Odyssevs' hemfärd.
Odyssevs' strid med cikonerna.Odyssevs' strid med cikonerna.
På samma gång som de övriga hjältarna lämnade Oydssevs Ilions kust, även han under bön till gudarna om en lugn och lycklig hemfärd. Men Poseidon, som var grekernas fiende och som särskilt hatade Odyssevs för hans listiga sätt att intaga Troja, beslöt, att Odyssevs' bön ej skulle bliva hörd.
Inom kort blevo Odyssevs' skepp skilda från de övriga samt av en häftig storm drivna till Tracien. Vid kusten låg en stad, bebodd av ett folk benämnt cikoner. Här landade Odyssevs, drev bort cikonerna och plundrade deras stad.
Odyssevs' män gjorde sig nu glada dagar. De slaktade och åto cikonernas oxar, får och getter, drucko ur deras vin och ville ej lyssna till Odyssevs' maning att fortsätta färden.
Cikonerna, som hade tagit sin tillflykt till det inre av landet, skaffade sig emellertid hjälp och kommo snart åter till sin stad med en krigshär.
En häftig strid uppstod. Cikonerna segrade. Sjuttio greker blevo kvar på slagfältet. Och med de övriga måste Odyssevs skyndsamt begiva sig av från Tracien.
Odyssevs hos lotofagerna.
Den vrede Poseidon sände Odyssevs åter en storm. I nio dagar drevo skeppen framåt utan att kunna styras. På tionde dagen nådde de äntligen en strand.
Det var till Libyens - Afrikas - kust Odyssevs nu kom. Här gick han i land för att hämta friskt vatten och några män utsändes för att speja. Dessa upptäckte att landet hörde till lotofagerna, ett folk som hade fått sitt namn därav, att dess föda bestod av en frukt, benämnd lotus. Denna frukt var söt som honung och hade även den egenskapen att ingiva glömska.
Lotofagerna bjödo nu Odyssevs' män att äta av deras lotus. Männen åto och glömde därmed bort Odyssevs, skeppen, hemfärden och allt, som hade hänt dem. De tänkte blott på att äta lotus och ville ej längre följa Odyssevs. Med våld måste han föra dem ombord på skeppen.
Odyssevs hos Polyfem.
Med bekymrat hjärta seglade Odyssevs vidare och kom till cyklopernas land. Cykloperna voro enögda jättar, som bodde var för sig uti välvda klippgrottor i bergen. De varken plöjde eller sådde men fingo ändå av den fruktbara jorden allt vad de behövde.
Strax utanför det berg, i vilket cykloperna hade sina grottor, låg en liten ö i havet, på vilken talrika hjordar av vilda getter betade. Dit kommo Odyssevs' skepp under en mörk natt. När morgonen inbröt gingo Odyssevs och hans män ut på jakt, sköto en mängd getter och beredde sig av dessa en festmåltid. Vin hade de ännu kvar i sina krukor.
Då de sålunda hade förplägat sig, seglade de till berget, där cykloperna bodde, och åtföljd av tolv kämpar begav sig Odyssevs i land. De övriga stannade kvar på skeppen. Matsäck hade Odyssevs med sig och därjämte vin i en lägel.
Sedan männen grundligt sett sig omkring på berget, stego de in i en stor grotta. Men grottans ägare Polyfem var ej hemma. Han hade följt sin boskap ut på betesmarken.
Med nyfikna blickar betraktade männen hålan. Runt omkring väggarna stodo korgar med ost samt en mängd byttor och andra kärl. Lamm och killingar funnos också där inne.
Polyfems objudna gäster slogo sig nu till ro i grottan, gjorde upp eld på spishällen och togo för sig av den välsmakande osten. Men snart blev det slut på deras ro. När det började mörkna, återkom Polyfem med sin boskap, och han hade även med sig en vedbörda, vilken han utanför hålan kastade av sig med sådant dunder, att grekerna av skräck gömde sig i grottans hörn.
Därefter drev Polyfem boskapen in i hålan och stängde till dörröppningen med ett väldigt klippstycke. Sedan mjölkade han korna, drack ur några kannor av mjölken och förvarade den övriga i de kärl, som funnos samt gick till spisen för att göra upp eld. Men nu märkte Polyfem, att detta redan var gjort, och började förstå att någon hade varit där. Snart upptäckte han de förskrämda grekerna och röt åt dem, att de skulle bekänna, vilka de voro samt vad de hade i hans grotta att göra.
Odyssevs steg då dristigt fram, omtalade, att de voro greker stadda på hemväg från Troja, och bad honom i Zevs' namn om gästvänskap.
Men Polyfem, som varken fruktade gudar eller människor, grep strax med sin ena jättehand tvenne av Odyssevs' män och slog dem till marken som valpar.
En grekisk skald, Homerus, beskriver denna illgärning sålunda:
Han slog dem, så ut flöt hjärnan på marken och fuktade jorden.
Därpå han lem från lem dem skar och beredde sin måltid.
Frossade sen, bergslejonet lik, och slök ej allenast
innanmäte och kött men jämväl de märgiga benen.
När jätten var mätt, sträckte han ut sig till hela sin längd på golvet i grottan och föll i djup sömn.
Gärna hade Odyssevs nu stött sitt svärd i jättens bröst, men hur skulle då Odyssevs och hans män hava kommit ut? Ingen annan än Polyfem själv kunde vältra undan klippstycket från dörröppningen.
Följande morgon spisade Polyfem till frukost åter två greker, drev därefter ut sina kor och satte klippstycket för ingången.
Hela dagen funderade Odyssevs på hur han skulle komma ut ur hålan. Slutligen uppgjorde han en listig plan.
När Polyfem kommit hem i skymningen och till kvällsvard hade förtärt ännu två greker, fyllde Odyssevs en stor skål med vin, lämnade den till Polyfem och sade: "Var god och smaka på vad vi ha att bjuda, Polyfem! Vin är nyttigt på människokött."
Cyklopen drack med begärlighet och bad Odyssevs giva honom mer. Tre gånger fyllde Odyssevs skålen, och varje gång drack jätten ur den ända till sista droppen.
Av allt detta vindrickande blev Polyfem slutligen så mild till sinnes, att han lovade Odyssevs en värdefull gästskänk, om denne blott ville säga honom sitt namn.
Odyssevs svarade:
"Ingen jag kallas, ty så mig benämnde fader och moder."
"Nåväl", svarade cyklopen, "eftersom du sagt mig detta, så vill jag som gästskänk giva dig det löftet att ej äta upp dig, förrän jag förtärt alla dina kamrater."
Därmed föll jätten i sömn.
Nu tog Odyssevs fram en järnstör, som han förut hade tillspetsat, höll den i elden, så att den blev glödande, och borrade den därefter in i cyklopens enda öga, vilket satt mitt i pannan.
Cyklopen for härvid upp och skrek så högt av smärta, att alla granncykloperna samlade sig utanför och frågade vad som var på färde.
"Vill någon mörda dig, Polyfem, eller göra dig någon annan skada?" sporde de.
"Ingen vill mörda mig, Ingen vill göra mig skada", skrek Polyfem.
"Nå, då har väl Zevs sänt dig någon sjukdom", svarade grannarna, "och en sådan kan endast han bota."
Därmed gingo de sin väg.
Den blinde cyklopen tänkte nu endast på hämnd. Trevande sig fram till dörren, bortvältrade han klippstycket och satte sig mitt i dörröppningen i avsikt att klämma ihjäl var och en, som vågade försöket att gå ut.
Medan Polyfem sov, hade emllertid Odyssevs bundit tillsammas alla de ulliga gumsarna, tre och tre, samt under buken på den mellersta i varje rad fastbundit en av sina män.
Åt sig själv hade han gömt den största och bästa av alla gumsarna. Under dennas buk hängde han sig och höll sig fast i den yviga ullen.
När gumsarna nu trängde sig ut genom dörren, strök Polyfen över ryggen på var och en av dem, innan han släppte dem. Den största höll han längst kvar, klappade honom och sade:
"Store gumse, varför går du i dag sist, du, som eljest brukar gå i spetsen för de andra? Är du kanske bedrövad över den olycka, som hänt din herre. O, att du kunde säga mig, i vilken vrå den skändlige Ingen har gömt sig, så att jag finge krossa honom mot klippan!"
Därefter släppte han ut även den gumsen, och därmed voro Odyssevs och de sex män han hade kvar räddade.
Så snart Odyssevs kommit ut ur hålan, löste han sina kamrater och tog dem med sig till skeppen, där de alla med glädje blevo mottagna av de män, som där väntade dem.
Gumsarna togos också med, och den största gumsen offrades strax som ett tackoffer till gudarna för den lyckliga räddningen ur cyklopens håla. Därefter hissades seglen, och Odyssevs styrde åter ut till havs.
Nu först märkte Polyfem, att han var narrad av den listige greken. Och med vilt raseri fattade han ett klippstycke och kastade det efter Odyssevs' skepp. Dessa voro nära att kantra av det väldiga vågskvalpet men blevo dock ej skadade.
Nu ropade Odyssevs till cyklopen: "Polyfem, om någon dödlig skulle fråga dig, vem det var som stack ut ditt öga, så kan du tala om, att det var Laertes' son Odyssevs från Itaka."
Då utropade cyklopen med stor ångest: "Ve mig, nu först kommer jag ihåg, att en siare en gång förkunnat mig, att en grek vid namn Odyssevs skulle beröva mig min syn! Men ej kunde jag väl tro, att denne lille pyssling kunde vara han!"
Därpå sträckte han sina händer mot himmeln och bad till sin fader Poseidon sålunda:
"Hör mig, jordomfamnande gud, hårsvarte Poseidon!
Är jag för visso din son och du säger dig vara min fader,
låt ej Laertes' son Odyssevs hinna sin hembygd!
Dock om hans öde det är att skåda denna och vända
hem till sitt höga palats och fädernejorden tillbaka,
giv att han sent, olycklig och alla kamrater berövad,
kommer på främmande skepp och finner elände i huset!"
Efter denna bön, slungade Polyfem åter ett klippstycke ut i havet, så att skummet stod högt mot skyn. Men även denna gång undgingo Odyssevs' skepp att bliva krossade.
Poseidon vågade ej för de övriga gudarna låta Odyssevs förgås. Men sedan han hade fått veta, hur mycket ont Odyssevs hade gjort hans son Polyfem, förföljde han honom med än större vrede än förut.
Odyssevs hos Eolus.
En gudarnas tjänare vid namn Eolus var satt till härskare över vindarna och bodde på en ö, vilken simmade på böljorna.
Efter flera dagars motvind landsteg Odyssevs med sin flotta på denna ö och blev mottagen med stor gästvänlighet av Eolus i hans strålande palats.
När Odyssevs efter en månads gästande hos Eolus åter skulle fortsätta sin färd, fick han som avskedsgåva en svällande säck med tillsägelse att ej öppna denna förrän vid hemkomsten till Itaka.
I säcken, som var gjord av en stor tjurhud, hade Eolus instängt alla de vindar, som brukade blåsa över jorden, och själv fastband han säcken med glänsande silversnören vid Odyssevs' skepp så starkt, att ej en enda fläkt skulle kunna tränga sig ut ur den.
Endast Zefyr, västanvinden, lät han vara fri samt gav honom befallning att föra Odyssevs' skepp till Itakas kust.
I nio dygn seglade nu Odyssevs med god vind mot sitt hemland. På tionde dagen såg han Itakas strand framskymta, och överväldigad av glädje liksom av trötthet lade sig Odyssevs en stund till vila och föll i djup sömn.
Odyssevs' män, som länge hade undrat vad den märkvärdiga säcken möjligen kunde innehålla, beslöto nu att under sin herres sömn stilla sin nyfikenhet.
Försiktigt upplöste de silversnöret, men, se, i samma ögonblick flögo alla vindarna ut ur säcken! Odyssevs vaknade av vindarnas vilda tjutande, då de fattade tag i seglen och med dånande fart vände skeppen, vilka ofördröjligen vräktes tillbaka till Eolus' ö.
Djupt bedrövad gick Odyssevs åter upp till Eolus och bad honom om hjälp mot de lössläppta vindarna. Men Eolus svarde: "Olyckliga människa, uppenbarligen är du förföljd av någon gud, ej vågar jag då än en gång bistå dig. Gå bort från mitt hus!"
Odyssevs i lestrygonernas land.
Sedan Odyssevs åter i sex dagar hade drivit omkring på havet, kom han långt upp i norr till ett land, där dagarna voro långa och nätterna korta och ljusa.
Här bodde lestrygonerna, ett jättefolk som lika gärna spisade människor som fisk.
Odyssevs sände några män upp i land för att speja, och snart mötte dessa en jungfru, vilken var så stor, att de själva bredvid henne togo sig ut som dvärgar.
Vänligt bad jungfrun männen följa henne till konungens, hennes faders, palats. Här mottogos de av drottningen. Men vid hennes åsyn grepos nämnnen av fasa. Ty drottningen var så lång, att hon nådde ända upp till den högsta bergspetsen.
Drottningen ropade sin gemåls namn. Konungen kom strax ut. Men i stället för att hälsa grep han genast en av främlingarna och befallde sin dotter att skyndsamt tillreda denne till aftonmåltid.
Med stor förfäran flydde de övriga spejarna till skeppen, vilka skyndsamt gjordes segelfärdiga. Men lestrygonerena slungade klippstycken efter dem, så att alla skeppen blevo krossade utom Odyssevs' eget, vilket, bemannat med endast fyrtiofyra män, åter drevs mot söder.
Odyssevs i Circes palats.
Det räddade skeppet fortsatte sin färd och landade slutligen vid en ö.
Här bodde i ett skönt palats av huggna stenar solgudens dotter Circe, vilken var så kunnig i trolldom, att hon, när det behagade henne, kunde förvandla människor till djur.
Odyssevs sände som vanligt några män före sig upp i landet för att bespeja det.
Circes palats bevakades av lejon och vargar, vilka vänligt viftande på svansen kommo emot spejarna. Men dessa lejon och vargar voro människor, som Circe hade förvandlat till djur.
När spejarna sågo, att icke ens rovdjuren här voro farliga, gingo de dristigt in i palatsets förgård. Endast en man stannade utanför. Circe kom dem vänligt till mötes, slog upp de guldglänsande dörrarna och bjöd dem stiga in i hennes salar.
Nu tillblandade hon åt dem en dryck av vin, mjöl, riven ost, gröngul honung och saft av hemliga örter. Männen tömde välkomstbägaren, och i detsamma blevo de alla förvandlade till svin samt av trollkvinnan insatta i svinstian.
Sin tanke och sitt förstånd hade de alla kvar och ledo därför de svåraste kval.
Mannen, som ej hade gått in, skyndade nu till skeppet och berättade gråtande vad som hänt. Och strax begav sig Odyssevs av till palatset. På vägen dit mötte han Hermes, som i en skägglös ynglings skepnad på det allvarligaste varnade honom för att gå till Circes palats. "Det kommer att gå dig, som det gått dina män", sade han, "kasta dig ej i olyckan!" Men då Odyssevs omtalade, att han ville befria sina män, sade Hermes: "Nåväl, gå! Men se här, tag först in ett medel, som skyddar dig för trolldryckens verkningar!" Därmed lämnade han Odyssevs en ört, som denne genast förtärde, varefter han fortsatte sin väg till palatset.
Även Odyssevs blev av Circe mottagen med den mest inställsamma vänlighet. Hon förde honom fram till en gyllene tron, satte själv en pall under hans fötter och bjöd honom därefter välkomstbägaren.
Men hur förvånad blev ej trollkvinnan, då hon märkte, att drycken ej gjorde verkan, och hur förfärad, då Odyssevs nu gick emot henne med draget svärd, låtsande sig vilja giva henne dödshugget! Med ett anskri föll hon ned till hans fötter, i det hon ropade: "Ve, ve! Vem är du, väldige, som min trolldryck ej har kunna förvandla? Är du Odyssevs, den sluge hjälten, så stick ditt svärd i skidan, och låtom oss bliva vänner!"
Men Odyssevs svarade: "Ej kan jag bliva vän med dig, som har ett falskt hjärta och blott önskar vålla min ofärd."
Circe svor då, att hon intet ont skulle göra Odyssevs, varefter denne lovade att stanna hos henne till solens nedgång.
Circe befallde då fyra nymfer att betjäna Odyssevs. Den ena betäckte hans tron med pupurdynor, en annan ordnade det silverbord, vid vilket han skulle intaga sin middag, den tredje tillblandade vinet i guldbägaren, och den fjärde tillredde åt honom ett bad, doftande av välluktande kryddor.
När Odyssevs kom från badet, inbars en läcker måltid. Men Odyssevs rörde den ej. "Hur kan du begära, att jag skall hava lust att äta", sade han till Circe, "så länge du kvarhåller mina kamrater förvandlade till svin i din stia?"
Circe gick då till stian med sitt trollspö i handen, drev ut alla de förtrollade svinen och förvandlade dem till människor igen.
Odyssevs och hans män ville nu resa vidare. Men med kärleksfullt våld kvarhöll Circe dem ett helt år i sitt palats.
Då detta år var gånget, förklarade Odyssevs åter, att han ville lämna förtrollerskans ö. Och nu svarde hon honom sorgset, att hon ej längre med våld ville kvarhålla honom. Han finge resa, men ett fordrade hon: han skulle, innan hon på allvar släppte honom, göra ett besök i de dödas rike för att där av den gamle siaren Tiresias taga reda på sina kommande öden.
Odyssevs blev djupt bedrövad, ty han fruktade att inträda i de dödas land, och han försäkrade Circe, att han dessutom ej visste vägen dit.
Men Circe svarade: "Var icke bekymrad, Odyssevs! Spänn blott dina segel, så skall nordanvinden sedan föra ditt skepp till den rätta stranden."
Under bittra tårar av fruktan och sorg följde Odyssevs Circes råd och styrde mot okända kuster.
Odyssevs i Hades' rike
Nordliga vindar drevo nu Odyssevs' skepp till världens ända, ett lågt kustland som aldrig belystes av solens milda strålar. Här låg Hades' rike, de dödas boning.
Circe hade rått Odyssevs att, så snart han kom i land, offra för de döda. Han gjorde så. I en grop, som han grävde i jorden, utgöt han drickoffer samt offrade även tvenne svarta får, vilkas blod rann ner i gropen.
Nu närmade sig siaren Tiresias, drack av offerblodet och började därefter förkunna Odyssevs, vilka öden han hade att vänta.
"Den vredgade guden Poseidon skall lägga många hinder i vägen för din hemkomst", sade han; "slutligen skall du dock lyckligt nå hemmet men på det villkor, att du och dina män avhållen eder från att röva de åt solguden helgade hjordarna, som I skolen möta på eder väg. Om I rören ett enda av dessa djur, skola alla dina män förgås och du själv på ett främmande skepp bliva vräkt till hemmets kust. Ditt hus skall du vid hemkomsten finna i skändliga mäns våld, men då du lyckats döda dessa och därefter har offrat hundra djur åt gudarna som tackoffer, så skall du i ro invänta din död vid hög ålder.
Efter att hava lyssnat tilll denna spådom önskade Odyssevs få tala med sin moder, som han såg bredvid offerhålan. Men Tiresias sade: "Bjud henne dricka av offerblodet, eljest kan hon ej igenkänna dig!"
Därefter försvann Tiresias, och Odyssevs lät sin moder dricka av offerblodet. Strax kände hon igen sin son och utropade med stor förvåning: "Min son, hur är det möjligt, att du levande kommit in här i de dödas rike? Varför har du ej återvänt till din sörjande maka och din son?"
Odyssevs svarade: "O moder, ej är det av fri vilja jag begivit mig hit ned. Ännu irrar jag omkring på haven utan att kunna nå mitt hemland. Säg mig, moder, vad du vet om min maka och mitt barn!"
Modern omtalade nu, att den trogna Penelope natt och dag begrät sin make samt att hon ständigt var plågad av en stor skara djärva friare, som hade slagit sig ned i hennes palats för att söka tvinga henne att gifta sig med någon av dem. Men Penelope, som alltid hoppades, att hennes make ändå en gång skulle återkomma, förklarade, att hon ej ville göra sitt val, förrän den väv var färdig, som hon höll på att väva, och på det att detta aldrig måtte ske, rev hon upp om natten det hon hade vävt om dagen.
"Din son Telemakus är den, som styr i landet", tillade modern, "och hans trogna vän och uppfostrare, Mentor, är hans stöd och rådgivare. Men mig har den tärande längtan efter min son redan för länge sedan lagt i graven."
Med sorgset hjärta öppnade Odyssevs sina armar för att sluta modern i sin famn. Men i detsamma var hon försvunnen ur hans åsyn.
Andra skuggor framträdde i stället, drucko av blodet och talade till Odyssevs, bland dessa konung Agamemnon, som med bedrövelse förtäljde Odyssevs om sin skändliga död och bittert beklagade sitt öde.
Akillevs, vilken vid Patroklus' sida också visade sig, förklarade sorgset, att han hellre ville arbeta som den ringaste träl på jorden än vara konung i Hades' rike. Dock upplivades hans sjunkna mod, då Odyssevs berättade honom om hans sons bedrifter. Med stolta steg gick hans hjälteskugga framåt över slätten och försvann i mörkret.
Den ena skuggan efter den andra av fallna hjältar visade sig sedan, Men en av dessa vände sig strax om och försvann, då han igenkände Odyssevs. Denna skugga var Ajas, som ej ens i döden kunde glömma den oförrätt han hade lidit på jorden.
Slutligen lämnade Odyssevs dödens hemska boning, gick ombord på sitt skepp och hamnade åter vid Circes ö.
Sirenerna.
Åtföljd av sina tärnor kom Circe själv högtidsklädd ned tills stranden för att mottaga Odyssevs samt för att även säga honom farväl, ty enligt hennes löfte fick han nu tillåtelse att resa vidare. Men innan de skildes, ville hon giva honom några goda råd och förmaningar.
"Du kommer snart till sirenernas ö", sade hon, "och där blir ditt liv utsatt för en stor fara. Men om du blott lyder mitt råd, skall du bliva räddad."
"Sirenerna äro sköna nymfer", fortsatte hon, "vilka sitta vid stranden och med förtrollande sång locka sjöfarande till sig, varefter de skoningslöst döda dessa och låta deras döda kroppar ligga kringströdda på stranden. Vill du nu undgå att komma i sirenernas våld, så lita ej på din kraft att motstå dem, utan låt binda dig så hårt fast vid skeppmasten, att du ej förmår att lösgöra dig. Du må också stoppa vax i dina mäns öron, så att de ej höra vare sig sirenernas lockande sång eller dina rop om att bliva löst från masten."
Sedan Odyssevs av Circe mottagit dessa råd och ännu flera, sade han henne farväl och begav sig åter ut på det böljande havet.
Ej länge dröjde det, innan han tyckte sig höra en ljuvlig sång från en avlägsen kust. Genast stoppade han vax i öronen på sina män, så att de ej hörde ett enda ljud, och lät därefter fastbinda sig själv vid skeppsmasten. Men ju närmare han kom sirenerna, desto mäktigare lockade honom deras förtrollande sång. Slutligen blev hans håg att komma till dem så stark, att han för att bliva fri började rycka och slita i de band, med vilka han var bunden. Men då hans män sågo detta, bundo de fast honom ännu hårdare. Därpå rodde de av alla krafter förbi de lockande sirenerna, och snart hördes ej mera deras förföriska sång.
Skylla och Karybdis.
Efter några dagar kom Odyssevs på sitt skepp in i Messinska sundet. Han måste här segla mellan tvenne havsvidunder, Skylla och Karybdis, vilka höllo till på var sin sida i detta sund.
Skylla, som hade tolv fötter och sex huvud samt tre rader tänder i sitt svalg, sträckte ut sin ormlika tunga för att fånga de seglande. Och sökte man undvika Skylla, så råkade man ut för Karybdis.
Vid varje andetag Karybdis tog uppstod en så ofantlig vattenvirvel, att den drog ned hela fartyget i djupet.
Med ångest i hjärtat rodde männen så fort de förmådde, alltjämt stirrande på Karybdis, som de allra mest fruktade. Men därvid kom skeppet så nära Skylla, att sex män av detta vidunder blevo uppslukade.
Med de övriga av sina män kom Odyssevs lyckligt undan.
Odyssevs på Trinakia.
Sedan Odyssevs åter länge hade kämpat mot vind och våg, hamnade han en natt vid Trinakias ö, där solguden hade hjordar på bete.
Med Tiresias' spådom och varning i friskt minne lät Odyssevs sina män gå ed på att de ej skulle röra ett enda av de heliga djuren, och därpå lade de sig alla till vila.
Följande dag var det vindstilla. Odyssevs kunde ej segla vidare. På samma sätt var det nästa dag och många följande dagar.
Circe hade visserligen vid Odyssevs' avresa från hennes ö rikligt försett honom med livsmedel, men dessa voro nu slut, och på den obebodda ö, dit de kommit, fanns intet att nära sig med annat än de heliga djuren.
Hungerns kval angrepo de stackars männen allt svårare. Och slutligen en natt, medan Odyssevs sov, glömde de sin ed och allt utom sin hunger och slaktade några av solgudens oxar.
När Odyssevs vaknade, blev han mycket förfärad över det, som hade skett. Dock kunde icke heller han motstå frestelsen att stilla sin hunger med den förbjudna kosten.
Men straffet för detta brott var ej långt borta.
Knappast hade Odyssevs åter kommit ut på havet, färrän Zevs uppväckte ett förfärligt oväder. Himmel och jord insveptes i mörker, åskan dånade, och blixtar flammade, så att luften blev uppfylld av svavelångor. Därefter uppstod en så väldig storm, att Odyssevs' skepp splittrades i stycken och alla hans män omkommo.
Själv drev den olycklige Odyssevs omkring på en spillra av sitt skepp, tills slutligen efter nio dagar gudarna förbarmade sig över honom och kastade honom upp på stranden av en ö, belägen mitt i det brusande havet.
Odyssevs i Kalypsos grotta.
Den ö, dit Odyssevs hade kommit, hette Ogygia och beboddes av Atlas' sköna dotter, nymfen Kalypso.
Under en vandring vid havets strand blev Kalypso själv varse den skeppsbrutne hjälten, som låg där utmattad på sanden. Och med stor gästvänlighet förde hon honom med sig in i sin svala grotta.
I denna ljuvliga boning, beskuggad av cypresser och inuti beklädd med vinstockar, fullsatta av mognande druvor, vårdade Kalypso sin gäst så ömt och omsorgsfullt, att han snart återvann sina förlorade krafter. Och betygande Kalypso sin tacksamhet anropade Odyssevs henne om hjälp att kunna fortsätta färden till hemmet.
Men därtill svarade Kalypso ej. Ingalunda ville hon nu lämna den ädle hjälten ifrån sig. Under löften om odödlighet och evig ungdom, om han blott ville stanna hos henne, behöll hon honom på sin ö i sju långa år. Men aldrig kunde Odyssevs glömma sitt hem, sin sörjande maka och sin unge son. Ofta satt han ensam vid stranden, skådande ut över havet, under det att hemlängtans bittra tårar fruktade hans fårade kinder.
Men äntligen beslöt Pallas Atena att förbarma sig över den hårt prövade hjälten.
En dag, då Odyssevs' argaste fiende, Poseidon, var borta på besök hos etiopierna, gick hon dristigt fram till sin fader Zevs och bad, att Odyssevs' kval måtte bliva mildrade samt att han snart måtte få komma till sitt land igen.
Zevs lyssnade till sin dotters bön och sände genast Hermes till Kalypso med gudarnas befallning, att hon skulle låta Odyssevs lämna hennes ö.
De höga gudarnas vilja måste alla lyda. Kalypso gick alltså till Odyssevs, där han sörjande satt vid havets strand, och gav honom med tungt hjärta sin tillåtelse att resa till hemmet.
Nu återkommo på en gång ynglingakraften i hjältens armar och modet i hans bröst. Inom fyra dagar hade han med verktyg, som Kalypso förärat honom, timrat sig ett nytt skepp. Och ledd av stjärnorna styrde han lycklig och glad än en gång mot Itakas kust.
Telemakus söker sin fader.
När Palls Atena sålunda hade befriat Odyssevs ur fångenskapen på Kalypsos ö, beslöt hon att göra ett besök i hans hem för att ingiva hans son Telemakus mod och hopp.
Själv band hon under sina fötter de gyllene sandaler, vilka buro henne snabbt som vinden över hav och land. Och inom kort inträdde hon i Penelopes palats under gestalten av en den kungliga familjens gästvän vid namn Mentes.
Med sorg och harm såg Pallas Atena, hur Penelopes djärva friare, om vilka Odyssevs' moder hade talat, gjorde livet tungt för dennes maka och son. Genom dryckesgillen, överdådiga fester och skändliga upptåg förstörde de allt vad som fanns i huset. Men ett blodigt slut skulle det en gång bliva på detta ofog. När Odyssevs återkom, skulle han få kraft att hämnas. Så beslöt Pallas Atena.
Den stackars förföljda Penelopes trohet gladde däremot gudinnans hjärta. Med tårar av rörelse såg hon henne vaka under natten för att hinna repa upp vad hon hade vävt under dagen.
Telemakus mottog den förklädda gudinnan med gästvänskap, och då hon började tala om att han borde resa ut för att söka sin fader, lyssnade han med största begärlighet till detta råd. Även hans ädle fosterfader, den gamle Mentor, delade gudinnans mening, och Telemakus beslöt alltså att redan följande dag draga ut i världen.
När skeppet var färdigt att avsegla, gick även Mentes ombord, förklarande att han ville följa sin vän på vägen. Och med förlig vind komme de snart till Pylos.
Här besökte de den gamle Nestor och frågade honom, om han hade några underrättelser att meddela om den så länge saknade Odyssevs.
Men den gamle visste blott, att Odyssevs vid Trojas kust hade skilt sig från sina kamrater och seglat åt annat håll. Sedan dess hade han intet hört om hans öden. "Men res till konung Menelaus i Sparta, unge man", tillade han, "måhända har han, under de åtta år han själv irrat omkring, fått spörja något om din far."
Mentes talade därefter enskilt med Nestor och bad honom inbjuda Telemakus att vila över natten i hans hus samt att följande dag sända sin son Pisistratus med honom till Sparta.
Och se, när gudinnan hade uttalat dessa ord, förvandlades hon plötsligt till en örn och svävade åter till Olympen.
Nu fattade Nestor Telemakus' hand och sade: "Vid gott mod kan du vara, min son, ty dig skydda de höga gudar. Pallas Atena har själv ledsagat dig hit. Låtom oss offra åt henne!"
Nu framfördes en väl gödd kviga, och en guldsmed kallades att förgylla hennes horn. Tvenne av Nestors sex söner ledde henne därefter i de förgyllda hornen till altaret, en tredje son bar offermjölet och vattenbäckenet, en fjärde yxan och en femte skålen att upphämta blodet uti. Pisistratus, den yngste sonen, slaktade offerdjuret under sin moders och systers böner till Pallas Atena.
De bästa styckena av köttet övergötos med vin och brändes till gudinnans ära. Det övriga sattes på spett och stektes till offermåltiden, vilken varade, tills solen gick ned. Därefter överlämnade sig alla åt en stärkande vila.
I Nestors vagn, dragen av snabbfotade fålar, anträdde Telemakus följande morgon sin resa till Sparta. Och Pisistratus följde honom, såsom gudinnan hade befallt.
Då de kommo fram till konungens av Sparta palats, voro där församlade stora skaror av förnämliga gäster. Konungaparet firade sin dotters, Hermiones, trolovning med Akillevs' son, Neoptolemus. Och yppig var den festmåltid, till vilken Telemakus och hans följeslagare nu blevo inbjudna. Själv lade Menelaus för de nykomna gästerna de fetaste bitarna av köttet samt fyllde den gyllene välkomstbägaren med ädlaste vin.
Under måltiden förvånades Telemakus på det högsta över all den prakt, som omgav honom. "Se, Pisistratus", viskade han till sin granne, "vilka skatter av glänsande koppar, guld, silver och elfenben här äro hopade! Zevs palats i Olympen kan ej vara härligare."
Menelaus, som hade hört Telemakus' ord, svarade honom då och sade: "Jo, min son, Zevs har förvisso ett vida härligare palats, ty med honom vågar ingen tävla. Men sant är, att ej någon bland jordens dödliga i rikedom kan mäta sig med mig. Gärna skulle jag dock nöja mig med hälften, om alla de tappra hjältar, vilka tillsammans med mig kämpat vid Troja, ännu vore vid liv. Bittrast saknar jag den ädle Odyssevs, som förvisso fått utstå svårare prövningar än vi alla. O, att jag åtminstone visste, om han lever eller är död!"
Telemakus kunde vid detta tal ej återhålla sina tårar, men ännu yppade han ej, vem han var.
Omgiven av sina tärnor och strålande av skönhet och prakt utträdde nu i salen också drottningen, den sköna Helena, för att hälsa de främmande gästerna. Men då hon såg Telemakus, kommo tårarna henne i ögonen, och hon utropade under djup rörelse: "O min make, vad denne yngling liknar vår ädle vän Odyssevs! Helt visst är han hans son."
"Även mig synes det så", svarade konungen, "och nyss såg jag honom färdig att gråta, då jag förde talet på Odyssevs."
När måltiden var slutad, omtalade Pisistratus, att Telemakus var Odyssevs' son samt att han var hitkommen för att spörja konung Menelaus, om han hade något att förtälja om hans faders öde.
Med glädje och rörelse omfamnade Menelaus sonen till sin prövade vän. Men ej mycket hade han att förtälja om denne. Blott det visste han, att han efter många års kringirrande på haven en tid hållits fången på Kalypsos ö. Detta hade flodguden Nerevs berättat honom under hans egen åttaåriga irrfärd.
På det enträgnaste bjödo konungen och drottningen Telemakus att stanna en tid i deras palats. Men Telemakus lät ej beveka sig därtill. Efter tvenne dagar vände han om till Pylos, skildes där från Pisistratus och seglade åter till Itaka för att trösta sin bedrövade moder och ingiva henne hopp om att än en gång få återse sin begråtne make.
Odyssevs i feakernas land.
Sedan Odyssevs lämnat Kalypsos ö, seglade han framåt för god vind under tvenne dagar. Men knappast hade hans fiende Poseidon märkt, att det gick honom väl, förrän han åter uppväckte en vilt rasande storm. Vindarna tjöto över varandra, och skeppet kastades hit och dit som ett spån på havet. Odyssevs darrade av fasa och önskade i sitt hjärta, att han hade fallit i ärlig strid mot trojanerna heller än att lida skeppsbrott än en gång. I detsamma splittrades mastträd och segelrår, skeppet kantrade, och Odyssevs själv drogs djupt ned i de fräsande bränningarna. Äntligen fick han tag i en bjälke efter sitt krossade skepp, kastade sig på denna och drevs framåt likasom en fjäder för vinden.
Slutligen märkte honom en av havets nymfer och beslöt att förbarma sig över honom. Lik en vattenfågel steg hon upp ur djupet, slog sig ned på bjälken bredvid Odyssevs och sade till honom: "Drag av dig kläderna, omgjorda dig sedan med min slöja, och rädda dig genom simmande!" Därmed lämnade hon honom en slöja och dök åter ned i djupet.
Odyssevs lydde nymfens råd. Hastigt avkastade han kläderna, iklädde sig slöjan och störtade sig i vattnet. Efter att länge hava kämpat för sitt liv mot de vredgade vågorna uppkastades han äntligen på stranden av feakernas land. Av glädje kysste han marken och tackade gudarna för sin räddning. Slöjan lämnade han i havet, på det att den välvilliga havsnymfen måtte återfå den, lade sig sedan på en bädd av vissnade löv ett stycke från stranden och föll snart i stärkande sömn.
I feakernas land härskade en konung vid namn Alcinous, vilken hade en dotter, Nausikaa, som i skönhet och behag liknade själva Afrodite.
> Medan Odyssevs låg där nere vid havet på de vissnade löven, slumrade även Nausikaa i sitt prydliga gemak. För henne uppenbarade sig då i sömnen Odyssevs' skyddsgudinna, Pallas Atena, och talade till henne sålunda: "Vi slumrar du ännu, sömnaktiga flicka? Tänker du ej på att dina präktiga linnekläder, gördlar och dyrbara mantlar ännu ligga otvättade i dina skåp? Snart tillstundar den tid, då du skall fira ditt bröllop. Kom ihåg, att det då höves dig att vara klädd i nya, sköna kläder och att jämväl förära sådana till dina tärnor och svenner! Upp därför, och begiv dig till tvättgroparna med de otvagna plaggen!"
Därmed försvann gudinnan, och Nausikaa vaknade.
Tänkande på den tydliga drömmen klädde hon sig skyndsamt, sprang därefter in till sina föräldrar och omtalade vad gudinnan hade sagt samt bad sin fader låta spänna mulåsnorna för vagnen, så att hon måtte få åka ned till tvättgroparna med kläderna.
Fadern svarade: "Du vet, mitt barn, att jag aldrig nekar dig vad du begär. Befall slavarna att spänna för en starkhjulad fraktvagn, försedd med ställning för lasten, och far sedan åstad att fullgöra dina åligganden!"
När allt var i ordning, bar Nausikaa själv de dyrbara kläderna från skåpen och lade dem i vagnen, under det att hennes moder ditsatte en korg med bröd och grönsaker, vin i en lägel samt därtill en flaska välluktande olja, varmed prinsessan och hennes tärnor efter arbetet skulle smörja sina händer och fötter.
Därefter svingade sig Nausikaa lätt upp i vagnen, fattad töm och piska och körde själv ned till havets strand, följd av sina tjänande tärnor, vilka gingo bredvid vagnen.
Utmed stranden voro gropar grävda, vilka ständigt voro fyllda av vatten. I dessa lades nu kläderna, varefter Nausikaa och hennes tärnor själva stego ned i groparna och trampade kläderna, tills dessa voro rena och vita som svanens fjädrar. Och sedan utbredde de dem att torka vid stranden på de av vågorna rensköljda kiselstenarna.
Därefter badade flickorna, smorde sig med den doftande oljan och satte sig sedan ned att intaga de förfriskningar, som voro medsända.
Medan kläderna torkade, roade sig Nausikaa med sina unga tärnor. Lekfullt bortlade de sina slöjor och började att under sång och jubel kasta boll vid havets strand.
Pallas Atena ställde nu så till, att Nausikaas boll en gång föll ned i havet. De lekande flickorna uppgåvo därvid ett så högt anskri, att Odyssevs, som låg i närheten, vaknade därav och förvånad satte sig upp och lyssnade.
"Var har jag väl nu hamnat?" sade han för sig själv. "Mig tycktes, att jag hörde röster liksom av jublande barn. Måhända finnas här människor i närheten."
Därpå steg Odyssevs upp, betäckte sin nakna kropp med tjocklövade grenar av olivträdet och gick åt det håll, varifrån han hade hört de glada rösterna.
När tärnorna fingo se den underlige mannen, som de trodde vara ett vidunder, uppstiget ur havet, flydde de förfärade var och en åt sitt håll. Endast Nausikaa stannade kvar och vände sig oförskräckt mot främlingen, väntande att han skulle tala.
Odyssevs visste ej, om Nausikaa var en gudinna eller en dödlig människa. Han vågade därför ej nalkas henne utan stannade på avstånd och talade till henne sålunda:
"Är du en gudinna eller en dödlig? Jag vet det ej men dristar dock att anropa dig om barmhärtighet. Vet, att jag är en olycklig man, som lidit skeppsbrott och som naken, ensam och okänd av svallande vågor fördes till denna strand. Förbarma dig över mig, giv mig något, varmed jag kan skyla min nakenhet, och visa mig vägen till närmaste bostad! Och måtte sedan gudarna till belöning giva dig allt vad ditt hjärta önskar!"
Nausikaa svarade: "Gärna vill jag visa dig vägen till närmaste bostad, min faders borg. Du har hamnat i feakernas land, där min fader, den frejdade konung Alcinous, regerar. Och aldrig än har en olycklig gått ohulpen bort ifrån hans slott."
Därefter ropade Nausikaa på sina tärnor, omtalade vad hon fått veta om främlingen och befallde dem att åt honom utvälja passande kläder bland dem, som hunnit torka. Själv lämnade hon honom korgen med förråden och bad honom uppfriska sig med vad däruti fanns.
När hjälten hade badat, smort sig med den välluktande oljan, druckit något av vinet samt iklätt sig de rena kläderna, framträdde han glad inför alla de unga. Och se, Pallas Atena gav honom i denna stund ett skönare utseende än någonsin.
Från hans hjässa nedföll håret i rika lockar; hans ögon strålade av tacksamhet, och hela hans gestalt var omgjuten av fägring och behag.
Med stor beundran betraktade honom de unga tärnorna och erbjödo sig villigt att ledsaga honom till konungens slott.
Nu lastades vagnen med de rena kläderna, mulåsnorna förspändes ånyo, och Nausikaa tog plats på vagnen och körde fort till sin faders slott.
När Odyssevs en stund därefter närmade sig konungaborgen, vilken var belägen i en skön trädgård, stannade han och betraktade med beundran all dess härlighet. Murarna voro av koppar, dörrarna av guld, dörrposterna av silver och även tröskeln av ädel metall. Och stora hundar av silver och guld, en skänk av Hefaistos, voro ställda på båda sidor om dörren liksom för att bevaka ingången till konungens borg.
I salen, dit hjälten därefter inträdde, rådde en än större prakt. Och oräkneliga voro de slavar och slavinnor, som betjänade kungaparet och dess gäster.
När Odyssevs kom fram till konungaparet, kastade han sig på knä för drottningen och upprepade för henne vad han förut hade sagt till hennes dotter. Men konungen själv räckte honom handen, bad honom stiga upp och förde honom till en plats bredvid sin egen. Och som en hedrad gäst deltog Odyssevs därefter i den festliga måltid, som denna kväll var anrättad till Hermes' ära.
Utan att fråga Odyssevs efter hans namn eller hans släkt lovade konungen honom gästvänligt härbärge och sedan ett nytt välrustat skepp för hemfärden. "Såvida du är en dödlig man", tillade konungen, "är du däremot en gud, som vill hedra oss med ditt besök, så tillkommer det oss att i stället anropa dig om beskydd."
Men blygsamt svarade Odyssevs: "Om någon är en fattig dödlig, i behov av barmhärtighet, så är det jag. Större än alla andras är i sanning mitt elände."
När konungen hörde dessa sorgliga ord, ville han göra något för att muntra upp sin gäst. Han befallde därför sina sångare, harpolekare, dansare och snabblöpare, att de skulle träda fram och roa främlingen. "Visen på bästa sätt edra ädla konster", sade han, "på det att denne främling må hava något att berätta om oss och våra nöjen, då han kommer till andra länder."
Och därmed började konstnärerna att utföra sånger, spel och allehanda lekar till Odyssevs' förlustelse.
Allra mest behagde det Odyssevs att av den blinde sångaren Demodokus höra sina egna bragder besjungas. Rörd utropade han, då denne slutat sin sång: "Lycklig prisar jag dig framför andra dödliga, du ädle sångare, att du av Apollon fått lära så sköna kväden. Och du, o konung", tillade han, "må känna dig stolt över att ingen i konstfärdighet kan tävla med dina feaker."
Glad över detta beröm utropade konungen: "Vår gäst är sannerligen en förståndig man. Väl förtjänar han en ärofull gästskänk. Jag själv och tolv av landets förnämligaste furstar vilja var och en giva honom en mantel och en livrock samt en mark av det kostbaraste guld." Därpå vände konungen sig till Odyssevs och sade: "Tjugu man av mina tappraste feaker skola ock på ett prydligt skepp ledsaga dig till ditt hem. Men på det att dessa skola kunna styra kurs åt rätt håll, måste du säga oss, var ditt hem är beläget. Och gärna vilja vi nu också veta ditt namn."
Odyssevs svarade: "Stor är din frikostighet, ädle konung, och billig din fordran. Så vet då, att mitt hemland är den solbeglänsta ön Itaka och mitt namn Odyssevs, Laertes' son."
Vid detta tal förstummades alla av häpnad, ty ryktet om Odyssevs' tapperhet och märkvärdiga klokhet hade redan för länge sedan nått till feakernas land. Men Odyssevs tog själv till ordet och sade: "Lyster det eder, ädla feaker, att höra vad jag upplevat, sedan jag lämnade Troja, så vill jag gärna för eder förtälja mina växlande öden."
Därefter berättade Odyssevs för konungen och hans män alla de underbara äventyr han upplevat under de tio år han irrat omkring på väg till sitt hemland.
När Odyssevs hade slutat berätta, sade konungen: "Hell dig, ädlaste bland de gäster mitt hus någonsin mottagit! Må du snart i dina fäders borg förgäta de prövningar omilda gudar sänt i din väg!"
Följande dag anställde Alcinous ett offer åt Zevs för att beveka honom att lyckligt föra Odyssevs till Itaka. Och därefter firades avskedsfesten med stor högtidlighet.
Efter slutad måltid tackade Odyssevs konungen och drottningen för deras gästvänskap, önskade dem de olympiska makternas välsignelse och lämnade salen.
Prinsessan Nausikaa hade ej sedan Odyssevs' ankomst till slottet visat sig för honom, men då han nu utträdde ur gästabudssalen, kom hon honom till mötes för att säga honom farväl.
Med beundran fäste hon sina blickar på den frejdade hjälten och sade blygsamt rodnande till honom:
"Hell dig, ädle gäst! Må gudarna ledsaga dig till ditt sköna hemland! Och när du är lycklig där, så tänk någon gång på mig, som har räddat ditt liv!"
Med rörd stämma svarade Odyssevs: "Om Zevs låter mig uppleva hemkomstens dag, så skall jag under hela mitt liv åkalla dig som min räddande gudinna."
Ledsagad av konungens tjänare begav sig Odyssevs till det segelfärdiga skeppet, dit konungen förut hade avsänt alla de dyrbara skänker, som han och hans feaker hade förärat sin gäst.
Tigande steg hjälten ombord och lade sig strax ned att sova på de mjuka dynor, som voro utbredda på det prydliga skeppets bänkar. Ljuv var hans sömn och även djup. Som en pil flög skeppet framåt på de purpurfärgade vågorna, men Odyssevs vaknade ej.
Odyssevs' återkomst till Itaka.
Redan följande morgon, när dagen grydde, styrde skeppet med full fart in i en bukt vid kusten av Itaka. På stranden stod ett olivträd, som beskuggade en sval grotta, i vilken havets nymfer hade sin boning. Utanför denna grotta lade feakerna den sovande Odyssevs på hans bädd av mjuka kuddar. Bredvid honom ställde de kistorna med de dyrbara gåvorna han medförde och styrde därefter mot sitt land igen.
När Odyssevs äntligen vaknade och såg sig omkring, trodde han först, att feakerna hade bedragit honom och lagt honom på en främmande kust, ty hela nejden var insvept i dimma, så att Odyssevs ej kunde se, var han var. Men då han strövat omkring en stund visade sig för honom Pallas Atena i skepnad av en herdegosse och omtalade för honom, att det var Itakas jord han trampade.
Plötsligt skingrades dimman, och Odyssevs kände igen de gamla klipporna samt allt, som omgav honom. Och han föll med glädje ned på sina knän och kysste med djup rörelse sin älskade fädernejord,
Pallas Atena gav sig nu till känna för sin gunstling samt meddelade honom många goda råd och förmaningar. Allra först skulle han uppsöka den gamle svinaherden Eumeus, en av de få som förblivit honom trogna, samt stanna i hans hydda, tills han där finge möta sin son. Men på det att Odyssevs ej strax skulle bliva igenkänd, förvandlade honom Atena till en gubbe. Hans ögon gjordes röda, hans hud skrynklig och hans hår grått. Hans rika dräkt utbyttes mot trasor, i handen fick han en stav och på sin krökta rygg en tiggarpåse. Så utrustad inträdde Odyssevs till sin trogne tjänare Eumeus, vilken mottog honom med stor vänlighet. På sin egen bädd bad han tiggaren sätta sig ned och gav honom rikligt av både mat och dryck.
Därefter talade svinaherden om sin saknade herre, konung Odyssevs, som hade varit borta i tjugu år; om de förhatliga friarna, vilka hade slagit sig ned i palatset och där levde kräsligt på Odyssevs' gödda svin och oxar; om den trogna drottning Penelopes sorg och slutligen om hennes son Telemakus, som dragit ut i världen för att söka sin fader.
När svinaherden hade slutat tala, sade Odyssevs; "Jag svär dig, att Odyssevs skall komma åter, innan denna månad gått till ända, och då blodigt straffa de fräcka sällar, som hava dragit fördärv och bedrövelse över hans hus."
Svinaherden log sorgset och sade: "Håll inne med din ed, gubbe! Min herre kommer förvisso aldrig tillbaka. Hundar och fåglar hava säkert redan förtärt köttet på hans ben, såvida han ej blivit uppslukad av fiskarna."
Medan Odyssevs och svinaherden så språkade med varandra, inträdde i hyddan en ung man, skön som Apollon och klädd i en dräkt, strålande av purpur och guld.
Stor blev nu glädjen i den låga hyddan. Hundarna rusade fram, tjutande av fröjd, och slickade ynglingens händer. Och under tårar av rörelse tryckte honom den gamle svinaherden i sin famn.
Odyssevs förstod strax, att det var sin älskade son han här hade framför sig. Han visade dock ej vad han kände utan steg blott upp och bjöd den unge mannen taga hans plats. Men denne bad honom vänligt sitta kvar och slog sig själv ned i ett hörn av hyddan på en hög av gröna löv.
De trenne männen samtalade nu länge om de underrättelser Telemakus hade fått om Odyssevs. Telemakus berättade också, att friarna hade lagt försåt för honom själv för att under hemvägen mörda honom men att han hade tagit en annan väg, än de hade tänkt, och därigenom blivit räddad. Han vågade emellertid ej ännu visa sig för friarna utan bad svinaherden låta drottningen veta, att han lyckligt var återkommen från sin resa.
Skyndsamt band Eumeus sina sandaler under fötterna, fattade lansen och begav sig åstad till drottningens gemak.
När far och son nu voro ensamma i hyddan, trädde Pallas Atena fram, fastän osynlig för dem båda, rörde vid Odyssevs med sin gyllene stav och återgav honom därmed hans verkliga gestalt.
Med häpnad och beundran betraktade Telemakus den ståtlige man han nu såg framför sig i stället för den skrynklige gubben, och viss att det var en gud, som på detta sätt uppenbarade sig, föll Telemakus ned på sina knän och anropade honom om förbarmande.
Men Odyssevs lyfte upp sin son, slöt honom under strömmande tårar till sitt hjärta och sade honom, att han var hans fader.
Nästa morgon gick Telemakus till palatset för att hälsa sin moder. Men ej omtalade han ännu, att hans fader var kommen.
Senare på dagen begav sig Odyssevs, som nu återfått sin tiggarskepnad, också till konungaborgen, åtföljd av den trogne Eumeus. Då han hade gått ett stycke, fick han se sin gamla jakthund ligga halvdöd av ålder och vanskötsel på en sophög ej långt från borgen. Den döende hunden, som strax kände igen sin herre, började tjuta och vifta på svansen men förmådde ej släpa sig fram till honom. Med blicken på sin husbonde sträckte han blott ut sin avtärda kropp, drog en djup suck och uppgav därmed sin anda.
Följd av Eumeus trädde Odyssevs in i salen, där alla friarna voro församlade vid en kräslig måltid. På tiggarvis satte han sig på tröskeln innanför dörren. Men strax viskade Pallas Atena till honom, att han skulle gå omkring och tigga friarna om allmosor för att därigenom utröna, vilka bland dem som voro de mest hårdhjärtade.
Odyssevs gjorde så. Några bland friarna visade sig medlidsamma och gåvo honom ett stycke kött eller bröd i hans påse. Men andra hånade och smädade den förmenta tiggaren. En bland dessa, vid namn Antinous, kastade sin pall efter honom och ropade vredgad till Eumeus, att han borde blygas över sin oförsynthet att draga med sig gamla landstrykare in i salen. Eumeus svarade intet, och även Odyssevs fördrog ännu allt tyst och tåligt.
Genom sitt fönster hade Penelope med stor harm sett, hur tiggaren blivit behandlad av Antinous. Hon kände därvid medlidande med den arme gamle mannen och befallde svinaherden att föra honom till hennes gemak. När Odyssevs kom inför henne, visade hon honom mycken vänlighet och frågade honom slutligen, om ej han, som sade sig hava vandrat så vida omkring, möjligen hade hört något om hennes make, Odyssevs. Tiggaren berättade då, att han hade sett Odyssevs på Kreta samt att han trodde, att denne ännu levde i tesproternas land.
Under häftiga glädjetårar sade drottningen: "Säg mig, hur min make såg ut och hur han var klädd, då du råkade honom, på det jag må förstå, om du talar sant eller ej."
Tiggaren beskrev då hennes gemåls utseende och dräkt, berättade även något om hans senare öden, vilka han sade sig hava hört omtalas av tesproternas konung, och tillade slutligen, att det vore så gott som säkert, att Odyssevs snart skulle återkomma till sitt land.
Drottningen, som ej vågade fullt lita på den gamles ord, suckade blott och sade: "O, gubbe, om det skedde så som du säger! Men jag kan ej hoppas att mer få återse min älskade make."
Därefter kallade hon sin äldsta trotjänarinna, Odyssevs' gamla amma, och tillsade henne att två den gamles fötter och att sedan tillreda åt honom en bädd av de mjukaste dynor.
Under tvagningen upptäckte amman på Odyssevs' fot ett ärr, vilket hon väl kände igen sedan hans barndom. I sin förvåning häröver slog hon omkull tvättskålen och utropade hastigt, darrande av rörelse, Odyssevs' namn. Men Odyssevs gav henne strax ett tecken att tiga och viskade till henne, att hans förklädnad vore nödvändig, om han skulle kunna komma åt att hämnas på friarna.
I stället för att intaga den av amman tillredda vilobädden gick Odysssevs, då kvällen kom, till salen, vilken friarna nu hade lämnat, och bar med Telemakus' bistånd bort alla vapen, som där funnos, varefter han lade sig till vila på en oxhud i försalen och sov lugnt till följande morgon.
Men då var hämndens dag kommen. På Pallas Atenas ingivelse hade Penelope lovat friarna, att hon skulle göra den till sin make, som denna dag lyckades taga priset vid en målskjutning med Odyssevs' båge.
Festligt pryddes salen, och allt ordnades på bästa sätt för den förestående målskjutningen, vilken skulle äga rum där inne i drottningens närvaro. Och med lugn frambar Penelope själv sin makes präktiga båge, viss som hon var, att ingen av friarna skulle förmå att spänna den. Sedan uppställdes tolv yxblad i rad på salens golv och en härold utropade, att den, som kunde skjuta en pil genom hålen på dessa yxblad, skulle vinna det härliga priset, drottning Penelopes hand.
Den förmente gamle tiggaren fick av Penelope tillåtelse att stå vid salens dörr och åse målskjutningen. Men då han fick se sin kära gamla båge, var han nära att förråda vem han var. Hans ögon blevo så fulla av tårar, att han måste lämna salen en stund för att behärska sin rörelse.
När allt var i ordning, infunno sig friarna, och målskjutningen skulle börja.
Den ene friaren efter den andre fattade bågen för att skjuta. Men ingen enda förmådde att spänna Odyssevs' väldiga båge.
Den gamle tiggaren, som stod nere vid dörrren, steg nu fram och bad, att även han måtte få försöka avskjuta en pil. Alla friarna brusto härvid ut i ett hånfullt skratt, men Penelope sade: "Denne främling är ej så eländig, som I menen. Sen, hur grova hans armar äro! Given honom bågen! Kan han spänna den, så skall hans pris bliva en livrock, en mantel samt sandaler under fötterna." Odyssevs fattade bågen, som Eumeus med glädje lämnade honom, betraktade den på alla sidor och spände den sedan lika lätt som sångaren sin lyras strängar. Därefter siktade han. Och i samma ögonblick flög pilen genom alla de tolv yxbladens hål.
Nu upplystes salen av en ljungande blixt, och en väldig åskknall följde. Alla förstodo härav, att Zevs fann behag i den gärning, som blivit gjord.
Friarna blevo förstummade. Men än mer häpna skulle de bliva.
Knappast hade åskan upphört att dåna, förrän den gamle tiggaren rätade sin böjda rygg, kastade av sig sin trasiga dräkt och i en ståtlig hjältes skrud och skepnad ställde sig på tröskeln mitt framför den församlade friarskaran.
Först tömde han vid sina fötter alla pilarna ur kogret. Därefter spände han bågen än en gång och riktade en pil mot Antinous, just som denne lyfte den gyllene vinbägaren till sina läppar.
Pilen träffade den unge mannen i halsen. Hans hand släppte bägaren, och död nedföll han till golvet, varvid bordet slogs omkull och allt vin utspilldes.
De övriga friarna störtade med vrede upp från sina säten och grepo efter vapen, men då de märkte, att alla sådana voro försvunna, blevo de så förfärade, att de störtade om varandra ned under bänkar och bord för att gömma sig för den vredgade hämnaren.
Denne ropade nu med dundrande stämma: "I trodden, I hundar, att Odyssevs ej mer skulle återkomma. På ett skändligt sätt haven I förstört mina ägodelar och plågat min trogna maka. Men nu är hämndens stund inne!"
Telemakus, som på ett tecken av sin fader hade ställt sig vid hans sida, hjälpte nu till att utföra hämnden.
Pallas Atena satte sig i skepnad av en svala på takbjälken för att leda striden. Och inom kort lågo alla de övermodiga friarna döda på det av blod översköljda golvet.
Innan Odyssevs hade avklätt sig tiggardräkten, hade Penelope på sin sons inrådan dragit sig tillbaka till sitt eget gemak. Här hade gudarna låtit henne falla i en djup sömn, så att hon slapp åse vad som tilldrog sig i salen. Men då liken voro bortskaffade och alla spår utplånade efter det rysliga blodbadet, blev Penelope väckt av den gamla amman, vilken nu också under strömmande glädjetårar omtalade, att Odyssevs var kommen.
Men Penelope kunde ej tro den gamlas ord, ej heller sina egna ögon, då Odyssevs nu själv närmade sig henne. Först när Odyssevs i hennes öra hade viskat en hemlighet, som endast han och hon kände till, ilade hon i hans öppna famn. Och vid hans trogna hjärta grät hon sedan ut sin glädje och sin tjuguåriga längtans bittra kval.
Följande morgon besökte Odyssevs sin gamle fader, Laertes, vilken av friarna blivit bortdriven ur konungens borg och nu levde åldrad och glömd på sin lantgård. Icke heller Laertes kände igen Odyssevs eller kunde tro, att det var sin son han såg framför sig. Men då Odyssevs visade honom ärret på sin fot samt påminde honom om några små händelser från sin barndoms dagar, kunde han ej tvivla mer.
Nära att falla i vanmakt kastade han sig i sin sons armar. Och ömt tryckte sonen sin älskade far till sitt bröst.
Då Odyssevs, sedan fadern hämtat sig, omtalade för honom, att han hade dödat alla sin makas oförsynta friare, gladdes den gamle i sitt hjärta. Men på samma gång uttalade han sin fruktan, att de dödades fränder skulle anfalla Odyssevs för att hämnas. Detta inträffade också ej långt därefter. Men i den gamle vise Mentors skepnad stiftade Pallas Atena fred mellan Odyssevs och hans fiender. Och älskad och ärad av alla, som kände honom, härskade Odyssevs sedan i sitt sköna land vid sin trogna makas sida alltintill sin höga ålderdom.
