Det var en gång en fattig torpare, som hade tre söner.
De begge äldsta följde sin fader i skog och mark, samt voro
honom till bistånd vid hans arbete; men den minste pojken
höll sig hemma hos mor, och halp henne i hennes sysslor.
Härigenom blef han ringa aktad af sina bröder, och de gjorde
honom orätt, när och hvar de förmådde.
Det hände sig efter någon tid att torpare-folket dog, och
de tre sönerna skulle skifta sitt arf. Då gick, såsom hvar man
väl kan tänka: de äldre bröderna togo det som var af något
värde, och lemnade intet åt sin yngre bror. När nu allt annat
var skiftadt, återstod endast ett gammalt söndersprucket deg-
tråg, som ingendera ville ega. Dä sade- en af bröderna: »det
gamla tråget kan vara lagom ät vår yngste bror; han bakar
och slabbar så gerna.» Pojken tänkte väl, att detta var en
ringa arf vedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen
tycktes honom likväl icke godt att dväljas i hemmet; han tog
derföre afsked ifrån sina bröder, och drog ut i verlden för att
pröfva lyckan. När han nu kom till sjöstranden, dicktade hati
sitt tråg med dref, och gjorde deraf ed liten båt, vid hvilken
han fastade tvänne käppar såsom åror. Derefter rodde han
sina färde.
När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en stor kungs-
gård. Han gick in och begärde få tala vid konungen. Denne
sporde: c<hvad är din ätt och ditt ärende?» Pojken svarade: 'jag
är en fattig torpareson, som i hela verlden icke eger någon-
ting, utom ett gammalt degtråg. Nu har jag kommit hit för
att söka tjenst.' Då konungen hörde detta, log han och sade:
»visserligen har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig
ofta underligt om.» Pojken blef sä upptagen ibland konungens
små-drängar, och var af alla väl liden för sin djerfhet och
hurtighet.
Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver kungs-
gärden, hade en enda dotter. Hon var både vän och vettig,
så att hennes skönhet och förstånd vidt omtalades öfver landet,
och friare kommo ifrån både östan och vestan för att begära
henne. Men prinsessan gaf dem alla nej, med mindre de
kunde bringa henne till brudgåfva fyra goda gripar, hvilka egdes
af en jätte på andra sidan sjön. De dyr-griparne voro: ett
gyllene svärd, tu guldhönor, en guld-ljkta och en harpa af
guld. Många kämpar och konunga-söner hade dragit bort för
att vinna dessa kostbarheter; men ingen kom tillbaka, ty
jätten grep dem alla och åt upp dem. Sådant tycktes konungen
illa vara; han räddes, det hans dotter skulle fä lefva utan man,
och han sjelf aldrig få nSgon mag, som kunde ärfva riket.
När pojken hörde talet härom, tänkte han vid sig sjelf,
att det väl vore värdt ett försök att vinna den fagra konunga-
dottern. I sådana tankar gick han en dag inför konungen och
anmälte sitt ärende. Men konungen blef vred och sade: »huru
vill du, som är en ringa svenn, tänka utföra det, som ingen
kämpe hittills mäktat.» Pojken stod likväl fast vid sin mening,
och bad om orlof att försöka sin lycka. När nu konungen såg
haiis dristighet, lät han fara sin vrede och gaf honom orlof.
Han tillade: »det gäller ditt hf, och jag ville ogerna mista dig.»
Så samlaladt skiljdes de ifrån hvarandra.
SVÄRDET, liULD-HÖ.NORNA, GLLD-LVKTAN O. GLI-D-HAIIPAN. 21
Pojken gick nu till sjöstranden, uppsökte sin b3t, ocli säg
noga om den på alla sidor. Derefter rodde han tillbaka öfyer sjön,
och lade sig på lur invid jättens stuga. Han blef der om
natten. Men om morgonen, innan dager var ljus, gick resen
på sin loge och tröskade, så att det dönade i bergen vida om-
kring. När pojken förnam detta, plockade han en hop små-
stenar i sin väska, kröp upp pä taket och gjorde ett litet häl,
sä att han kunde se ned. Jätten plägade alltid bära sitt gyllene
svärd vid sidan, och svärdet hade en så underlig egenskap,
att det klingade högt, hvarje gång han blef vred. När nu tussen
tröskade som bäst, kastade pojken en liten sten, så att den
föll på svärdet, hvarvid detta gaf en stark klang. wTIvarför
klingar du,» sade jätten misslynt, »jag är ju icke vred?» Han
tröskade åter; men rätt som det var, klingade svärdet om igen.
Jätten tröskade ånyo, och svärdet klang för tredje gången. Då
blef resen otålig, hakade af sig bältet, och kastade svärdet ut
genom loge-dörren. »Ligg der», sade han, »till dess jag slutat
mitt tröske.» Älen pojken bidade icke, utan kröp hastigt ned
ifrån taket, grep tussens gyllene svärd, sprang till sin båt och
rodde öfver sjön. Här gömde han sitt byte', och gladdes, att
hans äfventyr så väl allupit.
Andra dagen fyllde pojken sin väska med korn, lade en
knippa linde-bast uti båten, och begaf sig åter till jättens stuga.
När han nu legat en stund på lur, fick han se, hvarest jät-
tens tre gullhönor gingo vid sjöstranden och bredde ut sina
fjädrar, sä att det glimmade fagert emot solen. Genast var
han åter framme, lockade guldhönorna så sakta, så sakta, och
matade dem med korn ur sin väska. Allt som fåglarne åto,
drog pojken sig närmare emot vattnet, och till slut voro alla
tre guldhönorna samlade i hans lilla båt. Då sprang han ha-
stigt till, sköt ut båten i vattnet, och band guldhönorna med
linde-bast. Derefter rodde han skyndsamt sin kos, och gömde
sitt rof på andra landet.
Tredje dagen lade pojken en hop saltstycken i sin skinn-
väska, och färdades åter öfver sjön. När det led emot natten,
märkte han huru röken hvirflade öfver jättens stuga; och
dömde han deraf, att jätte-cjvinnan var sysselsatt att laga mat.
Pojken kröp nu upp pä taket, spejade genom rökfånget och
såg, hvarest en mycket stor gryta stod öfver elden och kokade.
Då tog han saltstycken ur sin väska, och lät dem efterhand
falla uti grytan. Derefter smög han sig ned ifrån taket, och
afbidade hvad hända skulle.
När det lidit en stund, lyftade jätte-käringen sin gryta af
elden, öste upp gröten och ställde fatet pä bordet. Jätten var
hungrig och började genast äta. Som han nu smakade gröten
och kände att den var salt och bitter, steg han upp och blef
mycket vred. Käringen undskyllade sig, och menade "att gröten
var god; men jätten bad henne sjelf taga deraf; honom lysste
icke vidare äta hennes anrättning. Käringen skulle nu smaka
gröten, men grinade der vid rätt illa; ty sä elak mat hade hon
aldrig lagat tilKörene,
Jätte-qvinnan hade nu ingen annan råd, än att koka ny
gröt åt sin husbonde. Hon fattar derföre ämbaret, rycker
guld-lyktan ned ifrån väggen och springer hastigt till brunnen,
att hemta vatten. Som hon nu hade satt lyktan ifrån sig
på brunns-karet, och lutade sig ned för att vinda upp vatten,
var pojken framme, fattade käringen i fötterna, vräkte henne
hufvudstupa i brunnen, och grep den fagra lyktan. Derefter
flydde han sin kos, och kom lyckligen öfver sjön. Emedlertid
satt jätten och undrade, att hans hustru dröjde så länge borta.
Slutligen gick han ut för att se efter; men ingen syntes, endast
ett doft plaskande hördes ur brunnen. Nu förstod jätten, det
hans hustru fallit i vattnet, och halp henne med stor nöd äter
upp på det torra. »Hvar är min guld-lykta?» var tussens
första spörsmål, sedan käringen något kommit sig före. »Jag
vet inte,» svarade jätte-qvinnan, »men det tycktes mig att nå-
gon grep mig i fötterna och kastade mig i brunnen.» Då blei"
jätten illa till mods och sade: 'tre af mina kostbarheter äro
redan sin kos. Nu har jag intet qvar, utom min guld-harpa;
men den skall han slippa, den tjufven, hvem han ock är. Jag
vill läsa harpan inom tolf låsar.'
Medan detta timade hos resen, satt pojken pä andra lan-
det och gladde sig, att allting hade aflupit så väl. Men nu
återstod det svåraste, att vinna jättens gyllene harpa. Pojken
eftersinnade länge livad här var att råda; men han kunde icke
finna någon utväg. Han beslöt derföre att iara öfver sjön till
jättestugan, och der albida hvad lägenhet kunde yppa sig.
Sagdt och gjordt; pojken rodde öfver sjön och lade sig på
lur. Men huru det nu bar till, var jätten väl på sin vakt,
biel' pojken varse, samt sprang hastigt fram och grep ho-
nom. »Så har jag dig nu, din tjuf,» sade jätten förgrymmad,
»det är ingen annan än du, som stulit mitt svärd, mina tre
guldhönor och min gyllene lykta.» Dä blef pojken rädd; ty han
trodde att hans sista stund var kommen. Han svarade ödmjukt:
'låt mig behålla lifvet, kära Far! jag skall aldrig komma här
mera.' »Nej», genmälte jätten, »det skall gå dig, såsom det
gått de ölriga. Ingen slipper lef\ande ur mina händer.» Resen
lät så innestänga pojken på en stiga samt gaf honom nöt-
kärnor och söt mjölk, att han måtte blifva väl gödd, innan han
skulle slagtas och uppätas.
Pojken satt nu lången, ät och drack och gjorde sig goda
dagar. Det led så någon lid bortåt, och jätten ville veta, om
han ännu var tillräckligt fet. Resen gick derlöre till stigan,
borrade ett häl i väggen,- och befallte pojken räcka fram ett
finger. Men denne förstod hans alsigt, och räckte i stället
fram en ny-skalad ahl-pinne Jätten skar deri, så att den
röda saf\eii droppade utur trädet; dä tänkte han att pojken
väl ännu måtte vara mycket mager, efter som han kändes
så hård i hullet. Tussen lät nu gifva sin långe ännu mera
söt mjölk och nötkärnor an tillförene.
Efter någon tid gick jätten åter till stigan, och sade att
pojken skulle sticka ut sitt finger genom borran på väggen.
l*ojken räckte nu fram en kålstjelk, och jätten skar deri med
sin knif. Då menade tussen" att hans fånge månde vara till-
räck li^it gödd, eftersom han hade så löst hull.
När morgonen kom, sade jätten till sin hustru: »Mor, poj-
ken är väl fet, tag honom derföre och stek honom i ugnen.
Euiedlertid vill jag fara bort, och bjuda våra fränder på gästa-
bud.)) Käringen lofvade göra såsom hennes man hade sagt.
Hon eldade så ugnen mycket varm, och grep pojken lör att
steka honom. ))Sätt dig på kak-spaden!» sade jätte-gumman;
pojken gjorde sS. Men vid det käringen lyftade på grissel-
skaftet, tumlade han alltid ned, och så gick det väl tio
gånger. Slutligen blef jätte-qvinnan vred, och bannades öfver
hans oskicklighet; men pojken ursäktade sig, det han icke
visste huru han rätteligen borde sitta. »Vänta, jag vill lära
dig», sade käringen och satte sig sjelf på grissel-spaden, med
krökt rygg och hopdragna knän. Knappast hade hon väl
kommit dit, förr än pojken var till hands, fattade skaftet,
skjutsade käringen in i ugnen, och tillslöt ugns-munnen. Der-
efter tog han jätte-cjvinnans skinn-pels, stoppade den med halm
och lade på sängen, grep så jättens stora nyckel-knippa, öpp-
nade de tolf låsarne, knep den fagra gull-liarpan, och ilade ned
till sin båt, som stod gömd i vassen vid sjö-stranden.
Efter någon stund kom jätten hem igen. »Hvar kan väl
mor vara», tänkte han vid sig sjelf, när hans hustru icke
syntes till; »jaså, hon har lagt sig att hvila en stund, det
kunde jag väl tänka.» Men huru länge käringen nu sof, ville
hon hkväl icke vakna, ehuru gilles-gästerna snart voro att för-
vänta. Jätten gick nu att väcka henne och ropade: »vak upp,
mor!» Men ingen svarade. Han ropade andra gången, men ännu
intet svar. Dä blef jätten misslynt, och ruskade häftigt på
skinn-pelsen, som låg i sängen. Nu först märkte han, att
det icke var hans gimima, utan en halmkärfve, hvaröfver
man dragit hennes kläder. Vid denna upptäckt begynte tus-
sen ana orad, och sprang att titta efter sin gyllene harpa.
Men nyckel-knippan var borta, de tolf låsarne öppnade, och
guld-harpan sin kos. Och när han slutligen gick till ugns-
luckan för att skåda gästabuds-maten, se! — då satt hans egen
käring stekt i ugnen, och grinade emot honom.
Nu blef jätten utom sig af harm och vrede, samt rusade
ut för att hämnas på honom, som vållat all denna ofärd. När
han kom till stranden, säg han hvarest pojken satt i sin båt
och lekte på harpan; men harpo-slagen Ijödo öfver vattnet,
och de gyllene strängarne glimmade fagert emot solen. Jätten
sprang nu i sjön, för alt grii)a pojken; men der var för
djupt, lian lade sig då vid landet och begynte dricka, för
alt tömma ut vattnet. ^ id det han di ack med all makt, blef
der ett sådant ström-drag, att den lilla båten fördes allt när-
mare och närmare in emot landet. Men just som jätten skulle
taga den fast, hade han druckit för mycket, så att han sprack.
Detta vardt tussens hane.
Jätten blef nu liggande död vid landet; men pojken rodde
tillbaka öfver sjön med stor lust och glädje. När han kommit
till stranden, kammade han sitt fagergula hår, drog dyrbara
kläder uppå, band jättens gyllene svärd vid sidan, tog guld-
harpan i ena handen och guld-lyktan i den andra, lockade guld-
hönorna efter sig, och trädde så utrustad upp i salen, hvarest
konungen satt öfver bord med sina män. När konungen fick
se den raske ungersvennen, gladdes han i sin håg, och skådade
honom med blida ögon. Men pojken gick fram för den fagra
konungs-dotren, helsade henne höfviskt, och nedlade resens
dyrgripar framför henne. Nu blef en stor fröjd Öfver hela
konungens gård, att prinsessan hade vunnit jättens dyrbarheter,
och dertill fått en fästeman så fager och båld. Konungen lät
derefter fira sin dotters bröllopp med stor ståt och gamman;
men när den gamle konungen dog, blef pojken tagen till konung
öfver landet och lefde der både länge och väl. Sedan var jag
inte med längre.
1. I Runa, En skrift för Fäderneslandets Foin-
vänner, utgifven af Richard Dybeck, Slockb. 1843, Haft. IV,
s. 53, meddelas en »folk-sägen» ifrån Dalsland, hvilken har
lika inledning med sagan om »Pojken, som frälste sina bröder
ifrån Jätten» (Ii varom mera framdeles); men i fortsättningen visar
sig vara ett sido-stycke till vår här anförda berättelse. Den Dals-
ländska folk-sägnen eger följande lydelse:
En man hade åtta söner. Den yngste ibland dem helte Roll.
De gåfvo sig ut i verlden alt vandra, och kommo till jättens
stuga, hvarest ingen fanns hemma utom jältesan (jättens hustru).
Pojkarne bådo få låna hus öfver natten, hvartill jätlesan svarade:
»får väl se, när fader jätte kommer hem.» Efter någon stund
kom fader jätte. Han Liiöll pojkarnes begäran, tilläggande: »det
var bra, nu få vi fästmän åt våra sju döttrar.»
Om qvällen, när alla hade lagt sig, kröp Roll i en vrå och
lyssnade till jättens ocli jättesans samtal. De öfverlade, att de
skulle döda pojkarne, sedan dessa hade fallit i sömn. För att i
mörkret kunna skilja dem ifrån sina egna barn, hade jällesan salt
mössor på pojkarnes hiifvuden och bundit hucklä'n (fuifvudkläden)
på flickornas. Men Roll smog sig fram ur vrån, och satte njös-
sorna på jättebarnen och hucklä'na på sina bröder. När nu jätten
sleg upp om nallen för att slå ihjel pojkarna, dödade han i stället
sina egna barn. AJen Roll väckte sina bröder och sade: »gån!
nu hafver jag frälst eder.» Han tog derefler jättens käpp, med
hvilken man kunde gå öfver rinnande vallen, och så fljdde
pojkarne sina färde.
När Roll och hans sju bröder länge hade vandrat omkring,
kommo de slutligen till en kungsgård. Konungen, som rådde
öfver kungsgården, sade till Roll: »skafFa mig jiillens guld täcke,
så skall du (å min yngsta dotter.» Roll lofvade försöka, allenast
man ville gifva honom ett rep. Han erhöll ett sådant. Då band
han vid repels ända en lång krok, begaf sig derefler till jättens
stuga, klef upp på taket, nedsläppte repet genom en springa, och
vindade så upp det fagra guld-Iäcket. Men när jätten märkte, alt
hans guldtäcke var borta, ropade han: »Roll! har du tagit milt
guldtäcke?» Roll svarade: 'ja men, kära iår!' — Han begaf sig
derefler till konungen, och öfverlemnade det kostbara täcket, såsom
han hade ullofyyt. _ .-
Konungen sade till Roll: »nu måste du skaffa mig jättens
Jul-gall.)) Roll lofvade försöka. Han tog så en kolla (ämbar), lade
svin-bär deruli, och lockade galten med sig till konungen. Andra
dagen hördes jätten ropa: »Roll! har du tagit min julgalt?» Roll
svarade: 'ja men, kära far!'
Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens
lyse-lrä, som lyser öfver sju konunga-riken.i) Roll lofvade göra
sill bästa och begaf sig lill jätten. Om natten kom jällesan ul ,
för alt mjölka kon, och ställde lyse-lrädet bredvid sig. Då var
Roll framme, tog trädet, och ville springa bort ölver ån; men
jätten kom, och grep bäde HoU och lyse-lrädel.
Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och
bjöd sin fader på barns-ök Jällen ursäktade sig, att han hade
annat göra; sluteligen gick han. Jättesan blef hemma och eldade
ugnen sju gånger helare än vanligt, för att steka Roll. När -nu
ugnen blifvit varm, sade pojken: »kära mor! ser ni de sju stjer-
norna i ugnen?» Jällesan tillade dit, men i delsamma skjutsade
Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärlve efler henne.
Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son
kommo och satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat
sätt, försökte de »sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska
litet vatten qvar. Då pekade Roll på den uppgående solen och
sade: »ser J sådan grann jungfru der borta!» Jätten och hans son
tittade dit, och sprucko begge två. Men Roll kom till kungs-
gården, och fick konungens yngsta dotter.
