Havstrollet som köpte salt

HAVSTROLLET, SOM KÖPTE SALT

Saga från Småland upptecknad av Sven Sederström

I mitten av 1700-talet seglade kapten Pettersson från Göteborg till Spanien för att hämta  en last med salt. Han förde en stor brigg, som tillhörde några köpmän i Göteborg. Kaptenen tog full last med salt och återvände hem med god vind och gott hopp om att snart kunna hämta ny last.

Då de hade seglat ett bra stycke, stannade fartyget plötsligt, liksom hade någon osynlig makt hållit fast det. Skeppet stannade stilla och stod alldeles orörligt. Kaptenen och de andra ombordvarande blev väldigt förundrade över denna konstiga händelse och såg bestörta pả varandra. De kunde inte förstå vad detta betydde.

Just som de var som mest förundrade, stod en gammal gubbe  framför dem, som tilltalade kaptenen:

"Var utan fruktan, herr kapten! Eder skall intet ont vederfaras, om ni bara gör som jag bestämmer. Jag vet att ni har salt i lasten. Jag vill köpa alltsammans. Ni kommer få ordentligt betalt.”

Kaptenen gjorde invändningar och nämnde att varken saltet eller fartyget tillhörde honom utan några köpmän från Sverige. Han kunde inte sälja det, som inte var hans egendom. Men gubben kastade arga blickar på honom och sa:

"Det betyder väl ingenting om du säljer saltet till mig eller någon annan, om du får ordentligt betalt.

Vad du begär för tunnan skall du få, och dessutom skall du veta, att du aldrig kommer ur fläcken, förrän du bifaller min begäran."

Kaptenen blev synbart förlägen inför denne ovanlige köpare och vågade inte neka.

"Var skall jag göra av saltet?" Frågade kaptenen, under det han ängsligt såg sig omkring.

"Kasta ned det här!" sade gubben och pekade med högra handen tätt invid fartygets sida.

"Hur många tunnor önskar ni?" sade kaptenen, svarade gubben.

Strax började man verkställa gubbens befallning. Alla arbetade tyst och stilla. Då man lastat av några hundra tunnor, sade gubben till dem att sluta.

"Nu är det nog. Jag är nöjd med detta", sade han. "Men vem av eder, gossar, vill nu följa med mig för att ta emot betalningen?  Intet ont kommer hända.”

Alla stod tigande och såg på varandra. Kaptenen hade hellre sett att han fått segla iväg utan betalning, för han började tvivla pả en lycklig utgảng av hela äventyret.

Slutligen bestämde han sig för att följa med.

"Vart skall jag ta vägen?" Frågade han med ängslig röst.

"Hoppa efter mig!" sade gubben. Och genast försvann både han och kaptenen ner i det lugna havet.

"Nu är det förbi med dem bảda", sade besättningen oroligt. "Jag tror aldrig vi få se något mer av honom.”

I samma ögonblick som han kastade sig i havet, stod han på salthögen tillsammans med gubben. Högen låg på ett stort grönt fält, där flera hundra kreatur gick och betade.

"Ser du alla dessa kreatur?" Frågade gubben och pekade med handen utåt fältet. "tycker du inte att jag kan behöva salt, då jag skall slakta alla dessa kreatur?"

"Jo, visst behövs det mycket salt" , sade kaptenen, samtidigt som han följde med gubben in i en stor byggnad. De kom in i ett vackert rum, som var fullt av vackra möbler.

"Sitt ner, min vän", sade gubben och gick fram till en stor pulpet, som stod under ett fönster. Här drog han fram en låda full med pengar.

“Kom fram, så skall du få betalt för saltet! Och här ger jag dig några extra riksdaler i drickspengar för att du inte var rädd".

Kaptenen tog tacksamt emot pengarna och stoppade  ned dem i fickan. I detsamma kom en vacker kvinna in  genom dörren från ett annat rum.

“Gå efter ett glas vin åt denne man!" sade gubben till den unga kvinnan. Utan att säga något gick hon genast ut och kom strax tillbaka med ett stort glas vin i handen . Hon räckte det åt kaptenen.”Drick", sade gubben, "du behöver ej vara rädd!" Men kaptenen vägrade att taga emot glaset av fruktan för de farliga följder, som drycken kunde medföra. Men gubben upprepade sin begäran under försäkran, att han ej skulle lida någon skada därav. Nu vågade kaptenen inte neka längre, för han var rädd för gubben. Han tog emot glaset med darrande hand, anbefallde sig i Guds beskydd och drack ur vinet, som smakade förträffligt.

Nu önskade han sig lyckligt tillbaka till fartyget.

"Följ mig tillbaka till salthögen", sade gubben, " så skall du snart komma upp!"

Och i samma ögonblick, som de kom upp på salthögen, stod kaptenen på däcket. Alla blev glada, när de fick syn på honom, och han berättade för dem, hur det hade varit. 

Strax började fartyget röra sig och nu med ännu snabbare fart än förut seglade de tills de nådde Göteborgs hamn.

Kaptenen seglade ännu i flera år och passerade ofta samma väg, men han hörde aldrig mer av gubben.

Några år senare bosatte sig kaptenen i Sandsjö socken i Småland. På Sandsjö marknad fick han plötsligt se samma gubbe, som köpt saltet av honom på Spanska sjön. Han gick fram till gubben och hälsade artigt:

"Goddag, min hedersman, tack för sist! Är ni nu här uppe i Småland?"

Gubben kastade en arg blick på honom och sade:

“Kan du se mig?”

"Ja, det gör jag visst", sade kapten Pettersson.

"Ja, eftersom du inte kunde hålla tyst, då du såg mig, så skall du aldrig mera se dagens ljus.” Och i samma ögonblick blev kaptenen stenblind.

En viss änkefru, en doktorinna,  född i Fröderyds församling och ännu lever, hade talat med samma kapten Petterson i sin barndom. Han berättade denna historia som den verkliga orsaken till hans blindhet.

Han var ganska gammal och berättade ofta om denna historia.

Gummans Goda Råd (Youtube)

Bord Duka Dig - (Bröderna Grimm)

Bord Duka Dig  (Bröderna Grimm)

En skräddare hade tre söner och en get. En gång gick den äldste ut och vallade geten en hel dag. När det var dags att gå hem, frågade han geten om hon var mätt. "Ja, jag är både mätt och glad, orkar ej ett enda blad, mä, mä!" sa geten. Då gick han hem med henne. Men skräddaren gick ut i stallet och frågade geten: "Är du mätt nu, kära get?" Nãr hon svarade att hon ingenting fått blev skräddaren arg och kõrde ut sin son från hemmet. På samma sätt gick det för de båda andra sönerna när de vallade geten. Och båda två blev jagade från hemmet med hugg och slag. Nu fick skräddaren själv gå ut med geten. Han lät henne beta på en äng med det saftigaste gräs ända till kvällen. "Är du mätt nu, kära get?" frågade han sedan, och hon svarade ja. Men när de kom in i stallet sa hon: "Hur skulle mätt jag kunna vara, fick gå omkring och leta bara, hittade inte ens ett blad, mä, mä!" Då förstod skräddaren att han hade varit orättvis mot sina söner, och nu blev det getens tur att jagas iväg. Den ä1dste sonen kom i lära hos en snickare och när hans läroår var slut, fick han ett litet bord av sin arbetsgivare. När man sa: "Bord, duka dig!" ställdes de härligaste rätter och drycker fram av sig själv. På vägen hem kom pojken tili ett värdshus, dit han tänkte övernatta. Han ställde fram sitt lilla bord, och vädshusvärden och de andra gäterna häpnade, när all den goda maten trollades fram. På natten när pojken sov, bytte värdshusvärden ut bordet mot ett annat, som såg likadant ut. När pojken kom hem ville han visa sin far vad bordet dög till. Men hur många gånger han än sa "Bord, duka dig!" så stod bordet där lika tomt. Då förstod den stackars pojken att bordet hade blivit utbytt. Den andre sonen hade gått i lära hos en mjölnare. När han hade gjort sitt läroår, gav hans arbetsgivare honom en åsna och sa: "När du stä11er den på en duk och sãger 'Briklebrit' så spottar den guldmynt." Pojken tackade och begav sig iväg med åsnan. Nu bar det sig inte bättre än att han kom till samma värdshus, där hans äldre bror hade fått sitt bord utbytt. Värdshusvärden som spionerade på honom såg när han lät åsnan spotta guldmynt. På natten bytte han ut åsnan mot en vanlig åsna utan att pojken märkte något. När pojken kom hem ville han förstås visa upp sin märkliga åsna, men hur många gånger han än sa "Briklebrit" så spottade den inte ut så mycket som en femöring. Den yngste brodern hade gått i lära hos en svarvare och i avskedsgåva gav hans arbetsgivare honom en säck mcd en knölpåk i och sa: "Om någon vill göra dig illa, säger du bara 'Knölpåk ur säcken' och då hoppar den ut och ger busen en omgång." Pá kvä11en kom pojken till samma värdshus som sina brõder. Värden smög sig in på natten för att byta ut säcken, men då ropade pojken: "Knölpåk ur säcken!" och ut for knölpåken och pryglade värdshusvärden tills han lämnade ifrån sig både bordet och guldåsnan. Och så tog pojken med sig alltsammans hem, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar

Oidipus (grekisk saga)

Oidipus (grekisk saga)

Kungaparet i Thebe, Kung Laios och Drottning Iokaste ick av ett orakel reda på att deras nyfödda son Oidipus skulle komma att döda sin far och gifta sig med sin mor. En herde fick därför i uppdrag att lämna pojken att dö ute i vildmarken. Långt ute i vildmarken lade herden ner det lilla barnet och lämnade det för att dö. En annan herde hittade barnet, och tog med det till sin kung Polybos i kungariket Korinth, som uppfostrade barnet som sin egen son. Oidipus blir en mycket bra fäktare och kan utan större ansträngning vinna över två av sina bästa lärare. Oidipus får sedan även han reda på spådomen om att han ska mörda sin far och avla barn med sin mor. Men eftersom han inte vet att han är ett hittebarn flyr han från Korinth för att detta inte ska kunna hända. I ett T-kors möter han en man med en stor vagn och två soldater bredvid sig. De börjar bråka om vem som har väjningsplikt vilket slutar med att Oidipus dödar mannen (som är hans far) och soldaterna. Han fortsätter och kommer till staden Thebe som är belägrad av en sfinx. Denna äter upp alla som försöker ta sig ut ur staden, men kan besegras genom att någon svarar rätt på en gåta. Oidipus får en gåta som lyder: Vilket djur går på fyra ben på morgonen, två ben på dagen och tre ben på kvällen? Oidipus svarar att det är människan som kryper på alla fyra som liten, går upprätt som vuxen samt stöder sig på en käpp på ålderns höst. Han svarar rätt och sfinxen som aldrig trodde att någon skulle klara gåtan kastar sig ner för berget och dör. När han kommer till Thebe gifter han sig sedan med drottningen Iokaste i Thebe och får fyra barn med henne. Kungen Laios har dödats av ett gäng stråtrövare för inte alltför länge sedan, ute på en resa. Men staden har drabbats av en landsplåga, en sjukdom som drabbar både människor och djur. Oidipus står rådlös inför den och har skickat sin högra hand, Iokastes bror Kreon, till Oraklet i Delfi för att få veta vad han ska göra. Kreon återvänder med meddelandet att Oidipus måste straffa Laios mördare. Han rådfrågar en blind siare vid namn Teiresias om hur han ska hitta mördaren. Siaren vill först inget säga, men säger till slut att Oidipus inte kom som en främling till Thebe och att han själv är mördaren han söker. Oidipus hävdar att siaren ljuger och driver iväg honom. Oidipus forskar i saken och får till slut reda på att det verkligen är han som har dödat Laios. Han får också veta vem han är, att Iokaste är hans mor och att han mördat sin egen far. Iokaste hänger sig när hon får reda på detta och Oidipus sticker ut sina ögon och flyr. Tronen överlämnar han till Kreon.

Mästerkatten i Stövlar

Mästerkatten i stövlar 

(Saga från Frankrike)

Det var en gång tre pojkar vars far var mjölnare. När han så småningom dog var det inte mycket han hade kunnat lämna efter sig till sina söner. Det fanns en kvarn, en åsna och en katt. Den äldste tog hand om kvarnen, den näst äldste fick åsnan och den yngste blev sittande med katten.

"Det var ju typiskt", sa den yngste pojken. "Mina bröder kan slå sig ihop och ha stor nytta av sina arvedelar, men vad ska jag med en katt till. Kanske jag kan göra mig ett par varma kalsonger av hans skinn."

När katten hörde detta grinade han illa och sa: "Unge man, om du bara ger mig en säck och låter sko mig ett par stadiga stövlar, så jag kan vandra snabbt och vida omkring, ska du nog få se att din lott ingalunda var den sämsta!"

Ynglingen blev förvånad över kattens förslag, men gjorde som han sagt och lade sina sista slantar på ett par stadiga stövlar till sin katt. Katten sa tillfälligt adjö till sin husbonde, tog sin säck på axeln och gick ut i världen. När han kom till en stor äng fick han syn på en massa kaniner som hoppade runt överallt. Katten fyllde sin säck med klöver och annat grönt, lade säcken öppen på marken och la sig själv ner en bit därifrån och spelade död.

Till slut blev några av kaninerna nyfikna på vad säcken kunde innehålla. Katten verkade ju inte vara någon fara, lealös och blek som han låg i gräset.

När de fick se att säcken var full med rena kaningodiset hoppade de genast in och började äta. Då flög katten upp som en raket, knöt ihop säcken och vred nacken av kaninerna. Så slängde han sin fångst över axeln och vandrade iväg mot kungens slott.

Katten förklarade för slottsvakterna att han hade ett viktigt ärende till kungen själv och att det var säkrast att han blev åtlydd. När katten så stod inför majestätet bugade han djupt och sa: "Ers höghet, jag har med mig nyfångade kaniner som min herre, den ädle markisen av Carabas, har beordrat mig att skänka ers höghet." "Hälsa er herre markisen att jag älskar kaninstek, och att hans gåva gjort mig mycket nöjd!" sa kungen.

En tid senare gav sig katten ut på jakt igen. Den här gången var han ute efter rapphöns och hällde lite vetekorn i sin säck. När några av fåglarna gått in i säcken stängde katten igen den och nackade djuren, just som han gjort med kaninerna. Återigen gick han till kungen och presenterade rapphönsen som en gåva från den ädle markisen av Carabas.

Kungen lät sig väl smaka, och hälsade och tackade. Det här hände några gånger till. Katten gav kungen de mest välgödda exemplaren av de

mest svårfångade villebråden. Kungen blev förstås mer och mer nyfiken på denne mästerjägare, markisen av Carabas.

Så en dag fick katten höra att kungen tänkte ta sig en åktur i vagn med sin dotter, prinsessan. Detta skedde inte så ofta eftersom prinsessan var den vackraste flickan i hela landet och alltid måste väja sig från kärlekskranka friare. Katten sprang hem till sin husbonde och sa: "Nu ska du göra som jag säger. Gå ner till floden och bada dig strax bredvid den stora bron, så är din lycka snart gjord."

Ynglingen tyckte det var en underlig begäran, men gjorde som katten sagt. Under tiden hade kungen och prinsessan hunnit lämna slottet. Då katten, som stod på bron och höll vakt, hörde vagnen komma ropade han: "Hjälp, hjälp! Min herre markisen av Carabas håller på att drunkna!!"

"Oj!" tänkte kungen, som hört kattens rop. "Där har vi ju honom." Kungen kallade på sina marschalkar som genast hoppade ut i floden och drog upp den förvånade mjölnarynglingen. Medan detta hände gick katten upp till vagnen och förklarade att hans herre först blivit bestulen på sina kläder och sedan kastats i floden.

"Skurkar!" sade katten. "De värsta, mest kallblodiga skurkar man kan tänka sig!"

Kungen, som inte heller kunde simma, ryste när han hörde kattens berättelse och befallde genast sin hovskräddare att fara hem till slottet och hämta de bästa kläder ur kungens egen garderob. Snart satt mjölnarynglingen välklädd och ompysslad i kungens vagn och pratade som han trodde att markiser gjorde.

Mest tittade han på prinsessan, som var vackrare än allt han tidigare sett.

Katten sprang i förväg. Ett stycke fram vid vägen mötte han några bönder som skördade säd på en enorm åker.

"Vems ägor är detta?" ville katten veta.

"Vi arbetar för en människoätande jätte", svarade bönderna. "Vid vägens slut ligger hans borg."

"Men om ni har livet kärt ska ni säga att ni arbetar för markisen av Carabas, om någon frågar. Gör ni inte det ska jag se till att ni får huvudena avknipsade varenda en!" hotade katten.

En stund senare kom kungens vagn körande. När kungen fick se det stora sädesfältet ville han förstås veta vem som ägde alltihop.

"Vi arbetar för markisen av Carabas!" svarade de rädda bönderna, som helst ville ha sina huvuden kvar.

Kungen blev imponerad av markisens rikedom och gratulerade mjölnarynglingen, som var minst lika förvånad själv. Under hela resan gjorde katten lika dant. Alla som han mötte på jättens ägor lurade han att ljuga för att mjölnarynglingen skulle verka allt rikare. Kungen tyckte att markisens förmögenhet var fantastisk och måste erkänna att den ädle Carabas nog måste ha mer pengar än han själv.

Till slut kom katten fram till jättens borg. Han klev in genom den stora porten och stegade modigt fram till den gräslige jätten som satt och åt lunch på helstekta spädbarn.

"Bäste herr jätte", började katten. "Jag tyckte att jag inte kunde passera så nära ert slott utan att stanna och hälsa".

 Det tyckte jätten var väluppfostrat och hälsade katten så hövligt en jätte nu kan. "Jag har också hört att ni är en baddare på trollkonst", fortsatte katten.

"Det stämmer", bullrade jätten smickrad. "Jag kan förvandla mig till alla djur, val som tiger som elefant!"

Det ville katten gärna se, sa han, och innan han visste ordet av hade den ruskige jätten förvandlat sig till ett ännu hemskare, rytande lejon! Katten blev så rädd att han for rätt uppför ena väggen och satte sig på en av takbjälkarna. När jätten ändrat sig tillbaka kom katten ner igen.

"Vad säger du om det där?" ville jätten veta. "Hemskt eller hur??"

Katten erkände att han blivit mycket rädd, men tillade: "Att förvandla sig till ett lika stort eller större djur är nog ingen stor konst. Men om du skulle bli mindre än vad du är nu, det vore allt ett trick det. Lite för svårt för dig, kanske..."

"Vasa!??" dundrade jätten. "Titta här bara ska du få se!"

Genast krympte jätten ihop till en liten mus som ilade omkring på golvet. Lika snabbt flög katten på honom och, vips -hade han slukat den lilla musen.

Nu hade kungens vagn hunnit fram till jättens borg och katten sprang ut på vindbryggan för att hälsa sällskapet .

"Välkommen till min herres, markisen av Carabas hem!" sa han och bugade djupt. "Vilket fantastiskt slott!" myste kungen. "Kan vi inte gå in och titta?"

Mjölnarpojken, numera markisen av Carabas, kunde förstås inte neka till detta och räckte prinsessan handen för att hjälpa henne ur vagnen. Katten satte snart jättens uppassare i arbete. De var glada att bli av med sin grymme husbonde. Snart hade de städat undan jättens rysliga lunch och serverat fram det bästa slottets skafferi kunde erbjuda i mat och dryck. Efter många glas vin var kungen gladare än någonsin.

"Min kära markis, jag har aldrig sett maken till rikedom eller en hövligare värd", skrattade han. "Jag ger mig inte förrän du äktar prinsessan och blir min svärson!" Och eftersom prinsessan också fattat tycke för ynglingen hade hon inga som helst protester.

Så blev det alltså som katten lovat sin husbonde, för kan man önska mer än att vara rikast i landet och gift med den vackraste flickan. Katten stannade hos mjölnarpojken.. Jag menar markisen, och var rådgivare åt både honom och kungen. Möss fångade han ibland, men då bara för motionens skull.

Snipp snapp snut 

Den Fattige Torparen (Mickels i Långhult)

 En Fattig torpare

Detta är en saga om en fattig skogshuggare och hans många svältande barn. Mannen hittade en dag mat på en stor sten i skogen. Alla fick mat. Efter en tid avled mannens hustru. Efter ytterligare en tid kom en vacker prinsessa upp ur underjorden. Den fattige skogshuggaren gifte om sig med den vackra prinsessan. Detta bör jämföras med guldåldern, då det fanns oändligt med mat i naturen. I Norden berättas det om Guldåldern (Vlspa), att gudarna då gifte sig och att kvinnorna kom från Jotunheim. Detta kvarlevde i folktron, då Annandag Jul var den vanligaste dagen för att gifta sig. Maten i naturen skall jämföras med julens överflöd.

11 jan, Perchta, nr 25:

Busenkis Trolldödaren

 Bussenkis trolldödaren. 

Bussenkis var musikern, som blev kungens hovkapellmästare. Då prinsessan blev förälskad i Bussenkis, blev han kastad i fängelse. Han lyckades rymma och for till Grönland och befriade en prinsessa och hennes bror. På vägen till Grönland råkar man på en stor sjöorm, som Bussenkis lyckas frälsa från trollen. Sjöormen visar sig vara en förtrollad prins. Bussenkis bör jämföras med Olympens musiker Apollon, som var en av tvillingarna i stjärnbilden med samma namn.

8 sept, Cen, nr 41: