljdes de ifrån hvarandra.
Fram på dagen blef mycket buller och bång uti hela går-
den; ty jätten firade sitt bröllopp med den fagra konunga-dot-
tern, och hade bjudit sina fränder på gästabud. Prinsessan
blef nu klädd pä det aldra präktigaste, med guldkrona, röda
ringar, och andra kostliga smycken, hvilka jättens mor sjelf
hade burit. Derefter dracks brölloppet med lust och allsköns
gamman, och der fattades icke god välplägnad, både mat och
dryck. Men bruden grät utan återvändo, och hennes tårar voro
så heta, att de brände som en eld på kinden.
När det nu led åt natten, och jätten skulle föra sin brud
till brud-kammaren, skickade han sina små-drängar, att hemta
vallaren som låg uti fånga-hålan. Men när de kommo ned i
tornet var fången borta, och i hans ställe stod der en båld
kämpe med svärd, brynja och fulla vapen. Vid denna syn
blefvo svennerna förfärade, och flydde; men vallaren följde ef-
ter, och kom så upp på borg-gården, hvarest brud-skaran var
samlad för att skåda hans ändalykt. När nu jätten fick se
den raske kämpen, blef han förgrymmad, och sade: wTvy vare
dig, ditt arga Troll!» Vid han talade, voro hans ögon så bistra,
att han såg midt igenom rustningen. Men svennen räddes in-
tet, utan mälte: );här skall du strida med mig om din fagra
brud.» Jätten ville icke bida, utan vek undan; men vallaren
drog sitt svärd, och det flammade såsom en elds-låga. När nu
jätten igenkände svärdet för hvilket han skulle falla, vardt han
förfärad, och bleknade till jord; men vallaren gick dristigt fram,
svingade sitt svärd, och gjorde ett väldigt hugg, så att jättens
hufvud skiljdes ifrån kroppen. Detta blef resens bane.
Då bröllopps-gästerna sågo denna färd, betogos de af rädd-
håga, och foro hvar åt sitt håll; men konunga-dottern lopp
fram, och tackade den raske vallare-mannen, att han frälst
liennes lif. De gingo derefter ned till sjö-stranden, lossade
jättens förtrollade skepp, och rodde bort ifrån ön. När de så
kommo hem till kungsgården, vardt en stor glädje och fröjd
det konungen hade återfått sin enda dotter, som han sörjt sä
länge. Derefter tillreddes ett präktigt bröllopp, och vallare-
mannen fick den fagra konunga-duttern. De lefde nu lyckliga
