1
GRODKUNGEN
Det var en gång en kungadotter som gick ut i
skogen och satte sig vid en brunn för att svalka sig.
Hon hade en gyllene boll och den var hennes
käraste leksak. Hon kastade den högt upp och
fångade den med händerna och det roade henne.
En gång hade bollen flugit mycket högt upp och
kungadottern hade sträckt ut händerna för att
fånga den.
Men hon lyckades inte och den föll ner i brunnen.
Hon kunde följa den med blicken tills den med ett
lätt plask föll i vattnet. Förskräckt tittade
kungadottern ner i brunnen, men den var så djup,
att hon inte kunde se botten. Då började hon gråta
och klaga: Ӂh, om jag bara finge tillbaka min boll!
Jag skulle ge vad som helst för att få den tillbaka,
mina kläder, mina ädelstenar, mina pärlor, ja, allt
jag äger!” Medan hon fortsatte att klaga, stack en
groda upp sitt huvud ur vattnet och frågade:
”Kungadotter, varför klagar du så högljutt?”
”Åh”, sa hon, ”du otäcka groda, vad skulle du väl
kunna göra för att hjälpa mig? Min gyllene boll har
fallit ner i brunnen!”
Då sa grodan: ”Dina pärlor, dina ädelstenar och
dina kläder vill jag inte ha. Men om du tar mig till
din följeslagare, och jag får sitta bredvid dig och
äta från din guldtallrik, om jag får sova i din säng
och om du håller av mig, så ska jag hämta din
gyllene boll”. Kungadottern tänkte: Vad pratar den
här enfaldiga grodan om, han måste ju stanna i
vattnet.
Men kanske kan han verkligen hämta min boll,
därför svarar jag raskt ja. ”Du får vad du har
begärt”, svarade hon grodan, ”men kom först upp
med min boll”. Grodan försvann ner i vattnet och
det dröjde inte länge förrän han dök upp igen.
Bollen hade han med sig och han kastade upp den
på land.
Kungadottern sprang raskt och hämtade den. Och
hon blev så glad över att ha fått tillbaka sin kära
leksak, att hon glömde sitt löfte, och sprang hem.
Grodan ropade efter henne: ”Kungadotter, vänta!
Tag mig med! Det har du lovat mig!”
2
Men hon lyssnade inte på hans rop. Nästa dag
satt kungadottern till bords. Då hörde hon någon
komma uppför trappan, plask-plask! Plask-plask!
Strax därpå knackade det på dörren och någon
ropade: ”Lilla minsta kungadotter, öppna för mig!”
Hon sprang dit och när hon öppnade dörren satt
grodan där. Hon blev förskräckt, stängde hastigt
dörren och satte sig åter till bords.
Men kungen såg, att hennes hjärta bultade av oro
och han frågade: ”Vad är du så rädd för?”
”Därute sitter en otäck groda”, sa hon, ”igår när
jag tappade min gyllene boll i brunnen, så
hämtade han upp den. Jag lovade honom då, att
han som tack skulle få bli min följeslagare. Men
jag trodde inte att han kunde lämna vattnet. Nu
sitter han utanför dörren och vill komma in.”
I samma ögonblick knackade grodan för andra
gången och ropade: ”Lilla minsta kungadotter,
öppna för mig! Kommer du inte ihåg vad du
lovade mig igår vid det kalla brunnsvattnet? Lilla
minsta kungadotter, öppna för mig!” Då sa
kungen: ”Vad du har lovat måste du hålla. Gå och
öppna åt grodan”. Hon lydde och grodan hoppade
in och följde henne hack i häl till hennes stol.
När hon hade satt sig igen, ropade han: ”Lyft upp
mig och sätt mig bredvid dig. ” Kungadottern ville
inte, men kungen befallde henne att göra det. När
nu grodan hade kommit upp, sa han: ”Skjut nu din
guldtallrik närmare, så att jag kan äta tillsammans
med dig från den”. Även detta måste hon göra. När
grodan hade ätit sig mätt, sa han: ”Nu är jag trött
och vill sova. För mig upp till ditt rum och bädda
sängen. Vi ska gå och lägga oss”.
När kungadottern hörde det blev hon alldeles
förskräckt, för hon var rädd för den kalla grodan
och kunde knappt ens förmå sig att röra vid
honom. Och nu skulle han ligga hos henne i
sängen! Hon började gråta och ville inte alls gå
med på det. Men då blev kungen riktigt arg och
befallde henne att göra vad hon hade lovat.
Ingenting hjälpte, hon måste lyda sin far, även om
hon innerst inne var aldrig så arg. Hon tog grodan
mellan tummen och pekfingret och bar upp
honom till sitt rum.
3
Där kröp hon ner i sin säng, men istället för att
lägga grodan bredvid sig, slängde hon honom med
all kraft i väggen och sa: ”Nu lämnar du mig i fred,
otäcka groda!” Men grodan föll inte död ner, som
hon hade tänkt sig. Istället stod plötsligt en vacker
ung prins framför henne. Hon hade löst honom ur
hans förtrollning. Nu kändes det inte längre svårt
att hålla sitt löfte. Prinsen blev hennes följeslagare
och make.
Nästa dag kom en präktig vagn, förspänd med åtta
hästar, tillsammans med prinsens tjänare, den
trogne Henrik. Han hade varit så olycklig över sin
herres förtrollning, att han hade låtit slå tre
järnband runt sitt hjärta för att det inte skulle
sprängas av sorg. Nu kom han för att hämta sin
herre tillbaka till hans rike.
Då steg kungadottern upp i vagnen och prinsen
satte sig bredvid och den trogne Henrik ställde sig
bakpå vagnen. När de hade åkt ett stycke, hörde
prinsen ett knakande bakom sig. Han blev rädd
och vände sig om och ropade: ”Henrik, vagnen går
sönder!”
”Nej, herre, inte vagnen! Mitt hjärta höll på att
brista av smärta när ni satt där i brunnen i en
grodas gestalt.
Därför måste jag låta slå järnband om det!”
Två gånger till hörde prinsen hur det knakade, och
varje gång trodde han, att vagnen skulle gå sönder.
Men det var bara banden kring den trogne
Henriks hjärta som brast, nu när hans herre hade
lösts från förtrollningen och blivit lycklig.
SLUT
