sidvisningar

Translate

fredag 10 februari 2012

Törnrosa

Törnrosa     (Bröderna Grimm)

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:
- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.
Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:
- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.
Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.
Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.
När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:
- Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.
Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:
- Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.
Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.
Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.
- God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?
- Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.
- Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.
I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.
Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes
I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa - så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.
Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:
- Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.
Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.
På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.
När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.
Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.