De tre storgummorna

DE TRE STORGUMMORNA (e. Hyltén-Cavallius)
Uppland

Det var en prins och en prinsessa, som innerligt höll av varandra. Den unga prinsessan vad blid och vacker och mycket avhållen av alla, men hon hade mer lust att leka och roa sig än att arbeta i hushållet eller med sömnad. Det tyckte prinsens mor, den gamla drottningen, mycket illa om. Hon sade att hon inte ville ha en svärdotter, som inte var lika duktig som hon själv varit i sin ungdom. Därför gav hon heller inte sitt samtycke till prinsens och prinsessans giftermål.
Då det inte gick att på något sätt övertala drottningen, gick prinsen till henne och frågade, om hon inte ville sätta prinsessan på prov för att se om hon ändå inte vore lika skicklig som drottningen själv. Det tyckte alla var en mycket djärv begäran, för drottningen var en duglig kvinna, som spann, sömmade och vävde både natt och
dag. Ingen hade någonsin sett hennes like. Till slut fick prinsen sin vilja fram. Prinsessan skickades till jungfrustugan, och drottningen gav henne ett pund lin att spinna. Om det inte var färdigt innan nästa dag grydde, skulle hon aldrig få gifta sig med prinsen.
Då prinsessan blev ensam, kände hon sig illa till mods, ty hon visste så väl att hon aldrig skulle kunna spinna drottningens lin, och inte ville hon mista prinsen, som hon höll så kär. Gråtande vandrade hon omkring i rummet. Rätt som det var, öppnades dörren så sakta, och in kom en liten gumma, som såg mycket egendomlig ut och bar sig konstigt åt. Hon hade så stora fötter att alla som sago dem, måste förundra sig över dem.
»Guds fred i stugan!» hälsade hon.
»Guds fred igen !» svarade kungadottern.
»Varför är prinsessan så sorgsen i kväll?» frågade gumman.
»Jag må väl vara sorgsen», sade prinsessan. »Drottningen har befallt mig att spinna ett pund lin, och om jag inte har det färdigt tills i morgon, då dagen gryr, mister jag prinsen, som jag håller så kär.»
»Var inte ledsen, kära jungfru, är det ingenting annat, så kan jag hjälpa er», sade gumman. »Men till lön ska ni ge mig ett löfte.»
Då prinsessan hörde detta, blev hon övermåttan glad och frågade vad hon önskade.
»Jo», svarade gumman, »jag heter Storfotamor, och till lön vill jag inte ha något annat än att ni lovar att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit med på något bröllop, sedan den gamla drottningen stod brud.»

Kungadottern gick gärna med på hennes begäran, och så skildes de åt. Gumman gick sin väg, och prinsessan lade sig till sängs, men fick inte en blund i sina ögon på hela hatten.
Tidigt på morgonen, innan dagen hade grytt, öppnades dörren, och den lilla gumman steg in. Hon gick fram till prinsessan och räckte henne en knippa garn, som var vitt som snö och fint som spindelväv.
»Här har du», sade hon, »så vackert garn har jag inte spunnit, sedan jag spann åt gamla drottningen, då hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.»
Därpå försvann gumman, och prinsessan somnade och sov sött. Men det dröjde inte länge, förrän drottningen stod vid sängen och frågade om linet var spunnet. Prinsessan svarade ja och räckte henne garnet. Drottningen måste låta sig nöja, men hon gjorde det inte med gott hjärta.
När det led framåt dagen, sade drottningen att hon skulle sätta prinsessan på ett annat prov. Hon skickade garnet till prinsessan i jungfrustugan och befallde henne att väva det till en väv. Men den skulle vara färdig innan solen rann upp nästa morgon, annars skulle prinsessan inte tänka på att få prinsen till man.
Prinsessan blev mycket ledsen, för hon visste, att hon inte skulle kunna väva drottningens garn, och inte ville inte mista prinsen, som hon höll så kär. Därför gick hon omkring i rummet och grät bittert. Rätt som det var, öpp dörren långsamt, och in kom en liten gumma med sällsamt utseende och sällsamma åthävor. Den lilla gumman hade en så stor bakdel att var och en som såg henne, måste förvåna sig.
»Guds fred i stugan!» hälsade gumman.
»Guds fred igen!» svarade prinsessan.
»Varför är den vackra prinsessan så ensam och ledsen?» frågade gumman.
»Jag må väl vara ledsen», sade prinsessan. »Drottningen har befallt mig att väva allt det här garnet till en väv, innan solen går upp i morgon. Kan jag inte det, får jag aldrig prinsen till man, och jag har honom så hjärtans kär.»
»Var lugn, sköna jungfru!» sade gumman. »Är det ingenting annat, så kan jag väl hjälpa er. Men då måste ni bevilja min bön.»
Prinsessan blev övermåttan glad, då hon hörde att gumman ville hjälpa henne, och undrade vad det kunde vara för bön hon hade att framställa.
»Jo», sade gumman, »jag heter Storgumpamor, och min bön är att jag måtte bli bjuden på ert bröllop. Jag har inte varit med på något bröllop, sedan gamla drottningen stod brud.»
Kungadottern gick gärna med på detta, och gumman gick sin väg. Prinsessan lade sig att sova, men kunde inte få en blund i ögonen.
Tidigt innan dagen grydde, kom den lilla gumman tillbaka. Hon gick fram till prinsessan och räckte henne en väv, som var så vit som snö och så tät som skinn. Ingen hade någonsin sett dess make.
»Ser du», sade hon, »så här jämna stader har jag inte vävt, sedan jag vävde åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.»

Därpå
 försvann kvinnan, och prinsessan sov en liten stund. Men snart stod drottningen vid sängen och frågade om väven var färdig. Prinsessan räckte fram den vackra väven, och drottningen måste låta sig nöja. Men hon gjorde det inte med gott hjärta.
Prinsessan trodde att det var slut med proven nu. Men drottningen var av en annan mening, ty efter en stund lät
 hon skicka ned väven till jungfrustugan och befallde prinsessan att sömma skjortor av den till sin fästman. De skulle vara färdiga innan dagen grydde, ty annars skulle hon aldrig få prinsen till man.
Prinnsessan var alldeles förtvivlad, för hon visste att hon aldrig skulle kunna sy några skjortor, och hon ville inte mista prinsen, som hon älskade så högt. Därför satte hon sig ner och grät bittert. Rätt som det var, öppnades dörren så sakta, och en liten underlig gumma kom in. Hon
 hade så stor tumme att alla som sågo den, måste undra över den.
»Guds fred i stugan!» hälsade gumman.
»Guds fred igen!» sade prinsessan.
»Varför är jungfrun så ensam och sorgsen?» frågade gumman.
»Jag må väl vara sorgsen», svarade prinsessan. »Drottningen har befallt mig att sömma skjortor till prinsen
av den här väven, och de ska vara färdiga innan solen går upp i morgon. Kan jag inte det, får jag aldrig prinsen, som jag håller så kär!»
Å är det ingenting annat, så kan jag väl hjälpa er», sade  gumman. »Men då måste ni gå med på det villkor, som jag ställer.»

 Då steg kungen upp och frågade vad det var för gäster, som han aldrig sett
förut...

N
Prinsessan blev hjärtans glad, då hon hörde detta, och frågade vad det kunde vara för villkor.
»Jo, jag heter Stortummamor», sade gumman, »och mitt villkor är att jag får bli bjuden på ert bröllop. Jag har inte varit med på något bröllop, sedan gamla drottningen stod brud.»
Prinsessan gick gärna med på villkoret, och gumman försvann. Kungadottern lade sig att sova och somnade så hårt att hon inte ens drömde om sin fästman.
Tidigt nästa morgon öppnades dörren, och den lilla gumman kom in. Hon gick fram och väckte prinsessan och räckte henne några skjortor, som voro så vackert Sömmade och stickade att aldrig någon sett dess like. »Ser du så vackert har jag inte sömmat och stickat, sedan jag sömmade åt drottningen, då hon stod brud», sade gumman. »Men det var längesen i världen.»
I detsamma försvann gumman, ty drottningen stod just i dörren och frågade om skjortorna voro färdiga. Prinsessan svarade ja och gav henne dem.
Då blev drottningen så förbittrad att det gnistrade ur ögonen på henne.
»Ja så ta honom då !» sade hon. »Aldrig kunde jag väl tro att du var så duktig.»
Därmed gick hon sin väg och smällde igen dörren så att det sjöng i låset.
Prinsen och prinsessan skulle nu få varandra, och det reddes till bröllop. Men prinsessan var inte så glad, dit hon tänkte på sin bröllopsdag, för hon visste vilka underliga gäster hon skulle få. Tiden led och bröllopet firades med lust och glädje som sed var, men inga gum-
mor syntes till. Sent omsider då de skulle gå till bords, fick prinsessan slutligen se de tre små kvinnorna i ett hörn av bröllopssalen vid ett bord för sig själva. Då steg kungen upp och frågade vad det var för gäster, som han aldrig hade sett förut. Den äldsta av gummorna svarade:
»Jag heter Storfotamor, och jag har så stora fötter för att jag fått spinna så mycket i mina dar.»
»Jaså», sade kungen, »då ska min sonhustru aldrig spinna mer.»
Därefter vände han sig till den andra gumman och frågade varför hon såg så underlig ut.
»Jag heter Storgumpamor», svarade gumman, »och jag har fått en så stor bakdel för att jag vävt så mycket i mina dar.»
»Jaså», sade kungen. »Då ska aldrig min sonhustru få väva mer.»
Därpå frågade han den tredje gumman vad hon hette.
»Jag heter Stortummamor», svarade hon, »och jag har fått så stor tumme därför att jag har sömmat så mycket i mina dar.»
»Jaså», sade kungen. »Då ska min sonhustru aldrig få sömma mer.»
Och därvid blev det. Den vackra prinsessan fick sin prins och slapp att både spinna, väva och sy i alla sina dagar.
När bröllopet var till ända, drogo gummorna sina färde, och vart de togo vägen visste ingen. Men prinsen levde nöjd och lycklig med sin prinsessa, och allt gick tyst och stilla till, bara därför att hon inte var lika rivande som den stränga drottningen.