Det var en gång en fattig torpare som bodde ensam
med sin dotter. En dag när han var ute på åkern och arbetade
hittade han en mortel av rent guld, men själva mortelstöten, den
fattades. Han tog med sig morteln hem, visade den för dottern
och sade att han skulle gå till slottet och ge den till kungen eftersom
det var hans åker. Dottern, som var klokare än de flesta,
rådde honom emellertid att låta bli eftersom han inte hade stöten
med sig. Men torparen lyssnade inte på hennes råd utan begav
sig till kungen som genast trodde att torparen behållit stöten för
egen del och därför förpassade honom till en mörk håla, dit
varken sol- eller månljus kunde nå.
Nu ångrade torparen att han inte följt dotterns råd, och han
klagade så högljutt över sin olycka att vakten hörde det och gick
till kungen och talade om vad han hört. Kungen ville då genast
pröva om torpardottern verkligen var så klok som fadern påstod.
Han lät därför hälsa henne att hon kunde rädda sin far från
fängelsestraƒet om hon klarade av att utföra en uppgift som han
skulle förelägga henne. Den gick ut på att hon skulle komma till
slottet, men inte på dagen och inte på natten, varken åkandes
eller gåendes, varken på vägen eller bredvid den, varken klädd
eller oklädd och inte hungrig men heller inte mätt. Dottern löste
uppgiften genom att stiga upp i gryningen, äta en liten lök och
sedan klä sig i ett fisknät. Hon band fast nätet vid hornen på en
oxe och lät honom släpa henne i hjulspåren på vägen. Kungen
blev så förtjust över hennes påhittighet att han släppte ut fadern
ur fängelsehålan, och sedan gifte han sig med den kloka dottern.
En tid därefter kom två bönder körande till slottet med var sitt
lass säd. Den ene körde med oxar, den andre med hästar. Medan
de stod där och väntade på att deras lass skulle tas om hand, fick
den ene bondens häst ett föl som dock lämnade hästen och gick
och lade sig vid sidan av en av oxarna. När bönderna fick syn på
fölet började de bråka om vem som ägde det. Bonden med hästarna
sade att fölet var hans eftersom ett föl bara kan födas av en
häst. Men bonden med oxarna hävdade att det var han som ägde
fölet eftersom den tytt sig till oxen. De grälade länge och väl,
men bestämde sig till sist för att låta kungen avgöra saken. Men
kungen tyckte att det var en svår fråga och bad därför om betänketid.
Då gick bonden med hästarna till drottningen och bad henne
hjälpa honom så att han fick rätt. Hon rådde honom att ställa sig
med ett metspö mitt på landbacken så att kungen skulle få syn
på honom och tro att han stod och metade. Bonden följde drottningens
råd och ställde sig att meta på backen. Då kom kungen
förbi och frågade honom om han var tokig som stod och metade
på torra land.
» Jovisst «, svarade bonden, » det är lika lätt för mig att få en fisk
här som för en oxe att få ett föl. «
Det höll kungen med om men när han förstod att hans drottning
hade haft ett finger med i spelet blev han förgrymmad över
att hon lade sig i hans aƒärer och dömde henne att återvända till
sin fattiga stuga. Men han lovade henne att hon skulle få ta med
sig det käraste hon ägde i slottet som minne.
Så var det dags att dricka avskedsskålen. Men drottningen
hade blandat till en så stark sömndryck åt kungen att han genast
föll i sömn med bägaren i handen. Då tog hon honom på ryggen
och bar honom till sin stuga. Och när kungen vaknade visste han
inte var han befann sig. Han blev rädd och skrek högt :
» Var är jag ? Var är jag ? «
Då steg torpardottern fram, föll på knä framför honom och
sade :
» Min käre kung ! Du lovade mig att jag skulle få ta med mig
det käraste jag ägde, och eftersom det är du som är min käraste
ägodel så har jag tagit dig med mig till mitt enkla hem. «
Hennes svar rörde kungen till tårar och han blev så tagen av
sin hustrus stora klokhet att han tog henne i famn, och med
glädje förde han henne tillbaka till slottet. Och där lever de
lyckliga än idag.
