Teseussagan

Sagan om Tesevs.

Under Herkules' dagar regerade i Aten en konung vid namn Egevs. Denne konung gifte sig i Argolis med en prinsessa, som hette Etra, och fick med henne en son, som blev kallad Tesevs. Men som detta giftermål måste hållas hemligt i Aten, lämnade Egevs Etra med sitt barn kvar i Argolis. Medan Tesevs ännu var späd, var hans fader en gång på besök hos hans moder. Snart måste han dock återvända till Aten. Men innan han sade farväl till maka och barn, tog han svärdet från sin sida och sandalerna av sina fötter och lade dem under ett klippblock, i det han sade till Etra: "Säg vår son, så snart han kan förstå det, att den dag, då han har styrka nog att lyfta detta klippblock samt framdraga och visa mig detta svärd och dessa sandaler, vill jag erkänna honom som min son men ej förr. Till dess må han stanna här hos dig och din fader." Med glädje behöll Etra hos sig den späde sonen, vilken under hennes och hennes vise gamle faders ledning hastigt växte upp till en yngling, som överträffade alla sin jämnåriga i ädelmod, klokhet och manhaftighet.När Tesevs var sexton år, var han redan så stark, att han med lätthet vältrade undan klippblocket och framdrog sin faders svärd och sandaler. Därefter sade han farväl åt sin moder och sin morfader, satte sandalerna på sina fötter, band svärdet vid sin sida och beredde sig att uppsöka sin fader Egevs.
Den väg Tesevs hade att vandra var en farlig väg, ty en mängd vilda rövare hade sitt tillhåll i den trakten. Hans moder sökte därför övertala honom att resa sjövägen, men Tesevs svarade: "Vad tror du, moder, att min fader skulle säga, om jag bragte honom sandalerna utan stoft och svärdet utan blodfläckar?"
Mycket behagade detta svar hans morfader, som nu äverlämnade honom åt gudarnas beskydd och lät honom gå den väg han ville.
När Tesevs hade vandrat ett stycke, kom han till en ödslig dal. Där fick han höra, att någon högt jämrade sig och bad om hjälp. Tesevs gick närmare och fann, att den som jämrade sig ej var någon annan än rövaren Perifites om vilken han mycket hade hört talas. Perifites låg ständigt där helt nära vägen för att med sitt jämrande locka människor till sig. "Jag har brutit mitt ben, kom och hjälp mig!" brukade han ropa med klagande röst. Och när så de resande kommo honom nära, slog han ihjäl dem med sin järnklubba, tog ifrån dem deras penningar och skrattade sedan åt deras lättrogenhet.
Men nu hade Perifites fått att göra med en man, som ej lät narra sig.
"Jag vet, vem du är", utropade Tesevs, då han kom nära intill rövaren, ryckte därmed järnklubban ifrån honom och gav honom med den ett så väldigt slag, att han genast tumlade omkull och gav upp andan.
Därefter tog han klubban med sig som ett segertecken och gick vidare.
Litet längre fram på vägen påträffade han en annan rövare, som hette Sinnis. Denne ropade till varje förbifarande, att han skulle komma och hjälpa honom att böja ned toppen av ett högt träd, vars översta grenar han sade sig vilja avhugga. Den, som lyssnade till hans rop och gav honom den begärda hjälpen, blev alltid själv av Sinnis bunden i trädtoppen, vilken Sinnis sedan släppte upp med en sådan häftighet, att den olycklige, som var lätt fastbunden vid den, kastades mot det närliggande berget och slog ihjäl sig.
Då Tesevs nu hörde Sinnis' rop om hjälp att böja trädet, gick han strax fram och gav honom det begärda biträdet. Men då detta var gjort, var det ej Tesevs, som blev bunden vid trädtoppen, utan i stället Sinnis själv, vilken nu genom trädets svängning blev kastad ut i luften samt krossad mot klippan.
På den smalaste delen av vägen, varest stigen löper mellan havet och en hög bergvägg, hade en tredje rövare vid namn Skiron sitt tillhåll. Denne plägade tvinga de vägfarande att tvätta hans fötter, och medan de utförde denna gärning, brukade han sparka till dem, så att de slungades långt ut i havet. Tesevs straffade även denne ogärningsman genom att låta honom få samma död som hans olyckliga offer.
Den värste av alla dessa nidingar, rövaren Prokrustes, var dock ännu obesegrad. Dennes sätt att plåga de resande bestod däruti, att han skruvade fast dem uti en säng, vilken var så beskaffad, att den alltid kunde göras antingen för lång eller för kort åt den, som lades däri. Var den för kort, så avhögg Prokrustes benen på sitt offer, och var den för lång, så uttänjdes offrets kropp, tills den passade för sängen, varefter alla, som kommo dit, snart dogo av plågor.
Men då Tesevs kom, blev det slut med Prokrustes' makt. Tesevs fattade lugnt hans händer, band dem tillsammans med en järnkedja och skruvade sedan fast honom i den säng, där Prokrustes själv förut hade plågat så många andra. "Men du är ju alldeles för lång för denna din sköna vilobädd!" utropade därefter Tesevs, i det han fattade sitt svärd och avhögg hans huvud.
Efter att hava utfört dessa och ännu flera bragder anlände Tesevs äntligen till Aten. Hans fader Egevs, som strax igenkände sitt svärd, mottog med glädje sin hjältemodige son och hörde med stolthet hans berättelser om de prov på styrka och mannamod han redan hade givit.
Men icke länge trivdes den stridslystne ynglingen att sysslolös gå hemma i konungens salar. Mäktigt drog honom hans håg till fortsatta strider och äventyr.
Snart fick han höra, att den kretiska tjuren, som Herakles en gång hade fångat och Eurystevs sedan lössläppt, nu rasade vilt i trakten av Maraton. Och strax beslöt Tesevs att befria landet från denna plåga. Utrustad med sitt enda vapen, Perifites' klubba, drog han ut till strid mot det rysliga odjuret, vilket sprutade eld och var så argt, att ingen människa mer än Herakles dittills hade vågat att anfalla det.
När Tesevs hade dragit ut för att fånga den rasande tjuren, blev han en dag så trött och hungrig, att han måste söka vila och vederkvickelse i en liten hydda, som han fann vid vägen. Här uppfriskades Tesevs av vatten och välsmakande örter samt ännu mer av den vänlighet, varmed stugans invånarinna, en gammal kvinna vid namn Hekabe, bemötte honom.
När Hekabe fick veta, vilken fara den ädle ynglingen gick att möta, knäppte hon andäktigt ihop sina händer och bad till gudarna, att de måtte hjälpa honom i striden mot det farliga odjuret och låta hans blickar göra det tamt som ett lamm. Och den fromma kvinnans böner blevo ej ohörda.
Knappast hade Tesevs kommit ut ur hyddan, förrän han fick se den eldsprutande tjuren vilt råmande komma ut ur skogen. Tesevs gick emot honom med sin klubba och var just färdig att giva honom dråpslaget, då tjuren helt plötsligt stannade, upphörde med sitt råmande och sitt eldsprutande och utan motstånd lät sig fångas av Tesevs.
Genom alla Atens gator förde nu Tesevs tjuren levande med sig till konungens slott. Och folket jublade, var han gick fram.
Men Tesevs offrade strax den väldiga tjuren åt Pallas Atena såsom ett bevis på sin tacksamhet för den hjälp gudarna hade givit honom.
----
På ön Kreta regerade vid denna tid en mäktig konung vid namn Minos, som hade en enda son, den han högt älskade. Denne son blev dödad av några ynglingar från Aten, och den olycklige fadern, som var utom sig av sorg, beslöt att grymt hämnas.
Skyndsamt utrustade han sina skepp, bemannade dem med sitt lands yppersta krigare och seglade till Aten. Här utkämpades nu en blodig strid, varefter Minos lät sina krigare vilt härja och plundra i landet.
Egevs, som ej hade någon annan utväg än att bedja om fred, sände några av sina förnämsta män till Minos för att underhandla.
I vältaliga ord skildrade dessa det elände kriget hade åstadkommit och bådo Minos själv bestämma fredsvillkoren.
Efter mycket betänkande svarade Minos, att han ville gå in på att sluta fred med Aten men endast på det villkor, att staden erlade den skatt han fordrade. Därefter förklarade han, att denna skatt skulle utgöras av sju adertonåriga ynglingar och sju adertonåriga flickor, vilka från Aten vart nionde år skulle utsändas till Kreta för att där bliva uppslukade av ett grymt vilddjur, Minotaurus, som var till hälften tjur och till hälften människa.
Ej förrän någon av de utsända lyckades döda Minotaurus, skulle denna beskattning upphöra.
Stor blev sorgen i Aten, då sändebuden vid återkomsten från Kreta framförde den hämndgirige Minos' fordringar.
Vem ville väl sända sina barn att gå denna rysliga död till mötes! Och vilka bland de unga skulle bliva de olyckliga offren!
Ändtligen blev det beslutat, att denna fråga skulle avgöras genom lottkastning.
Strax efter Tesevs' återkomst, sedan han hade besegrat den maratonska tjuren, ägde en sådan lottdragning rum för tredje gången. Och Atens gator återskallade av de jämmerfulla klagoropen från mödrar och fäder, som måste offra sina barn. Den ädle Tesevs intogs av den bittraste smärta vid tanken på de unga offrens sorgliga öde. Men hastigt betvingade han sina känslor, gick fram inför sin fader och bad att få följa de avresande till Kreta. Med manlig beslutsamhet förklarade han, att han ämnade besegra Minotaurus och därigenom befria staden från den skymfen att längre behöva erlägga den nesliga skatten.
Ogärna ville Egevs bifalla Tesevs' begäran. Tesevs var ju hans ende son! Men Tesevs gjorde allt för att få sin önskan uppfylld. "Icke må du frukta för mitt liv, fader", sade han. "Gudarna skola bevara och hjälpa mig. Var viss, att jag kommer som segrare tillbaka!"
Äntligen måste Egevs giva sitt bifall till sonens resa, och Tesevs lovade, att om han vunne seger över Minotaurus, så skulle skeppet vid hans återkomst bära ett vitt segel i stället för det svarta, som det nu bar, på det att Egevs på långt håll skulle kunna se, att hans son var räddad.
Efter ett ömt avsked av sin fader gick Tesevs frimodigt ombord på "dödsskeppet" tillsammans med sina fjorton kamrater. Det svarta seglet hissades, och under allt folkets högljudda klagan styrde skeppet söder ut emot Kreta.
Då skeppet hade landat vid Kretas kust, blevo alla ynglingarna, även Tesevs, samt alla flickorna uppförda till konungen, som själv ville bestämma, i vilken ordning de skulle offras.
Vid detta tillfälle var konungens unga dotter Ariadne närvarande. Då hon såg den unge, blomstrande Tesevs, blev hon betagen av djup sorg över hans olyckliga öde och beslöt att försöka rädda hans liv.
Minotaurus hade sitt tillhåll i en byggnad med så vilseledande irrgångar, att ingen, som kom in där, kunde hitta vägen ut igen. En sådan byggnad kallades labyrint. Och i den blev nu Tesevs dömd att inträda för att först av alla offras åt vilddjuret.
Vid ingången till labyrinten fann Tesevs den sköna Ariadne, som med tårar i ögonen bad, att han måtte följa de råd hon hade att giva. "Se här ett svärd", sade hon, i det hon lämnade honom ett sådant, "det är av gudarna invigt, begagna det, och du skall därmed kunna besegra Minotaurus." Därefter gav hon honom ett trådnystan, vars yttersta tråd hon hade fastknutit i dörrens gångjärn, och bad honom att under sin väg genom irrgångarna låta tråden löpa med, på det att han, genom att följa denna, då han återvände, lyckligt skulle komma ut ur labyrinten.
Med förnyat mod och med Ariadnes svärd i den ena handen samt trådnystanet i den andra inträdde nu Tesevs till Minotaurus, som vrålande av hunger öppnade sitt vida gap och gjorde sig färdig att uppsluka sitt offer. Men Tesevs lyfte med kraftig hand det invigda svärdet och klöv vidundrets huvud mitt itu.
Ledd av tråden kom Tesevs lyckligt ut igen ur labyrinten. Skyndsamt gick han ombord på sitt skepp, åtföljd av alla sina kamrater samt av sin ädla välgörarinna Ariadne, som flydde med honom. Och med förlig vind seglade skeppet från Kreta under den mörka natten.
Snart uppnådde de en liten ö vid namn Naxos, där de alla lade sig till vila i en sval grotta.
Men om natten hade Tesevs en dröm eller en uppenbarelse, som gjorde honom stor sorg. Vinguden Dionysos visade sig nämligen för honom och sade, att om han vågade bortföra Ariadne, som han, Dionysos själv, ämnade taga till brud, så skulle svåra olyckor drabba både honom och hans land.
Tesevs, som från sin barndom var van att i allt lyda gudarnas vilja, stod genast upp, väckte sina kamrater och seglade vidare, lämnande så den slumrande Ariadne ensam kvar på den öde ön.
Här fann Dionysos Ariadne vid hennes uppvaknande, försänkt i den djupaste sorg. Först avtog han henne då det blixtrande diadem, som hon bar kring sin panna, slungade detta upp i rymden och fäste det sedan på himlavalvet. Därefter tog han den övergivna tärnan i sina armar och bar henne upp till Olympen, där han strax gjorde henne till sin maka.
I sin sorg över förlusten av Ariadne glömde Tesevs löftet till sin fader att sätta upp det vita seglet i stället för det svarta.
Med samma svarta segel, som skeppet bar vid avresan från Aten, lät han det flyga fram mot hemmets kust.
Den bekymrade fadern, som redan för länge sedan hade börjat vänta sonens återkomst, gick en dag upp på ett berg för att kunna se ut över det vida havet. Där tyckte han sig märka en mörk punkt i fjärran på den blanka vattenytan. Den närmade sig, och nu igenkände han tydligt sin sons skepp med det olycksbådande sorgeseglet.
Överväldigad av smärta utropade den gamle: "Min son är således död! O, jag arme, barnlöse man! Varför skulle jag vilja leva kvar längre i denna sorgliga värld!" Och därmed störtade han sig ned i havet.
När Tesevs vid sin landstigning mottog underrättelsen om sin faders död, föll han av sorg ned till marken, liksom träffad av blixten. Och aldrig kunde han förlåta sig själv, att det var han, som genom sin glömska var orsaken till sin faders död.
Men högt prisade folket den tappre Tesevs för den välgärning han hade bevisat landet genom att döda Minotaurus. Och med glädje och stolthet utropade det honom till konung efter hans fader.
Det skepp, på vilket Tesevs hade återkommit från Kreta, utsmyckades varje år så präktigt som möjligt och sändes till Delos med rika offer till Apollon, som där hade ett särskilt tempel. Så länge det skeppet var borta, fick ingen förbrytare straffas, vilket brott han än hade begått. Flera århundraden underhölls genom ständiga reparationer samma fartyg och sändes likasom under Tesevs' tid årligen med offer till Delos.
Tesevs regerade nu några år i landet med stort nit och förstånd. Visa lagar införde han och höll tukt och ordning vid makt. Folket indelade han i tre stånd, adelsståndet, lantbrukarståndet och hantverkarståndet, och större välstånd än någonsin förut blev inom kort rådande i riket.
Men Tesevs kunde dock ej i längden finna sig uti att beständigt sitta hemma och ägna sig åt fredliga idrotter. Alltsomoftast deltog han i strid och vilda upptåg både till lands och sjöss, bland annat i Herakles' krig mot amasonerna, vilket står beskrivet i Herakles' saga.
Under Tesevs' många fejder fingo emellertid inbördes tvedräkt och oroligheter överhanden i hans eget land. Länge försökte han att åter införa ordning och skick. Men de otacksamma atenarna, som nu hade glömt allt gott han förut hade gjort dem, lyssnade ej längre till hans råd och befallningar.
I vredesmod lämnade då Tesevs Aten, uttalade en hemsk förbannelse över det upproriska folket och begav sig till ön Skyros, där han ägde stora gods, som han hade ärvt efter sin fader.
Men på än Skyros regerade då en konung vid namn Lykomedes, vilken ej med blida ögon såg den mäktige Tesevs nedsätta sig i hans närhet. Han beslöt därför att med list göra sig av med den besvärlige grannen.
När Tesevs någon tid hade vistats på ön, trädde Lykomedes en dag in till honom och frågade med inställsam röst, om det ej skulle roa honom att följa med upp på ett högt berg, varifrån han kunde se alla sina stora gods ligga utbredda framför sig.
Tesevs, som intet ont anade, följde Lykomedes upp på klippspetsen. Med glad överraskning betraktade han det sköna landskapet, i det han utropade: "O, vilken härlig syn! Jag tackar dig, Lykomedes, att du förde mig hit." Men i detsamma stötte hans falske vän till honom i ryggen, så att han störtade ned i bråddjupet och krossade sitt huvud mot klippan.
Många århundraden efter Tesevs' död befallde det delfiska oraklet atenarna att hämta Tesevs' ben samt att ärofullt begrava dem i Aten. Men ej var det lätt att få reda på, var dessa ben funnos, ty de barbarer, som då ägde ön Skyros, förbjödo alla undersökningar på deras ö.
Då hände det på hösten 469 f. Kr., att atenaren Cimon under ett sjötåg intog ön Skyros. Strax började han att söka efter Tesevs' ben. Därunder fick han se, att en örn flög fram och tillbaka över en kulle samt slutligen slog ned på densamma och därpå började att med sina klor ivrigt riva i gruset. Cimon ansåg, att örnen blivit sänd av gudarna för att visa honom, var han skulle finna Tesevs' lik. Han började strax att gräva i högen och fann också en kista tillika med ett svärd och en lans av koppar.
Cimon och hans följeslagare, som kände sig vissa att det var lämningarna efter den store Tesevs de hade funnit, förde dessa med glädje och stolthet till Aten, där folket mottog dem med jubel och stor högtidlighet.
Ett särskilt tempel blev också i Aten uppfört åt Tesevs, vilken från den tiden blev dyrkad som en av Greklands gudomligheter.