FRU HOLLE
Det var en änka som hade två döttrar. Den ena
var vacker och flitig, den andra var ful och lat. Men
änkan tyckte bäst om den fula och lata, för det var
hennes egen dotter. Därför fick den andra utföra
allt arbete i huset. Om kvällarna måste hon sitta
vid brunnen vid stora landsvägen och spinna tills
hennes fingrar blödde.
En gång blev spolen blodig och när hon skulle
tvätta av den föll den ner i brunnen. När hon
gråtande sprang in till sin styvmor och berättade
vad som hade hänt, sa denna: ”Har du låtit en
spole falla ner i brunnen så får du också hämta
upp den!” Flickan sprang tillbaka till brunnen och
grät bittert.
Och i sin stora nöd visste hon inte vad hon skulle
göra, utan hon hoppade i vattnet. Hon blev
medvetslös och när hon vaknade upp, låg hon på
en vacker äng. När flickan hade sprungit ett stycke
för att se sig omkring, kom hon fram till en bakugn
som var full med bröd. Brödet ropade: ”Åh, var
snäll och ta ut mig, ta ut mig, jag är för länge
sedan färdiggräddad!”
Då tog flickan brödspaden och tog ut brödet. När
hon hade sprungit en bit till, kom hon fram till ett
äppelträd som ropade till henne på långt håll: ”Åh,
skaka mig, skaka mig, alla mina äpplen är mogna!”
Då skakade flickan trädet kraftigt tills inte ett enda
äpple hängde kvar. Sedan gick hon vidare och kom
slutligen fram till ett litet hus, ur vilket en gammal
kvinna tittade ut.
Flickan blev förskräckt och tänkte springa
därifrån. Men den gamla kvinnan ropade: ”Var
inte rädd för mig, kära barn, stanna hos mig och
hjälp mig med hushållsarbetet. Om du är flitig och
ordentlig så kommer det att gå dig väl. Se bara
upp, så att fjädrarna flyger ordentligt när du
bäddar sängarna. Då snöar det på jorden, för jag
är fru Holle”.
Eftersom den gamla kvinnan talade så vänligt till
henne, stannade flickan hos henne. Hon var
ordentlig och flitig och skakade täckena kraftigt, så
som hon skulle.
2
I gengäld hade hon det bra hos fru Holle, fick
aldrig höra ett ont ord och fick god mat varje dag.
Men när hon hade varit en tid hos henne, överfölls
hon plötsligt av hemlängtan. Trots att hon hade
det mycket bättre här än hos styvmodern, så
längtade hon hem.
Till slut en dag sa hon till fru Holle: Ӏven om jag
trivs bra hos er, så kan jag inte stanna längre. Jag
skulle vilja återvända hem till de mina”. Fru Holle
svarade: ”Du har rätt, och eftersom du har tjänat
troget hela tiden hos mig, så ska jag själv följa dig
upp”. Så tog hon flickan vid handen och förde
henne upp till en stor port.
Den öppnades och just som flickan stod där föll ett
häftigt guldregn ner över henne. Och allt guld
fastnade på flickan, så att hon täcktes av guld och
glänste ordentligt. ”Det får du för att du har varit
så flitig”, sa fru Holle. Hon sköt ut flickan genom
porten och sedan stängdes den bakom henne igen.
Flickan såg sig om och märkte att hon var tillbaka
på jorden, inte långt från sin styvmors hus. Då
skyndade hon sig hem och när hon gick förbi
tuppen som satt på brunnen, så gol den:
”Kuckeliku, vår gyllene jungfru är hemma nu!”
Eftersom hon var täckt av guld blev hon väl
mottagen av sin mor och syster.
Flickan berättade nu allt hon hade råkat ut för
efter olyckan med den blodiga spolen. Och när
modern hörde hur hon hade fått den här stora
rikedomen, så ville hon att hennes fula och lata
dotter skulle få uppleva samma lycka. Flickan
måste sätta sig vid brunnen och spinna och för att
en spole skulle bli blodig, stack hon sig i fingret.
Sedan kastade hon ner spolen i brunnen och
hoppade själv efter. Precis som sin syster vaknade
hon upp på en vacker äng och slog in på samma
väg som hon hade gjort. Snart kom hon fram till
bakugnen, som åter var full med bröd.
Och brödet ropade: ”Var snäll och ta ut mig, ta ut
mig! Jag är för länge sedan färdiggräddad!” Men
den lata flickan svarade: ”Skulle jag ha lust att sota
ner mig för det!”, och så fortsatte hon. Strax därpå
kom hon fram till äppelträdet som ropade: ”Åh,
skaka mig, skaka mig, alla mina äpplen är mogna!”
3
Men hon svarade: ”Det kan du inbilla dig! Ett
äpple skulle ju kunna falla i huvudet på mig!” och
så gick hon vidare. När hon kom fram till fru
Holles hus blev hon inte förvånad när den gamla
kvinnan stack ut huvudet genom fönstret. Hon
gick istället fram till henne och tog plats som piga.
Den gamla kvinnan var nöjd med henne.
Men redan den andra dagen började hon lata sig,
och på den tredje så ville hon inte ens stiga upp på
morgonen. Hon var förtretad och slarvig, hon
bäddade inte heller ordentligt och ville inte längre
göra som fru Holle sa till henne. Den gamla
kvinnan tröttnade snart på henne och sa upp sin
lata piga.
Och hon var väl nöjd med det, för hon trodde, att
nu skulle guldregnet komma över henne. Precis
som över hennes syster. Fru Holle förde också
henne upp till porten. Men när hon stod under
den, så hälldes en kittel tjära över henne istället
för guld.
”Som tack för dina tjänster”, sa fru Holle argt och
stängde porten.
Så kom alltså den lata flickan hem och var täckt av
tjära uppifrån och ner! När hon kom förbi tuppen
på brunnen, ropade denne: ”Kuckeliku, vår
smutsiga jungfru är hemma nu!” Men tjäran
hängde kvar på flickan, och hur hon än skakade på
sig så kunde hon aldrig bli av med den så länge
hon levde.
SLUT
