Pojkarna möter en storväxt man som ger dem varsitt svärd och tre hundar var, och de lovar att aldrig skiljas från hundarna. Silvervit och Lillvacker bestämmer sig för att gå skilda vägar, men innan de skiljs åt doppar Silvervit sin kniv i ett vattendrag och säger att om vattnet färgas rött, är den andre död, och det blir upp till den överlevande att döda sin brors baneman.
Silvervit kommer till en stad, där havstroll kräver tre prinsessor. Den första prinsessan kommer till strandkanten tillsammans med en hovman, som räddhågset gömmer sig. Hon fäster en ring i Silvervits hår då han vilar i hennes knä. När trollet kommer börjar hans och pojkens hundar att slåss, men Silvervit vinner över trollet och skär ut hans ögon. Hovmannen krävde då att hon skulle säga att det var han, och inte Silvervit som räddat henne, och hon vågar inte annat än att låta honom ta åt sig äran. Samma sak utspelade sig följande dagar med den andra och tredje prinsessan. Under bröllopsfesten mellan hovmannen och den yngsta av prinsessorna stegar Silvervit in. Prinsessorna berättar för kungen att det faktiskt varit Silvervit och inte hovmannen som räddat dem och som bevis visar de ringarna som de hade fäst i hans hår, och Silvervit visar dessutom upp de utskurna trollögonen. Därmed blir det Silvervit som får den yngsta prinsessan och kungariket.
Silvervit och prinsessan flyttar till en kungsgård, men dyker det upp ytterligare ett troll sina hundar för att hämnas sina bröder, det blir en häftig strid och trollet flyr upp i ett träd. Silvervits hundar skäller och trollet säger åt Silvervit att han ska lägga tre trollhår på deras huvuden för att de ska tystna så de kan förhandla. Detta förlamar dock hundarna helt och trollet hoppar ned och hugger ihjäl Silvervit. Lillvacker ser i källan att vattnet färgats rött som ett tecken på att brodern dött och han beger sig till Silvervits kungsgård för att ta reda på vad som hänt. Eftersom han är så lik sin bror tror alla att det är Silvervit som återvänt från striden, till och med änkan. Han berättar inte att brodern är död. När Lillvacker går till sängs med henne lägger han dock sitt svärd mellan dem i sängen, något som hon finner mycket märkligt.
Trollet som dödat Silvervit knackar på under natten och försöker sig på samma sak igen, de strider och trollet flyr upp i ett träd, uppifrån trädet försöker han sedan övertala Lillvacker att lägga trollhår även på sina hundar, men Lillvacker misstänker att det är något lurt och lägger istället håren på trollets hundar. Trollet erkänner sig besegrad och Lillvacker får två flaskor, dels en vätska som kan återuppväcka personer från de döda och en som kan få någon fast, i utbyte mot att han skonar trollet. Lillvacker krävde även att broderns hundar skulle befrias. När de gick förbi en häll droppade han vätska på den och fick sedan trollet att vidröra den och därmed fastnade trollet där. När solen sedan gick upp och lyste på trollet så dog det.
Lillvacker väckte sedan sin bror till liv och berättade vad som hade hänt. Han berättade även att han gått till sängs med Silvervits maka, utan att hon märkt något. Silvervit blev då så arg att han dödade sin bror. När han kom hem frågade hon honom varför han lagt svärdet i sängen föregående natt, och Silvervit insåg att han dödat sin bror fast han varit oskyldig. Han lyckades dock återuppväcka brodern. Lillvacker gifter sig med mellansystern och Silvervit ger honom halva kungariket. De styrde tillsammans i frid och enighet och är de inte döda så lever de än idag.)
Hela SaganDet var en gång en drottning som satt fången och övergiven i ett högt torn. Hennes enda tröst var två söner, som hette Silvervit och Lillvacker.
De var tvillingar och lika varandra som två bär, och det var bara modern som kunde skilja de båda barnen åt.
Bröderna växte upp och blev stora och starka. De lärde sig kasta spjut, kämpa med svärd, och skjuta med båge. De blev skickliga i allt som en ungersven bör kunna.
Men när de hade fyllt femton år så började de längta ut i vida världen. Då gick de till sin mor, där hon satt i innersta tornkammaren.
“Kära mor”, sade de. “Nu vill vi gärna ge oss ut och pröva lyckan. – Ge oss din välsignelse !”
“Visst blir jag ledsen över att mista er”, svarade modern. “Men ni är fria som fåglarna och inte tvungna att stanna här i tornet. Låt mej nu bara se vad jag kan ge er i avskedsgåva.”
Drottningen letade i sina skåp och kistor och så gav hon Silvervit ett spjut, och Lillvacker, – en båge med pilar. Båda fick även var sin hund, som skulle vaka över dem.
Sönerna tackade för de välkomna gåvorna och lovade att snart komma tillbaka och befria henne. Så kysste de henne till avsked och sade farväl.
.
När de hade gått ett stycke så kom de in i en vild skog. De kände sig hungriga, så de släppte sina hundar och började att jaga. Efter en stund fick de syn på en björnhona.
“Skjut du, så kastar jag”, ropade Silvervit till brodern.
Men björnhonan tiggde och bad för sitt liv.
“Skjut inte ! Kasta inte !” brummade hon. “Hemma i idet ligger mina stackars ungar. – Om de blir moderlösa så svälter de ihjäl.
Då ger jag er hellre de största, så att jag får sköta om de små.”
Bröderna tyckte synd om björnhonan och lovade att lämna henne i fred. Hon lufsade genast till idet och hämtade de två största ungarna.
“Följ nu snällt med era goda herrar”, förmanade hon björnungarna, “och glöm inte att de har skonat mitt liv !”
Tvillingarna vandrade vidare med sina hundar och björnar. Skogen var så stor att man inte kunde se något slut på den, varken i öst eller väst, nord eller syd.
Nästa dag när de kände sig hungriga, så släppte de sina hundar och började att jaga. Efter en stund fick de syn på en varghona.
“Skjut du, så kastar jag”, ropade Silvervit till sin bror.
.
.
Men varghonan tiggde och bad för sitt liv.
“Skjut inte !” Kasta inte !” Tjöt hon. “Hemma i kulan ligger mina stackars ungar. Om de blir moderlösa så svälter de ihjäl. – Då ger jag er hellre de största, så att jag får sköta om de små.”
Bröderna tyckte synd om varghonan och lovade att lämna henne i fred. Hon tassade genast till kulan och hämtade de två största ungarna.
“Följ nu snällt med era goda herrar”, förmanade hon vargungarna, “och glöm inte att de har skonat mitt liv.”
Tvillingarna vandrade vidare med sina hundar och björnar och vargar. Men när nästa morgon grydde, så hade de ännu inte hunnit ut ur den stora skogen. Nu kände de sig mycket hungriga, släppte hundarna lösa och började att jaga.
Efter en stund så fick de syn på en rävhona. “Skjut du, så kastar jag”, ropade Silvervit till brodern.
Men rävhonan tiggde och bad för sitt liv.
“Skjut inte !” Kasta inte !” Ylade hon. “Hemma i lyan ligger mina stackars ungar. – Om de blir moderlösa så svälter de ihjäl. Då ger jag er hellre de största, så att jag får sköta om de små.”
.
Bröderna tyckte synd om rävhonan och lovade att lämna henne i fred. Hon smög genast till lyan och hämtade de två största ungarna.
“Följ nu snällt med era goda herrar”, förmanade hon rävungarna, “och glöm inte att de har skonat mitt liv.”
Tvillingarna vandrade vidare med sina hundar, björnar, vargar och rävar. Och djuren gick troget i sina herrars fotspår och lydde dem i allt.
När bröderna hade vandrat i tre dagar till, så kom de fram till ett ställe där två skogsvägar korsades. Där stannade de.
“Här är det bäst att vi tar avsked av varann”, sade Silvervit. “Jag känner på mej att det dröjer innan vi råkas igen.”
“Du har alltid varit den som har styrt och ställt för oss båda.” Svarade Lillvacker, “Så det får du väl göra nu också. Men hur skall jag bära mej åt för att få veta hur det går för dej i världen ?”
“Oroa dej inte för det, du”, sade Silvervit. “I det här trädet sticker jag min kniv. När du vill veta hur det står till med mej, så gå hit och se på kniven ! Om den är rostig så är jag i stor nöd. Men om den är blodig så finns jag inte mer i livet, och då vet jag att du kommer att hämnas min död.”
Silvervit tog sin bror i hand och önskade honom all lycka. Så lockade han på sina djur och gick västerut in i storskogen. Lillvacker stod ensam kvar vid det stora trädet.
.
.
När Silvervit inte syntes längre gick Lillvacker österut med sina djur. Och snart kom han till en gammal förfallen kungsgård, mitt i skogen. Men inga spår av människor syntes till, hur han än såg sig om.
Lillvacker tyckte att där såg kusligt ut, så han tänkte gå förbi. Men just då blev det oväder med storm och regn, så prinsen måste söka härbärge för sig och sitt följe.
Han gick fram till den stora porten och bultade på.
Men ingen svarade och ingen öppnade.
Då bultade han om igen, och höll på med det både länge och väl.
Till sist så gläntade det på porten. Där stod en gammal häxa som var så ful och led, att håren reste sig på både djuren och deras herre.
“Vad är du för en, som för ett sådant oväsen ?” frågade trollpackan, och såg ilsket på honom med sina rödkantade ögon.
“Jag är bara en vandringsman som är ute och söker tjänst.”, svarade Lillvacker. “Om det inte blivit ett sådant oväder hade jag aldrig vågat störa.”
“Jasså”, sade häxan, “du är ute och söker tjänst. Då kan du gärna bli kvar här hos mej. Jag behöver en pålitlig dräng just nu.
.
Om du tjänar mej villigt och troget så skall du få en rejäl lön. – Men sviker du mej, så gäller det ditt liv.”
“Jag kan lika gärna ta tjänst här, som på en annan gård, svarade Lillvacker. “Och mitt bästa skall jag göra, varken mer eller mindre.”
Då öppnade häxan porten och släppte in Lillvacker och hunden, björnen, vargen och räven. Hon gav dem både att äta och att dricka och visade in dem i en liten kammare där de skulle sova.
De åt och drack och tackade henne artigt för allt besvär, men varken Lillvacker eller hans djur kände sig väl till mods i hennes närhet.
” Innan du börjar din tjänst, sade hon, så vill jag visa dej allt märkvärdigt som finns här på kungsgården.”
Lillvacker följde henne, och hans djur följde honom. De fick se många sällsamma och dyrbara ting där de gick från rum till rum, och från borggård till vindbrygga.
Till slut kom de till en äng. Den var fylld av tusentals ankor, så marken lyste vit så långt man kunde se.
“Hur skall man kunna komma fram här ?” undrade Lillvacker.
“Det är bara att kliva på ?”, svarade häxan. “De här ankorna hör till kungsgården, och om du råkar trampa någon på tårna, så gör det ingenting.”
.
.
Och så klafsade hon iväg, tvärs över ängen, och inte brydde hon sig om hur många ankfötter hon trampade på. Men Lillvacker tyckte synd om fåglarna och han klev så nätt och varligt att han inte rörde vid en enda anka.
Och han gav sina djur ett tecken så de gjorde som han. Därför gick det lite långsamt för dem, och häxan fick stort försprång. Då kom ank-kungen vaggande fram till Lillvacker.
“Tack skall du ha”, snattrade han, “…för att du tänkte på mej och de mina ! Om du kommer i nöd någon gång så tänk på mej. Då skall jag göra dej en tjänst igen.”
Ank-kungen försvann hastigt bland sina undersåtar, utan att häxan märkte honom.
Trollpackan gick bara vidare. Lillvacker följde henne, och hans djur följde honom. Snart kom de till en annan äng. Där krälade det av många tusen myror, så själva marken tycktes leva och röra på sig.
“Hur skall man kunna komma fram här ?” undrade Lillvacker.
“Det är bara att gå på”, svarade häxan. “De här myrorna hör till kungsgården, och om du råkar trampa ihjäl några hundra, så gör det ingenting.”
.
Och så klev hon iväg tvärs över ängen, och inte brydde hon sig om alla de myror som hon trampade sönder. Men Lillvacker tyckte synd om de stackars krypen, och han klev så nätt och varligt att han inte skadade en enda myra. Och han gav sina djur ett tecken, så att de gjorde som han.
Därför gick det lite långsamt för dem, och häxan fick stort försprång. – Då kom själva myrkungen framkrypande till Lillvacker. “Tack ska du ja”, viskade han, “för att du var så försiktig mot mej och de mina ! Om du kommer i nöd nån gång, så tänk på mej. – Då skall jag göra dej en tjänst igen.”
Myrkungen försvann hastigt in i den krälande hopen, utan att häxan märkte att hennes nye dräng hade talat med någon.
Trollpackan gick bara vidare. Lillvacker följde henne och hans djur följde honom. Efter en stund så kom de fram till en tredje äng. Där myllrade det av tusen, sinom tusen bin, så att både marken och luften tycktes surra och kravla och flyga.
“Hur ska man kunna komma fram här ?” undrade Lillvacker.
“Kliv på du, bara”, svarade häxan. “De här bina hör till kungsgården, och om du skulle råka krossa några tusen, så gör det ingenting.”
Och så klampade hon iväg tvärs över ängen, och inte såg hon var hon satte sina stora fötter, och inte brydde hon sig om hur många bin hon krossade.
Men Lillvacker tyckte synd om de små surrande kräken, och han rörde sig så nätt och varligt, att han inte dödade ett enda bi. Och han gav sina djur ett tecken, så att de gjorde som han.
.
.
Därför gick det lite långsamt för dem, och häxan fick stort försprång. – Då kom bidrottningen flygande fram till Lillvacker.
“Tack skall du ha”, surrade hon, “för att du sparade mej och mina undersåtar. Om du kommer i nöd någon gång, så tänk på mej. Då ska jag göra dej en tjänst igen.”
Och hon försvann in i bisvärmen, utan att häxan märkte henne. Nu var det långt lidet på dagen, och häxan vände därför om till kungsgården med Lillvacker och hans följe.
Nästa morgon kom häxan till Lillvackers kammare och bultade på dörren.
“Nu kan det vara på tiden att du börjar din tjänst”, kraxade hon. “Nu kommer ditt första prov, och nu skall vi se vad du duger till.”
Hon såg på sin nye dräng med vassa blickar och gnuggade händerna. “Jo, ser du”, fortsatte hon, “i forna tider fanns här på kungsgården en guldnyckel, som gick till låset i västra porten.
I tvåhundra år har den nyckeln varit försvunnen, och nu är det min vilja att du letar reda på den. Men om du inte hittar den innan solen går upp i morgon bittida, så gäller det ditt liv.”
Lillvacker vankade omkring hela dagen och letade både här och där. Men någon guldnyckel hittade han inte, hur mycket han än sökte. Och hans djur kunde inte heller hjälpa honom, hur gärna de än ville.
.
När kvällen kom och solen gick ned bakom trädtopparna så satte han sig ned på en sten och kände sig mycket bedrövad.
Inte finns nyckeln på land, så mycket är säkert, tänkte han. Och inte kan jag dyka ned i vattnet och leta efter den. Men det kunde kanske ankorna hjälpa mig med ?
Knappt hade han tänkt detta, förrän ank-kungen stod framför honom och böjde på halsen.
“Varför är du så bedrövad ?” frågade han.
“Kan jag vara annat ?” sade Lillvacker. “Häxan har befallt mej att leta reda på en guldnyckel, som fanns här på kungsgården för tvåhundra år sedan.
Jag har sökt överallt, och nu gäller det mitt liv om jag inte hittar den innan solen går upp.”
“Var inte ledsen, ungersven”, sade ank-kungen. “Jag har inte glömt vad du gjorde för mej och de mina. – Nu är det min tur att hjälpa dej.”
Ank-kungen vaggade iväg till ängen och fick alla sina ankor på fötter. Så larvade de i en lång rad, bort till en gammal vattengrav som låg dold nedanför kungsgårdens östra mur.
Alla fåglarna gav sig genast ut i vattnet, ställde sig rätt upp och ned med stjärten i vädret och näbben i botten, och krafsade i dyn av alla krafter.
.
.
Det dröjde inte länge förrän ank-kungen dök upp med något glänsande i näbben. – Det var guldnyckeln !
“Heder och tack”, sade Lillvacker. “Nu har du lönat mej mer än jag förtjänar.”
Han nickade vänligt åt ank-kungen och ankorna och de vände åter till sin äng. Och prinsen gick, glad och belåten tillbaka till sin kammare och lade sig att sova bland sina djur.
Nästa morgon, när det blev dager så kom häxan in i kammaren. “Var har du guldnyckeln ?”, skrek hon.
“Här är den”, svarade Lillvacker och räckte henne nyckeln.
“Den låg i vattengraven.”
Häxan blev askgrå i ansiktet.
“Den där har du inte funnit utan hjälp”, muttrade hon.
Så vände hon sig om och smällde igen dörren efter sig. Lillvacker förstod att hon var mycket förargad.
På eftermiddagen kom häxan tillbaka och vinkade till sin dräng att han skulle följa henne. De gick genom rum och gemak, och Lillvackers djur följde efter.
.
Till slut kom de till en stor sal. Där låg det en stor hög med korn och råg på golvet.
“Nu kommer ditt andra prov”, kraxade häxan. “Nu får vi se om du kan något annat än hitta guldnycklar.”
Häxan glodde på sin nye dräng och gned sig om näsan.
“Den här säden skall du sortera”, befallde hon. ” Du skall skilja rågen från kornet, och kornet från rågen, och var sort skall du lägga i en binge för sej. Och allt ska vara färdigt innan solen går upp i morgon bittida, annars gäller det ditt liv.”
Lillvacker lade sig på knä och började plocka i säden det kvickaste han kunde. Men hur fortfärdig han än var, så hjälpte det inte. När kvällen kom så hade han bara fått ihop en liten hög med råg och en liten hög med korn. Och hans djur hade inte heller kunnat hjälpa honom, hur gärna de än ville.
När solen gick ned bakom trädtopparna, satte han sig på en pall och kände sig mycket bedrövad.
Om jag så plockar hela natten, så hinner jag inte, tänkte han.
Minst tusen ögon och tusen händer skulle jag behöva för det här arbetet. Ack, om myrorna kunde hjälpa mig ändå !
Knappt hade han tänkt detta, förrän myrkungen stod framför honom.
.
.
“Varför är du så bedrövad ?” frågade han.
“Kan jag vara annat ?” svarade Lillvacker. “Häxan har befallt mej att sortera den här säden; Rågen för sig och kornet för sej. Jag hinner inte, hur flinkt jag än plockar, och nu gäller det mitt liv, om jag inte är färdig innan solen går upp.”
“Var inte ledsen, ungersven”, sade myrkungen. “Jag har inte glömt vad du gjorde för mej och de mina. – Nu är det min tur att hjälpa dej.”
Han kröp iväg till ängen och fick alla sina myror på benen. Hela hopen tågade rakt in i salen, och gav sig genast upp i sädeshögen.
Så började de bära rågen hit och kornet dit. Det dröjde inte lång stund förrän allt var färdigt, och varje sort låg för sig i två prydliga bingar.
“Heder och tack”, sade Lillvacker. “Nu har du lönat mej mer än jag förtjänar.”
Han nickade vänligt åt myrkungen och myrorna. De vände åter till sin äng, och Lillvacker gick glad och belåten tillbaka till sin kammare och lade sig att sova bland sina djur.
Nästa morgon, när det blev dager kom häxan inklivande.
“Var har du rågen ? Var har du kornet ?” skret häxan och drog iväg med honom till salen.
.
“Här är det ena, och här är det andra”, svarade Lillvacker och pekade.
Häxan lade sig på knä, och började krafsa i bingarna det värsta hon kunde. Men hur hon än letade, så fann hon ingen råg i kornbingen, och inget korn bland rågen.
Då blev hon blå i synen.
“Det där har du inte gjort utan hjälp”, väste hon.
Så vände hon sig om och smällde igen dörren efter sig. Lillvacker förstod att nu var hon riktigt ond.
Men på eftermiddagen kom häxan tillbaka. Hon vinkade åt sin dräng och de gick genom många rum och gemak och Lillvackers djur följde efter. Till slut kom de fram till en stor sal.
Längst bort i salen så stod en smal bänk, med en hög ställning över. Högst upp på ställningen stod sju vackra kvinnobilder.
“Nu kommer ditt tredje prov”, skrockade häxan. “Nu får vi se om du kan något annat än bara hitta guldnycklar och säd.”
Hon bligade på drängen och satte händerna i sidorna.
“Titta noga på de där bilderna”, sade häxan. “En av dem är en riktig prinsessa. Det var hon som rådde över det här riket, innan jag kom hit och förtrollade henne och hela hennes hov.
.
.
- Om du tar reda på vem av de sju som är den rätta prinsessan, så blir du mäktigare än jag. Men om du inte kan peka ut henne, innan solen går upp i morgon bittida, så gäller det ditt liv.”
Lillvacker ställde sig att stirra på de vackra bilderna. Ansiktena var alldeles lika, och likadana klänningar hade de och samma hållning, och inte såg han någon skillnad på guldkronorna heller.
Hur noga han än granskade dem så kunde han inte avgöra vilken av dem som var prinsessan. Och hans djur kunde inte heller hjälpa honom, hur gärna de än ville.
När solen gick ned bakom trädtopparna, så satte han sig på bänken.
Ack, om jag hade vingar, tänkte han. Då kunde jag flyga dit upp och se efter bättre. Ack, om bina kunde hjälpa mej ändå !
Knappt hade han tänkt detta, förrän bidrottningen virvlade omkring hans huvud.
“Varför ser du så bedrövad ut ?” surrade hon.
“Kan jag vara annat ?” sade Lillvacker. Häxan har befallit mej att ta reda på vem som är den förtrollade prinsessan, av de sju bilderna däruppe.
.
Men om jag så stirrar på dem hela natten, så kommer jag inte att se någon skillnad på dem. Och nu gäller det mitt liv, om jag inte kan peka ut henne innan solen går upp.”
“Var inte ledsen, ungersven”, sade bidrottningen. “Jag har inte glömt vad du gjorde för mig och de mina. – Nu är det min tur att hjälpa dej.”
Bidrottningen flög bort till ängen och hämtade alla sina bin. Så for hon med hela svärmen in i salen, rakt upp till bilderna. De flög runt dem och synade dem från alla sidor. Och det dröjde inte länge förrän de samlade sig som ett tjockt moln kring den sjunde bilden.
Bidrottningen flög genast ned till Lillvacker.
“Nu har vi sett noga på allesammans”, sade hon. “Alla är målade träbilder, utom den där. Hon är prinsessa. Du kan känna igen henne på ett litet födelsemärke på högra kinden.”
“Heder och tack”, sade Lillvacker, “nu har du lönat mej mer än jag förtjänar.”
Lillvacker nickade vänligt åt bidrottningen och bisvärmen. De vände åter till sin äng, och prinsen satte sig, glad och belåten på den smala bänken och somnade mitt ibland sina djur.
Nästa morgon, när det blev dager så kom häxan inklivande.
“Var är prinsessan ?” skrek häxan.
.
.
“Där är hon”, svarade Lillvacker och pekade på den rätta. “Hon har ett litet födelsemärke på högra kinden. De andra är bara målade bilder i trä.”
Häxan blev svart i synen och gav till ett förfärligt skrik. Då svingade sig de sex falska prinsessorna upp i luften, tillsammans med häxan. Hela taket lyftes av kungsgården när trollpackan och hennes följe, flög sin kos.
I samma stund så löstes förtrollningen. Hovmän och tärnor strömmade in i salen, kocken och köksorna sysslade i köket, och ryttare och svenner galopperade över borggården.
Den verkliga prinsessan hoppade ned från ställningen, föll Lillvacker om halsen, och tackade honom för att han hade räddat henne.
Så redde man till ett ståtligt bröllop, som varade i dagarna sju.
Lillvacker blev kung i landet, och han och hans sköna drottning levde på kungsgården så lyckliga som dagen var lång.
Under tiden så vandrade hans bror, Silvervit, genom många länder och kungariken och såg många förunderliga och märkliga ting.
En dag kom han till en stor stad, där husen och gatorna var klädda helt i svart. Människorna smög omkring, tysta och bedrövade och Silvervit såg att här rådde bara sorg och förtvivlan.
.
Han sökte sig genom de svarta gatorna till ett härbärge, och bad att få tala med värden.
“Vad har hänt här i staden ?” frågade han. “Varför går alla och hänger med huvudet, och varför är allt svept i sorgens färg ?”
“Du måste vara en långväga vandringsman”, svarade värden. “Annars skulle du veta hur det står till i vår olyckliga stad. Varje år så kommer en drake krälande upp på havsstranden utanför muren, och begär en av våra döttrar.
Den här gången har lotten fallit på kungens egen dotter. Kungen har lovat den sköna prinsessan och halva riket åt den som besegrar draken, men ingen vågar kämpa mot odjuret. I morgon måste prinsessan offras.”
Silvervit sade ingenting, utan lade sig till vila och försökte att sova. Men han kunde inte få en blund i ögonen, för han tänkte hela tiden på den stackars prinsessan.
Tidigt på morgonen, alldeles innan det började ljusna i öster, så reste han sig och lockade på sina djur. Genom stora porten i stadsmuren, gick han bort till havsstranden. Där slog han sig ned, och väntade. Och hans djur väntade med honom.
Efter en stund så öppnades stadsporten och en gyllene vagn kom rullande. Där satt prinsessan och grät, och en hovman skötte hästarnas tömmar. När vagnen kom ned till stranden, så steg prinsessan ur.
Silvervit reste sig och gick emot henne med sina djur.
.
.
När hovmannen hörde stegen och såg djuren så trodde han att det var draken som kom. Han sprang sin kos det fortaste han kunde.
När han inte orkade längre så klängde han upp i ett träd. Där satt han och darrade så att löven skakade.
Silvervit bugade sig artigt för prinsessan.
“Varför är du så ledsen, sköna jungfru ?” frågade han.
“Nog har jag skäl att gråta”, svarade prinsessan. “Min far har lovat att skänka mej till en drake som kräver en flicka från staden varje år. Nu är draken snart här, så det är bäst att du ger dej av, annars så slukar han dej med.”
“Den saken skall vi bli två om”, sade Silvervit. “Om du vill skänka mej din tro, så ska jag gärna våga livet för dej. Kan vi inte slå oss ned här och tala om saken medan vi väntar på draken?”
De satte sig på stranden och talade länge med varandra.
“Draken har bestämt försovit sej”, sade Silvervit till slut, och gäspade. “Jag börjar känna mej trött. Jag vandrade hela dagen i går, och i natt sov jag inte en blund. Det skulle vara skönt att få sej en liten lur före striden.
- Väck mej när draken kommer !”
.
Han lade huvudet i prinsessans knä och somnade strax. Hon strök hans hår sakta och försiktigt, och satt alldeles stilla.
Efter en stund så hörde hon hur det susade och brusade från havet. Då drog hon hastigt en gyllene ring från sitt finger och knöt fast den i Silvervits långa lockar.
I detsamma så kom draken upp från havsdjupet. Skum och vågor yrde kring honom, och han följdes av en flock vilda hundar. När han fick se Silvervit så blev han mycket förgrymmad.
“Varför sitter du hos min prinsessa ?” tjöt han, och sprutade etter.
“Nog är hon mera min än din”, svarade Silvervit.
“Kaxig låter du, men mjuk som ett vax ska du bli”, vrålade draken. “Men innan du och jag börjar slåss, så ska vi låta våra hundar ta ett nappatag.”
“Gärna för mej”, svarade Silvervit lugnt.
Han visslade på sina djur och de störtade fram mot drakens hundar. Det blev ett väldigt slagsmål, och det slutade så att silvervits djur bet ihjäl drakens ilskna hundar.
Då svängde Silvervit svärdet och högg till odjuret. Det var ett så väldigt hugg att kroppen föll tillbaka ned i havet, men huvudet trillade i sanden, vid prinsessans fötter.
.
.
Silvervit böjde sig, skar ut drakens ögon och lade dem i sin väska. Men i nästa ögonblick dignade Silvervit ned, och låg på marken som död. Drakens giftiga etter, hade varit så starkt att prinsen miste sansen. Prinsessan satt, vit i ansiktet och vred sina händer i förtvivlan.
Silvervits djur bar försiktigt sin herre till en källa djupt inne i skogen, nära staden. De tvättade hans sår, och lade på läkande groblad. Så satte de sig på vakt omkring honom och väntade på att han skulle vakna.
Hovmannen uppe i trädet, hade förfärad sett vad som hände. Men när Silvervit var försvunnen och draken dödad så blev den fege mannen morsk igen. Han hoppade ned, drog sitt svärd och sprang bort till prinsessan, där hon satt med tårar på kinden.
“Hör nu på !” Skrek han. “När vi kommer hem, så måste du säga till din far, att det var jag som räddade dej ! Om du inte lovar det, så sticker jag ner dej på fläcken.”
Prinsessan blev så rädd så att hon lovade göra som han ville. Hovmannen doppade sitt svärd i drakens blod, så att alla skulle tro att han hade varit i strid. Sedan tog han prinsessan under armen och vandrade med stolta steg, in igenom stadsporten och fram till kungsgården.
Där blev det stor uppståndelse. Kungen omfamnade sin dotter, och bad hennes räddare att slå sig ned på en gyllene stol bredvid tronen, och berätta hur han hade befriat prinsessan.
.
Hovmannen var mer än villig och han talade om sina bedrifter så vitt och brett, att alla förundrade sig. Men att han suttit uppflugen i ett träd och darrat så att löven skakade, det glömde han att berätta.
- Kungen berömde honom mycket och lät strax reda till bröllop.
Mitt under festen så hände något märkvärdigt. Plötsligt öppnades dörren och en ung man steg in med en väska på axeln. Efter honom följde en hund, en björn, en varg och en räv.
När den bleka prinsessan fick syn på honom, så reste hon sig hastigt och blev röd som en ros.
“Här är den man, som räddade mej från draken”, ropade hon.
Kungen och bröllopsgästerna visste inte vad de skulle tro. – Hade bruden förlorat förståndet ?
Men, prinsessan gick fram till silvervit och rörde vid hans lockar. Hon löste upp en knut och visade sin gyllene ring.
“Se, här är min ring”, sade hon. “Jag knöt fast den i hans lockar när draken kom farande.”
“Och är det någon som vågar tvivla på det”, sade Silvervit, “så har jag beviset här.”
.
.
Han öppnade sin väska och tog fram två stora kulor, som han lade på bordet. Då såg alla att det var drakens hemska ögon. De glodde så ilsket, att gästerna knappt vågade se åt det hållet.
“Men var är den andre brudgummen ?” stammade kungen häpen, och tittade sig omkring.
Alla i salen såg sig också omkring, men brudgummens plats var tom. Till slut lyfte man på duken, och där satt han under bordet.
“Ta bort storskrytaren !” befallde kungen. “Jag skulle inte vilja ha honom ens till svinvaktare, än mindre till svärson ! Silvervit tar genast hans plats, och så fortsätter vi med bröllopet, när brudgummen nu äntligen är den rätte.”
Och hovmannen blev genast bortkörd från bröllopsgården. En kväll, var Silvervit och hans sköna drottning ensamma i tornkammaren. Då fick de genom fönstret se ett underligt eldsken i norr, som om hela storskogen stått i ljusan låga.
.
Silvervit ville genast ge sig ut och ta reda på vad detta var för en sällsam brand. Men drottningen grep honom i armen och skakade varnande på huvudet.
“Gå inte dit, mitt gemål”, bad hon. “Den där elden har brunnit varje natt ända sedan du slog ihjäl draken. Det är säkert någon av odjurets släktingar, som vill locka dej ut för att kunna hämnas.”
Silvervit sade ingenting, för han ville inte oroa sin drottning. Men den kvällen kunde han inte sova, utan tänkte bara på den märkvärdiga elden och undrade vem som hade tänt den.
Efter en stund så reste han sig och smög sig försiktigt ut med sina djur. Han gick åt norr, där eldskenet flammade. Men när han kom in i skogen så blev det med ens så dimmigt och mörkt, att han knappt kunde se handen framför sig.
Han stannade vid en gammal ek, plockade ihop ris och stickor och gjorde upp eld. Så slog han sig ned med sina djur för att värma sig. När han satt där vid brasan så fick han höra ett jämrande läte ur dimman:
“Hu, hu, jag fryser !”
.
.
Det lät både hiskeligt och ömkeligt.
Vad var det ? tänkte Silvervit. Var kom den jämmerlåten ifrån ?
Men hur han än såg sig omkring så kunde han inte upptäcka något i den täta dimman. Alla hans djur var oroliga och morrade och brummade och ylade, som om de hade vädrat en fara.
Då hördes den jämrande rösten igen:
“Hu, hu, jag fryser !”
Silvervit såg sig noga om. Då fick han syn på en skrynklig gumma, som satt uppkrupen i den gamla eken. Hon var blå i synen och skakade av köld. Silvervit tyckte synd om den gamla.
“Kom ned, kära mor”, sade han vänligt. “Du kan värma dej här vid elden.”
“Jag törs inte, för dina arga hundar”, svarade gumman och såg rädd ut.
“De är fromma och lydiga som lamm”, sade Silvervit. “Jag skall nog se till att de inte rör dej.”
“Nej, ungersven”, huttrade gumman, “jag vågar inte. Hör du inte hur de morrar och brummar och ylar ? Ser du inte deras öppna gap ? Men om du lägger de här hårstråna på deras ryggar, så får du dem kanske att lyda.”
.
Silvervit var förargad på sina djur, som inte höll sig stilla och tysta. Han tog därför de fyra hårstråna och lade ett på hunden, ett på björnen, ett på vargen och ett på räven. De blev genast tysta och rörde sig inte ur fläcken.
Då förvandlades gumman till en stor, otäck trollpacka. “Det var du som slog ihjäl bror min”, tjöt hon. “Nu skall jag hämnas hans död !”
Silvervit lockade som förut på sina djur, men de låg som förlamade. Då förstod han att han hade blivit lurad.
Trollpackan störtade ned ur trädet och dödade Silvervit med sin trolldom. Sedan gömde hon hans kropp i buskarna, och försvann i skogen. Så skingrades mörkret och dimman, och allt var som förut.
Lillvacker hade hela tiden tänkt på sin tvillingbror, och nästan varje dag hade han gått till det stora trädet vid korsvägen.
En morgon var kniven både rostig och blodig. Då begrep han att Silvervit inte levde längre, och han beslöt att hämnas sin brors död.
Han tog avsked av sin drottning, lockade på sina djur och vandrade samma väg som Silvervit hade gått. Redan nästa kväll, när solen gick ned så kom han till staden, där Silvervit och hans drottning bodde.
När han kom in genom stadsporten så trodde alla att han var Silvervit som kom från jakten. Männen bugade och kvinnorna neg, och allesammans hälsade honom med glädje. Drottningen själv kom springande nedför borgtrappan, tog honom om halsen och kysste honom.
.
.
Lillvacker undrade vad som var på färde, och vad man menade med allt detta. Men han frågade ingenting, och talade inte om vem han var, ty han kände ingen i staden. Först och främst måste han ta reda på vad de hade gjort med hans bror, tänkte han.
På kvällen blev han och drottningen ensamma i tornkammaren. Då fick de genom fönstret se ett underligt eldsken i norr, som om hela storskogen stått i ljusan låga. Lillvacker frågade vad detta var för en sällsam brand.
“Har du redan glömt vad jag sade dej ?” undrade drottningen.
“Den där elden har ju brunnit var natt, ända sedan du slog ihjäl draken. Det är säkert någon av odjurets släktingar som vill locka dej för att kunna hämnas…Men tänk nu inte längre på det, utan gå till vila ! Du kan vara trött efter din långa jakt.”
Lillvacker gjorde som drottningen sade. Men han lade ett blankt svärd mellan henne och sig. Sova kunde han inte, utan han tänkte bara på den märkvärdiga elden och undrade vad som hade hänt hans bror.
Efter en stund så smög han sig försiktigt ut med sina djur. Han gick åt norr, där eldskenet flammade. Men när han kom in i skogen så blev det med ens så dimmigt och mörkt att han knappt kunde se handen framför sig.
Han stannade vid den gamla eken, plockade ihop ris och stickor och gjorde upp eld. Så slog han sig ned med sina djur för att värma sig. Medan han satt där vid brasan så fick han höra ett jämrande läte ur dimman:
.
“Hu, hu, jag fryser !”
Det lät både hiskeligt och ömkeligt.
Vad var det ? tänkte Lillvacker. Var kom den jämmerlåten ifrån ?
Men hur han än såg sig omkring så kunde han inte upptäcka något i den täta dimman. Men hans djur morrade och brummade och ylade, som om de vädrat någon fara…
Åter hördes den jämrande rösten:
“Hu, hu, jag fryser !”
Lillvacker såg sig noga om. Då fick han syn på en skrynklig gammal gumma, som satt uppkrupen i den gamla eken. Hon var blå i synen, och skakade av köld.
Men Lillvacker blev genast misstänksam.
“Kom ner, kära mor”, sade han och såg så mild och god ut. “Du kan värma dej här vid elden.”
“Jag törs inte, för dina arga hundar”, svarade gumman och lät så rädd, så rädd.
.
.
“De är fromma och lydiga som lamm”, svarade han. “Jag skall nog se till att de inte rör dej.”
“Nej, ungersven”, huttrade gumman, “jag vågar inte. Hör du inte hur de morrar och brummar och ylar ? Och ser du inte deras öppna käftar ? Men om du lägger de här fyra hårstråna på deras ryggar, så får du dem kanske att lyda.”
Lillvacker begrep genast att det var något på tok med hårstråna. Därför lade han dem inte på sina djur, utan kastade dem hastigt i elden. Det sprakade och knastrade om dem.
“Vad är det som sprakar så fasligt ?” frågade gumman.
“Ser du inte det torra riset som jag kastade i elden ?” sade Lillvacker.
Då förvandlades gumman till en stor, otäck trollpacka. “Din bror slog ihjäl bror min, och han fick plikta med livet sitt”, skrek trollpackan. “Du har kommit för att hämnas, men nu blir det du som mister ditt !”
Och så hoppade hon ned ur eken.
Men Lillvacker lät inte skrämma sig, utan lockade på sina djur. De rusade mot trollpackan och anföll henne från alla håll.
Då blev hon rädd, och började tigga och be.
.
“Gode ungersven”, gnällde hon, “Jag skall ge dej stora böter för din bror, bara du låter mej leva !”
“Böter !” Ropade Lillvacker, och han var så ond att han spände sin båge mot trollpackans mage. “Inte har du något så värdefullt, att jag vill ta det i böter för min brors liv !”
“Det kan du lita på att jag har”, sade trollpackan ivrigt. “Här har jag två flaskor, som är minst lika bra som tolv bröder. I den ena flaskan har jag fästevatten. Om du häller det vattnet på en sten och någon sedan snuddar vid stenen, så sitter han fast och kan inte komma loss.
I den andra flaskan så finns det livsvatten. Om du stänker det på en död, så vaknar han strax till liv igen. I hela världen kan du inte hitta något lika dyrbart.”
“Ta hit flaskorna !” Befallde Lillvacker och sträckte fram sin hand. “Och så måste du lösa min brors djur.”
Trollpackan gav honom flaskorna och gick bort till Silvervits djur, där de låg orörliga i snåren. Under tiden så hällde Lillvacker fästevatten på en stor stenhäll bredvid eken.
“Fram, alla våra djur !” ropade han. Och strax rusade hundarna, björnarna, vargarna och rävarna på en gång mot trollpackan. Hon gav till ett fasligt skrik, och tog i förskräckelsen, två steg baklänges. Men då rörde hon vid stenhällen – och så satt hon fast !
.
.
Då skingrades dimman, och solen gick upp i öster. Och när trollpackan fick se solen, så sprack hon.
Lillvacker började nu med djurens hjälp att leta efter sin bror. Till slut så hittade de honom, där han låg bland buskarna. Med darrande hand stänkte Lillvacker livsvatten på sin tvillingbror. Silvervit sprang upp, och bröderna omfamnade varandra.
Så följdes de åt in till staden och berättade under vägen om sina många äventyr. Lillvacker talade om hur han hade funnit kniven rostig och blodig, och hur han gett sig ut för att leta efter brodern.
“Nog förstår du”, sade han, “att jag blev förvånad, när jag kom in i din stad, och alla hälsade mej som om jag hade varit herre där. Din sköna drottning kysste mej alldeles som om jag hade varit hennes käre man.”
Silvervit blev blek om kinden, men sade ingenting. Kanske min drottning håller mer av Lillvacker än av mej, tänkte han. Kanske har han försökt ta henne ifrån mej ?
Och ju mer han grubblade, destå mer förtvivlad blev han. Och till slut drog han sitt svärd och stötte det i broderns bröst. Utan ett ljud så föll Lillvacker till marken, och hans djur lade sig omkring honom och slickade hans sår.
Silvervit kastade svärdet ifrån sig och gick ensam till staden. Alla hälsade honom vänligt, men han hälsade på ingen. I kungsgården blev han också mottagen med glädje av en och var, men hans ansikte förblev dystert.
På kvällen blev Silvervit och hans drottning ensamma i tornkammaren. “Käre make”, sade drottningen oroligt. “Varför är du så mörk och tungsint ?”
.
Men Silvervit svarade inte, utan stirrade bara framför sig, med bister blick.
“De sista dagarna har du inte varit dej lik”, fortsatte hon. “Du har knappt sett åt mej. Och jag har saknat dina vanliga, vänliga ord. Allra mest har jag undrat över det dragna svärdet som du lade mellan oss i går kväll ? Har jag gjort dej ont, så tala om för mej vad det är.”
Nu begrep Silvervit med ens att det hela bara var en olycklig förväxling. – Lillvacker hade aldrig försökt att ta hans drottning ifrån honom. Nu ångrade han djupt sitt svarta dåd. Han störtade ur borgen, sprang genom staden, ut genom porten, bort till den plats där han hade lämnat brodern liggande.
Förtvivlad, kastade han sig ned och lutade sig över Lillvacker. Men när han lade handen på hans bröst så kände han någonting hårt under tröjan. Han famlade efter det, och fann de båda flaskorna, som Lillvacker hade berättat om.
Han stänkte livsvatten på den döde, och Lillvacker reste sig genast upp, frisk och sund. Och den här gången vandrade de båda bröderna i endräkt och glädje hem till gården.
När de kom dit så började man fråga och undra om man såg dubbelt. Och inne i borgen var det ingen mer än drottningen som kunde säga vem som var kungsgårdens rätte herre, för tvillingbröderna var fortfarande lika som två bär.
Silvervit ställde till ett ståtligt gästabud för sin broder, och det varade i dagarna tre. Sedan red de båda med stort och väpnat följe till tornet, där deras mor satt fången. Bröderna befriade henne och förde henne med sig, och hon bodde sedan än hos den ene, än hos den andre sonen.
Alla hade det gott och bra. – Bröderna regerade rättvist och milt över sina riken, och är de inte döda, så lever de alla och är lyckliga än i dag.
.
- Slut -
