Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom
alla sagor pläga begynna. Han hade jyktat sitt vår-arbete, och
skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kol-mila.
När han ätit dagvård och var tillreds att gå, sade han till sin
hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål, ute vid
tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade
sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga.
När det nu led emot middagen, kom hans hustru, såsom det
tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han
sig att »hvila middag», såsom seden är om sommar-tid, och
sof en stund på qvinnans arm.
När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick
sin väg, men tog smedens yxa med sig. »Hvad skall du med
yxan?» sporde smeden. »Der hänga ju fyra yxor hemma på
yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte sin färd.
Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon
ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna
den.» Smeden begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.
Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes
till sin man med middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta
din middag? det är redan långt lidet på dagen.» Smeden vardt
förundrad och genmälte: 'äta nu? Hvad är det för ätande?'
»Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst iiar jag kommit att dröja
öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag
har bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle
få smör.» Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte
\id sig sjelf, att det väl måtte vara illa bestäldt. Han satte
sig derefter att äta hvad han förmådde; men talade inte, utan
tycktes honom rådligast låta allting vara som det var.
Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att
smeden en afton stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då
kom der gåendes en »here» (pojke), som bar en yxa pä armen.
Smeden sporde: »hvad fattas din yxa? Skall den bo's (lagas)
eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden tog nu yxan,
och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan
ingenting; men skam far i mig: är det icke min yxa.» Då
mälte heren: 'är det eder yxa, så aren J ock min fader.'
Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts
vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad in till sin hustru
och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som han
ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte
höra talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon,
redan förut var stort nog. Först efter många böner, lyckades det
mannen att öfvertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick
mat och kläder, och följde om dagarne sin fader uti smedjan.
Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och
villig, och dertill mäkta stark, eftersom hon var hälften Chri-
sten och hälften Troll. Men han var tillika mycket tunghåilen,
och hade ett 'så godt mat-hjerta', att lians fader till sluts icke
såg sig god att föda honom längre. Smeden gick derföre en
dag fram till kungsgärden och sporde, om icke konungens
köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo»,
mälte kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Lät
pilten komma hit, ju förr, desto hellre.» Då vardt smeden
glad, och tänkte vid sig sjelf: »kommer min son till kungs-
gården, lärer han väl någon gång få äta sig mätt.» Mannen
gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.
När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu
är min begäran, att J smiden mig tre svärd: ett, som väger
tre lispund, ett som väger sex lispund, och ett som väger tolf
lispiiiid. Dessutom skolen J skada mig tre linne-roclcar , en
till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag beder, vill
jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer
för nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer
att samla så mycket jern och stål, som tarfvades till de tre
svärden; men han dristade icke göra sin son emot. När nu
allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet
icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts bort
i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min
fader, såsom J det aren, skullen J sjell få pröfva edert verk.
Nu står hårdt, om jag dermed kan göra mig något gagn.»
När smeden såg sin sons vrede blef han rädd, och teg; men
han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva dig tungt nog
att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda
det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» — Pojken
tog sä de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde
dem under en jordfast sten. Derefter gick han med sin fader
till kungs-gården, och kom i tjenst hos kocken, såsom lof-
vadt var.
Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver
landet, var ute i leding. Dä uppstod en häftig storm och
sjö-gång, så att alla trodde det skeppet, med allt hvad der-
uppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda väderleken
förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa ko-
nungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina
tre fagra döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät
han utgå ett påbud, att om det funnes någon man och kämpe,
som ville våga sitt lif och frälsa de tre prinsessorna, skulle
han (å en af dem till gemål, och dertill blifva konung öfver
halfva riket. Men ingen kämpe var sä båld, att han tröstade
en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en
skräddare, som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra
allt hvad han förmådde.
När det led pä tiden att konunga-döttrarne skulle ut-
jemnas till hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver
hela konungariket; men aldramest sörjde konungen och hans
gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blef sä förd ned till
hafvet med mycken ståt, och allt folket följde henne på vägen.
När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön på den Iivita
sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men
den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och
kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.
Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof
att gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll
hans begäran, men bad honom icke dröja länge borta. Pojken
sprang derefter hem, tog svärdet, som vägde tre lispund, drog
linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade
vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till stället,
hvarest kommgadottern satt, gick han fram, helsade henne
höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam
och sorgelig?» Prinsessan genmälte: 'jag må väl vara sorge-
full; min fader har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt
hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma
jungfru.' Pojken frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen
man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» 'Jo,' svarade
prinsessan, 'det sitter en skräddare här i detta träd. Han har
lofvat göra hvad han kan.' Vid nu heren vände sig om, och
såg hvarest skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sä-
gande: »Jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men
om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.»
Detta tycktes konungadottren vara en dristig begäran; men i
sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till sin
hund: »liten Trorjen, sitt troget på vakt!» derefter lade han
sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräd-
daren satt tyst i granen, och såg deruppå. Men konunga-
dottern drog en röd silkes-tråd ulur sin tröja, och flätade
oförmärkt in i herens länga hår-lockar.
I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön,
böljorna gingo högt upp på land, och fram ur djupet kom ett
hiskeligt hafs-djur, som hade tre hufvuden. Trollets hund
var så stor som en årsgammal tjur-kalf. Vidundret sporde:
»hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?» Pojken gen-
mälte: 'hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få
talas vid.' Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck
med mig?» 'Nej,' svarade heren, 'jag har kommit för att
kämpa om den unga prinsessan.' »Ja, väl,» mälte trollet,
»men då skola vi låta våra hundar dragas först.» 'Dermed är
jag nöjd', sade heren.
Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid,
och der Lief ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades
sä, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i hal-
sen, till dess blodet förrann och hafs-hunden blef liggande död
på sanden. Dä sade heren: »nu ser du hvad aflärd din hund
har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick derefter fram
emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispunä, och högg
till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta
blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast
hon med stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så
att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungs-
gården, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst.
Men heren nekade härtill och sade, att hans bistånd var en
ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt att mycket
orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som
hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-
dottern, och vandrade skyndsamt sina färde.
Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i gran-
toppen och afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När
nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja, och
tvingade konunga-dottern aflägga ed, det han och ingen annan
varit den som frälsat henne. Derefter gingo de samman till
kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad glädje
det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät
genast tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes
vid hans sida, och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela
hofvet.
Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till
hafs-trollet, och der blef nu samma sorg som förut. Men
såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konunga-
dottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes
syster. Man satte derföre mycken lit till skräddare-svennen,
och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord. Den unga
prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket led-
sagade henne pä vägen. När de nu kommo fram, satte ko-
nunga-dotlern sig ned pä hafs-hrädden, och grät hitterligen, så
att hennes tårar föllo på den hvita sanden. Men skräddaren
tyckte det icke vara rådligt stadna der han var, utan klef upp
i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom förra
gången.
Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och
sade: »mästare! gifven mig orlof att gä ut i staden och förlusta
mig. I går hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade:
'om skräddaren vinner seger öfver trollet, blir här i dag ett
större gästabud än i går, och jag är ensam att tillreda maten.
Der borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag
har ingen som hjelper mig att få in ett enda ämbar.' Dä
frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt
vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig
sjelf, att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men
pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till
brunnen, och uppdrog det så fullt, att vattnet lekte öfver alla
bräddar. Dertill tog han fram några sköna perlor, och stack
sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl behaga. När
nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke
vidare neka till hans bön, utan sade: »gäck i frid, men dröj
icke länge borta!» 1'ojken sprang så hem efter svärdet, som
vog sex lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade
sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.
När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt pä
sjö-stranden och grät, bkf skräddaren öfvermåttan glad, der han
krupit upp i gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig,
utan gick fram till prinsessan, helsade henne höfviskt, och
sporde: »skön jungfru! hvi sitteu J här så sorgsen och allena?»
Konungadottern svarade: 'jag må väl vara sorgsen; min fader
har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till ett styggt hafs-troll.
Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.'
Pojken sade: »finnes dä uti hela er faders rike ingen man och
kämpe, som kan frälsa edert lif?» 'Jo,' svarade prinsessan,
'det sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har
lofvat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.' Vid dessa
ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst
i trädet. Dä log pojken, och sade: »jungfru! sätten icke eder
lit till en sådan kämpe. Men om J viljcn Jöska mig en stund,
skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern vara
en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att
göra såsom han bad. Dä talade heren till sin hund: »liten
Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud
på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddare-svenncn
satt tyst i granen och såg deruppå. Men konunga-dottern
drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den oför-
märkt in i herens långa hår.
I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt
gny och dönande uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp
på sanden. Nu framkom nr djupet ett ofantligt hafs-troll,
som var styggt till åsyn och hade sex hufvuden. Trollets hund
var sä stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret sporde:
»hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken gen-
mälte: 'hon finnes här, men du må väl gå sä nära att vi få
talas vid.' Trollet sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa
med mig?» Heren genmälte: 'det är för den skull jag har
kommit hit.' Trollet tog till orda: »i går slog du ihjel min
broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta
våra hundar dragas först.» 'Dermed är jag nöjd', sade heren.
De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt
slagsmål emellan dem. Leken lyktades sä, att pojkens hund,
den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, tills blodet förrann
och han blef liggande död vid sjön. Då sade heren: »du ser
hvad afTärd din hund har fått; nu skall det gä dig samma-
ledes.» Han gick derefter fram emot trollet, svingade sitt
svärd, som vog sex lispund, och högg till, sä att alla trollets
sex hufvuden trillade i vattnet. Detta blef hafs-trollets bane.
När konunga-dottern såg denna färd, blef hon öfvermåttan glad
och utbrast med hjertans lust: »nu är jag frälsad!» Hon bad
derefter, att den främmande kämpen skulle följa med till hennes
faders gård, och der undfå heder och belöning för sin stora
tjeost. Men heren nekade härtill och menade, att hans bistånd
var en ringa ting, som icke vore värd mycket omtalas. Pojken
grep derefter några perlor och prydnader, hvilka hafs-trollet
hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och gick
skyndsamt sina färde.
Medan striden stod var skräddaren, uppe i gran-toppen,
nästan halfdöd för ångest och räddhåga. När nu all fara var
öfver, kröp han hastigt ned af trädet, drog sin värja, och tvin-
gade konunga-dottern göra ed, det han och ingen annan varit
den som frälsat henne. Prinsessan var icke mycket villig
härtill; men hon räddes för sitt lif, och tordes icke neka.
Skräddaren förde henne så till kungs-gärden, hvarest de emot-
togos med stor fröjd och hedersbevisning. Derefter anrättades
ett ännu ypperligare gästabud, än det som varit dagen till-
förene. Skräddare-s vennen sattes närmast intill konungen, och
hölls af alla i stor ära och vördnad. Sjelf talade han många
stolta ord, och rosade mycket sina manliga bedrifter.
Tredje dagen skulle den yngsta konunga-dottern föras ut
till hafs-trollet. ])å blef en äimu större sorg än tillförene, ej
blott öfver konungens gård, utan öfver hela riket; ty alla höllo
prinsessan kär, för hennes fägring och mildhet skull. Många
satte nu sin lit till den manhaftige skräddaren, att han skulle
frälsa konunga-dottern, såsom han frälst hennes systrar; men
prinsessan sjelf ville icke låta trösta sig, utan grät bitterligen.
Hon fördes derefter till iiafvet, och satte sig på hafs-stranden.
Men skräddare-svennen glömde alla sina stora löften, och kröp
upp i den höga granen, såsom han var van att göra.
Medan allt detta timar gick kocks-pojken till sin husbonde
och sade: )^mästare! gifven mig orlof att ännu en gång förlusta
mig uti staden. Jag lärer icke snart bedja eder om lof att gä
ut.» Såsom nu kocken visste pojkens ofantliga styrka, och
dertill förnummit hans frikostighet, ville han icke afslå en så
ringa bön, utan sade: »gäck i frid! men blif icke länge borta.
Om skräddaren vinner seger, blir här i dag ett mycket större
gästabud än någonsin tillförene.» Heren tog så fram några
gyllene smycken, och stack sin mästare, i handom, hvilket
kocken lät sig väl behaga, om sagan eljest icke ljuger. Der-
efter sprang pojken bort, och hemtade det tredje svärdet, som
borde liafva vägt tolf lispund, men vog blott ellofva. När han
svingade det i handen och märkte huru lätt det var, blef han
äter vred, och sade till smeden: »voren J icke min fader, såsom
J det aren, skallen J sjelf smaka det. Nu står till lyckan om
jag återkommer eller får min bane.» Heren band så svärdet vid
sidan, drog linne- rocken öfver sina kläder, lockade sin hund,
och vandrade vägen fram emot hafvet.
När han kom till stället hvarest konunga-dottern satt och
grät på hafs-stranden, gladde sig skräddaren uppe i gran-toppen.
Men heren lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan,
helsade höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här
så bedröfvad och fallen tårar pä kind?» Konunga-dottern
svarade: 'jag må väl fälla tårar; min fader har varit i sjönöd
och lofvat mig bort till ett hafs-troll. Jag rädes det kommer
snart och tager mig, arma jungfru.' När svennen säg hennes
sorg, rördes hjertat i hans bröst, ty så vänt ett vif hade han
aldrig sett tillförene. Han frågade: »finnes då i hela er faders
rike ingen man och kämpe som kan frälsa edert lif?» 'Jo,'
sade mön, 'det sitter en manhaftig skräddare uppe i denna
gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat mina begge
systrar.' Vid dessa ord vände heren sig om, och såg livarest
skräddaren satt högst i toppen af trädet. Dä log han, och sade:
»ädla jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men
om J viljen löska mig en stund, skall jag för eder väga mitt
lif.» 'Det vill jag gerna göra', mälte konungadottern; ty hon
höll svennen kär, för hans hurtighet skull. Då talade heren
till sin hund, och sade: »liten Trogen, sitt troget på vakt!»
Derefter lade han sitt hufvud i jungfruns knä, och sof en
blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern
blef varse trådarne, hviika hennes systrar hade flätat i pojkens
hår, föll det henne underligt före; hon drog så en silkes-
tråd utur sin skarlakans-kappa, och band den oförmärkt ibland
svennens lockar.
I detsamma begynte Trogen skälla, och det hördes ett
starkt gny ifrån hafvet. Då sade heren: »det är tid att stiga
upp. Skön jungfru! gifven mig edert förkläde, vi torde kunna
få gagn deraf.» Konungadottern gjorde såsom han bad, och
svennen skar, med sitt svärd, klädet i tolf stycken. Nu blef
ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drefvos högt upp
på torra landet, och fram kom ett förfärligt hafs-troll, som
hade tolf hufvuden, det ena styggare till åsyn än det andra.
Trollets hund var stor, som den största tjur. Vidundret sporde:
»hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken gen-
mälte: 'hon finnes här; men du må väl gå så nära, att vi
kunna talas vid.' Trollet tog till orda: »kanske vill du, lille
byting! dräpa mig i dag, såsom du förut dräpt mina bröder?»
Heren gaf till svar: 'det är fördenskull jag har kommit hit.'
Trollet sade: »bida! här trälTar du din öfverman. Dock skola
vi låta våra hundar dragas först.» 'Dermed är jag tillfreds',
genniälte heren.
De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt
slagsmål. Men leken fick en hastig ända, ty troll-hunden grep
herens hund med tänderna, och uppslukade honom i en enda
munsbit. Detta blef Trogens hane, och tycktes vara ett dåligt
förebud. Heren lät dock icke skräma sig, utan gick fram,
och högg manligen till med svärdet, så att alla trollets tolf
hufvuden föUo i sjön. Men trollet hade en underlig art, ty
när ett hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter
lif, hoppade upp och blef genast sittande såsom förut. När
heren förnam detta, ropade han till konunga-dottern och sade:
«ädla jungfru! nu äro goda råd dyra. Lägg en flik af ert
förkläde på hals-ändan, så fort jag afhugger hufvudet, eljest
qvickflar det åter vid.» Svennen högg derefter andra hugget,
så att ett hufvud föll till marken; men konunga-dottern var
genast redo, och gjorde såsom han hade tillsagt. Heren
högg så tredje hugget, och å nyo föll ett hufvud; men prin-
sessan var åter tillreds, ocli lade en flik af sitt förkläde öfver
hals-ändan. Sammaledes ock det fjerde hugget. När heren
sålunda hade afhuggit sju hufvuden, begynte trollet bedja för
sig, och sade: »stilla ditt s\ärd, ty jag vill gerna lemna jung-
frun i frid, endast jag får draga hädan.» Men heren var vred
i hngen, och mälte: »icke må du tänka att komma lefvande
härifrän, sedan jag en gång vunnit seger öfver dig.» I detsamma
?Mngade han sitt svärd, och högg väldeligen till, sä att det ena
hufviidet föll till marken efter det andra; men konunga-dottern
var alltid redo, och lade en klädes-flik på såret. J)e lyktade
icke förr än svennen afhuggit alla trollets tolf hiifvuden; och
detta blef hafs-trollets bane. Men under tiden satt skräddaren
uppe i gran-toppen, och tordes icke röra sig för ängslan och
räddhåga.
När striden var ändad, utbrast konunga-dottern med hjer-
tans fröjd: »nu är jag frälst!» Derefter tackade hon sin kämpe
för hans manliga bistånd, och bad honom följa med till hennes
faders gård, att der undlå heder och belöning. Men heren
nekade till hennes begäran, och menade att föga förtjente ordas
om den ringa tjenst han kunnat göra. Han grep så några
af trollets smycken, tog ett kärligt farväl af den fagra konunga-
dottern, och drog sina färde.
Då pojken hade gått, klättrade skräddare-svennen hastigt
ned af trädet, drog sin värja, och hotade prinsessan med
döden, om hon icke ville göra ed, att han, och ingen
annan, varit den som frälsat henne ifrån hafs-trollet. Detta
tycktes konunga-dottern vara ett dåligt vilkor, ty hennes hug
Jekte till den unge kämpen, som så manneligen för henne
vågat sitt lif. I sin nöd dristade hon likväl icke vägra,
utan lofvade göra efter skräddarens begäran. De vandrade så
tillsammans emot kungs-gården. Prinsessan var modlalld, och
ordade litet; men skräddaren gick vid hennes sida med stolta
steg och stora åthäfvor, såsom hade han varit den djerfvaste
käm[ie. När nu konungen på långt håll märkte deras ankomst,
blef han mycket glad, ty han hade icke trott få återse sin
dotter med lifvet. Han drog dem så till mötes med hela sitt
hof, samt stor heders-bevisning. Och der blef glädje i ko-
nungens gård, att de tre prinsessorna voro frälsta; och ett
stort rykte om den manhaftige skräddaren gick ut öfver hela
riket.
Det led nu emot timman, att gästabudet skulle begynna;
men ingen mat var framsatt på borden. Då blef konungen
misslynt, och sände sin yngsta dotter att spörja, hvarföre mål-
tiden icke var redo. Kocken undskyllade sig, det hans tjenare
varit borta, så att han ensam måst anrätta maten. Prinsessan
återvände med sådant besked. När hon nu gick. förbi kocks-
pojken, föll det henne underligt före, att han vände sig bort,
och vid hon beskådade honom nogare, då igenkände hon
den tappre kämpen,, som nyss hade stridt för henne. Nu blef
konungadottern glad, och lopp hasteligen in till sina systrar att
förtälja hvad hon hade hört och sett.
Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen,
deras fader, och fick höra hvad de sade. Då förundrade han sig,
och befallte strängeligen sina döttrar, att utan omsvep bekänna
huru allt hade tillgått. Den yngsta konunga-dottern berättade
nu allting, såsom det var, ifrån början till slut, och de äldre
prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blef myc-
ket vred öfver skräddarens falskhet, och gladdes tillika att
kunna vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, alt
kocks-svennen skulle genast komma in för honom.
När budet kom fram, blef en stor undran ililand alla
konungens tjenare och smä-svenner. Men kocks-pojken ville
icke gå, utan sade: »huru skall jag komma inför konungen; jag
är en ringa man och klädd i ringa kläder.» Budet svarade,
att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick hereri
dristeligen upp i salen, hvarest konungen satt till bords med
alla sina gäster; och skräddaren hade sin plats vid konungen*
sida. När nu skräddare-svennen såg den tappre kämpen, som
hade frälsat prinsessorna, bleknade han till jord; men konun-
gen vände sig till kocks-pojken, och sporde med hög röst: »är
det du som har frälsat mina tre döttrar?» Heren svarade fri-
modigt: "alla veta. förtälja, att icke jag, utan skräddaren har
gjort det.' »Nej,» ropade konunga-döttrarne med en mun, »det
var du som frälste oss, och här sitta de tre silkes-trådar, som
vi flätade in i ditt hår, den dagen du låg på vårt knä.» Prin-
sessorna sprnngo så fram, omfamnade kocks-svennen, och
uppsökte hvar sin silkes-tråd ibland hans långa lockar. Nu
förstodo alla, att det var sannt, såsom konunga-döttrarne hade
förtäljt. Men konungen sade: »om det var du, som frälste
prinsessorna, skall du ock hafva lön derför. Jag gifver dig
min yngsta dotter, och dertill halfva mitt land och rike.»
Nu blef stor lust och hugnad öfver hela kungsgården, och
brölloppet firades med fröjd och gamman. Men den manhaf-
tige skräddaren smög sig skamfiat bort ifrån gästabudet, och
sagan förmäler intet om hans vidare storverk.
http://www.archive.org/stream/svenskafolksagor00hylt/svenskafolksagor00hylt_djvu.txt
