SNÖVIT OCH ROSENRÖD
(Bröderna Grimm)
Det var en gång en fattig änka som bodde i en
liten stuga. Framför stugan fanns en trädgård och
där växte två rosenbuskar. Den ena hade vita rosor
och den andra röda. Änkan hade två döttrar. Båda
var snälla och flitiga. De hette Snövit och
Rosenröd.
När Rosenröd sprang omkring på ängen för att
plocka blommor och fånga fjärilar, stannade
Snövit hemma hos modern och hjälpte henne med
hushållsarbetet eller läste högt för henne. De båda
flickorna tyckte så mycket om varandra och så fort
de gick ut höll de varandra i händerna.
När Snövit sa: ”Vi ska aldrig skiljas åt! ”, svarade
Rosenröd: ”Inte så länge vi lever”. Och modern
tillade: ”Vad den ena får, ska hon dela med den
andra”. Ofta sprang barnen ensamma omkring i
skogen och plockade bär. Inget djur gjorde dem
illa, alla kom istället fram till dem.
Och om de råkade stanna för länge i skogen, så att
det plötsligt blev mörkt, så lade de sig ner bredvid
varandra på mossan och sov tills det blev morgon.
Modern visste det, och hon var aldrig orolig. En
vinterkväll knackade någon på dörren. Modern sa:
”Skynda dig, Rosenröd, och öppna dörren! Det är
nog en vandringsman som söker tak över
huvudet”.
Rosenröd gick och sköt ifrån regeln. Men när hon
öppnade dörren stod inte någon stackars man där.
Istället stack en björn in sitt stora lurviga huvud
genom dörren. Rosenröd skrek högt och sprang
därifrån och Snövit gömde sig bakom modern.
Men björnen sa: ”Var inte rädda, jag ska inte göra
er illa. Jag är halvt ihjälfrusen och vill bara värma
mig lite hos er”.
”Stackars björn”, sa modern, ”lägg dig vid brasan,
men var försiktig, så att din päls inte blir svedd.”
Sedan ropade hon: ”Snövit och Rosenröd, kom
fram, björnen gör er inget ont”.
Då kom de båda flickorna fram. Det dröjde inte
länge förrän de hade blivit goda vänner med
björnen och började skoja och leka med sin
klumpiga gäst, Björnen lät dem hållas. 2
Men när de blev för våldsamma, ropade han:
”Men Snövit och Rosenröd, vill ni er friares död?”
När det var sängdags, sa modern: ”Du kan ligga
kvar vid brasan”. Och så snart dagen grydde,
släppte Snövit och Rosenröd ut honom igen. Nu
kom björnen varje kväll och flickorna blev så vana
vid honom, att dörren inte reglades förrän den
bruna kamraten hade kommit.
När våren kom, sa björnen en morgon: ”Jag måste
bort och kan inte komma hit på hela sommaren.
Jag måste vara i skogen och vakta mina skatter, så
att de elaka dvärgarna inte tar dem.
Under vintern, när marken är frusen, kan de inte
gräva sig igenom, utan måste stanna under jorden.
Men när solen har tinat upp jorden, så kommer de
upp, letar och försöker stjäla”.
Så försvann björnen in i skogen. Efter en tid bad
modern flickorna att gå ut i skogen och samla ihop
lite ris. Då fann de en tjock omkullfallen trädstam
och på den hoppade någonting upp och ner. När
de kom närmare såg de, att det var en dvärg med
långt, vitt skägg.
Skäggspetsen hade fastnat i en springa i trädet och
dvärgen hoppade upp och ner och visste inte hur
han skulle bli fri. Han skrek: ”Vad står ni där och
stirrar på? Hjälp mig då!”. Flickorna försökte dra
loss skägget, men det satt fast. Då tog Snövit fram
sin lilla sax och klippte av skäggspetsen.
Så snart dvärgen kände att han var fri, grep han
efter en säck med guld, som låg för sig själv:
”Oförskämda människor, klippa av en bit av mitt
vackra skägg!” Utan ett ord till tack försvann han
muttrande med sin guldsäck. Efter en tid skulle
Snövit och Rosenröd gå och meta. När de kom till
bäcken såg de, att någonting hoppade mot vattnet.
De sprang dit och kände igen dvärgen.
Han hade metat, och vinden hade flätat ihop hans
skägg med metreven. När en stor fisk strax därpå
nappade, hade dvärgen inte kraft att dra upp den.
Flickorna försökte förgäves att reda ut skägget.
Men det fanns ingenting annat att göra, än att ta
fram den lilla saxen och klippa av skägget.
När dvärgen såg det, skrek han till dem: ”Vad tar
ni er till, ni förstör ju hela ansiktet på mig! Jag kan
ju inte visa mig bland de mina längre!” 3
Sedan plockade han fram en säck med pärlor och
försvann bakom en sten. En tid därefter skickade
modern flickorna till staden. Då såg de en stor
fågel flyga över den steniga heden och den slog sig
ned på en klippa. Den hörde ett ynkligt skrik och
såg att en örn hade slagit klorna i dvärgen.
Flickorna sprang fulla av medlidande dit för att
hjälpa den lille mannen. De höll fast honom och
drog så mycket de orkade, tills örnen till slut
släppte sitt byte. Knappt hade dvärgen hämtat sig
från den första chocken, förrän han ilsket skrek:
”Kunde ni inte handskas lite varsammare med
mig? Nu har vi slitit sönder min rock, så att den är
helt sönderriven och fransig! Klumpiga, dumma
människor!”
Så tog han en säck med ädelstenar och försvann
åter under ett klippblock. Flickorna var redan vana
vid hans otacksamhet och gick vidare. När de på
väg hem åter kom över heden, överraskade de
dvärgen precis när han hade tömt ut en säck med
ädelstenar. Han hade inte räknat med att någon
skulle komma vägen förbi så här sent.
Kvällssolen lyste på de glänsande stenarna och fick
dem att skimra och lysa, och de båda barnen blev
förvånat stående och tittade. ”Vad står ni där och
gapar om?” skrek dvärgen, och hans askgrå
ansikte blev alldeles rött av ilska. Han tänkte
fortsätta att skälla på dem, men då hördes plötsligt
ett högljutt brummande och en vild björn kom
fram ut skogen.
Skrämd rusade dvärgen upp och tänkte snabbt
springa sin väg. Men han hann inte fram till sitt
gömställe, för björnen var redan alldeles intill
honom. Då ropade dvärgen vettskrämd: ”Käre
herr björn, skona mig! Jag ska ge er alla mina
skatter! Se på ädelstenarna! Låt mig leva! Vad ska
ni med en sådan här liten och klen figur till?
Ni kommer inte ens att märka mig mellan
tänderna! Ta istället de här båda hemska
flickorna! De blir en godbit för er, feta som unga
vaktlar är de! Ät upp dem!” Men björnen brydde
sig inte om vad han sa. Han gav den elake dvärgen
ett slag med ramen, så att han aldrig rörde sig
mer. 4
Flickorna hade snabbt sprungit och gömt sig. Men
de hörde att björnen ropade på dem: ”Snövit och
Rosenröd, var inte rädda! Vänta, jag följer med
er”. Då kände de igen hans röst och blev stående.
När björnen kom fram till dem, föll plötsligt
björnfällen av honom, och framför dem stod en
vacker ung man.
”Jag är en kungason”, sa han, ”och den elake
dvärgen stal mina skatter och sedan förtrollade
han mig, så att jag måste lufsa omkring i skogen
som en vild björn. Bara genom hans död skulle
förtrollningen brytas. Men nu har han fått sitt
välförtjänta straff”. Snövit gifte sig med
kungasonen och Rosenröd bed hans bror.
De delade de stora skatterna som dvärgen hade
samlat ihop i sin håla. Modern levde lycklig i
många år hos sina barn. De båda rosenbuskarna,
som stod i trädgården framför stugan, tog de med
sig. De stod nu framför hennes fönster och bar
varje år de allra vackraste rosor, vita och röda.
