Herakles-sagan

HERAKLES-Sagan Se länk till stjärnbild
En av Zevs' många gemåler var Alkmene, sondotter av Persevs. Med henne hade Zevs en son, som fick namnet Herakles (Herkules), och aldrig hade ett skönare och kraftigare barn kommit till världen. Zevs var själv så stolt över denne sin son, att han till och med inför Olympens gudomligheter skröt över hans fägring och frodighet samt förutsade, att han i framtiden skulle bliva en underbar hjälte.
Då Zevs' majestätiska gemål Hera fick veta detta, blev hon avundsjuk på Alkmene för hennes lycka att äga ett sådant barn och fattade också från den stunden ett bittert hat till Herakles. Alkmene fruktade till och med, att Hera ämnade taga hans liv, och detta ville hon framför allt förhindra.
För att dölja sin son för den hämndlystna gudadrottningen utsatte Alkmene honom långt borta på ett stort fält och bad till gudarna, att de där måtte skydda hans liv.
Följande dag hände det, att Hera och Pallas Atena lustvandrade tillsammans i en av Greklands blomstrande ängder. Pallas föreslog då Hera, att de skulle utsträcka sin vandring till det stora fältet, där Pallas visste att Herakles var gömd. Hera tyckte om att ströva omkring på jorden och följde gärna Pallas Atena.
Då de båda gudinnorna kommo till fältet, fingo de strax se det späda barnet, som låg där ensamt och övergivet, skrikande av hunger.
Hera, som ej anade vems barnet var, kände medlidande med dess nöd och lade det till sitt bröst för att stilla dess hunger. Men då barnet bet henne, under det att hon närde det, kastade hon det åter på marken och skyndade upp till Olympen. Herakles hade emellertid hunnit att insupa gudomlig kraft och odödlighet av den himmelska modersmjölken.
Pallas Atena tog nu det späda barnet i sina armar och bar det till dess moder, som med glädje åter tryckte det till sitt hjärta.
Strax därefter fick Hera veta, vilket barn det var, som hon hade närt vid sitt bröst. Utom sig av vrede beslöt hon, att det skulle dö.
En natt, då Alkmene sov, sände Hera tvenne giftiga ormar in i hennes rum för att döda det späda barnet, som låg i vaggan bredvid sin moders bädd. Ormarna ringlade sig upp i vaggan och snodde sig hårt kring barnets hals. Men redan nu var Herakles färdig att visa sin gudomliga kraft. Med vardera handen fattade han en orm om nacken och kvävde dem båda med en enda tryckning.
När modern vaknade, låg barnet med ett glatt leende på sina läppar och betraktade med uppmärksamhet de ihjälkramade ormarna.

Herakles' uppfostran.

När Herakles' styvfader, Amfitryon, såg, vilka underbara krafter Herakles hade att råda över, beslöt han att giva honom den bästa uppfostran för att lära honom att rätt använda sina medfödda stora gåvor. Av de yppersta hjältar som funnos undervisades han i krigiska idrotter samt av Apollons grånade son Linos i sång och strängaspel. Men för musiken hade Herakles ingen håg, ej heller var Linos en mild och foglig lärare. Uppretad av sin lärjunges håglöhet gav Linos honom en dag ett slag på kinden. Men detta var en skymf, som den stolte Herakles ej kunde underkasta sig utan att hämnas. I vredesmod fattade han lyran och kastade den med sådan kraft i lärarens panna, att Linos föll död ned på golvet.
Till straff för detta dåd blev Herakles bortskickad från konungens palats och måste ända till sitt adertonde år finna sig uti att i en avlägsen landsbygd vakta konungens boskapshjordar.

Herakles vid skiljevägen.

När Herakles hade uppnått sitt adertonde år, var han den längste, starkaste och skönaste man i hela Grekland. Men ännu var han ju blott en fattig herde, som ej hade bestämt, vilken levnadsbana han skulle välja för att finna lycka, ära och berömmelse. Försänkt i djupa tankar satt han en dag vid en skiljeväg, då han fick se tvenne kvinnor nalkas från skilda håll. De voro mycket olika. Den ena var högväxt, hade rena, ädla anletsdrag samt en klar och öppen blick. Hon bar en enkel vit dräkt och förde sig med stilla värdighet.
Den andra däremot hade djärva, blixtrande ögon, ett av smink vanställt ansikte samt en pråligt grann klädnad. Hon kunde ej lugnt se någon i ögonen utan kastade oroliga blickar omkring sig och betraktade dessemellan sig själv med stort välbehag.
Den sistnämnda av dessa båda kvinnor kom först fram till Herakles och började strax att tala till honom.
"Jag ser, unge man", sade hon, "att du är oviss om vilken väg du bör gå för att vinna lyckan i livet. Följ mig, och du skall ej längre behöva undra, var lyckan finns. Allt vad man kallar njutning har jag att bjuda. De eldigaste viner vill jag iskänka åt dig, de kräsligaste rätter vill jag jag duka fram; på ditt mjuka läger skall du smaka en ostörd vila och sedan stå upp för att endast njuta, njuta, njuta med ögon, öron och alla sinnen. Du själv skall ej behöva arbeta, andra skola skaffa dig allt för intet."
Då Herakles hörde detta tal, frågade han med häpnad: "Vem är du, underliga kvinna, som har så mycket att bjuda?"
Kvinnan svarade: "Mina vänner kalla mig Njutningen, och mina fiender kalla mig Vällusten. Men bry dig ej om mitt namn! Följ mig blott!"
Nu framträdde den andra kvinnan och talade milt och bevekande till Herakles: "Lyssna ej längre, unge man, till Vällustens lockande språk! Mitt namn är Dygden. Hör vad jag har att säga, och jag är viss, att du sedan vill följa mig. -
Först av allt måste du dock veta, att ingen, som vill följa mig, kan utan möda och arbete vinna något, som är värt att eftersträva.
Vill du, att dina vänner skola älska dig, så måste du vara dem nyttig. Vill du, att ditt land skall hedra och berömma dig, så måste du bliva ditt lands välgörare. Vill du skörda, så måste du så. Vill du segra, så måste du strida, och vill du, att din kropp skall vara din tjänare och icke din herre, så måste du härda den genom arbete."
Vällusten försökt väl att överrösta Dygden genom hån och smädelser, men Dygden talade fortfarande så skönt om den ära och den lycka, som endast kan vinnas på hennes stig, att Herakles fast beslöt sig att följa henne på den väg hon bjöd honom att gå.

Herakles' välde över sig själv.

I Grekland funnos på denna tid tempel och andra heliga platser, där människorna trodde sig få särskilda uppenbarelser om gudarnas vilja samt om det öde, som väntade var och en. Vanligen var det en kvinna, som meddelade vad man ville veta. Denna hade förut genom svavelångor, som uppstego ur jorden, blivit till hälften bedövad, så att hon blott otydligt kunde svara på de frågor, som gåvos. Dessa svar ansågos dock komma från gudarna och kallades orakelsvar.
Till ett sådant orakel gick nu Herakles efter sitt samtal med Dygden och frågade, vad gudarna först fordrade av honom, då han nu hade beslutat att vandra på Dygdens väg.
Oraklet svarade, att Herakles skulle övervinna sitt högmod och ödmjukt tjäna en man, som i allt var ringare än han.
Denne man var Eurystevs, konung i Mycene.
Zevs' vilja hade varit, att Herakles själv skulle bliva konung i Mycene, men då Hera fått veta detta, hade hon strax ställt så till, att hans släkting Eurystevs i stället blev konung.
Den stolte Herakles hade då föresatt sig att aldrig tjäna denna Eurystevs, vilken i allt var honom underlägsen. Men nu, då han ville vandra på Dygdens väg, måste han ju i allt underkasta sig gudarnas vilja. Och just denna Eurystevs var det, vilken gudarna nu befallde honom att lyda. Om Herakles utan lön åt honom förrättade tio stora arbeten, så skulle Zevs själv belöna honom genom att taga honom upp till Olympen och låta honom bo där bland odödliga gudar.
Snart kom bud från Eurystevs, att Herakles skulle infinna sig hos honom för att mottaga hans befallningar.
Den harm, vrede och förödmjukelse Herakles kände vid mottagandet av detta budskap voro så mäktiga, att de nästan förde honom till vanvettets gräns. Men tanken på Dygdens fordran och på den lön, som väntade honom i Olympens salar, hjälpte honom att vinna denna den största av sima många segrar - segern över sig själv.
Utan vidare knot begav han sig till konung Eurystevs och mottog av honom befallning att utföra de verk, som han förelade honom.

Herakles' storverk.

1. Det nemeiska lejonet.

Det nemeiska lejonet var ett vidunder, som hade sitt tillhåll i Argolis' skogar och där åstadkom både skräck och skada. Ingen hade dittills lyckats att såra det. Intet vapen bet på dess tjocka hud. Detta odjur skulle Herakles döda, så lydde den första befallning han mottog av Eurystevs.
När Herakles begav sig in i skogen för att börja striden med lejonet, var han utrustad endast med sin pilbåge och sin klubba.
Rytande kom lejonet emot Herakles, färdigt att riva ihjäl honom, såsom det hade rivit ihjäl så många andra. Herakles siktade då på dess hjärta och sköt av sin skarpaste pil, men denna studsade tillbaka, liksom hade den träffat den kala klippan. Herakles gick då emot lejonet med sin klubba, bedövade det med ett enda slag och strypte det sedan med sina händer. Därefter lade han det på sina skuldror och bar det till Mycene.
Dristigt steg han in i konungens sal med beviset på sin styrka och tapperhet. Men då Eurystevs såg det väldiga djuret framför sig, greps han av en sådan skräck, att han blev både blek och röd och började skälva i hela kroppen.
"Bort ur min åsyn med det förfärliga odjuret!" utropade han till Herakles samt befallde honom sedan att därefter alltid stanna utanför palatsets port med de segertecken han ville uppvisa.
Från den stunden bar Herakles aldrig sköld eller pansar utan endast det väldiga lejonets hud som skydd mot alla faror. Och aldrig mera skildes han från sin klubba.
zzz

2. Den lerneiska hydran.

I ett träsk vid namn Lerna i Argolis fanns en hydra, ett slags vattenorm med en mängd huvud. Herakles tog med sig sin brorson Iolanus och gick att på Eurystevs' befallning fånga denna hydra.
Sedan han efter mycken möda äntligen lyckats att få ut hydran ur dess håla, fattade han den med den ena handen och höll den, under det att han med den andra handen högg av det ena efter det andra av dess många huvud. Men snart märkte han, att tvenne nya huvud växte fram för vart och ett av dem han avhögg. För att hindra detta lät han sin brorson med en eldbrand vidröra den genomhuggna halsen, vilket hade till följd, att intet nytt huvud uppkom. Alla hydrans huvud blevo nu avhuggna utom ett, som var odödligt. Detta grävde Herakles ned i jorden och vältrade en klippa däröver.

3. Det erymantiska vildsvinet.

"Drag till Arkadien och döda det farliga vildsvin, som där till alla resandes fasa strövar omkring på berget Erymantus!" Så lydde den tredje av de befallningar, som Herakles mottog av Eurystevs. Herakles fullgjorde även detta uppdrag. Men först fångade han vildsvinet och bar det levande med sig på sina axlar till Mycene.
Av en händelse mötte Eurystevs Herakles med vildsvinet utanför porten till sitt slott, och Eurystevs blev därvid så förfärad, att han genast hoppade med uti ett djupt kar, som stod vid vägen, och gömde sig där.

4. Artemis' hind.

Artemis' hind var ett härligt djur med horn av guld och fötter av koppar. Det betade på en av Arkadiens blomsterrika ängar och tillhörde själva Artemis, jaktens gudinna. Denna hind ville Eurystevs äga, han befallde därför Herakles att fånga den och föra den levande till konungens slott.
Den snabba hinden var ej lätt att fånga. Herakles jagde den förgäves ett helt år. Men slutligen lyckades han få den fatt, och nu lade han den på sina skuldror och gick framåt på vägen till Mycene.
På en skogsstig mötte Herakles en skön kvinna, som stannade och med hotfulla blickar betraktade honom och den hind han bar.
Herakles förstod strax, att det var Artemis han hade framför sig. Han bugade sig därför djupt ned till jorden.
Artemis fattade därvid tag i hinden och sporde Herakles med vredgad stämma, hur han hade vågat vidröra denna hind, som tillhörde henne, samt vart han nu ämnade föra den.
Herakles svarade: "Höga gudinna, det är ej övermod som förlett mig att fånga det heliga djur, som tillhör dig. Enligt Dygdens bud har jag blott efterkommit min konungs befallning; och till min konung måste jag nu föra hinden."
Artemis blidkades av detta tal och tillät Herakles att utan vidare hinder bära djuret till Eurystevs.

5. De stymfaliska fåglarna.

Vid sjön Stymfalus hade några förskräckliga rovfåglar sina nästen. De hade näbbar, klor och vingar av järn och åstadkommo mycket ont. Alla dessa fåglar dödade Herakles på Eurystevs' befallning och befriade därigenom Arkadien från en svår landsplåga.

6. Augias' stall.

En konung i Elis hette Augias. Han var en rik man, som ägde tre tusen nötkreatur i sina stall, vilka voro belägna strax utanför hans palats. Dessa stall hade aldrig varit rengjorda, men nu skulle de bliva det, menade Augias' grannkonung Eurystevs, som nu tyckte sig hava funnit på ett sätt att grundligt förödmjuka Herakles. "Gå till konung Augias i Elis", sade han till honom, "och rengör hans stall på en enda dag."
Herakles åtog sin även detta utan knot och begav sig genast åstad till Elis.
Men då Herakles framträdde inför Augias och erbjöd sig att på en enda dag rengöra hans stall, betraktade konungen honom med misstänksamma blickar och sade: "Icke kan du, en ädel krigare och en tapper hjälte, vilja åtaga dig detta nesliga trälarbete."
Herakles svarade blott, att Dygden bjöd honom lyda sin konung.
Augias log och sade: "Omöjligt synes det mig i alla fall, till och med för dig, väldige Herakles, att på en dag utföra detta verk. Men skulle du mot min förmodan hinna det, så lovar jag att som belöning giva dig tiondelen av alla mina hjordar."
Herakles gick nu ned till floden Alfeus, som flöt ej långt därifrån, tilldämde dess vanliga utflöde och ledde den i stället tvärs igenom Augias' stall. Och inom några ögonblick hade floden bortfört all orenlighet, som fanns efter de tre tusen nötkreaturen.
Men icke heller för detta arbete fick Herakles någon belöning. "Det är floden och icke du, som har rensat mina stall", sade Augias och drev i vredesmod bort Herakles ur sitt rike, då denne påminde honom om det löfte han fått.

7. Den kretiska tjuren.

En konung vid namn Minos på Kreta hade lovat havets gud, Poseidon, att åt honom offra det första djur, som havet den dagen förärade honom. Poseidon ville sätta Minos' ordhållighet på prov och lät därför en sällsynt präktig tjur uppstiga ur havet i stället för ett vanligt sjödjur.
Minos bestod ej detta prov. Då han fick se den ståtliga tjuren, ångrade han sitt löfte och beslöt att själv behålla den. Han lät genast föra den ut på betesmarkerna till sina hjordar och utvalde bland dessa ett gammalt magert djur, som han i stället för tjuren offrade åt Poseidon.
Men hårt blev Minos straffad för denna bedrägliga gärning.
När tjuren kom in bland de främmande djuren, började han spruta eld av raseri, stångade hjäl Minos' boskap och anställde stor förödelse över hela ön.
Minos beklagade sig då för Eurystevs över denna stora olycka, och Eurystevs befallde Herakles att befria ön från den eldsprutande tjuren.
För Herakles var det en lätt sak att fånga tjuren. När detta hade skett, gjorde han honom tam som ett lamm. Därefter satte han sig upp på tjurens rygg och lät honom bära sig ända fram till Eurystevs' palats.
För första gången prisade nu Eurystevs Herakles' hjältemod. Men sedan han en stund på avstånd med stort välbehag betraktat den underbara tjuren, befallde han Herakles släppa den lös igen.
Då tjuren ej längre stod under Herakles välde, började han åter spruta eld och rasa lika vilt här som på Kreta.
Vi skola i en annan berättelse få se, vilken hjälte det var, som nästa gång fångade den kretiska tjuren.

8. Diomedes' hästar.

Konung Diomedes i Tracien hade fyra hästar, vilka voro så vilda och starka, att de måste bindas vid kopparkrubbor med kedjor av järn. Dessa sina fålar fodrade Diomedes med människokött. Så snart en främling visade sig i landet, fördes han av konungens tjänare till det kungliga stallet och kastades för Diomedes' hästar, vilka med glupskhet strax förtärde den olycklige.
Men även dessa vilddjur kunde Herakles besegra.
Sedan Herakles först hade övervunnit den här av kungliga tjänare, som kom för att handla med honom på samma sätt som med andra främlingar, grep han den grymme konungen själv och kastade honom framför hans egna hästar.
Efter att med vanlig glupskhet hava förtärt även sin herre blevo fålarna så tama, att de utan motstånd läto sig av Herakles föras till Eurystevs. Men för att reta Herakles lössläppte Eurystevs dem åter, och de ystra fålarna blevo omsider ihjälrivna av vilda djur på de Arkadiska bergen.

9. Hippolytes gördel.

Ett släkte av manhaftiga kvinnor, som bodde dels i trakten av Svarta havet och dels i de Kaukasiska bergen, kallades amasoner. Dessa vinnlade sig om manliga idrotter och drogo gärna ut till strids i stora skaror. Krigsguden Ares var amasonernas särskilde beskyddare. Han hade därför åt deras drottning, Hippolyte, givit en dyrbar gördel, vilken hade den underbara egenskapen att göra den, som bar den, mångdubbelt starkare än alla andra.
Denna gördel ville Eurystevs hava för att giva åt sin dotter. Han befallde därför Herakles att hämta den.
En skarpare strid än den, som Herakles nu utkämpade med de tappra och sluga amasonerna, hade han ej varit med om. Men slutligen besegrade han även amasonerna och tvingade Hippolyte att giva honom gördeln, vilken han segerstolt hemförde till konungens dotter, den sköna Admete.

10. Geryons nötkreatur.

Geyron var en vidunderlig jätte, som härskade på en av de Baleariska öarna. Han hade tre huvud, sex armar och sex fötter. Ingen människa hade någonsin vågat strida mot honom. Geyron ägde på ön, där han bodde, en stor hjord av granna rödbruna nötkreatur. Och dessa fick den obetvinglige Herakles befallning att föra till Eurystevs.
Icke heller denna gång vägrade Herakles att lyda, men ej brådskade han med utförandet av detta svåra uppdrag.
På ön Kreta samlade Herakles en stor skara tappra krigare och drog först med dessa till Lybiens öken, vilken han helt och hållet rensade från alla farliga djur, som där hade sitt tillhåll.
Efter långa och mödosamma vandringar kom han till Atlantiska havet. Där uppreste han vid sundet mellan Spanien och Afrika de så kallade Herakles' stoder, varefter han drog vidare, och snart uppnådde han den ö, på vilken Geryon bodde med alla sina hjordar.
Hjordarna vaktades av en jätteherde samt av en hund med tvenne huvud.
Så snart hunden märkte den kommande, rusade han emot honom under vilt skällande. Men Herakles mötte honom med klubban och dödade honom med ett enda slag. Sedan band han jätteherden med en järnkedja, så att han ej skulle kunna försvara sin hjord.
Därefter lockade Herakles till sig nötkreaturen, vilka alla villigt följde honom, och begynte sitt återtåg till Eurystevs. Men under vägen upphanns han av Geryon, och nu uppstod en förfärlig strid.
Denna gång var Herakles nära att duka under, ty hans fiende, gudinnan Hera själv, uppträdde på stridsplatsen för att bistå Geryon, men då Herakles märkte detta, sköt han den hämndgiriga gudinnan med en pil i bröstet, så att hon blödande ur ett djupt sår måste draga sig undan.
Därefter var det lätt för Herakles att föra nötkreaturen till Eurystevs, och mycket gladdes han vid tanken på att detta storverk var det sista av dem han hade åtagit sig att utföra åt denne.
Men då Eurystevs mottog nötkreaturen, sade han till Herakles: "Du tror måhända nu, att du fullgjort alla skyldigheter mot mig och mot ditt land. Men däruti misstager du dig. Ej må du tro, att jag räknar det som ett storverk av dig, att den lerneiska hydran blev besegrad, ty därvid hade du din brorson Iolaus till hjälp. Och inte heller var det du utan floden, som utförde det storverket att rensa Augias' stall. Alltså återstå dig ännu tvenne arbeten att utföra, ifall du vill lyda gudarnas befallning." Den fege Eurystevs fruktade alltjämt, att Herakles skulle taga makten ifrån honom. Han sökte därför ständigt att utsätta honom för de största faror, i hopp att han en dag möjligen skulle duka under.
Men gudarna beskyddade den självuppoffrande hjälten. Intet ont kunde vederfaras honom, så länge han, lydig mot dem, ödmjukt vandrade på dygdens stig.
Hesperiderna voro aftonens döttrar, som långt borta i väster, där solen går ned, ägde en ljuvlig trädgård. I denna sjöngo och spelade de omkring ett präktigt träd med gyllene frukter, vilka ständigt bevakades av en fruktansvärd orm, som slingrade sig omkring trädets stam.
Herakles mottog nu konungens befallning att döda denna orm samt taga de gyllene frukterna och bära dem till Eurystevs.
Även detta uppdrag beslöt Herakles att tåligt utföra. Men hur skulle han väl få veta vägen till Hesperidernas trädgård?
Efter långt sökande och många strider till lands och till sjöss kom han äntligen till samma nymfer, som en gång hade förvarat de gåvor, vilka gudarna hade bestämt åt Persevs. Dessa nymfer gåvo honom det rådet att tvinga havsguden Nerevs att visa honom vägen till Hesperiderna. Havsguden Nerevs var en välvillig gammal man, som hade sin boning i havet jämte sina ungdomliga döttrar Nereiderna, vilka tumlade om bland vågorna eller sutto på klipporna, vridande havsvattnet ur sitt långa hår.
Herakles visste, att Nerevs var en vis man, han lydde därför nymfernas råd, sänkte sig ned till honom och förmåde honom att säga, var Hesperidernas trädgård var belägen.
På vägen till denna trädgård kom Herakles till Kaukasus, där den av Zevs så hårt straffade Prometevs hängde, fastsmidd vid klippan.
Herakles såg, hur gamen satt på Prometevs' knä och gnagde sig in i den olyckliges lever. Och han greps härvid av ett så djupt medlidande med den arme titanen, att han beslöt att rädda honom. Han spände genast sin båge och sköt på gamen, vilken ögonblickligen nedföll död till marken, och därefter löste han Prometevs fjättrar.
Prometevs bad nu att få följa Herakles till jätten Atlas, som bar himlavalvet på sina skuldror. Och Herakles var glad åt hans sällskap.
När de kommo till Atlas, sade denne till Herakles: "Jag vet, att du är stadd på väg till Hesperidernas trädgård för att hämta de gyllene frukterna. Men detta är ett farligt företag. Vill du hålla himlavalvet en stund, så skall jag uträtta detta ärende åt dig, ty härifrån är det ej långt till Hesperidernas trädgård." Herakles gick in på detta byte och satte med lätthet sina jätteskuldror under himlavalvets pelare.
Atlas, som enligt sitt löfte gick till Hesperiderna, kom snart åter och hade de gyllene äpplena med sig. Men nu hade han smakat friheten och kände ingen lust att åter taga himlabördan på sina skuldror. Han föreslog därför Herakles att hålla himmeln ännu en liten tid och låta honom gå till Mycene med de gyllena äpplena.
Herakles förstod väl, att Atlas på detta sätt tänkte att för alltid bliva fri från sin syssla. Men Herakles låtsade, som om han ville gå in på hans förslag, och sade, att om blott Atlas en liten stund ville hålla himmeln, medan han finge lägga en dyna över skuldrorna, på vilka himlapelaren för hårt tryckte, så skulle han sedan återtaga bördan.
Atlas trodde Herakles' ord och satte sina axlar än en gång under himlavalvet.
Men så snart Herakles vart fri, sade han Atlas farväl och bar själv de gyllene äpplena till Eurystevs. Och Atlas fick stå, där han stod, med himlavarvet vilande på sina skuldror.

12. Hunden Cerberus.

Eurystevs, som emellertid blev alltmer angelägen om att röja Herakles ur vägen, beslöt nu att giva honom ett uppdrag, som var farligare än alla de föregående. Han skulle nämligen gå ned i Hades' rike och därifrån upphämta den förfärliga hunden Cerberus, vilken stod bunden vid ingången till detta rike för att hindra dem, som kommo in där, att gå tillbaka igen. Cerberus hade tre huvud med gräsliga svalg, ur vilka giftigt etter droppade ned på jorden, samt väsande huggormar i stället för hår på sin kropp.
Till och med Herakles ryste, då han fick befallning att nalkas detta odjur. Han ropade till gudarna om hjälp, och Hermes hörde hans bönerop och kom till hans bistånd. Av honom fördes nu Herakles till underjorden och fick av dess härskare, Hades, tillåtelse att bortföra hunden Cerberus men med det villkor, att han ej därvid finge bruka något av de vapen han bar.
Modigt gick nu Herakles fram till den vilt skällande Cerberus och grep denne om hans tre halsar med ett så kraftigt tag, att han utan försök att göra motstånd fogligt lät Herakles föra sig till Eurystevs.
Men då Eurystevs på avstånd fick se den rysliga hunden, blev han så förfärad, att han blek och darrande ropade åt Herakles, att han genast skulle föra den åter till underjorden, vilket Herakles också gjorde.

Herakles hos Admetus.

Äntligen var nu Herakles befriad från att längre tjäna Eurystevs, men ej upphörde han ändå att utföra stora, berömliga gärningar. Om en bland dessa berättas följande: En konung i Tessalien vid namn Admetus var Appollons synnerlige gunstling. Apollon hade därför av ödets gudinna utverkat den tillåtelsen, att Admetus ej skulle behöva dö, ifall någon funnes, som av kärlek till honom ville dö i hans ställe. Men svårt var det att finna en så god vän. Icke ens hans mycket gamla föräldrar hade lust att bringa honom detta offer.
Blott en fanns, som ville giva allt för honom, till och med sitt liv, och det var hans unga, älskande maka Alcestis.
Knappt hade Alcestis fattat det beslutet att i stället för sin make nedstiga i Hades' rike, förrän hon såg döden nalkas.
Alcestis gjorde sig strax färdig till skilsmässan. Hon badade och klädde sig i prydliga kläder samt nedföll sedan vid husaltaret och bad till gudarna, att de måtte trösta och hjälpa hennes make och barn. Därefter utandades Alcestis sin sista suck, under det att Admetus och barnen snyftade och gräto av sorg.
Medan Alcestis ännu låg på bår, hände det, att Herakles kom på besök till den sörjande konungen.
När Herakles märkte, att alla sågo dystra ut, frågade han Admetus om orsaken härtill. Admetus gav då ett undvikande svar och bemödade sig att dölja sin sorg för att ej störa glädjen och trevnaden för sin gäst.
Dyrbara rätter och viner framdukades. Herakles lät sig det allt väl smaka och var efter måltiden mer glad och upprymd än någonsin.
När kvällen kom, tillsades en tjänare att föra Herakles till hans sovkammare. Men tjänaren hade ej lika stor förmåga som hans herre att behärska sorgen efter den älskade Alcestis. Med tårfyllda ögon betraktade han den muntre Herakles och visade tydligt, att hans skämt förvånade honom,
Detta tjänarens uppförande misshagade Herakles. "Illa passar det dig", sade han till honom, "att visa din herres gäst ett så surmulet anlete. Bort med rynkorna i din panna, och se glad ut som jag!"
Tjänaren svarade: "Vet du då icke, främling, vilken stor sorg som har drabbat min herre och hela hans hus?"
"Nej", svarade Herkules. "Låt mig strax veta vad som hänt!"
Tjänaren berättade honom nu allt, som rörde Alcestis' död, och Herakles utropade med största förvåning: "Är det väl möjligt! Sin unga härliga hustru skulle Admetus hava förlorat! Och oaktat denna sin sorg har han i dag sökt att bereda mig så mycken glädje och trevnad! För en främlings skull har han således lagt band på sin egen smärta. En så ädel självövervinnelse är i sanning värd en rik belöning. Visa mig vägen till hans makas vilorum!"
Åtföljd av en beslöjad ung kvinna inträdde Herakles en stund därefter till den sörjande Admetus och sade: "Då du är en så ädelmodig man, att du döljer din egen smärta för att ej störa en främlings trevnad, så vågar jag förvisso bedja dig om ännu ett bevis på din gästvänlighet. Du ser här en ung kvinna, som är mig mycket dyrbar. Vill du behålla henne i ditt hus, tills jag nästa gång blir din gäst?"
Men i det Admetus med djup rörelse betraktade den beslöjade kvinnan, svarade han: "Gärna skulle jag vilja tjäna dig, ädle Herakles, men bed mig ej behålla denna kvinna i mitt hus. Hela hennes gestalt påminner mig så mycket om min oförgätliga maka, att jag ej skulle kunna se henne, utan att saknadens tårar strömmade ur mina ögon. För henne strax bort ur min åsyn!"
"Men du måste först förvissa dig om att hon verkligen påminner om din maka", sade Herakles och drog härvid slöjan från kvinnans anlete. Och se, där stod nu Alcestis livslevanade inför dem! Utom sig av fröjd och förvåning slöt Admetus henne i sina armar, i det han utropade: "Vilken Gud är det väl, som givit mig min älskade Alcestis tillbaka? prisad och ärad vare han!"
Men Herakles sade: "Tag mot henne som en belöning för din självförsakande gästvänlighet! Jag har för att visa dig min tacksamhet brottats med själva döden och ryckt din ädla maka ur hans armar."

Herakles i Omfales tjänst.

Under vissa tider i sitt liv var Herakles gripen av den rysliga sjukdom, som vi kalla vansinne. Emedan han då ej visste vad han gjort, begick han under sådana tider många grymma dåd och illgärningar. En gång mördade han under ett dylikt anfall sin bäste vän. Herakles, som häröver kände de svåraste förebråelser i sitt samvete, gick då till oraklet i Delfi och frågade, hur han skulle kunna försona detta brott. Oraklet svarade, att han skulle låta sälja sig till slav på tre år samt lämna de pennningar, som betalades för honom, till den mördade vännens hustru och barn.
Herakles lydde oraklets råd och lät sälja sig som slav till Omfale, drottningen i Lydien.
I början av sin slavtid visade sig Herakles även här som en tapper hjälte och fortfor att på dygdens väg utföra stora bedrifter. Men då Omfale, som fann behag i den hjältemodige slaven, snart återgav honom hans frihet samt gjorde honom till sin gunstling, vek Herakles av från dygdens väg och följde för en tid vällustens lockelser. Han blev inom kort så veklig, att alla föraktade honom, till och med Omfale. För att håna honom iklädde hon sig själv hans lejonhud och påsatte honom i stället sina kvinnokläder.
Så utstyrd satt Herakles en tid vid Omfales fötter tillsammans med drottningens tärnor och spann ull, under det att han darrade av fruktan att på något sätt misshaga sin härskarinna.
Men då de tre åren i Omfales tjänst voro tilländalupna, upphörde äntligen Herakles med detta nesliga levnadssätt. Med avsky skakade han av sig kvinnokläderna, sade Omfale farväl, fick tillbaka sin lejonhud och sitt hjältesinne och vart likasom förr den oövervinnelige segraren i alla strider.

Herakles' död.

En tid efter sin återkomst från Lydien utkämpade Herakles en vild strid mot en flodgud, som med våld ville göra en skön konungadotter vid namd Deianira till sin gemål. Herakles övervann flodguden och tog själv Deianira till maka.
Deianira älskade högt sin hjältemodige make och följde honom gärna på hans krigiska färder.
En dag kommo Herakles och Deianira till en flod, varest de påträffade en centaur vid namn Nessus.
Centauaren, som var en varelse till hälften häst och till hälften människa, erbjöd sig att på sin rygg bära dem över floden. Herakles svarade, att han själv ej behövde bliva buren av någon, han kunde vada. Men Deianira skulle Nessus få föra över till andra stranden.
När Nessus kommit över, märkte Herakles, att han ej satte ned sin dyrbara börda utan i stället galopperade bort med henne det fortaste han förmådde.
Herakles förstod väl, att Nessus ämnade på allvar bortföra Deianira; han sände därför efter honom en förgiftad pil, som dödligt sårade centauren.
Men centauren tänkte strax på att hämnas. Innan han uppgav sin anda, sade han till Deianira: "Hör mig, sköna Deianira! Eftersom du är den sista, som jag burit över floden, vill jag göra dig en tjänst." Därmed drog han den giftiga pilen ut ur sin kropp och upphämtade blodet i ett kläde, vilket han lämnade Deianira, i det han tillade: "Om du börjar frukta, att din make ämnar förskjuta dig, så laga blott, att han en stund bär på sig detta kläde, så skall du härigenom strax återvinna hans kärlek."
En tid efter denna händelse drog Herakles ut i strid. Han vann då som vanligt seger och tillfångatog många, bland andra en ung konungadotter vid namn Iole.
Då Deianira fick veta, att en skön prinsessa var Herakles' fånge, började hon frukta, att han skulle taga denna till gemål och förskjuta henne själv. Hon tog alltså fram det blodiga klädet, som centauren hade givit henne, insydde det omärkligt i en präktig klädnad och sände en tjänare med denna till sin make tillika med den önskan, att han för hennes skulle måtte bära denna dräkt, som hon själv hade sytt.
Kort därefter sände hon också sin son Hyllus till Herakles för att påskynda hans hemkomst. Men utan sin fader kom Hyllus tillbaka. Det var med sänkt huvud han gick sin moder till mötes, och icke blott sorg utan även förebråelse kunde hon läsa i hans blick. Länge betraktade han henne under tystnad, men slutligen utbröt han, bittert gråtande: "O, varför är du min moder, du som kunnat begå detta nesliga dåd!"
Darrande av förskräckelse bad Deianira sin son förklara vad han menade och ej längre plåga henne med sina grymma ord.
Och Hyllus sade: "Då jag kom till min fader, stod han färdig att offra tolv de präktigaste oxar till tack för den seger han hade vunnit. Men först gick han att pryda sig med den dräkt du hade sänt - knappast hade han pådragit den förrädiska dräkten, förrän han började skakas av de svåraste plågor. Det var, som om giftiga ormar vridit sig i hans inälvor, han skrek och jämrade sig så högt, att skogar och klippor genljödo därav. Snart kommer han hit på sitt skepp. Du skall få se honom död eller levande. Moder, den härligaste bland hjältar har du skändligen mördat!"
Deianira förstod nu, att Nessus hade bedragit henne. Utan ett ord till försvar gick hon in i sitt sovgemak. Och strax därefter fann sonen henne där död, utsträckt på sin bädd, med bröstet genomborrat av ett tveeggat svärd.
I samma stund kom Herakles, utom sig av plågor, till sitt hem. Och då han av sonen hörde, att den olyckliga Deianira av förtvivlan hade dödat sig själv, ropade han, att även han ville dö.
Av sina tjänare lät han nu bära sig upp på ett högt berg vid namn Eta. Här upprestes på hans befallning, ett bål. Utan hjälp steg Herakles upp därpå, lade sig ovanpå veden och befallde sedan de kringstående att genast antända bålet. Men ingen fanns, som ville bevisa honom denna sorgliga kärlekstjänst. Då anlände slutligen av en händelse hans vän Filoktetes. Honom förmådde han att antända bålet och räckte honom sedan till tack för denna tjänst sin båge och sina segerrika pilar. Då bålet var antänt, nedslogo blixtar från himmeln och påskyndade lågornas utbrott.
Inom kort var den härlige hjältens kropp förtärd, men ett moln sänkte sig ned och upptog hans odödliga själ till Olympen, varest gudarna mottogo den genom elden renade hjälten och gjorde honom till sin like. Själva Hera glömde sitt hat och gav honom till maka sin dotter Hebe, den eviga ungdomens gudinna.
Härmed slutar sagan om Herakles. Men i andra av de sagor, vilka äro berättade i denna bok, torde vi få veta än mer om den väldige gudahjälten.