Sagor till Kaffet: Sägner i året (Lista)

19.Gastar.

20.Gastar.

21.Helgdagsbrott.

22.Troll.

23.Bortbytingen.

24.Tomten.

25.Lyktgubbe.

26.Eldar.

27.Skogstagna.

28.Ellefolks dans.

29.Älvor.

30.Systern var rikare.

31.Rikare syster.

32.Sång och musik vid högar.

33.Högar på stöttor, dans derinne.

34.Bergfolk flyttar.

35.Kyrkor.

36.Kyrkbygge.

37.Sjunkna gårdar.

38.Heliga källor.

39.Häxor kärna vid källor.

40.Katternas dans.

41.Pigan höll oxans horn till solupgången.

42.Skatter.

43.Skatter.

44.Skatter.

45.Skatter.

46.Kyrkklockor.

47.Skattgrävning.

48.Draken eller hunden på skatten.

49.Bergfolks silver och gull.

50.Hönan och hölasset.

51.Kyrkan på guldgruvan.

52.Skatter.

53.Den till älforna utlånta brudklädnaden.

54.Tibast och vändelrot.

55.Det bortrövade dryckeskärlet.

56.Bergtrollens silverkanna.

57.Bergtagna komma inte tilbaka.

58.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

59.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

60.Den bergtagna flickan. 60 A. Jätten slog ängen under natten.

61.Jättar.

62.Tror sig liten, får bära vatten.

63.Näcken som läromästare.

64.Gastar.

65.Åskan slår trollen.

66.Knarkvagnen.

67.Bonden och bergmannen slogo i kapp.

68.Bergtagna komma ej tilbaka.

69.Åskan slår trollen.

70.‘Ur vägen med järnkrokarna!’

71.Vittrorna drogo förbi med sina kor.

72.Älvornas fosterbarn.

73.Älvor.

74.Troll, bortbyting.

75.Troll.

76.Bortbytingar.

77.Bortbyting, det gamla barnet.

78.När alfkvinnan blev lurad.

79.Trollgumman kom i en virvelvind för att stjäla hö.

80.Sjusovare.

81.Äng sjunker i jorden.

82.Bergfolkets kor.

83.Jättekvinnans bröst giver kraft.

84.Jättar.

85.Pigan som fick en orm i magen.

86.Ödlan i magen.

87.Förlossningshjälpen.

88.Bergväsen.

89.Djävulen.

90.Sanct Lars.

91.Troll.

92.Troll, jättar.

93.De underjordiskas skördehjälp.

94.Ellefolket stjäler.

95.De underjordiskas skördehjälp.

96.Nissehjälp.

97.De underjordiskas skördehjälp.

98.Bergkvinnan förlossning.

99.Bergväsen.

100.Om bondans och trollets vagnar.

101.Dans på högarna.

102.Bergfolks ritt.

103.Näcken.

104.Sjöfararen och jätten.

105.Gubbarne fingo skjuta hunden och katten.

106.Lårstruket bröd och söndagssmorda skor.

107.‘Är mit öga rött?’

108.Bergfolkets bröd giver otur.

109.Bergväsen.

110.Havsfrun.

111.Djävulen frestas av gudfruktig.

112.Död, begrafning, gengångare.

113.Hjälpsamt bergfolk.

114.Mjölnaren en mårtensafton.

115.Skogsfrun söker föfföra.

116.Nattramnen.

117.Den långa hästen.

118.Den långa hästen.

119.Ritten över bäcken.

120.Jagten efter skogsrået.

121.De små underjordiskas begrafning.

122.Bortbytingen.

123.Tomten.

124.Tomtar.

125.Mjölnaren sköt kattkungen.

126.Skogsrån.

127.Lyktgubbar.

128.‘Skälver har bränt mig!’

129.‘Klabbedask!’

130.Hofbeslaget.

131.Lussefärs slägte.

132.Lussefärs slägte.

133.Gastar.

134.Se sin tilkommande.

135.

136.Forsgubben.

137.Forsgubben.

138.Mjölnaren på Tomasnatt.

139.Forsgubben.

140.Näcken.

141.Sjörå.

142.Näcken.

143.Sjörå.

144.Julens arbetsförbud.

145.Starka.

146.Den gästfrie belönas och den hårdhjärtade straffas.

147.Dödas röster höras på begrafningsplatsen.

148.Lindormen under gårdar.

149.Hundarna undfägnas.

150.Småkungar.

151.Hundarna undfägnas.

152.Jesus och St. Per.

153.Djuren tala.

154.Brinnande ljus.

155.Brinnande ljus.

156.Jerusalems skomakare.

157.Odens jagt.

158.Flickan som vakade julnatt.

159.Se sin tilkommande.

160.Råttor.

161.Huru man lär sig häxkonster.

162.Djävulen.

163.Förbund med den onde.

164.Den blivande maken glömde kvar kniven.

165.Skräddaren som såg sit eget liktåg.

166.Bergfolk i köket.

167.Om bergfolk.

168.Bergfolk.

169.Björnföraren.

170.Björnföraren.

171.Jättar, björnföraren.

172.Trollen jul.

173.Troll.

174.Gästgiverskan som mötte Odens jagt.

175.Tomten och smörklicken.

176.Tomten.

177.Tomten.

178.Tomten.

179.Tomten.

180.Nissen förargar.

181.Den dräpta kon.

182.Nissen stjäler.

183.‘Nu är Håkan varm!’

184.Tomten.

185.Gasten.

186.Kortspel.

187.Bortbytingen talar och skrattar.

188.Nissen och hunden.

189.Nissehjälp.

190.Skatter.

191.Nissehjälp.

192.Bysen som stubbe.

193.Bysen och hästbytet.

194.Tomten.

195.Tomtar.

196.Kyrkogrim.

197.Gloson.

198.Kvarnen som brann var julnatt.

199.Trollen stjäla.

200.Troll.

201.Troll.

202.Troll.

203.Lyktgubbe.

204.Spöksvin.

205.Katternas dans.

206.Trollen låna.

207.Jättar.

208.Jättar.

209.Jättar.

210.Kon som försvann en julafton.

211.Trollens julafton.

212.Ljungby horn.

213.Trollen röva folk.

214.Grannsämjan med trollen tog slut.

215.Helsjön.

216.Det utlånade slagtkaret.

217.Bergfolks bröllop.

218.Stallens flyttning.

219.Bergkvinnans förlossning.

220.Trollkäringen lånade husgeråd.

221.De dödas julotta.

222.Mara.

223.Varulv.

224.Det utlånade dryckeskaret.

225.Trollen och bägaren.

226.Ovälsignad mat skapar ofärd.

227.De osynliga bordsgästerna.

228.Rop eller tal till bergfolk.

229.Helgdagsbrott.

230.Rop eller tal till bergfolk.

231.Björnförare och trollen.

232.Strömkarlen och kvarnen som brann ner.

233.Björnföraren.

234.De dödas jul.

235.De dödas julotta.

236.Björnföraren.

237.Drängen red iväg med trollens dryckesbägare.

238.Karlen red över åkrarna med dryckeshornet.

239.Altarbägaren från högen.

240.Det bortrövade dryckeshornet.

241.Bergtagna komma tilbaka.

242.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

243.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

244.Hög på stöttor, dans derinne.

245.Eld på högar.

246.Guldbägare hemtad tilbaka.

247.Högar på stöttor, dans derinne.

248.

249.Rop eller tal till bergfolk.

250.Hustrun bad att få mannens strumpeband.

251.Bergtagna komma ej tilbaka.

252.Ritt med bergmannen.

253.Ritt med bergmannen.

254.Ritt med bergmannen.

255.Trollkarlen.

256.Bergtagna komma inte tilbaka.

257.Bergtagna komma inte tilbaka.

258.Skogsrået omkommer vid slädfärd.

259.Goavätta skållades.

260.Det rann från stallet.

261.Underjordiska.

262.Vättar.

263.Tomtar.

264.De dödas julotta.

265.Prosten gick in till de dödas julotta.

266.De dödas julotta.

267.Sjunkna kyrkor.

268.Mördare får inte ro i graven.

269.Personer slåss efter döden.

270.En man på väv till julottan drages med i de dödas dans.

271.De dödas julotta.

272.En gengångare hindrar folk.

273.Spökeri.

274.Ljus vid skatter.

275.Skatter.

276.Varulv.

277.Skatter.

278.Sjunkna gårdar, svin i sängen.

279.Fästmannen satt bland de döda.

280.Pål Rasmus lästes ned i en källa.

281.Den drunknade räckte ut handen.

282.Havsfrun.

283.Hustrun slängde en fårbog åt vargarna.

284.Djävulen spelar.

285.Sång och musik vid högar.

286.Dans på högar.

287.

288.Skam hjälper de sina.

289.Skomakare sömmar åt djävulen.

290.I förbund med djävulen.

291.Rövarnas julafton.

292.Rövare, den stulna flickan.

293.Tjuvar.

294.Skam hjälper de sina.

295.Säterjäntan som stod brud.

296.Djävulen.

297.Djävulen.

298.Pansägnen.

299.Bergfolk lånar.

300.Högars förstörelse.

301.Bergfolk stjäler.

302.Trollen stjäl.

303.Katten eller pysslingen i kakalugnen.

304.Bergfolk i stugan och köket.

305.Oden var en söndagsjägare.

306.Skott med en silverknapp.

307.Wojäns jæger.

308.Den eviga jagten.

309.Wojäns jägare.

310.Kvinnan i kyrkan.

311.Besöket hos den döde.

312.Mannen som kastades av likbåren.

313.Kyrklammet.

314.Liklammet

315.Lammet som dödsvarsel.

316.Kalvar, kor och stutar.

317.Dödsvarsel, hundar och katter.

318.Synska människor.

319.At se sin tilkommande.

320.Skogsrå.

321.Skogsrå.

322.

323.Djävulen frestar att döda.

324.Djävulen som spelman.

325.Trollkarl botar sjuka i kyrkan.

326.Förlossningshjälpen.

327.Umgänge med bergfolk.

328.Djävulen överlistas av trollkvinna.

329.Spiritus.

330.Se sin tilkomande.

331.

332.Bergkvinnans förlossning.

333.‘Allestans emot’.

334.Se sin tilkomande.

335.De döda hindra bortförande av kyrkklocka.

336.Pojken som blev allvetande av vitormens spad.

337.Huggormar och snokar.

338.Trollkarlar.

339.Skogsrået skyddade tjäder och orre.

340.Rätträffande bössa och skämd.

341.Skogsrå.

342.Jätteleksaken.

343.Struken skäppa.

344.Näcken.

345.Näcken.

346.Forskarlen.

347.Det bortstulna dryckeskaret.

348.Gumman som ropade efter sanket.

349.Häxor.

350.Häxa i kyrkan.

351.Djävulen bistår ogudaktiga.

352.Djävulen frestar en man att döda sin hustru.

353.Häxor.

354.‘Sönder idag och helt i möra’.

355.Djävulen köper en kvinnas hår.

356.Häxor.

357.Karlens häxritt.

358.Häxor.

359.Häxor.

360.Tjuvar.

361.Trollkarlar.

362.Helgdagsbrott.

363.At fördriva ohyra.

364.Skattgrafning.

365.Påskkäringen lade en vattenho i sit ställe.

366.Prästfrun som blev häst.

367.Påskkäringarna hade byttor på ryggen.

368.Kvarnen som brann varje påsk.

369.Underjordisk älv eller gång.

370.Häxor.

371.Käringen kärnade smör i bäcken.

372.Lindormen vid kyrkor.

373.Kyrkor.

374.Villdjuren funnos i häxans stuga.

375.Vattenhästen som arbetshäst.

376.Arbete, tjäderjagt på förbjuden tid.

377.Troll.

378.Troll.

379.Spiritus.

380.Häxor.

381.Häxor.

382.Finnsägnen, Asgårdsbygget.

383.Bergfolk stjäler.

384.Gravson.

385.Heliga källor.

386.Häxor vid källor.

387.Häxornas dans.

388.Eldar.

389.‘Allestans veder’.

390.Karlens häxritt.

391.Binda näcken med stål.

392.Den listige drängen.

393.Dans med älvorna.

394.Älvor.

395.Prästpigorna fingo hjälp att sy krinoliner.

396.Arbete på förbjuden tid.

397.Valluren.

398.Häxans blod.

399.Smeder i högar.

400.Högars förstörelse uphör.

401.Männen med stupstocken.

402.Strömkarlen.

403.Åskan slår ner på trol

Sägner i året

1.Sjörå

(Bergstrand, Dalsl. 36.)

I sjön Edslan har sjöråa funnits. Jag har sett henne med egna ögon. Då jag var nere vid stranden, fick jag se, att hon gick på vattnet utefter det västra landet. Det var ett stort fruntimmer. Det var som en lång vit slöja, som flaxade efter henne på vattnet.

En gång var min bror och jag vid Edslan och metade. Då fick vi plötsligt se, att det hade blivit en massa vitt skum efter stränderna, och det var inte vinden, som hade rört upp det, för det var alldeles stilla och lugnt. Det var en sägen, att sjöråa tvättade kläder, när man fick se sådant. När de fick se den företeelsen, voro de säkra på, att det skulle bliva storm. Det dröjde inte länge, förrän sjön kom välvande, och då gingo vi hem.

2.Sjörå

(Bergstrand, Bohus, s.23.)

Det var en gång en skeppare inifrån Myckleby, som hade gjort sin vanliga sommarsegling för året och var på hemresa från England med last av råg och skulle lägga upp för året, då han kom hem. Och då han var kommen ut i Nordsjön, så fick han se havsfrua sitta på havet och tvätta och kamma sig och göra sig fin. Då visste skepparen vad klockan var slagen, att ett hemskt oväder var att vänta, och därför styrde han rätt upp till havsfrun och hälsade och sporde så vänligt, om frun ville vara så barmhärtig och hjälpa oss lyckligt i land. ”Ja”, sade havsfrun, ”om du bara gör som jag säger, så skall det allt gå bra. Du skall lossa lasten här, så att skutan blir lätt och skynda er med arbetet!”

Så började lossningen av råglasten med alle man. Sedan sade havsfrun till skepparen:” Följ nu med mig ner, så skall du få betalt!” Och skepparen följde med frun ner på sjöbottnen och havsfrua räknade upp pengar och betalade lasten med rågat mått. Men då havsgubben, som var sängliggande, fick höra, att det fanns en man i köket hos havsfrun, så ropade han: ”Vem du än är, så kom och tacka mig för sist!” Och det skulle skepparen gjort genast, men havsfrun stoppade honom och sade, att: ‘far kramar sönder näven på dig genast, som han får tag i den. Men spring bort efter ditt ankare, så skall du få se!” sade hon.

Skepparen gjorde som han var tillsagd, och gick bort efter ankaret, och havsfrun tog det och lade det i elden. Men havsgubben tyckte att det dröjde, och ropade: ”Varför kommer du inte och tackar mig för sist?” ”Jo, lugna dig”, sade havsfrun, ”vi ha ett grand med uppgörelsen att göra än!” Men då ankarklon var glödande, tog havsfrun ankaret och gav det till skepparen och sade: ”Gack nu och tacka far för sist!” Och det gjorde skepparen. ”Nu vill jag tacka Er för sist, far!”sade han. Och då gubben fick tag i ankarklon, så klämde han henne till en rund boll. ”Ja, jag känner, att svenskarne äro ljumme än”, sade han och sedan började gubben prata med skepparen. ”Jag bodde i Myckleby i en hage, som hörde till Brönnefjäll”, sade han, ”Och där voro någre stenar vid en väg och där mådde jag gott tills dess den ‘wide becka’ fick sig bjällra och då måste jag fly hit.”

- ”Jaså”, sade skepparen, ”det stället i Brönnefjälls hage, som I nämnen om, det är på min mark”. Och därmed tog han farväl med gubben.

Och havsfrun följde med skepparen upp till skutan och sade: ”Segla nu hem för fulla segel och sen Eder inte tillbaka och då I kommen i hamn, så rigga av skutan så fort I kunnen!” Det gjorde skepparen, men då skutan var avklarad i hamn, så kom det en storm, så stark så att allt som på havet fanns, förgicks.

3.Sjörå

(Bergstrand, Dalsl. 36.)

Det var en av de gamla i Ör som hade sett sjöråa. Hon var ett fruntimmer, men som det grannaste fruntimmer, han hade sett. Det var vid Örsjön. Hon satt i en båt och vaggade och hon hade gullspetor i händerna; de blänkte så grant.

Det var en annan, som var nere vid sjön en sommarnatt. Han fick också se en skymt av henne. Hon hade hår så långt, att det hängde ned till fötterna.

Många hade sett henne på sjön i en halv båt. Det var som ett skott, så var hon borta.

4.Ellefolk[1]

(Danmark II,s 4)

En man i Humle såg en vacker sommardag klockan 2 en härlig jungfru, stå ett stycke borta vid vägen. Hon gick åt sidan in i en elleskog. Han hälsade, i det han red förbi, men fick intet svar. Då han ett ögonblick senare såg sig tillbaka, vände hon ryggen till och den var ihålig som ett degtråg.

5.Ellefolket lockar

(Danmark II s.11)

Om sommaren slängde ellefolk bort sköna nycklar, garn, på vägen, för att små barn skulle finna dem och taga upp, vilket inte bekom dem väl.

6.Ellefolket lockar

(Danmark II, s.14)

En piga i Höje mjölkade en sommar i en mark, där det var en elleman, som ständigt för henne drev korna samman på étt ställe.Hon tyckte emellertid inte om den hjälpen och omtalade det hemma. Där var då någon, som rådde henne att mettaga en bit mat och bita på, medans hon mjölkade, men var gång hon hade bitit, skulle hon omsätta det på sin träskohäl. Detta råd följde hon, men då ellemannen såg det, spottade han flera gånger åt henne, löpte sin väg bort, och kom aldrig mer igen, men sedan var korna alltid utspridda över hela lyckan.

En piga från Trunderup, Kværndrup socken, som gick ut i marken (Nörremose) för att mjölka, träffade där alltid en liten gosse, som drev korna samman för henne, så att det var lätt att få dem mjölkade. Men då denna pojke härstammade från ellefolket, var hon inte riktigt glad åt det, likväl, och där var då någon som rådde henne, att hon skulle taga en bit mat med sig osv...

7.Skogstagna

(Danmark II, s.18)

En gosse i Smörumovre, som om senhösten skulle finna sina kreatur om aftonen, kom till ellefrun, och hon gjorde hans huvud förvirrat. Elleflickorna dansa eljest st. Hansnatt.

8.Skogsrå

(Bergstrand, Bohus, s. 35.)

Gumman mins far talte om att drängen hans varit ute på midsommarvaka. Lite på lätten var han. När han kom hem och gick igenom en trädlund, tyckte han, det var fästmön hans, som satt där, och hon gjorde miner, att han skulle komma till henne. Hon skiftade så många dräkter, men han gick inte, utan han sade: ”Gå Skam i våld, din rackarepacka!” Då gjorde hon ett skratt och försvann.

9.Se sin tillkommande

(Danmark VII s.258,259)

St. Hans afton gick man tigande och utan att hälsa på någon för att samla Johannesört och satte dem under takbjälken för att få veta vem som skulle giftas under året. Man hade långt i förväg sett efter var dessa blommor växte, för att denna bestämda afton kunna taga dem.

---------------

En flicka går midsommarafton, när solen har gått ner och daggen faller, in i en hage och plockar nio olika slags blommor. Dem skall hon lägga under sin kudde och sova på om natten, så drömmer hon bestämt om sin tillkommande fästeman.

10.Häxa i kyrkan

(Danmark VII, s.62)

Den som vill veta, vem som är en häxa, skall st. Hans afton gå till tre åkrar och taga tre ax av varje. Dem skall han dagen efter taga med sig till kyrkan, och då kan han se alla häxor havande en rund skål på huvudet.

----------

Komma häxorna till kyrkan st.Hans dag, sitta de med en skålgryta på huvudet, därav kan man känna igen dem. (VII s.63)

----------

Vill man se häxorna, då de gå till kyrkan st. Hans dag, så skall man om morgonen fastande taga vigd mull i sina stövlar och träskor och gå därmed till kyrkan, då man kan se dem tydligt gå till kyrkan med sina mjölkspannar på huvudet, men man skall göra det i Fans namn. De som vill se häxorne st. Hans afton, de skola i Fans namn sätta sig under en harv, som vänder tänderna utåt, då kan man se dem rida på sina kvastaskaft upp genom skorstenen och bort till Bloksbjærg.

11.Häxor

(Danmark VII s.101 f)

St. Hans natt rida häxorna på kvastaskaft till Tromsö, Bloksbjærg eller Hekkenfeltt.

--------------

Djävulen tager häxorna från alla land till altars var st. Hans afton i Troms kyrka i Norge. Han giver dem då människokött och människoblod till spisning (VII s.102)

--------------

Min moder berättade, att därsom en vill se en samling häxor vid Troms kyrka st. Hans afton, så skall man taga kyrkogårdsmull på sitt huvud och se ned i sin egen brunn. Så kan man se den onde hälla upp åt dem i en omvänd hästfot. Men de tycka själv, att de dricka av ett silverstop.

-------------

Den 1. maj såväl som st. Hans dag må ingen bedja om mjölk eller låna något av andra, då sådant medför otur och förtret.( VII s. 102).

-------------

St. Hans afton pyntar man alla dörrarna med majgrönt, så komma häxorna inte in, och ugnsrakan och kvastskaftet gömmas försiktigt. Hästarne sättas också på somliga ställen in den natten, men de skjutas baklänges in i stallet. (VII s.102)

---------------

På Själland majas linåkern st. Hans afton vid solnedgången, stillatigande, för att häxorna inte skola förstöra den. (VII s.103)

--------------

Det är inte länge sedan som Vendelborna brukade ligga med en gråbokrans runt huvudet midsommarnatten. Det menades befria från trollens makt och huvudvärk under det kommande året. (VII s.104)

------------

Några mena, att häxorna rida st. Hans natt. Därför brände man förr bloss och bål på höjderna; det var för att skrämma bort häxorna. Man satte stål över alla dörrar, satte hackan i dynghögen osv.

------------

Man blossar, tänder bål, st. Hans afton, för att det inte skall komma brand i veden (säga någre) eller för att skrämma häxorna.

I äldre tider brukade man bränna ett barn, som var gjort av långhalm. Det kallades att bränna barn. Därav ha ”Barnebankerne” på Gryderup och Erdrup mark fått sitt namn. (VII s.113)

12.”Allestans veder”

(Danmark VII s.117)

En skräddare från Stybbæk omtalte en gång för min mormor, att han under sin lärotid var i tjänst hos en mästare, vars hustru misstänktes för att vara häxa. Han beslöt sig då för att vara uppe en midsommarnatt och iakttaga hennes färd. Han gömde sig i köket och såg då, huru hon bort mot klockan 12 kom listande sig in med en kruka i handen, varav hon tog litet grand och smorde alla kroppsdelar. Då hon var färdig härmed, gick hon bort till skorstenen och sjöng: ”Upp genom rök och sot, men ingenstans emot”, och därpå försvann hon ljudlöst genom skorstenen. Då han såg detta, fick han en oemotståndlig lust att själv försöka.. Han uppsökte krukan som hon hade låtit stå, gjorde liksom hon och gav sig till att sjunga de samma ord, som han hade hört av henne, men tog fel och sjöng: ”allestans veder”. Men då blev han stött och kastad från den ena sidan av skorstenen till den andra, så att han efter att nästan ha blivit hackemat, föll halvdöd ned till jorden och endast efter lång tids förlopp åter vart helbrägda, till kropp och själ; ty han hade blivit alldeles omtumlad av denna farliga resa.

13.Karlens häxritt

(Danmark VII s.124)

En präst hade en dräng, och var morgon som denne vaknade, var så trött och hade så ont i lederna; det värkte i hela kroppen, som om han hade varit ute på det tyngsta arbete. Så sökte han råd hos en klok man, som sade honom orsaken till sjukdomen. Det var nämligen prästens hustru som kastade sömn över honom, och genom att lägga ett förhäxat betsel på honom omskapade honom till en häst, och red på honom till Troms. Därav kom det sig, att han var så trött och hade så ont i ryggen nästa morgon. Så rådde han honom att han, när han nästa st. Hans afton lade sig till sängs, skulle gnida duktigt med nacken emot huvudkudden och hålla på med det, även om han föll i sömn. Det prövade han. Bort mot natten vaknade han och stod då vid en kyrka och hade ett betsel i handen, det var fästat på kyrkbacken, och runt omkring stod en mängd hästar, som likaledes voro bundna. Litet senare kom prästens hustru ut ur kyrkan, och så kastade han, efter den kloka mannens råd, betslet över huvudet på henne, och strax stod hon förvandlad till ett underbart svart sto. Han sattes upp att rida och red hem till prästgården. Dit kom han i dagningen, och då prästen kom ut genom dörren för att taga emot ryttaren, blev han inte så litet förundrad, då han såg, att det var hans egen dräng som kom ridande. Så berättade denne för prästen, att han hade köpt en så fin svart märr, om prästen inte hade lust att köpa den av honom. Jo han tyckte mycket om den, och så var handeln snart avslutad. Karlen sporde därnäst om han inte kunde få rida bort till smedjan för att få hästen skodd, för det behövde den. Det gav prästen sitt samtycke till, och då karlen kom tillbaka med den, strök drängen betslet av, och där stod prästens hustru med hästskor under händer och fötter.

14.Djävulen skall få det första som kommer honom till mötes.

FSF (K.140,1)

Det var en kapten, som var i Amerika dagen före midsommarafton, och midsommarafton skulle han vara hemma och stå brudgum. Han visste inte, hur det skulle gå till, men då kom en okänd man till honom och sade, att han skulle hjälpa honom mot det löftet, att han skulle få den första, som skulle komma ombord i hemmahamnen. Kaptenen, som visste, att det var hans brud, som först skulle komma ombord, var lite tvehågsen. Då viskade en matros åt honom: ”Giv det löftet bara!” för matrosen kom ihåg, att bruden alltid brukade ha sin hund med sig och att hon alltid kastade honom först ombord. Kaptenen gav då med sig och kommenderade alla man till kojs. Under hela natten hörde de sedan inte annat ljud eller tal än bara orden: ”Falla för Olaitornet!” som kom upp ifrån däck, och sedan kastade de ankar på Stockholms redd. Bruden kom till skeppet och hade hunden med sig och kastade den ombord först. Men då blev Fan så arg, att han for av med hunden, så att slarvorna ”strittade”.

15.Djävulen

(Bergstrand, Värml. 1948:23

Husbacka i Visnum var prästboställe. Där bodde en gång en präst som hette Fagergren. En midsommarkväll ville hans pigor gå ut till en bal. ”Nej, gå inte”, sade Fagergren. De ville i alla fall. ”Jag går med”, sade han då. När de kommo till stället, där dansen var, så ställde sig prästen vid fönstret och krökte armen till en ögla. ”Titta här nu!” sade han. ”Viljen I gå in?” De tittade och bleknade, för de sågo allt möjligt ont, det var själve Satan och hans anhang som var där.

16.Offerkast

(Bergstrand, 1944:146.)

Det var två pojkar, som blevo oense om en fästemö. Det var en midsommarafton. Gamle kronorättare Vennergren talte om’et. De slogos med lövknivar, och den ene tog livet av den andre. Det var bara den ene som dog. Det var på Frugårds skog, och där är en stor offrater hög. De kastade alltid en björkruska eller grankvist eller furugren på den högen, när de gingo förbi; det har jag alltid brukat göra. Det skall vara till minne.

-------------

Det var en gosse från Tomta och en från Apoteket här. De skulle gå efter löv i skogen en midsommarafton. Uppe vid haget vid Bergsvägen i Frugårds kohage blevo de osams och tog till att skära varandra med sina lövknivar. De dogo bägge två och blevo liggande på var sin sida om haget. Sedan ha de haft det till minne, att de skulle kasta en kvist på den platsen, alla som gingo förbi där. Det skedde före min tid, men rishögen finns allt kvar än.

17.De dödas gudstjänst

(Danmark II s.282)

Då min morfars fader, den gamle Henrik, efter vilken jag har fått mitt namn en kväll under skörden gick från sitt arbete från Horstofte (nu Åsetofte), gick han en genväg över marken och gick förbi kyrkomuren. Det var en mild, helt stilla afton. Då han når kyrkomuren, hör han till sin stora förvåning en dämpad, sorglig, långsamt tonande sång innifrån kyrkan. Klockan var över elva, han stod helt stilla och lyssnade. Sången fortsatte att tona lika enformigt, lika dämpat och sorgligt; så han gick vidare, men nu kunde han höra sången ända bort till ängen. Sedan talade han med den gamle klockaren om den märkliga sången i kyrkan, och denne sade: ”Det var då underligt, att du aldrig har hört den förr, då du gått förbi kyrkan om natten; det har jag minsann hört många, många sommarnätter, men jag låtsas blott som ingenting, det skall man helst, det är de döda, som sjunga. Det trodde gamle Henrik på lika fullt som på evangeliet.

18.Prästpigan och gasten

Om Pärkel

(Sederström 1938:9)

En gammal änka hade blott en son, vilken alltid var olydig och näsvis mot sin gamla moder. Gumman hade, som merendels vanligt sker, låtit honom uppväxa utan aga, varföre, ju äldre han blev, desto värre blev han, så att han stundom slog och misshandlade henne rätt ofta. Med stort tålamod framsläpade hon sitt usla liv, tills hon av ålder och troligen genom sonens misshandling, dog.

Några år därefter dog även sonen genom en tärande sjukdom som tog honom av daga uti sina bästa år. Förmodligen saknade han modern och ångrade sitt uppförande mot henne.

Någon tid efter det man hade begravit honom, såg man tydligt en människofigur varje natt stå på graven, vilken liknade Pärkel i vardagslivet. Först väckte denna syn mycken förvåning och häpnad bland folket. Men slutligen blev detta föremål en vardaglighet, som ej gjorde mycket intryck. Flera år såg man denna gestalten, och man trodde, att den aldrig skulle försvinna. Man försökte på allt sätt att förekomma denna obehagliga syn. Man grävde ner penningar uti hans grav. Man lade dit flera andra föremål, som man trodde skulle förekomma denna syn. Men allt var förgäves. Så förflöto, som nämnt är, flere år, då man sedermera icke brydde sig om Pärkel.

En gång kom där en västgöte eller så kallad knalle till prästgården, som låg nära kyrkan. Det var en afton, och denne hade utbrett sina grannlåter på ett bord, där pigorna i prästgården och mycket annat folk voro samlade för att beskåda hans vackra kläden och tyger. Alla ville handla som vanligt, men det fattades penningar. Bland köparne utmärkte sig i synnerhet en av prästens pigor, som gärna ville ha det och det klädet osv.

”Du skall få den vackraste sjalen, som jag har”, sade västgöten, ”om du tilltror dig att bära hit upp Pärkel, som står på kyrkogården.” - Ty så snart det blev fullkomligt mörkt, så såg man denne figuren stå på graven.

Pigan teg någon liten stund och stod fördjupad uti tanke-irringar huru hon skulle göra. Men slutligen repade hon mod och säger:

”Det skall jag göra om jag får den där stora duken.”

”Det skall du få”, sade knallen. ”Men du skall bära honom hit in uti rummet, så vi alla få se honom.”

Genast ilade den modiga pigan till kyrkogården och fattade uti den döda gestalten och bar honom upp och lade honom i rummet på golvet. Vid åsynen av denna döende, vanställda människogestalt blevo alla förskräckta och stodo bävande.

”För Guds skull”, ropade alla, ”gå tillbaka med honom!”

”Nej”, sade pigan, under det hon även stod darrande av häpnad över anblicken av den döende, ”nu får någon annan bära honom åter. Jag har gjort min plikt och hållit mitt löfte”, sade pigan.

Slutligen måste västgöten jämte de andra lova henne en viss summa penningar för det hon skulle bära honom tillbaka. Hon resolverade sig och tog gasten och bar honom till kyrkogården och satte honom på graven, där som hon hade tagit honom. Men då hon skulle släppa honom för att gå sina färde, så höll han henne fast med båda händerna. Med en dus och förskräckande ton bad hon honom släppa sig. Men han höll henne så mycket fastare. Då blev hon utom sig av förskräckelse och började darra i alla lemmar. Åter ropade hon:

”Släpp mig, Pärkel!”

”Ja”, svarade gasten”, jag skall släppa dig, men ej förrän du lovar mig en sak, som du skall göra, och håller du ej ord utan uraktlåter det, så vet, att jag skall krama ihjäl dig.”

”Jag skall göra vad du befaller, såvida det står uti min makt”, sade pigan.

”Jo du kan fullgöra det, ty det är ej någon omöjlighet. Du kände ju min moder, då hon levde?”

”Ja, jag minns henne ganska väl”, sade pigan.

”Nåväl, du går hit om julnatten emellan kl. 12 och 1. Då hålla alla de saliga själarna sin gudstjänst i kyrkan. Du skall då ställa dig vid kyrkodörren och passa på, när de allmänt gå i kyrkan. Då du nu får se min gamla moder komma, som synes lika så dan, som då hon på slutet levde, krokryggig och till synes klädd uti en grön sticke-tröja, så skall du ropa på henne 3:ne gånger och varje gång nämna hennes namn. Om hon då frågar dig, vad du vill, så skall du hälsa henne från mig och fråga henne, om hon vill förlåta mig allt det onda, som jag gjorde henne emot, medan hon levde. Så får jag sedan ligga uti jorden, men dessförrinnan kan icke mitt stoft få vila i jordens sköte.”

Pigan lovade honom att uppfylla hans begäran så gott hon förmådde, blott han ville släppa henne.

”Kom nu ihåg vad jag tillförne sagt dig, att du bliver olycklig, om du förgäter ditt löfte!” sade Pärkel och släppte henne.

Vid hemkomsten frågade de alla, hur det gick, varvid hon syntes trygg och svarade:

”Det gick bra!”

Hon låt ej vidgå, att något sådant äventyr hade träffat henne. Men emellertid oroade det henne och fruktade rätt mycket för utgången av detta äventyr. Hennes tankar svävade ofta emellan fruktan och hopp, ty att låta rent bli detta, vågade hon ej av fruktan för det hot, som Pärkel hade givit henne.

Tiden började att nalkas, och ju närmare det led däråt, ju mera ängslig blev hon. Slutligen yppade hon förhållandet till prästen, som gav henne det råd att utan fruktan uppfylla detta löfte.

Emellertid går hon till kyrkan något före den utsatta tiden. Hon befaller sig uti Guds beskydd och ställer sig, som sagt var, vid kyrkodörren. Strax därpå hör hon klockorna ringa som vanligt, och genast därefter kommer det några, som hon tyckte människor, som öppna kyrkodörrarne alldeles såsom vanligt men utan buller. Strax därpå blev det ljust uti kyrkan, och tyckte hon, att det var flera ljus tända än som vanligt, och att kyrkan var mycket klarare upplyst än som det annars plägar vara om julottan.

Så snart det blev ljust uti kyrkan, såg hon en ofantlig mängd människor inströmma i kyrkan, varibland hon kände igen många, som kort förut voro avlidna. Alla satte sig som vanligt uti stolarna, men ännu hade hon ej blivit varse Pärkels moder. Hon blev utom sig av förskräckelse och trodde att hon inkommit utan att hon blivit henne varse. Men just under det hon som mest var brydd häröver, såg hon gumman komma springande, krokig och klädd, som hon tyckte uti en grön tröja, den samma, som hon hade på det sista uti sina livs dagar.

Då gumman kom mitt för henne, ropade hon hövligt:

”Mor Inger, mor Inger, mor Inger!”

Då stannade gumman och säger högt och hastigt:

”Vad vill du mig?”

”Jo”, sade pigan med en bävande stämma, ”er son Pärkel har bett mig, att jag skall tala med er och bedja er, att ni ville förlåta honom allt det onda, som han gjorde er emot, medan ni levde, ty annars kan hans lekamen eller kropp ej ligga i lugn uti graven utan måste stå ovanpå till domedag. men förlåter ni honom nu, så får han sedan vila uti jorden.

Då svarade gumman:

”Haver Gud förlåtit honom, så skall jag förlåta honom. Säg honom det!”

Nu återvände pigan glad till Pärkel och underrättade honom, vad modren sade.

Tack för ditt besvär och för det du höll ditt löfte! Gud har redan förlåtit mig.”

Och vid han hade sagt detta, försvann han ned uti jorden och syntes sedan aldrig mera på graven. (Sederström 1938:8).

(Danmark II s.19)

Det är ännu sagt, att unga karlar, när de i vissa bygder avmejar höet på ängarna, ej lägga liarna ifrån sig, förrän de ha brynt dem. Om detta försummas, skola ellekvinnorna kunna bryna dem, och då äro slåtterkarlarna gripna av kärlek till dem.

(Danmark II s.21)

Det var en karl, som var så stolt, att han sade var gång han dansade: ”Här kommer Gudfader och Gud, den Helige ande.” Samma karlslog en gång hö, och då önskade han, att han hade sin käresta hos sig. Då kom där en ellekona från Ellebjærg och sov hos honom, och hon kom till honom var natt därefter. Så blev karlen förvirrad, och han gick till prästen för att söka råd, men han uppenbarade inte sanningen för honom. Då hördes i detsamma, att ellekonan ropade: ”Du har lovat att äkta mig!” men de kunde inte se henne. Han ville nu resa från henne och seglade bort över böljan, men hon följde efter och grämde honom till döds.

19.Gastar

(Bergstrand, Hall. 1949:116)

Hovdagubben var huvudlös. Han var inte ett bergatroll, utan han var en gast. Det var två slåtterkarlar, som blevo oense, och den ene skar huvudet av den andre. På så vis blev han huvudlös. Den gamle gubben i Löpared skäckte (härmade) efter hovdagubben, men han fick en örfil av honom till straff.

20.Gastar

(Bergstrand, Hall. 1949:116)

Det var en, de kallade Långakärrsgasten. Myringen sade de också. Honom var min farmors farfar ute för en gång. Han satt och brynte en gång i hösten (skörden), och då skrek gasten, och han gav sig till att härma efter honom, men då kom gasten och följde med honom, tills han var hemkommen, och då slog han i dörren. Han brukade skrika mot väderbyte.

21.Helgdagsbrott

(Danmark II s.277)

Det finns en plats som heter Kjærnen, varest en girig bonde vid namn Jörgen Tange på en söndag under gudstjänsten gjorde hö, och den höstacken sjönk strax ner i avgrunden, och det finns fortfarande ett stort hål på samma ställe, där höstacken stod.

22.Troll

(Bergstrand, Västerg. 1944:60.)

De hade majstång och eld på samma gång, för det hade de alltid förr i tiden. Det var på ett högt berg, och i berget var det en stor, svart fläck. Då kom ett bergatroll ridande ut ur den svarte fläcken. Då fingo alla så bråttom att laga sig därifrån.

Men så var det en karl som tänkte, att han skulle lura bergtrollen. Han red till berget dagen efter och bad att få litet att dricka. Då kom trollet ut med en silverkalk full med dricka. Karlen tog den och kastade drickan över axeln. Det kom några droppar på länden, och då sveddes håren av. Sedan satte han av i galopp och bergatrollet efter. Då var det någon som ropade:

”Gå av vägen den hårde

in på åkern i våde!”

Bergatrollet hade så långa bröst. Dem slängde hon över axeln, när hon red. Så länge karlen red på vägen hade hon vunnit på honom. Men över åkern, som var plöjd, kunde hon inte följa honom. - Den kalken ha de i Bälinge kyrka än i dag.

23.Bortbytingen

(Bergstrand, Hall. 1949:53)

På ett ställe var det en bortbyting, som var krympling och inte gjorde något. Så skulle de köra hö, och då skulle dottern häva in höet, och det var besvärligt för henne, för hon var inte så stor. Då sa’ bortbytingen: ”Vill du ta’ ut spetera i mina haser, så ska’ jag hjälpa dej, men du får inte tala om’et för någon människa.” Sedan hävde han in höet, och det gick i en hast. Efteråt talade tösen med katten och berättade, vad som hade hänt, och då förstodo de, vad de hade för en unge. Men jag minns inte, hur de blevo av mä’n.

24.Tomten

(Bergstrand, Dalsl. s. 100.)

Det var ett slåttöl. En del av folket gick åt ladan och lade sig. Där höllo de väsen. Så kom en liten tomte. ”En lång och en stackete (=kort), men ska jag efter min öx lacka, så ska jag av den långe hacka”, sa han. Han skulle göra dem lika långa.

25.Lyktgubbe

(Danmark II s.493)

Lyktgubben visste de gamla mycket att berätta om. Det var en gång på sommaren, så kom det en man, Jäp hette han visst, gångande över markerna inne från Frederits och just som han kommer upp på Lerhult och kunde skymta byn nedanför, så hör han en som liksom bankar på en tjudärpåle. Han ropar då: ”Vem är det?” ty han trodde att det var en gamling från byn som hade för vana att gå ute i marken halva natten. Men det var ingen som svarade. Han ropar igen - nej- det var detsamma. Allra bäst som han står och undrar över det här, ser han lyktgubben blinka till i kärret strax nedanför, det är där varest smeden nu bor o.s.v.

26.Eldar

(Danmark II s.531)

På Hyrup mose i Nörre-Rangstrup härad ses vid midsommartid två stora eldar. Ju längre man ser på dem, dess mera oroliga och blinkande bliva de. Det är två bröder, som blevo osams om en flicka, och på vägen hem från ängen, kommo till att slåss med liarna, så att de bägge dogo på platsen, och de två korsande eldstrålar man ser, det är liarna, som hugga emot varandra.

--------

Vid en lergrav på Fiskholm mark, Arild, sågs en vinter igenom av och till ett litet ljus brinna. Det gav anledning till många gissningar. Här mot midsommarstid drunknade ett lamm i samma grav, och sedan den tiden har ljuset varit försvunnet. ( II s.572)

27.Skogstagna

(Danmark II s.21)

Lars Jänsen som bodde i Stubberup, tjänte i sin ungdom Mosegården i Dalby, och på dens mark äro tvenne småskogar, av vilka den ena till dels består av sumpmark. Det var om försommaren, och de hade haft slågille. Lars Jänsen var en vild krabat till att dansa, och det var nästan dag innan gillet var förbi. Så säger han till lille-drängen: ”Du får gärna gå och lägga dig, så skall jag flytta bestarna (hästarna)!” Han går ut till dem, de stodo invid elleskogen. Efter flyttningen lade han sig ned i gräset, för han var trött och tung i huvudet och föll i sömn, men vaknade, just som solen steg upp, och såg ett ungt, fagert fruntimmer, klätt som en bondpiga, stå över honom och pilla i hans knappar. Han trodde, det var én av pigorna från gillet, och sade: ”Vi kan du inte låta mig få sova i ro.” Men han gjorde sig nu närmare bekant med henne, än vad han egentligen tordes, och först senare märkte han, att det var något fel. Ty från och med nu måste han besöka henne i skogen var natt och kunde aldrig få ro i sin säng. Gick han inte en viss tid var afton, så kom hon själv och hämtade honom. Till sist gick det så långt, att hon kom efter honom mitt på dagen, och folket i gården såg henne ofta utanför fönstret, och när hon kom där, måste han iväg. Dock fick hon inte så mycket makt över honom, att hon kunde behålla honom. Hon var titt i färd med honom, om att han skulle följa henne hem, där skulle han få se många härligheter; men det ville han inte, han var rädd för, att deras män skulle göra dem förtret. Nej det var inga problem, sade hon, bara han ville följa med, så skulle han få det gott, och var han inte nöjd med henne, så kunde han få hennes syster, som var mycket vackrare än hon, och vad hon nu kunde säga. Men hon fick inte bukt med honom. Detta höll på till fram på hösten; han blev allt vekare och fruktade, att han inte skulle kunna motstå henne längre. Han uppsökte då prästen, som lät honom lägga sig i sängen, gav honom sakramentet och bredde mässhaken över honom. Nu visste de mycket väl, att hon skulle komma, och hon kom också ock ville ha honom med sig, men kunde inte. Prästen sade till henne, att nu kunde hon få taga honom, om hon kunde, och om inte så fick hon låta honom vara i fred hädan efter. Så måste hon gå med oförrättat ärende, och från den tiden var Lars Jänsen fri från henne, men så var det också slut med honom. Det hade nog varit en ellekona, men ryggen hennes var inte ihålig, som folk säga, att de skulle vara mest.

28.Ellefolks dans

(Danmark II s.25)

En man som bodde vid en strandmosse, som från Jægerspris skog sträcker sig ut emot Roskilde fjord, var en dag med sin halvvuxna dotter ute och räfsade hö på ängen. Vid middag lade de sig att vila tätt invid en ellemosse, som var vid kanten av skogen. Då de höllo på att somna in, hörde de en underbar musik från mossen, och som de hörde på den, kom en vacker jungfru dansande efter musiken, ut från mossen och bort emot dem. Dottern reste sig upp och ville dansa henne till mötes, men den gamle höll henne och tvang henne att lägga sig ner igen och inte se på ellekvinnan. ”Låtom oss se!” sade den gamle, ”om du ser ut baktill som du ser ut fram.” Då vände ellekonan sig om, och då kom det en sådan storm, att höet frå volmen virvlade högt över dem, men istället för ellekonan sågo de endast en stubbe. ”Men vad är då detta?” ropade dottern. ”Åh, när hon väl har blåst av sig,” svarade den gamle, ”så går det nog över.” Och meddetsamma upphörde både musiken och stormen, och stubben försvann.

(Danmark II s.28)

Ellefolket bor under ellestubbarna, och komma fram om sommarnätterna för att hålla dans. Under den tiden är det farligt, att komma för nära ellemossarna, då ellefolket vill draga folk till sig. Bliver man förgjord av dem, är det ingen annan råd än att stöpa bly över huvudet. Så vitt jag vet, bestod det i, att smälta bly, och hälla ut i en skål vatten över den sjukes huvud. Då bildades figurer i vattnet av blyet, och det skulle förklara trolldomen. Det var också farligt, att komma ner i ellemossen mitt på dagen. Om sommaren låg den torr, men om vintern stod den under vatten, och då stucko ellestubbarna upp som en mängd små öar. Nettill dolde vattnet de lösa delarna, och därvid danades djupa hålor in emellan rötterna. När vi barn så om sommaren gingo och plockade hallon, voro vi nästan helt rädda för att gå där, och ängsligt kikade vi alltid in under ellestubbarna.

29.Älvor

(Bergstrand, Värml. 1948:84.)

Det var om midsommarnatten som en kunde få se älvor. Det var små fina varelser. De skulle vara som små, vita fina dockor. Det påstod mina förfäder att det skulle vara prinsessor som voro förtrollade. Om det var någon, som kunde komma till dem och väcka dem ommidsommarnatten, så skulle de bli som prinsessor igen.

30.Systern var rikare. K 67.

Det går ett rykte, att en gubbe fastade en midsommarnatt vid Sala gruva, och då fick han se gruv-frun. Hon var alldeles utfattig och slarvig och sade: ”I mån då spara min sängkammare, åtminstone. I mån söka eder till fru Lura i Lurbergsåsen, som är två - tre gånger rikare än jag, eller till broder Misting i Mistingshällan.”

31. Rikare syster. L III 25.

Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt att hon hade en syster i Norrland, som var mycket rikare än hon. Systern var gruvmora för ett berg som hette Gruvberget. Där ägde hon en gruva, som innehöll silver. Gruvan skulle en gång hittas av folk. Det skulle hända så här: En ko som ägdes av en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ha kalvarne med sig och gå till Gruvberget. Kalvarne skulle då söka rätt på silvergruvan och gruvan skulle då få utvinnas av folket.

Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg som heter Gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Hon fick två kalvar tre veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. Gumman kom genast i håg sägnen om silvergruvan i Gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kalvarne på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarne skulle finna silvergruvan i Gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada händelsen för honom. Men gubben vart inte glader. Han var rädd, att när gumman och kal-varne kommo till Gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan gick till ladugården och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen vart stor för gumman, men det gjorda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött sökte man koka i tre dagar, men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det.

Gumman hade en bror som kallades ”Stätta Nisse” därför att han stammade. En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid Gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till sist gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ner fick han se, att det lyste av silver. Omkring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silverstycken. Med sin kniv gjorde han märken i trädstammarna, när han gick därifrån för att lättare hitta tillbaka. När han hade gått vägen fram en stund, vart han mycket trött. Han ville gå vidare, men han blev allt sömnigare. Till sist satte han sig på en sten för att vila. Där somnade han genast. Efter några timmar vaknade han och nu visste han inte, var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråstenar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammarna funnos kvar, men han kunde inte se några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli mörkt. Han märkte, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli funnen ännu. När han gått vidare, kom han till sitt hem. Ännu i dag väntar folket i Björma, att silvergruvan i Gruvberget skall upptäckas och vara till gagn för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det finns silver där, men ännu har det inte lett till något.

[Vi se här en viss släktskap med A-typen och den däri först återgivna sägnen, enligt vilken brorslotten endast kunde finnas av ett par tvillingbröder. Tvillingskapet kommer sedan igen både i skattsägnerna och vid uppsökandet av platser för kyrkbygge. Släktskapen med skattsägnerna kan även avläsas genom den närkiska föreställningen om lysande malmdrakar, som vakta fyndighetena.]

32. Sång och musik vid högar

(Danmark I s.189)

Det var sommargille hos Anders Andersen ett år, och jag spelade för karlarna - på den tiden hade de sommargille från Valborg (1 maj) tills de redo sommar i by st. Hans dag (midsommarafton) och de som gingo hän, betalade så spelmanspengar Vårfru dag (15 augusti) och därmed var sommaren förbi. De dansade i bylogens södra länga, och jag spelade om eftermiddagen, så det var en ren glädje att höra. Då det blev afton, dansade de i månskenet, för det var fullmåne. Men så blev fiolen med ens så stum som en hackbräda. Jag hartsade stråken, och jag gned igen; men allt förgäves; jag rev och gned men det var inte mera klang än i en gammal träsko. De skulle dansa ”mollevit” och den vet jag att jag annars kan riva av. Men karlarna stampade och trampade helt utan takt, för de kunde inte höra musiken. Kan du förstå det? Det kan inte jag heller. Men hör nu här. Då jag kom hem, låg Karin vaken, och så säger hon till mig: ”Det var då hemskt vad de ha dansat och stojat där borta under väven hela aftonen. De dansade ril och de dansade mollevit, och jag trodde, du satt och spelade borta vid bordsändan, för jag hörde lika tydligt både rilen och molleviten, som om du satt där. Så slog en av de små i luften, och slog sig med träskon och sade: ”Han tror nog att han spelar för dem därborta, men hans musik taga vi.” - ”Ja, nu kan jag förstå, varför fiolen inte ville lyda,” sade jag, och så gick jag i säng.

33. Högar på stöttor, dans därinne

(Danmark I s.198)

Var st.Hans-natt står Ulshöj på fyra glödande stöttor. Det var på denna hög, Esbern Snare låg och hörde trollens namn.

34. Bergfolk flyttar

(Danmark I s.422)

Till mannen i Pinen kom det en afton en liten man och bad honom om att låta sin båt gå över till Humlum land st.Hans-natt. De kunde inte vara där i landet längre för bimm-bamm och klockklangen.

35. Kyrkor

(Danmark III s.76)

Mitt på Rødsten mark har där varit ett kapell, varav det nu endast finnes ruiner. Dit begåvo sig på st.Hans dag många sjuka och lade gåvor på dessa ruiner. Andra reste vid samma tid i förhoppning om helbrägdagörelse till den helige Severin i Kipping med inträngande böner och medförde dessutom gåvor, för att med hans makt och hjälp få sin förlorade hälsa åter.

36. Kyrkbygge

(Danmark III s.83)

Karlslund är byggt av en karl. På den västra sidan av byn var det en gång en stor granskog, och vid denna hade han sin boplats, och där Karlslund nu ligger, var en härlig skog av alla slags träd. Här började han att röja upp och uppföra gårdar, och då han hade byggt något, uppförde han Karlslunds kyrka. Där altartavlan skulle stå, lät han nedsätta ett levande lamm, och det blev täckt av jord. I en sten lät han hugga ut ett lamms figur, och det blev satt vid den västra änden av kyrkan, där man ännu kan se den.

37. Sjunkna gårdar

(Danmark III s.237)

Det berätta två gamla män ...bägge fiskare, som många gånger ha farit på Ivø samman för att fiska, om Brattingsborg, att de ha sett dess fundament om midsommarstid, när vattnet häver sig.

38. Heliga källor

(Danmark III s.210,211)

Som pojke hade jag dålig syn, och så kom min moder att tänka på att föra mig till den heliga källan vid Bostrup, Lyby socken. Jag blev tvättad, och vi tog en gryta full med vatten hem. Den blev satt i skugga ute i trädgården, och därav blev jag tvättad flera gånger. Så kom sig mina ögon. Vi voro där st. Hans afton.

---------

Det var en helig källa i Udby, Rugsö härad, och en i Thorsager. De sjuka kommo där var st. Hans natt, och de fingo alla läkedom där, intill dess en man tog sig före att tvätta en blind häst...

----------

Emellan Mygind och Mygind mølle på den södra sidan av vägen är en helig källa, som kallas Frue kilde. Till den gjorde blinda och halta och andra sjuka sina resor st. Hans afton.

---------

Vid källan brändes st. Hans bål. (III s.232)

39. Häxor kärna vid källor

(Danmark VII s. 91 f)

Vid överändan av den väg, som för från Nörhalne till Holte, en liten backe i Vildmosen, är där ett hål liksom en brunn, och som kallas Pølsekjädlen. Där samlades häxorna st. Hans afton. När de hade kärnat smör, dansade de, och Fan spelade. Därpå trakterade han dem och gav dem att dricka ur en silverkanna. Men andra människor som sågo därpå, kunde gott se, att det inte var annat än en synvilla.

--------------

En karl som tjänade på Vestervig kloster, hade hört talas om, att häxorna samlades och dansade runt om st. Tögers källa var st. Hans afton, men endast den, som hade kyrkogårdsmull på huvudet, kunde se det. Han dristade sig då till, att en sådan kväll gå in på kyrkogården och taga kyrkogårdsmull på huvudet, och då det lackade mot midnatt, kommo helt riktigt häxorna och begåvo sig till att dansa kring källan. Då han hade sett på dem det han ville, tog han sin katt, som hade följt med honom, och kastade in ibland dem. Sedan gick han hem i säng, men just som han var fallen i sömn, hörde han en katt jama vid dörren, och i den tron att det var hans katt, som var kommen och ville in, som vanligt, steg han upp och öppnade dörren. Så snart han hade gjort det, vimlade rummet av katter, som revo och beto omkring sig, så det var gruvligt. I sin nöd grep karlen efter en gammal karda, som var satt fast med spetsen i loftet, och med den högg han lös på katterna, intill dess han sårade en av dem. Med skri och jämmer flydde de alle samman bort, men nästa dag ryktades det, att att en kvinna i Vesterby hade fått ett otäckt sår i ena låret, och hon blev krympling i alla sina dagar.

------------

Kræn spelemans fader hade en gång kommit att tänka på, att han ville se häxorna en st. Hans afton, och huru de kunde kärna. Men han tordes inte gå för nära och lade därför torv omkring sig och fick en att slå en ring runt torven. Så kommo häxorna och de kärnade, och det gick raskt undan. Fan gick och såg till dem. De sade, den ena efter den andra lika raskt: ”Smör i mitt hål, smör i mitt hål!” - ”Ja, skit i ditt hål,” sade han där inne i ringen. Så blevo de uppmärksamma på det och kommo bort till honom. Han blev rädd och löpte bort det värsta han kunde. Men de kunde inte göra honom annat än att taga håret av hans huvud, och så vart han skallig från och med nu.

40. Katternas dans

(Danmark VII s.98)

Det var en gård som de måste lämna varje st. Hans afton. Så kom där en tjänstedräng och ville vara där, och det fick han lov till. Han gav sig först till att elda under kitteln, och då kommo många, liksom katter och dansade på sina bakben, och han gick omkring bland dem och sade: ”Lilla mus, bitte pus, akta dig, så att du inte bränner dig!” Så gingo de in bland några andra katter och sade:”Lilla mus, bitte pus, akta, så att du inte bränner dig, det sade bryggargossen till mig!”. Gossen talade så länge med dem tills han hade fått vattnet att koka, då tog han ett ämbar och hällde kokhett vatten över alla missarna. Så kunde folk vistas i gården, det kom aldrig något mera dit.

41. Pigan höll oxans horn till soluppgången. K 392.

En midsommarnatt var det en piga som hade varit på dans någonstans och som var på hemväg. Bäst som hon gick där och hade tankarna bortikring världen, så mötte henne en stor oxe på vägen. Flickstackaren vart rädd, hon förstås, men när hon inte var god till att komma undan, eller såg något levandes råd till att klara sig på något annat sätt, så tog hon och högg tag om hornen på oxen och stod och höll i honom på det viset. Hon tordes inte släppa den heller, utan de stodo där de stodo.

När det hade slungit iväg en stund, så gick solen upp, och då fick pigan se, att hon stod och höll i hanttaget på en stor kittel, som var alldeles bräddad med guldslantar.

42. Skatter

(Danmark I s.357, 371)

I en hög, som ligger norr om Århus landsväg på Hårup mark, har det ofta setts brinna ljus, och enligt sägnen är en skatt nergrävd där, och flera ha försökt att lyfta den en st. Hansnatt, men alltid utan framgång. Således var det en gång fyra unga män, som grävde efter skatten och de nådde också lyckligt fram till en mäkta stor kopparkittel med två hankar i. Så togo de en stång och stack igenom hankarna och togo fatt i var sin ända av stången och lyfte för att således få upp kitteln. Nu hade de männen just denna dag varit på jakt samman, och de hade skjutit en guldhind ( så kallas en hind som inte har haft lamm den sommaren), och den ene av dem yttrade ganska torrt: ”Så tung den är, och hade vi haft guldhinden ovanpå, hade vi inte orkat lyfta den.” Men det skulle han inte ha sagt; ty en sådan kittel skall lyftas tigande, och därför sjönk den, och hur mycket de än grävde, kunde de inte finna den mera denna gång.

En annan gång var det några andra, som också försökte få fatt på skatten och hade också fått fatt i kitteln, men i detsamma kom en väldigt stor tupp löpande förbi högen, och just då den kom förbi folket, rörde den upp en väldig vind. Männen kunde inte låta bli att le, och en av dem sade: ”Det var en kraftig én för ett så litet djur!” I detsamma sjönk skatten och stod inte mer att finna den aftonen. (Skatt påpåsken, Danmark III, s.436)

43. Skatter

(Bergstrand, Hall. 1949:156)

Det var en händelse som är verklig sanning, för det var en pojk, som tjänade hos min far, som hade varit utför det. Han var vallpojk här uppe i markerna och gick och vallade får en natt. Då kom en tjur med krulleta horn, och för att fri sig tog pojken tag i bägge hornen och vågade inte släppa. Men när det blev dagning, gjorde tjuren ett ristande, och i detsamma fick pojken se att mjölkorskerna kommo. Då släppte han taget och sprang emot dem och gick inte tillbaka till den platsen mer och såg sig inte om heller. Men han talte om det för sin husbonde, och han gick dit, där tjuren varit, och då hittade han en kopparkittel med två öron på. Pojken hade stått och hållit i öronen och trott, att det var horn.

44. Skatter

(Bergstrand, Bohus. 1947:141.)

Det var en som tjänade dräng på ett ställe. Det var nära en rik gubbe. En dag fick drängen se, att husbonden plockade alla pengar och skatter i en fjerding. Så gick han och satte ner den under loggolvet i en grop. Sedan tog han upp en bok och läste ur den: ”Den som kommer med sju bröder, skall ta denna skatt”. Då kom det en svart fågel och lade sig på kistan.

En dag kom drängens hustru in och sade: ”Suggan har grisat och fått sju galtgrisar”. Då tog han de sju grisarna och sprang ut i ladan med och skrek: ”Här äro nu sju sambröder”. Då flög den svarta hönan upp. Så tog han upp loggolvet och då fann han skatten.

45. Skatter

Bergstrand, Värml. 1948:157.)

Rösstjärnsgruvan ligger tre eller fyra kilometer från Bjurbäcken bland bergen där. Folket i Filipstad fraktade dit alla sina dyrbarheter, och sedan fick rået makt med detta. Midsommarnatten skulle tre stycken dit, sade far, de skulle ha samma förnamn och samma farsnamn. De skulle vara tysta, och de fick inte bli rädda. De lågo där och sågo än det ena, än det andra, men de voro tysta. Men så kom det en med yxa och sade: ”Här är tre stycken; de äro ej lika långe, men jag skall göra dem lika långe”. Men då sprungo de.

-------------

(s.158.)

Jag tror bestämt, att det var på julnatten eller midsommarnatten, som en skulle gå och taga reda på sådant som var gömt. Vid Valfjället skulle det vara en skatt. Men det hörde jag sägas, att det inte skulle gå att få fatt på den, om det inte var sju ogifta bröder. De skulle gå dit alla på en gång, och när de kommo dit, där skatten var gömd, så fingo de ej säga ett ord. En gång försökte de, men när de kommo så långt, att de sågo skatten, så kom det en käring, som var halt och enögd. Käringen frågade om hon skulle hinna till Stockholm medan natten. ”Du gör så tusan heller, din käringracka”, sade en av dem. Men då sågo de aldrig skatten mer; den sjönk ner i jorden.

46. Kyrkklockor

(Bergstrand, Värml. 1948:161.)

Så skulle de köra ett par kyrkklockor över en sjö. Isen brast och den ena klockan föll under isen. Den kunde inte tagas upp. Men så hade någon sett en klocka i vattnet. Han ställde till med att taga upp den en midsommarnatt och fick fler med sig till hjälp. De hade gjort upp, att ingen av dem skulle säga något, vad styggelse de än fingo se. De hade funnit klockan, men jämt som de hade fått linan om den, så kom det en ryttare på häst och red på vattnet, så skummet forsade om honom. Hästen frusade. Efter kom en annan ryttare, som red på en illa halt häst. Han skrek och frågade: ”Må jag hinner fram?” - ”Icke helsicke hinner du fram med en halt häst!” svarade en av karlarna. Men då blev både klockan och ryttarna borta.

47. Skattgrävning

(Danmark I s.363,381)

På Mejlby mark ligger vid den östra sidan av Randers-Hadsundsvejen några högar, som kallas Trehöje eller Halmhöje. En sommarafton, då ungdomen i Mejlby gick på gatan, kommo de att se upp mot Trehöje , och sågo ett ljus däruppe. De gingo efter ljuset, för de hade hört, att när man lyckades kasta en kniv in i detta, så kunde man finna en skatt därunder. Detta lyckades också för dem, och de grävde och fick fram skattkistan, men i det de ville lyfta upp den och föra bort, syntes det dem som om hela Mejlby stod i ljusan låga. Då släppte de kistan och skyndade sig ner till byn, men då de kommo dit, fanns där ingenting att se. Nu kunde de förstå, att den kistan skulle de inte få, och sedan har det aldrig mer blivit grävt efter den.

(Danmark I s.369)

I Mejlby i Stadil ligger Bavneböj. Det var en allmän sägen, att i den bodde en bergman som ägde mycket pengar. Den man som ägde jorden som högen låg på, förmådde sin granne att hjälpa till med att gräva ut högen och det skulle ske en st.Hans-natt och under tystnad. Det gick ganska bra med grävningen, endast undrade de sig över att det hela tiden gick en tupp utanför högen. Äntligen kommo de så långt att de fick tag i kistan med pengarna i, men då kom en av männen att se ner på deras gårdar, och då syntes det honom, som om båda brunno. Han gav ifrån sig ett skrik, och meddetsamma sjönk skatten djupt ner i jorden, och där ligger den ännu. Men gårdsbranden var endast en synvilla.

48. Draken eller hunden på skatten

(Danmark III s.458)

På Øland mark var ett ställe, där man sade, att det varje st. Hans afton skulle skjuta upp en kittel ur jorden, som var full av guld och skatter, och ovanpå den låg en liten svart hund. Så var det en man som hade kommet i förlägenhet, han skulle betala sitt arrende och hade inga pengar. Det hörde hans lilla dotter, och då hon hade hört talas om skatten, och det åter blev st. Hans afton så gick hon till det ställe, där kitteln sköt upp, och alldeles riktigt stod den där, och den lilla svarta hunden låg ovanpå. Då tager hon och löser sitt förkläde, och sveper om hunden och lägger den försiktigt på marken, tager därnäst så mycket av skatten som hon tordes, och lägger hunden tillbaka. Då säger den: ‘Hade du inte tagit mig så försiktigt och lagt mig så mjukt, så skulle du inte ha kommit så lindrigt undan’.

49. Bergfolks silver och gull

(Danmark I s.177)

Jag och Sören Væver vi låg uppe på Låsby höj st. Hansdag och väntade på att bergmannen skulle vädra sina pengar, ty det hade vi inbillat oss, att de skulle vädras midsommardagen om middagen, och vi ville gärna ha några av dem. Det skulle ju vara i solsken, som de skulle vädras, men det kom ingen. En gång, under det jag gick omkring där, hörde jag hur det slog en kista i lås, och då blev jag viss på att där var något.

50. Hönan och hölasset. K 394.

Det är som en gammal sägen eller bondepraktika, att skatter skola finnas i det här röset. Det gick nog att komma åt dem, om man bara grävde midsommarnatten och inte sade ett ord under hela grävningen.

Far minns, att de talade om, att ett par gubbar en midsommarnatt skulle gräva i en rös och när de hade plockat bort stenarna, fingo de se en järnkista med en ring i. Just som de skulle taga i, och lyfta upp den, fingo de se en höna som kom och drog ett hölass. Och då kunde den ene gubben inte hålla sig längre utan sade: ”Nej, men ser du den där hönan som släpar och drager på hölasset!” - och med detsamma försvann kistan med skatten i. Och huru mycket de än grävde kundo de ej finna den igen.

51. Kyrkan på guldgruvan. Gotl 60.

Guldrupe kyrka säges vara byggd på en guldgruva, där en gyllene gås ligger och ruvar på fyra guldägg.

En midsommarnatt skulle några orädde karlar göra ett försök att gräva upp den förborgade skatten och på så sätt vinna rikedom och lycka.

De gingo till kyrkan och hade just börjat bända upp stenarna i kyrkgolvet, då de plötsligt, gripna av en oförklarlig rädsla, sågo upp från sitt arbete.

Framför dem på gången stodo fyra okända, svartklädda män, och uttrycket i deras andleten var så hemskt och deras rörelser så hotfulla att skattgrävarna alldeles vettskrämda rusade från spett och spade och allt, ut ur kyrkan och hem till sina gårdar. Först där blevo de lugna.

Aldrig mer försökte de gräva upp skatten i Guldrupe, och ingen annan vågade heller fresta sin lycka.

Därför ligger guldgåsen där ännu på sina ägg och kommer väl att ligga där till domedag.

52. Skatter

(Bergstrand, Dalsl. s. 174.)

Vid norra ändan av sjön Ånimmen, Skogsgårdsviken kallad, skall en skatt ligga gömd. Det skall vara en kopparkittel full med pengar. Många skola ha försökt att taga upp den, men de ha gått bet. Om en födde upp ett par oxar med nysilad mjölk, så skulle en kunna köra upp skatten med dem om midsommarnatten eller trefaldighetsnatten. Det var ett folk, som försökte med det, men det gick inte. När skatten var i dagen, så var det en röst som sade: ”Dä duger inte mä noa skolekalver”. Hustrun hade sköljt mjölkhinken med vatten en gång, och då hade det kommit litet vatten i mjölken, som oxarne skulle ha. Skatten blev borta för den gången.

53. Den till älvorna utlånta brudklädnaden. L IV 394.

Så förtäljes om Riksrådet Harald Stakes husfru på Hönsäter, huruledes en gång sent en sommarafton kommit till henne en älvkvinna, som begärt att få låna hennes brudklänning, att nyttja till älvbröllop. Efter något besinnande fann frun bäst att göra henne till viljes och lämnade henne klänningen. Några dagar därefter återlämnades den, men var då i varje söm besatt med guld och pärlor samt hade vidhängande en fingerring av det finaste guld och med de dyrbaraste äkta stenar infattad, som sedan gick tillika med sagan i flera hundrade år såsom ett arv i Stake-ätten.

54. Tibast och vändelrot. L II 253.

Det var en bonde som låg i skogen och kolade en vinter och han var så förvillad av skogssnuvan, så att han höll på att lämna både fru och barn för att bara få vara när henne i skogen. Det var sommar och bondhustrun gick i skogen och mötte skogssnuvan och då sporde hon henne: ”Jag har en tjur därhemma, som inte bryr sig om våra kor utan bara löper till andras kor, vad skolom vi göra för att han skall hålla sig hemma?” Då svarade hon: ” Åh, tag bara och häng på’n tidebast och vändelrot, så håller han sig nog hemma.” Och hustrun, hon sydde in det i byxlinningen på karlen sin och då vart han hemma. Men skogssnuvan hon sprang utekring hos dem och skrek: ”Tidebast och vändelrot har mig själv förgjort.”

55. Det bortrövade dryckeskärlet.

(Om kung Artus, ur Fornsvenskt Legendarium.) L IV 265

En präst höll dagligen mässa för hans själ. En midsommarafton såg han i drömmen en riddare som sade sig heta Valuamus och bjöd honom till sin herres högtid. Där såg han en riklig fest ändas med en jämmerlig strid, så att alle föllo på bägge sidor, tills Valuamus stod upp på stridsfältet och sade till prästen att dylikt var hans herres och dennes kämpars dagliga pina till domedag, ty vad gott de gjorde, det gjorde de för att vinna berömmelse i denna världen, och bad han låta sig göra kalkar av den guldbägare varur han drack vid kung Arturs bord. Prästen vaknade där han somnat och fann guldkärlet vid sin barm. Kalkarna gjordes och äro än till åminnelse

56. Bergtrollens silverkanna

Sägen. Synes vara i några jämförelser densamma som om Ljungby horn och pipa.

Vestmanland, Öster Våla.

Mitt emot en by vid namn Offerbo ligger tvärs över en äng och gärde en bergklippa som kallas Petters klack, om vilken där i församlingen finns följande sägen, och som även andra församlingsbor på åtskilliga ställen i Upland och Vestmanland säga ha tilldragit sig i något av deras berg.

I ovannämnda by har bott en dräng vid namn Petter, som ofta gick att söka villebråd. Omsider blev han på det högsta intim med bergfrun i detta berg, en ynnest som alla ivriga jägare där efterlängtade för att därigenom ha lycka i sitt yrke och däribland var han en av de få.

En midsommarnatt bjöd hon Petter till berget på ett stort kalas, som där skulle hållas för ortens bergtroll. Bergfrun måtte ha älskat honom mycket, ty hon föreskrev icke allenast huru han borde förhålla sig att ej bliva skadad av de anrättningar man bjöd honom, utan ock huru han kunde komma åt den silverkanna man bjöd honom avskedsskålen ur.

Petter begav sig dit till häst och blev emottagen på ett förekommande sätt, men vilket allt var beräknat till hans fördärv om icke trolldrottningens föreskrifter skyddat honom. Till sist, då han åter satt på sin häst, fick han en silverkanna fylld med fradgande öl att dricka avskedsskålen ur, men istället för att dricka kastade han ölet ur kannan över vänstra axeln och red så fort hästen förmådde därifrån. Men trollna voro honom alla i spåren, och han löpte vart ögonblick fara att bliva upphunnen. Då ropade hans trollväninna:

”Rid kors över fåror och gärdsdiken, så måste de springa omkring!”

Petter gjorde så, och därav blevo de hindrade, så att han undslapp och fick behålla sin kanna, som han skänkte till kyrkan. Det var den första silverkanna kyrkan ägt. Men ölet, som han kastade, föll på hästens länd och avbrände där både hår och hud.

(Svenska sagor och sägner 4, sagor s. 207.)

57. Bergtagna komma inte tillbaka

(Danmark I s. 253)

Högarna på Tandrup bys hed bebos av nissar och om aftonen brinner det stundom ljus på dem. En gosse gick en st. Hans afton ut för att se nissarna dansa, men han blev av dem bragt in i högen, och man fann inte annat av honom än hans röda huva, som hängde på en pinne uppe på höjden.

58. Bergtagna kvinnor hämtas tillbaka

(Danmark I s.264)

I Norup, Verninge socken, bodde en bonde, och på hans jord låg Nonnebjærget. En sommarmorgon gick hans hustru dit för att giva sina kalvar att dricka, och då såg hon berget stå på stöttor, och bergfolket dansa därunder. Hon blev mycket förundrad häröver, och då hon kom hem, berättade hon för sin man, att hon under Nonneberget hade sett en dans så lång, och den dansen glömde hon aldrig. Nästa morgon då hon åter gick ditut blev hon borta. Mannen blev mycket ledsen över detta, ty han insåg nog hur det var fatt. En gav honom det rådet, att han skulle taga sin hingst och rida ditut och helt enkelt taga hem sin hustru. Han grep henne i håret just som hon dansade förbi, och då de sålunda voro komne hem, sade hon till honom, att han aldrig fick säga att hon skulle skynda sig, för då måste hon fara tillbaka i berget. Det gick bra en lång tid, men så en dag, då de skulle till altaret, kunde hon inte bliva färdig, och då blev mannen vred och sade, att hon skulle skynda sig, annars komme de försent. I samma ögonblick försvann hon, och han såg henne aldrig mera.

59. Bergtagna kvinnor hämtas tillbaka

(Danmark I s.256)

Vid Vejringe på Falster är en hög med trollfolk. En man, som bodde inte långt därifrån, hade oturen, att alla hans hustrur blevo rövade från honom, och han hade ändå haft sju. Han kom förbi högen en st.Hans afton och såg till sin stora skräck, att ena raden av de dansande bestod av hans sju hustrur med ett gammalt troll i spetsen. Just som nu trollen löpte till för att svinga omkring med sin långa rad, sprang mannen till och snappade till sig den bakersta av kvinnorna, vilken var just den han senast hade mistat. Denna fick han dock lov att behålla i fred, men endast för att trollen hade haft fatt på henne, för hon var helt förvirrad i huvudet under resten av sitt liv.

60. Den bergtagna flickan

Vestmanland

Sägen om bergtagen flicka.

En flicka om 16 à 17 år var hos en bonde antagen som vallhjon. Efter att ha en del av sommaren alla dagar långt upp i en stor skog vallat kreaturena, hände det en afton, att hon icke kom hem. Husbondfolket voro bedrövade över vad som kunnat hända henne, uppbådade grannarne och sökte henne, men förgäves, i flera dagar. Omsider kom hon dock helt oskadd hem en vacker afton i sällskap med sin hjord och berättade följande för sina nyfikna husbondfolk och grannar.

Några dagar före sitt försvinnande hade hon ur ett berg fått höra en oändligt intagande musik, men har ej velat omnämna det hemma, emedan hon ej ville bli hindrad från att lyssna därpå av folket, vilket ofelbart skulle hänt; utan varje dag vid middagstiden drev hon sin hjord till berget och fick så höra musiken, men var dag mera lockande. Den dag hon uteblev kunde hon ej avhålla sig, utan gick allt närmare det ställe musiken hördes. En skön port stod där öppen, genom vilken hon ingick, och kom så i de allra vackraste rum och salar obeskrivligt dyrbart prydda. Genom många sådana lockades hon allt längre och längre in av den förtrollande musiken, tills äntligen hon möttes av en mycket grann men ful kvinna, som mottog henne mycket vänligt och sade:

”Allt det granna, du här ser, och mycket mera vill jag giva dig, om du vill stanna kvar och kasta bort allt, vad du bär på dig.”

Flickan svarade intet, ty hon fann något att misstänka, då hon ville ha henne att överlämna allt vad hon bar på sig, varföre hon vände sig om för att gå igen, men då voro endast fasta klippväggar på alla sidor. Flickan förskräcktes vid denna upptäckt, och såg att hon här ovillkorligt måste svälta ihjäl, ty redan kände hon den fasligaste hunger.

Emellertid hade kvinnan framsatt många läckra rätter och bjöd henne äta utav. Men som inga bordsknivar voro framlagde, tog hon sin egen för att skära och äta, ty hungern tillät flickan ej, oaktat sin motvilja att neka denna kvinnas tillbud. Men då flickan väl skurit en gång med sin kniv i en av rätterna, befanns alla vara idel ormar, ödlor och paddor. Denna upptäckt förfärade flickan ännu mera, varföre hon framtog katekesen, som hon hade med sig, för att därur läsa en bön emot det förhandenvarande onda. Då hon det gjorde, försvann all förtrollning, och hon befann sig åter på samma ställe, som hon var, förr än hon ingick, där hennes hjord var kvar och betade. Därav fann hon att kniven och boken frälste henne. Men hon visste ej, förrän hon kom hem, att hon varit borta i tre dagar.

(Svenska sagor o. sägner 4, sagor s. 208.)

60 A. Jätten slog ängen under natten. K 107.

Det bodde en jätte i klätten vid Stubberud som de kallade för klättjätten. Käringen hans var en gång nere i Stubberud och ville låna pecke-packa.

En gång när drängen i Stubberud skulle ut och slå, sade han på kvällen: ”Om jag hade klättängen skuren nu, skulle jag jaggu giva ut den svarta tjuren.” På morgonen var ängen slagen och tjuren borta. På natten hördo de jätten säga: ”Bind och gör band du lilla gullbarn, tjuren står på ladugården.”

61. Jättar

(Bergstrand, Bohus, s. 45.)

I Rom bodde en bonde, som hade en kornflade utanför Romsberget. Nu var det så, att det bodde jättar i det berget, och en kväll iskördetiden sade bonden: ”Om jag hade min kornflade liggandes i nekar i morgon, så skulle jag gärna giva min store tjur Ringvält.” Och när morgonen blev, så låg kornfladen i nekar och Sladda hade gjort band hela natten. Jättar äro alltid ute om natten.

62. Tror sig liten får bära vatten. L III 188.

Vid Ragnarshäll inte långt från Litslena, lär ha funnits en bergfru, som skulle ha bott i bergets innandömen och ibland varit synlig för folk. Hon säges ha varit fasligt fin, ja så fin som den värsta drottning. Och en son lär hon ha haft, som varit lika lång som berget är högt. Folk som en gång varit på Hammarängen och bärgat hö, hade hört bergfrun befalla sin son att gå till Boviken efter vatten. Sonen skulle då ha svarat: ”Alltid skall jag gå efter vatten, som är liten.”

63. Näcken som läromästare. L II 70.

Det var en uppe i Rogslösa socken som hette Pelle Karlholm, som de sade hade lärt sig harpolek av näcken. Han kunde leka på allsköns instrument. Han kunde blåsa flöjt på ett yxaskaft. Ja, sannerligen, är det inte sant, för jag hörde det själv! Det var på ett slåtteröl som han spelade. De bådo att han skulle spela Näckens polska. Och sannerligen, hade inte brodern hans tagit ifrån honom fiolen, så hade alltihop som var där, dansat i sjön.

64. Gastar.

(Bergstrand, Västerg. 1944:93.)

En gång var det slåttöl, och då hade tre karlar lagt sig att sova på tuvorna. Det var två långa och en kort. Så kom gasten (skogsfrun) och skrattade åt dem. ”Två långa och en korter! Jag skall ta min lilla hackefila och göra dom lika långa”, sade han. Men då kommo de upp, och det i en hast, och då flög gasten och skrattade s’att.

65. Åskan slår trollen. L IV 380.

Det var en höstdag då föräldrarna voro ute på slåtterarbete och barnen voro hemma tillsammans med ett par av gårdens torparbarn. Det åskade och barnen voro mycket rädda och längtade bara efter, att far och mor skulle komma hem. Stugdörren stod öppen och in rullade med ett väsande ett eldrött nystan, stort som ett huvud. Det rullade tvärs över golvet och över järnugnen med ”Simson och lejonet” och så ner igen vid ugnens andra sida och ut genom dörren. Ute i ”kålhaven” hördes en rädelig knall och ett stort hål var slaget i jorden och det ilmade svavel hela dagen. Far och mor kommo nu hem och sade de räddhågade små, att det ”varit ett troll som flytt för åskan och tagit sin tillflykt till stugan men ej vågat stanna, då där inne fanns bibel och psalmbok. Sedan hade trollet blivit ihjälslaget av åskan ute i kålhaven.

66. Knarkvagnen

(Danmark II s.126)

Då de en gång voro vid Gunderups hov, så hände det ute på hovets ägor, där de just skulle stacka upp hö, att då kommer knarkvagnen. Så var det en man från Myrehöj vid hovet, och han säger, att den skulle vända och sk... i navet. Då blev det helt fel. Hälften av hov-folket kastade sig över honom, och slogo honom så i ögonen, att han blev rödögd, och gick med röda ögon så länge han levde.

67. Bonden och bergmannen slogo i kapp

(Danmark I s.457,456)

En bonde hade en äng som blev slagen en gång var sommar, och varje gång den skulle slås, kom nissen och hjälpte bondens dräng därmed. Men nissen var nu karlen helt överlägsen i krafter, och han gick så raskt, att drängen inte kunde följa med, så att, när de voro färdiga med att slå ängen, dugde karlen inte riktigt till att arbeta mera, så hade nissen kört med honom och bonden tvingades skifta dräng varje sommar. En gång får bonden som vanligt en ny dräng. Dagen före han skulle slå, går han till en klok man och beklagar sig, och spörjer, om han inte kunde giva ett gott råd mot nissen, ty annars skulle det gå för honom likaså som det hade gått för alla de andra karlarna, att han blev knäckt. ”Jo,” säger den kloke mannen, ”jag skall fly dig en lie, som du kan slå allt med utan att bliva trött, men så skall du också lova mig två saker, och det är, att du varken må bryna den eller se in i eggen på den.” Ja, det trodde karlen nog, att han skulle kunna låta bli. Han tackar för lien och går hem, och mötte nästa dag nissen, och de gåvo sig snart i kast med slåttern. Maken till lie hade karlen aldrig haft, ty den var så vass. Då de så hade slagit en god stund, ropar nissen: ”Nu bryner vi!” - ”Nej,” säger karlen, ”slå idag och bryn i morgon!” för det knep ju för nissen att hinna med.. Det dröjde inte länge innan de voro färdiga med ängen, och så gick var och en till sitt. Karlen följde en markväg, och den gick igenom ett dike. För att värna dikets ändar var här upprest två stora stenar, och som karlen nu går här med lien under armen, tager han bladet av den och skär en av de de här stora stenarna mitt itu. Så ville karlen gärna se i eggen, och till sin stora förvåning såg han, att det var ett revben av djävulen. Sedan den dagen kom nissen inte tillbaka för att hjälpa till att slå hö.

68. Bergtagna komma ej tillbaka

(Danmark I s.251)

Borta i en by som heter Dommerby, var en man, som hade en dotter, och så skulle de om sommaren bort till kärren och torka hö. Den gångtid som blev bortåt middag, skulle de ju hem och ha middagsmat. Men flickan vart så sömnig, och så undrade hon, om hon inte kunde få stanna kvar på ängen, tills de kommo tillbaka, hon orkade inte gå hem. Då säger hennes fader att det kunde visst gå för sig, de kunde ju taga litet mat med sig ut till henne, när de kommo igen, så kunde hon ligga kvar och vila sig under tiden.När de så kommo tillbaka, var flickan borta; de kunde inte finna henne någonstans, eller upptäcka var hon hade blivit av. Tre dagar senare voro de ute på ängen igen, och då kom hon ner från en stor hög med en länk om ena benet. Hennas fader gick då bort till henne och sade: hur det kunde komma sig, att hon var på det sättet? Jo säger hon, för bergmannen hade tagit henne, och han låg och höll om den ena ändan av länken, för att hon inte skulle löpa ifrån honom. Då säger hennes fader: Ja han vill hugga av länken. ”Åh nej, gör inte det,” sade hon ty då finge de varken lycka eller välsignelse i vad de hade för sig hemma, men så länge hon levde, skulle de inte komma att lida någon nöd. Så varade det i tre år, då sågo de en söndag morgon, som de komma och vilja gå till kyrkan, att det var en sten som var upplyft utanför vapenhusdörren, och lagd dit igen. Nu ville de gå fram och se, vad som var därnere. Så stod flickan där, hon var satt ner i jorden och var död. Nu kunde de se var deras barn hade tagit vägen, och att hon hade varit i bergmannens våld. Han hade likväl släppt henne i kyrkogården. De blevo förmöget folk, men vad storhet låge däri, då det var som det var.

69. Åskan slår trollen. L IV 383.

På sin förstutröskel satt en gång en kvinna i Brunnsbyn en varm sommardag och sydde. Då kom en annan kvinna fram till henne och stod en stund utanför på gården och de talade samman. Kvinnan steg till sist upp och bjöd den främmande kvinnan gå med sig in i stugan. Denna svarade, att hon ej kunde komma in för ”saxnebban”, som låg på tröskeln. Saxen låg nämligen med käkarna i kors. ”Jaså, du är en sådan” (trollkvinna), sade bondkvinnan, ”då har du inte i mitt hus att göra”, varefter hon ensam gick in och lät saxen ligga på tröskeln, så att trollkvinnan ej kunde komma in utan måste traska tillbaka till sina berg.

70. ”Ur vägen med järnkrokarna!” K167.

På en gård var folket ute i skogen och bärgade hö. Så kom en kvinna och efter henne en hoper feta kor. ”Ur vägen med järnkrokarna!” tyckte kvinnan. Hon menade, att de skulle hålla liarna ur vägen. Men en av drängarna tog en lie och kastade över en av korna, och den fick han behålla, för kvinnan var en av de underjordiska.

Nu är det så med de underjordiskas kor, att hur stort kärl man än tager, så mjölka de kärlet fullt, men man får inte tömma det och mjölka på nytt. Det tänkte också de här människorna på till en början och allt gick väl. Men så en gång bröto de mot regeln och då mjölkade kon bara blod och de fingo aldrig mer någon nytta av henne.

71. Vittrorna drogo förbi med sina kor. K 160.

Jag har själv sett vittrorna på det ställe i Sörmesunda, en bit här bortom, där Sjödin nu är torpare. Jag var barn då och fick bo hos en tegelslagare där, därför att mina föräldrar voro så fattig, så att de fingo tigga.

Jag låg tillsammans med gårdsbarnen på en loge på sommaren, och mellan den logen och ladugården var det en port utan golv. Så en natt vaknade jag vid att jag hörde koskällor och då jag tittade upp, så fick jag se en kohop som kom och for genom den där porten och vidare neråt mot sjön. Men logen låg så pass högt och korna voro så små, att jag såg bara ryggen på dem. En kvinna gick före och en kom efter och de voro rödklädda. Men jag såg bara övre delen på dem också. De lockade på korna men jag urskiljde ingen ord, utan det var bara som toner eller en melodi.

Jag väckte dom andra barnen, så att de hördo dem också och såg dem.

72. Älvornas fosterbarn. Gotl 109.

Vid Ronnarve i Öja hade en gosse, som hette Hans och var sju år gammal, plötsligt försvunnet. Ingen hade sett honom, och ingen kunde förstå vart han tagit vägen.

Då hände en sommarnatt att en kvinna fick se De små under jorden dansa på en äng, lockade av det vackra månskenet, och mitt ibland dem var en liten gosse som hon tyckte sig känna igen.

- Nej, se där är ju Ronnare-Hansen! utropade hon när hon blev säker på sin sak.

Ögonblickligen försvunno De små och Hans stod ensam kvar. Kvinnan tog honom i handen och förde honom hem till sina föräldrar, och stor var deras glädje när de fingo igen den som död begråtne sonen.

Men underlig hade han blivit och liten och ynklig till växten för sin ålder. Under alla de sju år han varit borta hade han inte växt en tum.

Men allra underligast var det, att han inte mer tycktes trivas bland människorna. En tid gick han omkring och hängde med huvudet, och ingenting kunde längre glädja honom. Så blev han sjuk och lämnade inom kort för alltid människorna.

73. Älvor

(Bergstrand, Värml. 1948:83.)

Mor påstod, att hon hade mött dem en gång. Det var i kvällningen ute på en mosse. Mor plockade bär. När hon gick hem, så såg hon små vita fruntimmer - de voro så små som dockor - på mossen. Hon stod och tittade på dem. Det gick som en dans och rätt som det var så voro de borta.

-----------

Min mor hade sett älvdansen. Det skulle vara små vita väsen. De hade en drottning, som hette älvdrottning. Det var i en dalsänka ensommarkväll. Det var som små vita tover, som kretsade runt på backen. Ingen var rädd för älvorna, för de voro inte onda.

74. Troll, bortbyting

(Bergstrand, Bohus 1947:56.)

I Rom i Tegneby socken hade de på ett ställe en bergunge, som låg i vaggan. En dag då folket i huset var ute och körde hö, skulle pigan gå in och titta på pojken. Då hon kikade in genom fönsterrutan, stod pojken, stor och lång, bredvid vaggan och skar fläsk. Då han fick se pigan, sade han: ”Om du inte talar om detta för någon levande människa, skall jag hjälpa dig att trilla hö. Då bonden blir så fattig, att han tager nycklarna ur dörrarna och köper bröd för dem, då skall jag gå”.

Sedan talade pigan om för muren, vad det var för en unge, de hade i huset, medan folket hörde det. Bonden tordes inte genast taga nycklarna, men på tredje dagen gick han och köpte bröd för dem. Sedan kom bergungen till berget igen.

75. Troll

(Bergstrand, Bohus. 1947:61.)

På Åseby gård ligger ett berg, som kallas för Tjuvberget. - Under skördetiden höll en gång arbetsfolket från Åseby middagsrast tätt under berget. En av slåtterkarlarna hette Lars. Han var den fattigaste och hade den sämsta matsäcken. När de nu skulle äta, kom det en stor brödkaka farandes utför bergsluttningen och samtidigt ropade någon uppe från berget: ”Den skall Lars ha!” Om en stund kom det farandes en kaka till och någon ropade: ”Den skall Lars ha!” Och aldrig hade man sett så stora och granna brödkakor förut. Det är nu långt över hundra år sedan detta hände.

76. Bortbytingar

(Danmark I s.301)

I Fiskgård i Sir har det för många herrans år sedan bott en man, som de kallade Ole Murer. På hans tid var det bergfolk under den gården tillhöriga hagen, och ofta på ljusa sommarnätter sågs småpysslingarna tumla omkring mellan buskarna. Så hände det, att Oles hustru födde ett barn, och det tog bergfolket, och lade så dit ett annat väsen istället. Det var en ynkedom att se på honom, då han blev äldre - stor blev han aldrig, och klok blev han heller inte. Några sade rätt ut, att han inte var någon bortbyting, utan att bergmannen var hans fader, och Oles kvinna hans moder. Nog var det så, så länge han var i gården, var det välstånd i Fiskgård, men då han gick bort, försvann rikedomen.

77. Bortbyting, det gamla barnet

(Danmark I s.314)

I Rold skov nere vid Hobro bodde ett folk, som endast hade en liten pojke på en åtta, nio år, men som inte var större än ett tre-årsbarn. Han hade ett stort huvud, grötig röst och var i alla avseende ful som en olycka, men det kunde mannen och kvinnan inte se, då ju envar tycker om sina egna barn. En sommar under skörden fick mannen en kull med smågrisar. Då de nu voro så billiga, att det inte lönade sig att sälja dem, stekte man dem och åt upp dem själv, och därmed buro de sig åt således, att de svepte in dem i linne, omklistrade dem med lera och lade ner dem i den glödande askan; när de så blevo stekta tillräckligt, kunde de flå både ler, linne och hår av dem och så taga ut inälvorna. Så var det en härlig stek, som de åto med stort välbehag. Således hade de en dag lagt en av smågrisarna i askan för att stekas, och själva voro de utgångna för att skörda, och grisen skulle då vara färdigstekt tills de kommo hem igen. Barnet pysslade där hemma i sin ensamhet, och gick då också in och rörde om i askan, därest grisen låg, och fann den. Först blev den mycket förundrad, vad det kunde vara för en, men kom då överens med sig själv, att det månde vara en korv. Han vart så glad därvid att han hoppade och sjöng och sprang runt i stugan och sade: ”Nu har jag levat så länge, att Rold skov är huggen ned två gånger och uppvuxen tre gånger, men aldrig har jag sett en sådan korv!”. Sålunda höll den på och ropa och springa omkring, och till sist kravlade den sig upp på hanabjälken och satt där och sagde det, då mannen och kvinnan kommo hem.Hustrun hörde den lille sitta och säga detta här, och så sade hon: ”Nu vet jag varför barnet inte bliver större, det är en bortbyting, men den skall jag nog bli av med.” Hon gick då in i huset och kallade på den lille, att den skulle komma ned, hon ville tala med den. Den kom då också, och så tog hon den, pryglade upp den ordentligt och kastade utanför dörren. Där låg den nu och vrålade för full hals. Då den hade legat där en stund, kom det en liten ful kvinna med ett litet barn på armen och kastade till kvinnan, i det hon sade: ”Där har du nu din unge! jag har varit bättre mot den, än du har varit mot min.” Då hon hade sagt det, var hon försvunnen med bortbytingen. Men kvinnans eget barn var likväl fördärvat av trollfolket, och dog strax efter.

78. När alvkvinnan blev lurad. Gotl 110.

Landet i Hoburgs och Grötlingbo tingslag består mest av hedartade ängsmarker. Någon skog växer där inte.

Därför ha bönderna, som bo här nere stora fårhjordar, men timmer och virke och ved måste de byta till sig mot får och ull från längre åt norr liggande socknar. De bönder, som förr brukade handla hos varandra på detta sätt, kallades handelsbönder och var gästvänner när de besökte varandras hus.

Till en bonde på Hallinge i Grötlingbo kom en sommarnatt resande dennes handelsbonde från en nordligare socken. Det var sent lidet på dygnet, och alla i gården hade redan gått till vila. Då det var en stilla och vacker natt med milt väder och klar himmel, så att man inte behövde frukta för någon regnskur, ville den främmande inte störa sin vän eller hans folk i deras slummer utan spände tyst ifrån sina hästar, ställde dem att äta vid vagnen och lade sig själv under densamma för att sova.

Bäst han nu låg där och väntade på sömnen fick han se en besynnerlig liten kvinna med ett litet barn i famnen komma upp ur jorden, gå till en vedflo, lägga barnet på veden och smyga sig in i huset.

Bonden började ana att det här var fråga om ett barnarov. Därför låg han bara alldeles stilla med alla sinnen på spänn och gav akt.

Om en stund kom kvinnan ut, nu med ett annat barn i sina armar som hon lade på vedflon, varpå hon åter smög sig in i huset med det första barnet.

Medan hon var borta, steg bonden upp utan att göra det minsta buller, gick fram till vedflon och tog det därpå liggande, sovande barnet, som var stulet, och bar det sakta och varligt med sig till vagnen, där han åter kröp ihop med barnet dolt under tröjan.

När kvinnan nu för andra gången kom tillbaka gick hon fram till vedflon för att ta det stulna barnet och bära bort det. Då det inte fanns där, letade hon länge efter det och såg sig om åt alla håll, men då hennes letande var förgäves och hon omöjligen kunde upptäcka det, gick hon för tredje gången in i huset och återvände därifrån med sitt eget barn, varefter hon försvann i jorden lika tyst och spårlöst som hon kommit.

Bonden låg kvar under vagnen tills det började dagas utan att våga somna. Men den lille bytingen, som han räddat från älvorna, sov som en stock hela natten.

När folket i gården vaknade och kom ut för att börja sina morgonsysslor, gick bonden fram med barnet och gav det tillbaka till dess moder, som redan till sin förtvivlan saknat det. Glädjen blev nu så mycket större när det så snabbt kom till rätta.

79. Trollgumman kom i en virvelvind för att stjäla hö. K 203.

Vi hade en gumma från Skog som var trollgumma, det var Håka-Persfaster i Böle. Så hade vi ena gammol gumma här hemma, Kari-faster, hade aldrig varit gift och gick och darrade. Så voro pappa och hon ute och räfsado, och så kom där en orkan.

”Kast ikull dig, Kari-faster”, skrek far, ”för annars tager orkanen dig!” Så drog han upp kniven, spottade på den och kastade in den i orkanen. Då lugnade virvelvinden sig, så att hötappen inte stod upp i luftena. Men kniven var borta, men då fick far gå till Böle och få igen kniven av Håka-Persgummo. Då hade kniven setat i låret på henne och hon skrattade och sade: ”Inte kom jag ihåg, att du skulle taga till kniven, Pelle.”

80.Sjusovare

(F.S.F. K.163,1)

Det var en gång sju karlar, som om böndagen voro och höggo ved i skogen, och så blevo de trötta och lade sig på backen och somnade. Folket där hemma började fundera, var karlarne blevo, då de inte kommo hem. Till slut gingo de och sökte dem i skogen och hittade då alla sju bredvid varandra, men inte vakande de, då man försökte väcka upp dem. Så måste man gå till prästen, och då han kom, frågade han dem i Guds namn, varför de inte vaknade. De sade då, att de som straff, för att de höggo om bönsöndagen, måste sova ända till domedagen. Och nog lära de finnas där uppe i skogen än, har jag hört

81. Äng sjunker i jorden

(F.S.F. K.164,2)

På Hardom bys ägor i Pärnå socken ligger ett sumpigt träsk som kallas Djupängen. Om detta berättas, att det förut varit en äng. Den dåvarande ägaren till ängen hade en böndagsförmiddag sammankallat byns ynglingar till ”hötalko”. Till straff för att han missbrukadeböndagen, sjönk plötsligt ängen i jorden med allt folk, som var där, förutom ägarens tjänare, som med våld hade blivit tvungna till talkon. På mitten av det nuvarande träsket finnes en upphöjning, som anses vara den forna ladan. Ännu i dag vill den skrockfulle ogärna besöka detta ställe på en söndag

(K.164,3)

Fordom var Djupängen en naturlig äng. Men dess ägare gick en gång i höbärgningstiden på St. Jakobs dag, som var en apostladag, med sitt husfolk och bärgade hö. Guds straff kom över honom för att han så litet aktade apostladagens helgd. Ängen sjönk med husbondsfolket och ladan, och ett kärr uppstod i dess ställe. Tjänarna, som av tvång voro med, sägas ha undkommit. En lång tid efteråt kunde man av en upphöjning i gungflyet, som övervuxit dyvattnet, se var ladan hade stått.

82. Bergfolkets kor

(Danmark I s.32)

I Næsby (Sorterup) var en liten flicka ute och flyttade kreaturen i närheten av en hög. Bland korna var där en vit ko och då flickan ville flytta den, hörde hon, att det var något som ropade: ”Du får inte röra den vita kon, för den är vår”. Då flickan såg upp satt där en liten tös på toppen av högen, men då hon hade sagt dessa ord, blev hon neddragen i högen och det blev ett sådant jämmer och skrik därinne. Då kom där en svart en bort till den lilla flickan, tog henne om huvudet och ville släpa henne därin också, men så var det något skördefolk i närheten, som frälste henne, dock blev hon hädanefter litet tokig.

83. Jättekvinnans bröst giver kraft. L III 184.

Då, därute vid Skåred var folket ute och skördade, och mor i huset var hemma ensam och hade en liten barnunge. Och så skulle hon ut och se efter kreaturen. Då voro de bortsprungen. Då gick hon ut med barnet i famnen och kom till Sundra hage emellan bergen där - stor berg på ömse sidor. Där träffade hon en käring som bad, att barnet skulle få dia henne, för hennes eget hade fått mjölkskräck. Men modern tordes inte. Så kom hon då andra gången och bad henne och så tredje. Och då sade hon, att det inte skulle vara farligt, utan att pojken skulle vara stark och det skulle gå ur släkte i släkte och kreaturen skulle hon få finna och dom fann hon med. Men käringen försvann. Det var en jättekvinna, kan veta.

Och pojken blev stark och de efterkommande blevo starka efter honom hela ätten. Han gjorde sig en båt, stor var den, för det skulle vara stort och groft, allt vad han hade. Och en åra är kvar än. Den ligger uppe på en ränne i Skåred som minne.

84. Jättar

(Bergstrand, Dalsl. s. 70.)

I Järbo finnas stora berg, som jättar bodde i. En bonde i den trakten hade sin skörd stående mogen. En kväll, när han gick och lade sig, suckade han och sade: ”Om jag hade all den havren mejad till i morgon, skulle jag ge till min store oxe Ringvall”. När det led på kvällen, skulle pigan gå till åkern efter ett kläde, som hon hade glömt. Då fick hon se fullt med jättar, som höll på att skära och binda. De kvarhöllo pigan och hon fick hjälpa till att taga säden. ”Bind och tag upp!” skreko de till henne. Innan solen gick upp, så var all säden mejad. Men pigan var så trött, så hon orkade inte gå hem och tala om detta.

När bonden och drängen kommo till stallet nästa morgon, så var den store oxen Ringvall borta. Vid den tiden var inte Järbo kyrka byggd, så jättarne hade ingenting att sky för. När kyrkan var färdig, så byggde man klockstapel och hängde klockor i den. Första gången man ringde i klockorna, blev jätten rädd, och så kom den store oxen Ringvall fram ur berget och hade en stor järnring i näsan. Den ringen togo de och satte i dörren till vapenhuset, och där sitter den än. Sedan flydde jätten, för han tålde inte att höra klockorna. Han skulle ha flyttat till andra sidan Vänern.

85. Pigan som fick en orm i magen. K 181.

De säga, att det finns folk som ha fått ormar och fyrfotadjur i magen, men jag vet inte om det kan vara sant. Men jag hörde förtäljas en gång, att det var på en stor herrgård. Det var under skörden och folket var ute på gärdena. Och när det led mot slutet av middagsrasten, så kom patron ridandes ut själver och skulle se, hur långt de voro hunna.

Då var det en piga som hade lagt sig att sova vid dikesrenen, och patron fick se hur en orm kröp in i mun på henne, för hon låg och gapade. Men han talade inte om det för någon då, utan sade bara till rättaren, att han skulle ha hem folket med detsamma. Ock rättaren kunde inte genomskåda vad det kom åt patron, för det var brått med skörden, men han gjorde, som han hade sagt till honom.

Och sedan satte patron sporrarna i märren och red henne så hårt, så hon måste pissa. Då tog han ena skopo och höll under. Och sedan gick han fram till pigan och väckte henne. Och då höll han en kniv i ena hand och skopan i den andra. Och så sade han till henne, att hon skulle dricka ur skopan, annars skulle han sticka ihjäl henne. Och hon vart så rädd, så att hon gapade förstås, medan han hällde i henne märrapisset. Och med detsamma så kom ormen uppkrypande ur mun på henne.

Sedan hade patron talat om det där för rättaren. Se märrapiss det skall vara bra, när de ha fått ormar och annat dylikt i sig.

86. Ödlan i magen

(Danmark II s 221)

Det var en flicka som var på ängen och hade lagt sig vid en höstack för att sova.Nu hade hon inte stängt munnen tillräckligt, utan det kom en ödla och löpte in och ner genom halsen på henne. Hon märkte nog, då den var i munnen, bet ihop tänderna, och bet stjerten av den, men den gick likväl ned i magen. Nu fick hon stort besvär av detta, och till slut fick hon råd, huru hon skulle kunna spy upp djuret. Men ödlan hade lagt ungar i magen,och då hon började först att spy, så kom det upp en efter en. Då det hade kommit sex, så menade de andra, att nu voro nog inte flera till, men flickan sade, jo, där var ytterligare en, det konde hon känna; och det var det också, för nu kom den stubbsvansade modern till förutom alla de andra. Se, man skall alltid vara försiktig med att lägga sig sova på ängen eller i heden.

87. Förlossningshjälpen

(Bergstrand, Hall. 1949:44)

Det var en piga på ett ställe, som fann en groda i slåttern och band ett grässtrå om henne. Ett par månader efter kom en fin herre körande och ville tala med pigan. Han undrade, om hon ville vara snäll och följa med honom, och det gjorde hon. När de kommo hem till honom, så fick hon veta, att hans hustru skulle få barn, men hon kunde inte förlösas, förrän pigan löste upp det där bandet, som frun hade om sig. Så gick han ut, och pigan löste upp det, och frun fick sitt barn. ”Nu får du en skänk av min man, han kommer att skjutsa dig hem, och så får du skänken, men stanna inte utan gack genast in, tag inte emot skänken och tacka inte, du får den ändå!” Hon gjorde som frun sa’, så fort hon kom hem, sprang hon in och stängde dörren efter sig, och han kom efter och slog i dörren, men hon öppnade inte. Då for han iväg, och på morgonen låg skänken på trappan.

88. Bergväsen

(Bergstrand, Dalsl. s. 83.)

Min svärfar talade om, att de höllo på att slå på en äng. Då var det en groda, som hoppade i vägen för dem, var de voro. Till slut blev matmodern ledsen på detta och tog och band ett strå om grodan och bar henne åt skogen. Då kom hon inte tillbaka.

Men när det led på natten, kom det en gubbe och packa på fönstret och bad att hon skulle följa med och förlösa hans hustru, som skulle få unge. Hon tog på sig och följde med. De kommo in i ett berg, och där låg ett fruntimmer i barnplågor. ”Du skall knyta upp det strået, som du band på mig”, bad hon. När det var gjort, så födde hon ett barn. När allt var färdigt, så sade bergkäringen: ”När du nu kommer ut, skall du sätta dig på den stubbroten, som är utom väggen. Men du skall vara kvick, för karlen min vill dig ont”. Jämt som hon kom ut genom dörren, så kom en kniv efter genom dörren, men den for förbi. Hon satte sig på stubbroten och kom hem.

89. Djävulen

(Bergstrand, Värml. 1948:19)

Jag har hört min mor tala om, att under rötmånaden så voro skatorna borta från trakten. Och hon påstod, att de knappt kunde få se till en enda skata under den tiden. När rötmånaden var ute, så kommo de tillbaka, och då voro de ruggiga kring halsen, de voro nästan bara på nacken.

De gamle hade fullt och fast för sig, att Skam hade oket på dem och körde hö med dem. Att han kallade ihop skaterna till att tjäna sig i både ett och annat ärende, det var så säkert som amen i kyrkan.

90. Sanct Lars

(Svenska sagor och sägner 10, I, häft 2, s. 203.)

Det var en gång en fattig kvinna, som fött en son; men samma natt kom en trollkärring, tog barnet från modern och lade det så länge vid vägen tills hon fått dit sitt eget trollbarn, som var en bortbyting eller skifting. - Men under det att det lilla nyfödda barnet låg vid vägen, kom en kristen kvinna, som icke ännu fått något barn; tog det med sig att fostra det såsom sitt eget barn: hon döpte det snart och lät kalla det Sanct Lars.

Barnet växte till och trivdes, och visste ej annat än att den beskedliga kvinnan var hans rätta mor; och Sanct Lars fick sig snart en vacker bibel och började gå i skolan. Emellertid hade hans fostermor fått sig en egen son, som nu ock fått sin bibel och börjat gå i skolan. Men en gång då de bägge fosterbröderne gingo ur skolan, ville Sanct Lars ha sin lille brors bibel, som var nyare och vackrare, men denne ville ej släppa sin bok: då blevo de osams, och Sanct Lars slog den lille så att han sprang hem till sin mor och klagade sin nöd. Då blev hustrun så ond på Sanct Lars att hon slutligen sade:

”Du, som är hittebarn, skall så bära dig åt och slå min egen son!”

När Sanct Lars fick höra det, blev han mycket bedrövad, ty han hade aldrig trott annat än att han var hennes rätta son; och nu ville han bestämt gå sin väg från sin fostermor. Hon blev då åter oändligen ledsen över allt detta, för hon hade ej hjärta i sig att släppa Sanct Lars ifrån sig; men det var omöjligt. Sanct Lars ville nu med all makt ut i världen och söka rätt på sina rätta föräldrar - han tog sin bibel, fick resemat med sig och gav sig av till att vandra.

Omsider kom Sanct Lars in till ett folk, som hade en gosse, som just var vid hans ålder; men som ej kunde tala, var ful och vanskaplig på allt vis, med ett ord, en bortbyting. Sanct Lars tog då sin bibel; ritade med ena permhörnet en krets på fönsterrutan, tryckte det ut så att det blev ett hål, och läste så i bibeln att bortbytingen måste ut genom hålet på rutan; och bara han var utkommen blev bortbytingen förvandlad till en häst.

Folket ville då betala Sanct Lars för besväret; men han sade dem nu att han var deras egen son, som blivit bortbytt av en trollkäring: de blevo då hjärtligen glada däröver; men Sanct Lars ville dock ej länge bliva hos sina igenfunnna föräldrar, utan bad att han bara skulle få den nämnda hästen, det han ock fick, tog sin bibel under armen, sin resekost med sig, och gav sig åter av att vandra.

Han vandrade nu hela dagen; men om kvällen hann han ej till någon bygd, varföre han måste krypa in i en ihålig ek och där sova sedan han bundit sin häst bakom vid stammen av det gamla trädet. Men när det var mörkt, kommo tvenne trollkäringar och satte sig under eken att vila sig. Den ena av dem sade då till den andra:

”Vad ären I ute i för ett ärende?”

”Jo”, svarade hon, ”jag är ute och söker Sanct Lars, som gäckat min trollkraft, då jag bytte honom bort, och har nu drivit mitt barn i hästehamn; men”, tillade hon: ”vad haven I att beställa här i trakten?”

”Jag”, svarade den första trollkäringen, ”skall gå till nästa gård här, där är en så rik flicka, som på min tillställning i morgon skall stå brud - men brudgummen är - Hin Onde själv! Och nu skall jag gå dit och se till att det måtte lyckas.”

Detta allt satt nu Sanct Lars i den gamla eken och hörde på: när det blev ljust om morgonen, gick han ned till bröllpsgården och varnade folket och sade vad han hört och vad det var för en förfärlig brudgumme. Men folket ville ej tro honom, utan bad honom dra dit och dit; och därmed så gick han sin väg. Men Sanct Lars blev dock kvar i närheten; och dagen därpå när brudskaran kom, ställde Sanct Lars sig mitt i gat-grinden och läste sin bibel, och då sjönk hela det onda brudeföljet ner i jorden just i gatgrinden - längre kommo de ej.

Värdfolket blevo då ofantligt glada, och ville alldeles att Sanct Lars i stället skulle taga deras dotter till brud och bliva hos dem, men han tac-kade och nekade därtill. Då de yttermera bjödo honom en stor penningesumma begärde han att han bara skulle få så mycket bly som hans häst orkade bära; det han ock fick. Nu fick har därtill resemat, lade blyet på sin häst, tog sin bibel med sig och gav sig åter vidare.

Nu var han kommen till en stor vacker grön plan och därpå var en liten kulle: han satte sig därned och grunnade huru han skulle kunna bygga opp en kyrka till Guds ära; men därtill hade han visst inte makt eller råd; och nu satt han där och sörjde rätt allvarligt däröver och över sin stora oförmåga att göra ett Herrens verk. Som han så satt i djupa tankar, kom en stor omänsklig jätte fram till honom och frågade varför han så sörjde?

”Vad är det värt”, svarade Sanct Lars, ”att säga det, du kan ju ej hjälpa mig!”

”Säg du mig bara ditt bekymmer”, sade jätten, ”så skall jag allt hjälpa dig!”

”Nej, du kan det inte”, sade åter Sanct Lars!

Men huru länge jätten nödgade Sanct Lars, sade han slutligen att han sörjde däröver att han ej hade makt att uppbygga en kyrka därpå kullen.

”Det”, sade jätten, ”skall jag nog kunna göra för dig, bara du vill lova mig tre ting!”

”Vad är det då?” sade Sanct Lars.

”Jo”, sade jätten, ”du skall lova mig att säga mitt namn, att skaffa mig solen och månen, eller också ditt hjärteblod!”

”Det går jag in på”, sade Sanct Lars, ”om du kan bygga en kyrka opp för mig”; och det gick jätten genast in på och lovade att snart uträtta det.

Straxt började jätten ock att släpa dit stora klippor och stenar, byggde natt och dag, och snart var den härliga kyrkan mäst färdig. När då Sanct Lars med förundran och glädje såg detta, och knappt numera sörjde däröver att han måste offra jätten sitt liv för att få en så grann kyrka till Guds ära, hörde han plötsligt under sig i jorden ett barn som grät, och då sade modren:

”Tyst, tyst liten kind! i morgon kommer far din, Finn; då får du sol och måne att leka med eller Sanct Lars hjärteblod att dricka!”

Då fick Sanct Lars veta att jätten het Finn. Nu var kyrkan ock nästan alldeles färdig, bara översta stenen fattades, den jätten just nu satt och passade in på sitt ställe. Då såg Sanct Lars opp till jätten och ropade:

”Finn, Finn! sätt nu stenen säkert in!”

Då blev jätten Finn alldeles förgrymmad på Sanct Lars, att han arbetat på et kristet tempel och utan att få något därföre; varför Finn tog stenen och kastade efter Sanct Lars; men han träffade icke, kallade på sin hustru, och bägge fattade i kyrkans pelare för att rycka henne kull. Men de hade ingen makt med Sanct Lars kyrka, som de mot sin vilja byggt till Herrens ära: de stå där ännu, jätten Finn och hans hustru och rycka i pelaren, men kyrkan står fast den dag i dag.

- slut.

91. Troll

(Bergstrand, Dalsl. s. 88.)

Så var det en gång, när morfar skulle göra ‘skårn’, så sa han: ”Om jag hade den stora lyckan i band i morgon, skulle jag ge till den store tjuren Ringvall”. Då blev det så fullt med mejfolk på den stora lyckan om kvällen. En av pigorna skulle gå ner och se, vad det var för några. Henne tog detta folk tag på och tvingade henne taga upp och binda. ”Binn å gör bann, di stygga görvam!” ropade de till henne, och hon blev tvungen att hålla i och ta upp hela natten och blev förstörd, så hon fick ryggen knäckt.

När bonden kom till lagården, så var den store tjuren Ringvall borta och man kunde inte leta upp honom. Då var det någon som lärde morfar, att han skulle gå ut på lyckan och ropa: ”Tjyrn Ringvall kom!” tre gånger. Det gjorde han och då kom tjuren, och de två stora ringarna som han hade i hornen, de sitta än i dag i Järbo kyrkdörrar.

Detta hände i Järbo på den stora sandlyckan i Runsäter invid Järbo kyrka.

92. Troll, jättar

(Bergstrand, Dalsl. s. 88)

Det var en bonde, det skulle vara i Högsäters socken, som hade ett stort vetefält. Och en kväll så sade han: ”Om det hära nu vore skuret och uppsätt i morn, så frågar jag inte efter, om jag ble av mä mine store oxar”. Det kom fullt med bergjättar om kvällen. De togo bondans piga med sig. ”Skär å lägg, skär å lägg!” ropa de hela natta.

Och på morgonen så var det klart och oxarne voro borta. Pigan hon blev konstig se’n. Men bonden han gick till prästen och fråga hur han skulle få igen oxarne. Och prästen ställde om, att de skulle ringa i kyrkan tre torsdagskvällar i rad efter sola var nere. Och tredje torsdagskvällen kommo oxarne tillbaka, men de voro så vilda, att de fingo slakta ner dem.

93. De underjordiskas skördehjälp. L IV 353.

Så var det en gång när morfar skulle göra skårn ”meja” så sade han: ”Om jag hade den stora lyckan (=fältet) i band i morgon så skulle jag ge till den store tjuren Ringvall.” Då blev det fullt med mejfolk på den stora lyckan om kvällen. En av pigorna skulle gå ner och se, vad det var för några. Henne tog detta folk tag på och tvingade henne taga upp och binda. ”Bind och gör band din stygga görvam (=smutsbuk)”, ropade de till henne och hon blev tvungen att hålla i och taga upp hela natten och vart förstörd, så hon fick ryggen knäckt.

När bonden kom till ladugården, så var den store tjuren Ringvall borta, och man kunde inte leta upp honom. Då var det någon som lärde morfar att han skulle gå ut på lyckan och ropa: ”Tjur´n Ringvall, kom!” tre gånger. Det gjorde han och då kom tjuren och de två stora ringarna, som han hade i hornen, de sitta än i dag i Järbo kyrkdörr.

94. Ellefolket stjäler

(Danmark II, s. 34)

En piga i Lödderup band korn en månskensafton. Då hon var färdig härmed, såg hon ellekvinnan. Hon hade brun skört och brun tröja. Hon tänkte då, vad ellekvinnan ville här, men kom till slut på, att hon hade en liten brödbit i fickan. Den kastade hon till ellekvinnan och då försvann denna.

95. De underjordiskas skördehjälp. L IV 356.

I Villands Vånga socken , Skåne, finnes en hög backe benämnd Edla kulle. Över den vilar ett sagoskimmer, och sägnen förmäler, att där fordom bodde troll. När skördetiden närmade sig, hade bönderna i gårdarna däromkring nytta av dem. De avmejado och bundo säden och uppsatto den i skylar och allt gick undan på en natt. Hur mycket som än var att göra - allt fick vara gjort innan solen gick upp. I gengäld skulle de ha en fjärding öl, som skulle sättas på åkern, tillreds, i väntan på det nattliga skördefolket och som också var tomt nästa dag. En man från en av gårdarna ställde sig en gång på utkik och fick då se, att det voro många och hur raskt det gick undan med arbetet. En av trollflic-korna, benämnd lilla Netta gjorde band och de stora trollen bundo kärvarna.

96. Nissehjälp

(Danmark II, s.49)

Fjälkinge backes slänter äro utskiftade mellan byns olika gårdsägare, och om ett av dessa ”skiften” - en åker, som så vitt jag minns, kallas Ormelykkekrogen - finnes en sägen , att i äldre tid, då kornet på denna åker var moget för att skördas, bragte bonden, som ägde den, ett stort fat risgröt och ett ankare öl ut på åkern, strax före solnedgången, varefter han i stillhet begav sig hem. När han så nästa morgon kom dit igen, var gröten uppäten, och ölet urdrucket, men så var åkern också mycket snyggt skördad och kornet bundet och satt samman i travar. Således hade det gått i många år, utan att någon egentligen visste eller vågade att efterspörja, vem skördefolket var. Men så blev gården övertagen av de gamlas son och sonhustru, och denne senare hade ingen ro i kroppen, förrän hon hade fått veta, om det var människor eller, således som man allmänt påstod och trodde, att det var, goenisse som skördade. Så ett år efter, att gröt och öl som sedvanligt var bragt ut på marken, begav hon sig också därut i all stillhet och dolde sig bakom en sten. Fram emot midnattstid såg hon tre små pysslingar i grå blusar och med röda huvor komma in på åkern. Den ene hade en skära och började raskt att avskära kornet; den andre var försedd med en räfsa, och han samlade samman i nekar, varefter den tredje band dessa och ställde dem i travar. Raskt gick det, och på ganska kort tid var hela åkern höstad, varefter de alla tre gåvo sig till att äta gröten och dricka ölet, vilket också gick osedvanligt snabbt, så att de snart hade förtärt allt samman. Då reste sig kvinnan upp och sade till pysslingarna. ” Ja, I ären då det duktigaste skördefolk, jag någonsin har sett, och nu skaolen I riktigt ha stor tack för besväret.” Men i samma ögonblick försvunno de alla tre, och från den dagen har bonden förgäves väntat på, att få åkern skördad med hjälp av nissarna.

97. De underjordiskas skördehjälp. L IV 359.

Denna förtäljning är omkring 300 år gammal och skall ha hänt i gården Grubban i Hara by, Sunne socken i Jämtlands län. Det började med ett underligt julkvällsbesök. Allt var redo för det stora gillet, rummet var upplyst och man var just i gång med att samlas kring det dukade bordet, då en liten gråskäggig man steg in och med sorgsen röst bad att få tala med bonden. Mannen tycktes underlig och såg sig omkring i rummet med skygga ögon, men bonden tvekade dock inte att följa honom ut genom dörren för att få höra, vad han ville. Men då bad han vidare, att bonden skulle följa honom hem som allra snabbast, förty det var en mycket sorglig sak han ville tala om. Bonden började nu tänka, att det var en sk jordbyggare eller ”vätte” som han hade att göra med och vart litet tveksam. ”Är det långt?” undrade han. ”Nej, vi äro snart framme, bara du kommer”, svarade ”vätten”. Och så följde bonden honom ut på gården i den stjärnljusa vinternatten.

Men de gingo in i en dimma och i ett nu voro de nere i underjorden. Där ledsagades bonden in i ett stort och upplyst rum, där en hel hoper högtidsklädda små människor voro samlade, såsom om de väntade på de in kommande. I mitten av salen var också här ett rikt dukat bord och många dyrbara prydnader lyste på väggarne. ”Vi ha julkväll, vi också”, började den ledsagande vätten, som tydligen var husbonde i detta hem, ”men vi måste be att få syna dig”, sade han, vänd till bonden, ”vilken ofägnad vi hava, sedan du byggde upp din nya stall- och ladugårdsbyggnad, som nu står rätt över vår bostad. Se nu på huru det droppar ner från taket över bordet och huru maten förspilles, ja huru allt här orenas och omintetgör vår trevnad. Du kan lätt tänka dig vilken julglädje vi under dylika omständigheter kunna hava. Men också annars, huru vi dag och natt kväljas. Vi kunna hämnas, såsom vår ätt vanligen gör, då den harmas; vi kunna åsamka dig och ditt hus skada, så att ni skulle varda utfattiga och nödgas flytta härifrån, men vi veta, att du hittills varit okunnig om saken, och dessutom äro vi gamla i gårde och ha såsom goda tomtar levat i sämja med detta hus sedan århundraden tillbaka, varför vi hellre vilja lägga fram för dig, att du godvilligt flyttar din ladugårdsbyggnad, då vi skola lova, att i gengäld bärga din skörd varje höst så länge som du och någon av dina efterkommande äger gården. Vad sägs, om nu förslaget är uppfattat?” ”Jovisst”, svarade bonden, ”det godkännes och nästa sommar skall bygget flyttas.” ”I så fall, vidtog den gamle vätten, få vi ålägga dig, att du, aftonen innan du vill ha skördat - ty vi skörda självsagt under natten - såsom tecken därtill lägger alla dina skäror på logen jämte lika många smörgåsar. Skäror nyttja vi ej, utan de skola som sagt endast giva ett tecken på, när vi skola skörda, men några smörgåsar, däremot, komma nog väl till pass. Också får ingen vara uppe och se på oss under vårt verk, ty så snart något sådant händer är vår pakt, som skall vara strängt hemlig, bruten”. Vätten räckte därpå bonden sin hand, och uppgörelsen stadfästes med handslag, varefter den senare av samme man ledsagades hem till de sina.

Bonden hade varit borta endast en liten stund, men den hade verkat lång för den skara som hemma bidade, varför återseendet nu var än mer hugnesamt. Det blev en glad julkväll. Men vad som före varit utanför, fick dock ingen på länge veta.

När sommaren kom, lejde bonden yrkesmän, som till sin och grannarnas häpnad fingo riva ned och flytta den nya stall- och ladugårdsbyggnaden till annan plats. Och när det blev höst och säden var mogen, avgavs en afton det sagda tecknet på logen. Skärorna lades dit jämte smörgåsarna. På morgonen var all skörden bärgad och upplagd i knappskylar. Arbetet var mycket omsorgsfullt gjort och ej ett enda ax låg kvar på åkern.

Så vart det höst efter höst flera år och grannarna började snart tänka, att det var något underligt med skördearbetet i den gården, eftersom ingen såg, när det försiggick utan endast fick höra, att det liksom i ett slag var överstökat, och att det därjämte var alldeles särskilt välgjort!

När bonden emellertid började åldras, övertogs gården av måg och dotter. Mågen var tidigare invigd i hemligheten med ”vättarna”, men han höll skördehjälpen för lågt, varför han redan första gången, då det kom på hans lott att giva tecken till skörd, ville vara uppe på natten och se huru det tillgick. Det stod en lummig asp mitt inne i åkern och i denna klättrade han upp och gömde sig. Och han fick ej vänta länge. Så snart det vart mörkt och tyst i gårdarna omkring, hörde han bråk och tramp på logen. Sedan började det prassla och fräsa överallt omkring i åkern, tissla och tassla. Natten var ljus, varför han rätt väl kunde se det underliga småfolket, som i mörka skepnader rörde sig snart sagt allestädes på det ljusa fältet. Särskilt lade han märke till en liten skäggig gubbe, som bara gick omkring och styrde de andra

”Rusk och riv!” sade han, ”rusk ich riv!” Han antog, att det var förmannen för detta underliga lag och samme en som hade satt upp compakt. Men de närmade sig allt mer och mer aspen. Skepnaderna liksom sammandrogo sig kring denna, det vispade och fräste allt vassare och nybonden började känna sig kuslig till mods. Den gråskäggige stod alldeles invid. ”Rusk och riv!” sade han ännu. Snart var det sista strået knyckt, det sista bandet bundet och den sista knappskylen upplagd. Då började det dagas. Det lyste på skylhögarna överallt. Arbetet var gjort och det vart ett stunds vila vid aspen. Men då höjde den gamle sin röst, under det att han tittade upp till den näsvise och sade: ”Tro icke att vi ha varit okunniga om, att du suttit där hela natten och skådat; vi ha alla sett dig, men som vi hade börjat, ville vi göra vårt verk enligt avtal också denna gång, som nu är den sista, eftersom du härmed brutit ditt ord”. Som han yttrat detta var han jämte alla de andra borta såsom nattens skuggor för för den gryende morgonen. Bonden kom snabbare ner ur trädet än vad han trott och gick snopen hem. Och Grubbgårdens skörd måste sedan, såsom annorstädes, bärgas av vanligt folk.

Till sägnen hör ock att den nye bonden icke hade samma välgång med sin gård som den gamle svärfadern.

Nissehjälp

(Danmark II, s.49)

98. Bergkvinnans förlossning

(Danmark I s.338, 351 hösten)

Det bodde en gammal piga här nere i Andrup, som hette An Ovster, hon lät sig brukas som jordmoder. Så hade hon en gång omsommaren varit nere hos Lillekræns, man och hans hustru, och där hade hon kommit förbi de två högar som hans åkrar lågo emellan. Där bliver hon varse en ovanligt stor padda, med vita ränder på ryggen. Så fick hon ett infall och sade: ”Jag skall nog också komma och hjälpa dig, när du kommer i barnsnöd.” Hon tänkte inte på, att det skulle få någon betydelse. Så en tid efter hör hon en vagn komma körande, och den håller in framför huset.Hon försökte komma ur sängen och kunde inte förstå, vem det var, som sålunda hämtade henne, för hon kände inte till några kvinnor som väntade barn. Hon öppnar dörren,och in kommer usel liten man med så långt skägg, att han nästan trampade på det. Han förrättar sitt ärende och bedjer om inte hon ville följa med honom hem. ”Du har nog kört fel, lille man,” säger hon, ”du är inte av mitt folk.” - ” Jo,” säger han, ”du skall följa med, ty du har lovat min kona det för fjorton dagar sedan.” Så följde hon med honom, ty hon tordes inte annat. Han körde, och hon tyckte, att det varade länge, och ruskigt mörkt var det. Så kommer hon in i en lång gång, och där var en usel liten tjock kona, som låg i sängen, under fattiga omständigheter, och inte annat hade hon att ligga på än halm. An Ovster hjälpte henne att föda och det gick väl, hon fick en liten vacker gosse. ”Det var visst mycket fattigt hos Er,” säger hon, då mannen var ute. ”Nej, vi är inte alls så fattiga. Det står en kruka i fönstret, doppa din finger i den och smörj ditt högra öga i det.” Då hon hade gjort det, förändrade det sig därnere, så att hon var i den skönaste sal, och hade inte varit inne på någon herrgård, var det var så fagert. Så sträcker sig konan ned till en gryta under sängen och giver henne en hel handfull guldskillingar och säger: ”När mannen nu kör iväg med dig, och hästen går som i regn, skall du hoppa av vagnen, annars kommer du inte ifrån honom, och sedan är du hemma.”Litet senare kommer mannen och spörjer om de äro färdiga, och då de säga ja, vill han köra. Det varar länge och hon faller i sömn, men så vaknar hon vid, att hästen släpar sig fram, och då hoppar hon genast av, och då är hon hemma i detsamma.

Så om hösten därefter kommer bergfolket till Lille-kræns-man för att hjälpa dem. Om aftonen brukade de släpa kornet i rader vid högen i månsken. Då ser kvinnan den lille mannen springa framför henne och taga av nekarna, han tager var tionde nek. Då tycker hon att det bliver för galet, och säger till mannen: ”det får du inte göra så där, det är att stjäla!” Han förundrar sig över det, och säger till henne: ”Kan du se mig?” Ja, det kunde hon då visst. ”Stäng ditt vänstra öga. Kan du se mig nu?” sade han, då hon hade gjort det. ”Ja.” Så kunde han förstå, att det var det högra, hon såg med, och då stack han ut det. Så vart hon enögd från och med nu och kunde inte se honom längre.

99. Bergväsen

(Bergstrand, Bohus, s. 38.)

På Bjällanda kom en gång en groda i skäran, då man tog av säd. Fruntimret, som tog upp, band ett strå omkring grodans hals och sade till denna: ”Du skall inte bli förlöst, förrän jag lossar den knuten”. Grodan var nämligen ‘ongfull’. På vintern kom en gråklädd man körande med släde och bad kvinnan att hon skulle följa med honom hem, för hans hustru låg i barnsnöd. Kvinnan ville först ej följa med. Mannen blev då enträgen och lovade henne, att hon skulle få välja ut åt sig en ko, vilken som helst, åt sig i hans ladugård. Då gick hon med honom. Han stannade vid ett bergflag och de stego in i berget. Dörren till berget finnes alltjämt kvar. Därinnne var en stor sal. Där låg grodan, med strået om sig. Nu var hon emellertid förvandlad till en kvinna. Sedan knuten lösts upp och barnet fötts, viskade barnsängskvinnan till sin förlöserska, att hon skulle taga den kon, som stod närmast nedersta gluggen i fähuset. Kvinnan gjorde som hon hade sagt och då hon kommit hem, fann man i hennes hem, att det var en ko, som en gång försvunnit därifrån utan att man sedan fått reda på henne. Hon hade alltså varit bergtagen.

100. Om bondens och trollets vagnar

(Danmark I s.441)

En man och ett troll voro nabor. Mannen kom till att sakna litet råg, då han skulle till att så, och så gick han hem ock satte sig vid bordsändan och beklagade sig. ”Hur är det fatt med dig?” spörjer konan. Han berättade då att han saknade råg till utsäde. ”Ja, men det kan du få ute hos trollen,” säger kvinnan hans. Han går så ut och säger till trollet, om han inte ville låna honom litet råg till utsäde.. Det var trollet villigt till, men han ville dela hälften av grödan med honom vid skörden. Mannen nöjde sig med det, och nästa sommar blev det bästa korn man kunde se. De mejade så var sin del av det. Då det var klart säger trollet: ”Den av oss två, som kan spänna det märkligaste köretyg framför höstvagnen, den skall ha hela råglasset.” Det var då förargligt tänkte mannen, och han gick hem och beklagade sig för sin hustru. ”Det skall du inte vara ledsen för,” säger hon, ”för jag och vår piga, vi äro bägge stora och starka, och nu skolom vi draga av oss alla våra kläder och smörja in kroppen med tjära och därefter vältra oss i fjäder, så skall du spänna oss för vagnen, och jag kan lova dig, att trollet aldrig sett sådana djur förr..” Så blev det nu, och då de kommo ut i marken, kommer trollet med en mus och en råtta före sin vagn. ”Sådana djur har jag sett många gånger förr,” säger mannen, ”men dem jag har, har du nog aldrig sett.” Trollet fick medge, att det var sant och så fick mannen all rågen.Men så säger trollet: ”Den, som nu kommer till att först smaka av den nya rågen, dens bak skall komma att snacka lika mycket som munnen.” det var då för galet, tänkte mannen. Han sätter sig åter vid bordsändan och beklagar sig. ”Vad är det nu fatt?” säger hustrun. Så berättar mannen vad trollet sagt. ”Åh, är det inte något annat, gå nu ut och tröska, så skall jag komma och taga något som vi kunnom mala på kvarnen, och när det är gjort, så skall jag koka litet gröt och gå ut och giva trollet.” Hustrun kom så och tog av den nya rågen, malde den och kokte gröt, och då det var färdigt, kommer hon en stor klick smör i och bär ut till trollet i en gryta. Så säger hon: ”Här kommer jag nu med litet gröt till dig.” ”Tack skall du ha,” säger trollet varpå han strax börjar att sätta i sig. Då han har ätit litet grand, säger han: ”det var en god gröt, du har kokt - ”Det var en god gröt, du har kokt,” säger hans r-v. ”Det var ett gott smör, jag har att doppa i.” Rö-n säger detsamma. Så märkte han ju hur det var fatt, och konan begav sig hem. Sedan hörde de aldrig mera av trollet.

101. Dans på högarna

(Danmark I s 196)

Min moder sade, att bergfolket dansade vid Dakbjærg. De kunde se, då solen sken, huru bergfolket kunde dansa, det var så fagert, för det var likasom kramdockor att se på.

De voro ute och mejade om hösten, och så var där en flicka, som hade sett det, och hon sade till de andra, då de skulle hem till skördeanden: Hon ville hellre stanna hos Dakbjærgs frugor och dansa med dem, medan de andra gingo hem. Då de kommo tillbaka funno de hennes lik, hon hade dansat sig ihjäl.

102. Bergfolks ritt

(Danmark I s 28)

I Skallerup ligger en Hög som kallas Torshög och i den, omtala de gamle, bodde det fordom dvärgar, som om aftonen redo omkring på sina små hästar, vars gullsko glimmade i månskenet. Ibland redo de till en göl för att vattna sina hästar, och om hösten då man skördade blev kornet gärna borta omkring högen. Så trodde folk, att det var dvärgarna, som tog det till sina hästar.

103. Näcken ( iHppokeúntauroß)

( Dalsl. s. 28)

Jag har hört berättas från min farfars ungdom, att nere vid Hälänga kom en så grann häst upp ur vattnet och gick till de andra hästarna, som betade där. När de togo in sina hästar, så togo de den främmande hästen med, och han lät sig fångas utan vidare, bara de hade kastat stål över honom. Han var hos dem hela sommaren, och han var snäll och bra. Så var det om hösten. De släppto ut hästarna på bete på samma äng. Men när de hade tagit grimman av näckhästen, så satte han av rätt ned i sjön, så att vattnet forsade om honom. Sedan fingo de aldrig se honom mer.

104. Sjöfararen och jätten. L III 120.

Detta är en sägen om jätten Balser i Balsberget i Fjälkestad, en bit nordost om Kristianstad. Den lyder:

Omkring berget lågo på den tiden flera kyrkor än nu. Då det om söndagarna eller vid andra tillfällen ringdes i klockorna, skallade ljudet fagert, och hördes uppåt berget. Men Balser kunde inte tåla detta. Mången gång tog han förty stora stenar och kastade dem mot kyrkorna. Men aldrig hunno de fram, utan ligga ännu här och där strödda på marken, och många nedföllo i sjön. Och varje gång han kastade, klingade ett skirt och högt ljud från klockorna och gubben skyndade alltid då, att gömma sig i rännan därborta, som kallas ”Balsers gömvrå”. Där satt han också med sin kona instängd alla sön- och helgdagar.

Nu var det en flicka i Råby, som vaktade byns får. Alltid förde hon sin får i bet kring berget och sjöng då sina visor såsom ”Duvan på liljekvist, som sjöng så fagert om Jesu Krist.” Denna sång kunde gubben icke tåla. Ofta sökte han genom några utsända få henne till berget, men flickan ville aldrig gå med, och tvinga henne kunde han inte. De som bådo, hotade henne, men hon sjöng likväl och då tordos de aldrig skada henne, utan skyndade in i berget. Då vart gubben till sist tvungen att flytta från berget, och när han gick där ifrån i den mörka natten, grät han strida tårar. Och tårarne vordo genast till sten. Ännu idag synas hopar av små runda stenar här och där på berget. Det är Balsers tårar. Ifrån den tiden kommo aldrig de vita korna till bäcken, och Råbyborna hördo intet mer om Balser och hans utskickande.

En stormig höstafton ett års tid härefter kastades en liten båt hit och dit av böljorna på havet inte långt från Åhus. I båten sutto tvenne sjömän, de enda kvarlevande av besättningen på ett större handelsskepp som gått i kvav. Då de länge drivits omkring med rädsla för sitt liv, fingo de rätt som det var syn på en liten ö, liksom av en förtrollning framskymtande i den mörka natten. De märkte att de drevos mot den och undrados inte litet däröver, att det var ljus dager på ön, ehuru det var kolmörkt på havet. Då de kommo närmare, slungades båten med våld mot stranden, så att den söndersplittrades och de blevo aF.S.F.immade uppkastade på ön. Då de vaknado, sågo de en gubbe stå lutad över dem, som med barsk och vred röst sporde dem, varifrån de kommo och vad de ville där. De sade sig vara från Åhus och omtalado för gubben sin olycka. Då sade han: ”Kommen I från Råby, där borta vid berget?” Den ene sade sig vara född där. ”I ären där,” fortsatte gubben, ”varest ingen dödlig ostraffat vågar sig. Dock vill jag hjälpa er hem på ett villkor. Tagen detta guldbälte och gån till den flicka, som vallar byns får och bed henne därmed gördla sig. Hon har en gång gjort mig en tjänst; jag vill för detta löna henne. Gördeln skall en dag göra hennes lycka. Men I måste sälja mig edra själar som pant att ni rekat mitt ärende.”

De räddasjömännen lovade allt, och snart stod en eka vid stranden. Gubben satte sig däri, fattade årorna och som en blixt flög båten på fradgiga böljorna. Inom kort skymtade Åhus kyrktorn och snart landsatte gubben dem. ”Glömmen icke edra löften,” sade han sedan de stigit i land. Därpå fattade han årorna och rodde bort. Men sjömännen hörde ett brusande på havet och en blå ljusstrimma synade dem vägen för hans färd.

Dagen därpå gingo sjömännen till prästen i Åhus, förtalte om skeppsbrottet, sitt besök hos gubben och det löfte de givit honom. Prästen tog då gördeln och sade: ”Vi vilja se, om gubben menar väl med flickan”. Därpå gingo de ut i skogen, och prästen gördlade en ung ek med bältet. Dock se, gördeln var inte väl slagen om eken, än att den rycktes upp med rot och allt samt for i luften bort över havet samma väg som gubben hade tagit. Men prästen lade sjömännen till last, att de hade lekt med sina själars salighet och bad till Gud för dem.

[I andra liknande sägner (L III s.124) räcker sjöfararen jätten på ön en grepe som han böjer ihop. Det är ett av de vanligaste dragen i sägnen. Än är det en grepe och än oftare en glödgad järnstång (eller ett ankare för att dra fingerkrok s.134) som räckes den stundom blinde jätten att gripa tag i, istället för handen. I en sägen berättas huru de vinddrivna sjöfararna mötte ett väldigt ”spöke” som kom ”gåendes” på vattnet ut emot dem och sporde: ”Ho ä I?” Spökelset var jättens son, som sedan bjöd dem välkomna, att titta in i det berg, där jätten bodde. Därefter fortsätter denna sägen likt de övriga varianterna om Gielles dös med grepen, bältet samt nyckeln och skatten.]

Motif: ”Jätte går på vattnet”, sid 126. ”jättens gethus ”, sid 130, 146. ”jättens vindknutar”, sid. 132, 135. ”jättens skrin med en eldslåga”, ”jättens hund vaktar skatten”, sid 125. ”nyckeln till berget”, sid.146. ”blind gubbe satt vid en eld”, sid 133. ”jätten bunden med kedjor”, sid 143.

105. Gubbarne fingo skjuta hunden och kattan. K 24.

Det var någonstans uppe i socknarna. Två gubbar voro ute och jagado en höst. En kväll kommo de till ett störris, där de tänkto ligga över nattena. Då de kommo in, fingo de se, att där voro två kvinnor inne. Den ena höll på att föda barn.

Då de inte syntos ha något att linda barnet i, tog den ene gubben av sig halsduken och gav dem och den andre gav dem ett annat plagg. Kvinnorna vordo mycket glada åt det där och börjado tala samman med gubbarna. Så gingo kvinnorna och då sade hon som fött:

”I morgon skall den ene av er få skjuta hunden min och den andra katten.”

Dagen efter sköto de en varg och ett lodjur. De troddo, att de där kvinnorna voro skogsrå. Johan Ersson i Flata skall härstamma från en av de där skogskarlarna.

106. Lårstruket bröd och söndagssmorda skor. K 45.

Rättare Virström hade varit i Sörby och skulle gå förbi Danbyholm. Det var på hösten och det var is i landen. Där var en klappbrygga utlagd. När han kom förbi såg han dit ner. Då var det ett fruntimmer ute på bryggo och höll en liten naken barn-unge, som hon sköljde i sjön. Barnungen höll bara i med en finger i handena på henne. Virström sade:

”Akta dig, så att du inte tappar ungen.”

”Akta du dig för lårstruket bröd och söndags-smorda sko.”

Sedan hoppade hon i sjön med ungan och så försvunno de. Han vart sjuker och blev liggandes vid bryggo. Kyrkfolket togo reda på honom om morgonen.

107.”Är mitt öga rött?” K 202.

En gång bar det så till, att man hade fått både skräddare och skomakare på en gång i Kantagården här i Veddige. Och en kan tro, att där talades om kvällarna i Kantagården de dagarna. Det var på hösten med mörka nätter.

En kväll kommo de att tala om spöken och dylikt och om folk som voro mörkrädda. Så var där en piga, som tjänade där. Hon påstod, att hon aldrig i sitt liv varit mörkrädd. Det trodde inte dessa hantverkarna, men hon påstod sitt. Så slog de vad om, att hon inte tordes gå ensam in på kyrkogården. Pigan sade, att hon skulle gå. Och så kommo de överens om, att hon skulle ha med sig en knapp från ett gravstaket. Förr brukade de här i Veddige att sätta små trästaket om gravarna och där funnos svarvade knappar i övre ändan av stolparna till desse staketen. Knapparna sutto lösa, så det var ingen konst att taga dem.

Pigan gick med detsamma. Det gick bra för henne att komma in på kyrkogården och taga en knapp. Men när hon kom ut på vägen igen, hörde hon någon som ropade bakom henne

”Är mitt öga rött?”

”Är min röv svart?” svarade pigan och gick utan att vända sig om. Men det kom närmare, det som var efter henne, och då började hon springa.

När hon kom in i stugan på Kantagården, kastade hon grafknappen på skomakaretavlan och sade:

”Viljen I se, att jag inte var mörkrädd!”

Sedan vart det ett hiskelikt liv utanför. Det slog i väggarna, det brakade i bråten som stod på gården och det skrek.

Pigan vart illa sjuk och låg i tre dagar.

108. Bergfolkets bröd, giver otur

(Danmark I s. 106)

Mette Overmølle i Randum har följande berättelse efter sin moder, som bodde borta i Gudum. Där i socknen borta i öster var det nog, går några långa, djupa dalar mellan höga backar. Vår grannes dotter gick där inne och passade på djuren och man visste, hon hade samkväm med ellefolket, som bodde i högarna.En dag, hennes fader gick och plöjde där vid backarna, var flickan plogkusk, för det måste till, då man plöjde tre fåror åt gången. Som de nu plöja, säger flickan: I dag bakar ellekonan, det kan jag så väl lukta.” - ”Vilket prat,” säger fadern, han ville inte tro det, fastän hon framhärdade. Nu köra de igen några omfåror och komma till backen, då står där en tallrik med två brödkakor på som ännu voro varma. Då de hade mättat sig med dem, säger han: Nu skolen I ha stor tack.” De plöja igen och plöja en omfåra till och komma tillbaka till samma plats, då är tallriken borta. Flickan passar åter djuren, som hon brukar och allting går bra till fram emotMikaelsmässa, då låta de också svinen gå dit, och hon skall passa på dem, men hon kommer inte hem med dem, för hon kom in till ellefolket. Hon hade ett snyggt kläde om huvudet som hennes moder hade givit henne, det tager hon och syr på det: ”Nu är jag hos ellefolket och kommer aldrig till er mera.” Så binder hon det om halsen på ett av svinen, och det kommer hem med detta, så att föräldrarna läsa detta och bliva mycket sorgmodiga däröver, som de ju också hade anledning till, då de aldrig sågo sin dotter mera.

109. Bergväsen

(Bergstrand, Bohus, s. 39.)

Det var på ett ställe i Bräcke. Dit kom på hösten en bagge till fåren, där de gingo på en äng, de lyste efter honom, men kunde inte få reda på, vems han var. På julafton ropade det ur Ramneberget: ”Graen i Bräcke, släpp ut min grå väre!” Det gjorde de och så öppnade det sig en dörr i berget och baggen försvann.

110. Havsfrun

(Bergstrand Hall. 1949:36)

Om vinden är västan på mickelsmässedag, så driver havsfrun sina kreatur in på land, och då blir det foderbrist, för då gå de in och äta upp’et för folk. Men är vinden östan, så driver hon ut dem i havet istället, och då bliver det gott om foder.

111. Djävulen frestar en gudfruktig

F.S.F.(K.103,1)

För en lång tid sedan låg en bonde ensam en höst i en fiskarbadstu i skären och hade legat där redan flera dagar väderfast i stormen, så att han inte slapp i land. En kväll, då han just började bliva utan mat och funderade, huru han skulle slippa därifrån, kom in i hans kåta en karl, som var klädd som en skäribo, fast det stormade så, att ingen människa kunde komma sjöledes dit. Den där främmande karlen började säga åt fiskaren: ”Du lär ha haft mycket olyckor, du har ju mistat kreaturen och mycket annat”. Till slut sade den främmande: ”det där har du, för att du är gudfruktig. Om du sku börja tjäna mig, så nog sku du få lyckan tillbaka”. ”Är de en sådan karl, så vill jag inte ha något att göra med dig”. Och då fiskaren visade ut honom, så gick han, men då vart ett sådant buller, så han tänkte, att Fan skulle fara av med hela kåttaket, men inte gjorde han honom någon annan skada heller.

112. Död, begrafning, gengångare.

F.S.F.(K.3,9).

Medan jag var i svärfars gård, låg jag en natt helgonmässtiden och vaggade mitt barn. Då såg jag en snövit kvinna, som for om bron (förstugu-trappan) förbi fönstret från det håll, där grannarna bodde. Meddetsamma klappade det på dörren, och man kom och sade åt mig, att om jag ville träffa grannkvinnan i livet än, skulle jag genast komma till henne. Jag steg upp och gick dit, och då höll hon på att dö. Ett par ord talade vi med varandra, innan vi skildos åt

113. Hjälpsamt bergfolk

(Danmark I s. 59)

En kvinna satt ensam en Mårtens afton och kardade, efter att de andra hade gått isäng. Då kom det in genom dörren en stor gumma med ett par kardor under armen och sade: ”Skall jag hjälpa dig?” Kvinnan tordes inte säga emot henne och den andra kardade toet på kort tid. Så kom där in en annan käring med en spinnrock under armen och sade:”Dag!” Hon kunde inte säga:”God dag!” - ”Skall jag hjälpa Er att spinna?” Kvinnan hade så när tappat både näsa och mun, men tordes inte heller säga nej till henne. Så inom kort var allt toet spunnet och in genom dörren kom en tredje käring med en väv. Det gick likadant, - snart var det vävt också. Men gummorna ville inte gå, de ”krävde” mat och dryck, för att de hade hulpit henne. Så hade hon en nabokona, för henne klagade hon sin nöd, men denne sagde: ”Det betyder tur, du skall blott låtsas falla baklänges genom dörren och säga: Skadsbjærg brinner, och alla barnen ha fallit i elden!” Det gjorde hon också, och ut löpte alla gummorna, det värsta de kunde, och kvinnan blev dem kvitt.

114. Mjölnaren en mårtensafton

(Danmark II s.307,308)

På landet är det nästan bara mjölnare som helighålla mårtensafton med en mårtengås och med att ”få något på lampan”. Göra de inte det, så kommer det att ske en olycka med kvarnen. Antingen så att vattnet bryter in i skvaltkvarnen, eller att vinden knäcker väderkvarnens vingar. Dagen är till minne av biskop Mårten, en helig man, som levde förr i tiden. Han har uppfunnit rörpinnen, som sätter kornlådan i en gungande rörelse. Förr skulle mjölnaren själv röra säden, vilket var ett drygt arbete.

----------

Ingen kvarn får gå mårtensafton, för då tager Fan mjölnaren. Det var en gång en mjölnare, som sade, att det var bara gammalt snack och vidskepelse, han skulle mala i alla fall, men då ville ingen bland folket, inte ens en gång hans hustru, vara hemma hos honom. Endast hans lille åtta-års son stannade. Mjölnaren satte i gång kvarnen, och det gick bra till en början, men så fram på aftonen kom den Gamle och satte in honom mellan stenarna, så att han vart krossad. Gossen såg tydligt, att den som satte in honom, var glödande under kappan. Detta har satt sådan skräck i mjölnarna, att ännu ingen vågat låta sin kvarn gå denna afton.

115. Skogsfrun söker förföra. L II 238.

En bruksarrendator hade att kola flera milor under vintern. En kväll kom det in kvinna i milan. Hon var rädd för att vända baken till. Hon gick fram till spisen och tittade på slevar, skedar och selkrokar o. dyl.

”Du har trevligt här”, sade hon, ”och varmt och gott har du, och slöjda kan du. Nog kan man trivas här tillsammans med dig. Det är annat det, än att gå ute i ruskvädret”.

Hon sökte att tala mjukt men kolaren tog sig till vara för att svara henne. Men inte ville han stöta sig med henne och visa ut henne heller, för då tänkte han, att hon kunde harmas och ödelägga något i milan. Till sist gick hon, men hon liksom gick på sida, så att inte baken skulle synas. Men så ville hon vända sig för att få upp dörrena och då var baken urgröpt alldeles som ett baktråg. Se det var skogsfrun förstås.

116. Nattramnen

(Danmark II s. 130)

Det var en nattramn, den flög nere i ängarna vid Dackbjærg. Det var särskilt om hösten, när folket var i markerna sent om aftonen, att de hörde den. Ja, de sågo ju den också. Den kunde slå med vingarna, så att de kunde se den i mörkret, och de voro helt rädde för den. ( Nattramn vid påsk, s.130, före jul s. 130, sommaren s. 128.)

117. Den långa hästen

(Danmark II s.166)

Vid sidan av den nya Silkeborg-Århus landsvägen just där den nya vägen tager av till Galten, ligger en göl, som om sommaren är torr, men om vintern är fylld med vatten. Den kallas Horshålet. En gång gingo några karlar och flickor denna väg till Höver, där det var lekstuga. Det var på vintern, och huljan var fylld med vatten, så de kunde inte komma över, utan att bliva våta helt upp på benen. De ville då gå utan om, men i detsamma sågo de en gammal häst stå strax framför sig. Den ene av karlarna satte sig genast upp för att rida... och så gick det, tills de alla voro komna upp på hästryggen så när som på en. Han gick utan om, men då han var kommen mitt för hålet, stod han stilla och såg efter de andra. Öket stod just mitt i kärret med dem, och han såg först nu, hur långt det var. ”Nej!” sade han, ”nu har jag aldrig sett en så långan häst!” I detsamma gick hästen mitt av, och alla de ridande ramlade i vattnet. Men då hördes ett skratt, och öket var borta. Så måste de uppgiva att gå till lekstugan den gången.

118. Den långa hästen

(Danmark II s. 166)

Stjære ungdomar ville till Store-Ring på bal. Det var på hösten (efterårstiden) och det var ett förfärligt oväder med regn och snö.Då de kommo ned till Mårbæk-sten-backen, kunde de inte komma över, för allting svämmade över sina bräddar. Så gick där en häst, därnere, och passade sig själv - på den tiden gick allting löst om hösten - också satte de sig upp, och de fortsatte att sätta sig upp, en förfärlig hoper människor, kanske det var över tjugo. Så kom en av dem till att vända sig om, och han sade:

”Jösse kors

sicken ett hors”

Då gick den mitt av, och de föllo i backan. Så måste de hem igen och kommo inte till bal den gången. (Samma sägen s. 169, jul. ”En häst utan huvud” s.170.)

119. Ritten över bäcken

(Danmark II s.!70,172,174)

Nere i Tolstrup ha de så många kärr, och gårdarne ligga glest. Nu var det skick och bruk, att de slogo deras ök lösa där nere om hösten., och då hade de några sk ökdrängar, som passade dem om natten. Så var där en halvkarl på en 16, 17 år, han var tidigt uppe om morgonen, och skulle ner och hämta deras ök, och då han så kommer till en plats, som de hade sagt, så gick där en huvudlös häst, men det brydde han sig inte om, så kommer han till ett ök, som han sätter sig upp att rida på, ner i kärret. Då han kommer dit ned ville den inte gå den vägen som han önskade, och han hade inget betsel på den. Då ville han vända om öket, och då han slår om det med handen, så var där varken huvud eller hals. Så säger han: ”Vad Satan är det som jag har kommit att rida på?” Och med detsamma kastade hästen honom så långt bort, att han snart inte visste var han var, annat än att han stod mitt uppi vattnet.

120. Jakten efter skogsrået. L I 49.

Det var en mörk, stormig höstnatt, en sådan där blåsig natt, då det brakar och dånar i skogen. I en koja vid en kolbotten satt en gammal kolare. Innan han lade sig, ville han gå ut för att än en gång se till milan, men när han kom ut, fick han höra ett hiskeligt oljud i skogen. Närmast hörde han ett starkt flåsande, och fram mellan trädstammarna kom en ful trollkäring med hängande tunga och tovigt hår, som mest såg ut som mosskägg på gamla granar. Hon var förföljd, sade hon och lovade honom allt vad han ville önska, bara han inte talade om för dem som kommo efter, att han sett henne eller sett vart hon tog vägen.

Kolaren var en kloker man, därför teg han och trollet skyndade vidare. Knappt var hon borta, förrän en ryttare med tre hundar sprängde ut på kolbottnen. Han red på en vit häst, var praktfullt klädd och i handen hade han en guldbeslagen pistol. Han sporde kolaren, om häxan synts till. Denne visade, vartåt han sett henne skynda bort och den underlige ryttaren satte iväg efter.

Emellertid hade hästen tappat en sko och den var av silver. Kolaren fick se den och ropade till den bortilande ryttaren vad som skett, men denne svarade: ”Behåll den som tack!” Snart hördes ett skott borta i mörkret och ett tjut av vrede och smärta vittnade om att kulan nådde målet.

Av silverskon smiddes en bägare, som länge gick i arv i kolarens ätt. Men en dag kom en präst på besök och då togs bägaren fram för den fine gästen att dricka ur. Knappt hade gudsmannen gripit den, förrän den rycktes ur hans hand och försvann genom skorstenen.

121. De små underjordiskas begrafning. L IV 407.

En annan man förtalte, att för långt tillbaka i tiden skall en man i byn ha sett ett liktåg på sjön - det var på vintern, så sjön var frusen. Det var nio slädar som drogos av nio små hästar med fagra bjällror på. Kistan var satt på främre skjutsen, och mycket kransar var det på den. De övriga skjutsarna voro fulla med jordfolk, som voro svartklädda men hade röda toppluvor på huvudet.

122. Bortbytingen

(Bergstrand, Hall. 1949:54)

Det var en bortbyting på ett ställe, som aldrig gjorde annat än åt, och missformad var han på alla sätt och vis. Så hade de slaktat en gång, och då slängde de på skämt till honom trynet av grisen, när han hade ätit upp allt det andra. Då sa’ han: ”Jag är så gammal som topp och tuve och bark på träd, men aldrig har jag sett tryne på pölsa förr.”

123. Tomten

(Bergstrand, Dalsl. s. 100.)

Far var spinnrockmakare. Han brukade alltid hålla på att svarva om kvällarna. Han hörde till dem som inte brydde sig om tomtenissar. Men så var det en vinter, som det började dunka, dundra och ramla på vinden om nätterna och mor fick inte sova på tre nätter. Far hörde ingenting av ramlet, och han påstod, att mor inbillade sig en hop dumheter. Men fjärde natten fick också han höra bullret på vinden. Det var som om de kastat stora stockar fram och tillbaka. Det small som efter stora hammare. Tredje natten han hörde det, vart han arg och steg upp, tog en stor påle och slog i taket med och bad dem, som voro på vinden, dra så långt bort de kunde komma.

Sedan slutade ramlet, och det blev ro. Men så blev det olyckor. Elva katter dogo efter varandra. Det var omöjligt att få behålla en katt i livet. Sedan miste de den ena kon efter den andra.

Tomtenissen tålde inte att man arbetade på kvällarna.

124. Tomtar

(Bergstrand, Västerg. 1944:67)

Till tomtarna satte de ut full kost julaftons kväll, annars blevo de omöjliga mot dem. Tomten skulle ha kött och fläsk och bröd och ost och öl och vitan gröt och allt möjligt så när som på brännvin. De satte det i lagården i en skål. Det var allestans de hade tomtar förr. De hade så granna kreatur, för tomten pysslade om dem väl.

125. Mjölnaren sköt kattkungen. K 121.

På ett ställe var en gammal stampakvarn och i den vart varenda lussenatt en mjölnare dödader. Det fanns till sist ingen som ville gå dit den natten och sköta om malningen, men så var där då en, inte så långt därifrån, som sade, att om så själve Fan regerade i kvarnen, skulle han gå dit och mala.

Men fram på nattena blev där så fullt med katter i kvarnen, så att de sutto överallt, på golvet, på mjölsäckarna och var man än tittade, förresten, så satt där en katt. Mjölnaren hade emellertid bössa med sig och den satte han inte ifrån sig. Så hörde han då en röst som sade:

”Är Murrkurr kommen än?”

Men i detsamma kom där en så förfärligt stor katt in genom dörrena, så det var alldeles hiskeligt. Mjölnaren förstod då vad klockan var slagen och tog bössan och sköt, men i detsamma försvunno alle katterne. Mjölnaren hörde inte av någonting sedan på natten.

När han kom hem, så undrade husbondfolket, hur han hade kunnat komma ifrån det med livet. Då talade han om förstås alltihop, huru det hade tillgått och sade sedan:

”Där var så fullt av katter, så det var inte en fläck, utan att där satt en katt på den, och om inte annat, så var den fanen där med.” Och då pekade han på deras katt, som satt därintill på golvet. Men i detsammaa, han sade det, försvann katten och han hördes aldrig av mera sedan.

(Jfr Danmark VII s.97)

126. Skogsrån

(Bergstrand, Värml. 1948:50.)

I Ofrenhöjden norr om Grundsjön har det funnits skogsrån. På ett ställe bryggde de dricka till julen. När de bryggde, måste de vara försiktiga, så att de inte spillde vört. Gjorde de det, så kom skogsrån och tog drickat. På kvällen gick gubben ut ett tag. När han kom in så frågade han:”Vet ni hur det ropar i skogen?” Nej, det visste de inte. Då talade gubben om, att han hörde hur det skrek: ”Tala om för Danter, att Donter är död!” Så svarade en annan, och det var rået: ”Då har den fan dött av törst, när jag inte kom hem med vörten.”

127. Lyktgubbar

(Bergstrand, Hall. 1949:106)

Det var en lusse natt. Det var en karl nere i Stene, som var i skogen efter bränne, för på den tiden, när en skulle ha bränne, så var en nästan tvungen att stjäla det i skogen om natten. Då kom lyktegubben och sa: ”Lusse natt i natt.” ”Ja, jag vet la dä”, svarade karlen. Lyktegubben följde honom ända hem och ropade detsamma: ”Lussenatt i natt”. Men när karlen stängde igen dörren efter sig, bad han lyktegubben kyssa sig i rumpan. Men då sparkade lyktegubben till dörren, så hon sprack.

128. ”Skälver har bränt mig!” K 128.

I Albäck var förr en gammal kvarn och i den brukade trollen hålla till om lussenatt samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokado tjära i en gammal gryta.

Så hade de på stället en dräng och han hörde talas om, att trollen brukade vara i kvarnen om lussenatt. Då gick han dit för att se hurudana de sågo ut. Men när han fick se dem, blev han så rädder, att han skalv i hela kroppen. Ett av trollen sporde drängen åt, vad han heter, och han svarade: ”Skälver.” Sedan tog drängen rörspaden ur tjärgrytan och slog till trollet med, så att den kokande tjäran brände trollet på ryggen. Då sprang trollet omkring och ropade och vrålade: ”Skälver har bränt mig! Skälver har bränt mig!” Men de andra trollen svarade: ”Har du själver bränt dig, så får du själver ha´t.”

129. ”Klabbedask”. L II 182.

Se, Lussenatt (Lucia d. 13 december) har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Han gjorde allt möjligt ont, så det var allt fans-tyg med det. En, som var ute och gick en lussenatt gick händelsevis över ena bro. Där låg Lusse under brone, och sade:

”Här är Lussenatt i natt, Klabbedask!

Här är Lussenatt i natt, klabbedask!”

Men jag skall säga, den som vart rädder och sprang det lilla han orkade, det var karlen.

130. Hovbeslaget. L I 198.

Det var en smed som hade det skralt. Han höll på med sitt smide båd´ arla och sent, men lika fattigt var det. En lussekväll när han litet tidigare än vanligt släckt i ”harn” och skulle gå in i sin stuga, var det en ryttare, som steg av sin häst och bad, att han skulle lägga om en sko som lossnat på hästens ena fot. Smeden mumlade något om att det var lussekväll, och att han ej gärna ville börja arbeta igen, men för denna gång skulle han hjälpa honom. Ryttaren sade, att det skulle han ej ha gjort för intet, fast penningar hade han inga. Smeden lade om skon, som han var van och drog ut några söm som ej voro dugliga och slog i andra i stället. När det var gjort, satte ryttaren sig upp på hästen och sade, att han ej hade annat till att giva honom än de gamla sömmen, han dragit ut. När smeden följande dag kom till smedjan, fick han se, att de odugliga sömmen voro av rent gull. Då förstod han, att det var ”Lusse-Pers” häst han hade skott.

Från den dagen gick det framåt för smeden och han vart mycket riker. Han dog omkring 1870. Ingen visste var han fått sin rikedom ifrån.

131. Lussefärs släkte

(Bergstrand, Hall. 1949:27)

Om lusse var här folk som sväva i luften och ännu liksom var i håll med att slåss. De kallade det för lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i Limmanäs hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. De kommo körande på vägen uppe på bräckan, men vid grusgropen vid Lii var det som om folk hade gormat och slagits. De tordes inte fortsätta den vägen utan körde omkring häråt Toms by och upp till Limmanäs.

132. Lussefärs släkte

(Bergstrand, Hall. 1949:27)

Jag hörde talas om en ‘färl’. De kallade den för Lussefärs släkte. Prästen i Fjärås körde till Förlanda ottesång; det var julmorgon. Då mötte han en färl, och de spela’ och trumma’. Så frågade de prästen, om de kunde få nåd. ”Möt mig i dag om ett år, så ska I få reda på’t”, svarade prästen. Nästa julmorgon mötte han dem igen och sade: ”Nej, jag finner inte att I kunnen få nåd.” Då slogo de sönder allt de hade haft att spela på.

133. Gastar

(Bergstrand, Västerg. 1944:96.)

Min mors far var född i Mjöbäck. En lussenatt hade han varit i kvarnen och malet, och han red hem och hade mjölsäcken på hästen. Då fick han se två karlar slåss och bägge hade skinnpälsar på sig. Den ene kom fram till honom och sade: ”Sås du, hur jag haffa’n?” ”Ja, det var rätt, haffa du’n mer!” svarade mors far. Det var nån sorts gastar.

134. Se sin tillkommande

(Danmark VII s.257)

Luciæ natt, när folk har läst sin aftonbön, skola pigorna säga: ” Lucia den blida skall låta mig veta, vems duk jag skall breda, vems säng jag skall bädda, vems barn jag skall bära, vems käraste jag skall bli och vems arm jag skall sova på.” Därefter kommer kärestan in i kammaren, och det blir en stor glädje.

136. Forsgubben

(Dalsl. s. 33)

En gubbe for till Agda i åsen, satt och mol vid en fjärkallekvarn om Tomasnatt. Den natten skulle kvarnen stå en stund, medan han höll på med att mala. Då stannade kvarnen av sig själv. Mjölnaren tog ett bloss och gick ned i underkvarnen och såg efter vad det var som krånglade. Då satt där en liten gubbe och höll i skovelhjulet.

137. Forsgubben

Bergstrand, Värml. 1948:29.)

Det var ”strömmegobber” i kvarnen vid Svaneholm. De molo båd’ natt och dag. Ibland somnade mjölnaren, men malningen sköttes lika bra ändå.

Varje julafton gick mjölnaren till kvarnen med en stor smörgås och ost och satte i underhuset vid vattenhjulet. Den skulle strömgobben ha. Och borta blev den, vem som då tog den.

138. Mjölnaren på Tomasnatt

(Bergstrand, Hall. 1949:100)

De fingo inte mala på tomasmässe natt. En mjölnare stod och stekte fläsk i kvarnen den natten, och då kom det en stor sugga och frågade, om han hade sett större so. Då hällde han ut flottet i pannan på hennes tryne och sade: ”Har du känt hetare flott?” Men då sprang hon, så det dundrade i kvarnen och han trodde, att hela kvarnen skulle ramla ner.

139. Forsgubben

(Dalsl. 33.)

Forsgubbe fanns det vid varje kvarn och såg. Fram emot julen var det som värst, när det kom mycket folk till kvarnen och folk hade som brådast. Det kunde bli bullersamt i kvarnen, när det blev många och det tålde han inte. Då slog han igen vasshjulet, så att kvarnen blev stående. När en hade riktigt brått och inte ville försinka något, så var det att ta av det en hade med sig i nestet (=matsäcken), och gå och lägga i underhuset, där gubben höll till, men en skulle inte säga något då, utan vara alldeles tyst. Det var att muta forsgubben, så att han inte slog sig på tvären. Denna gubbe skulle vara alldeles luden på kroppen. Han var inte mer än en halv aln lång, men han var stark som en jätte.

140. Näcken

(Bergstrand, Västerg. 1944:27.)

Det var två drängar hos Olagus i Hulte i Öxabäck. Den ene spelade på fiol, men det var ingen talang med det. Då var det någon, som lärde honom, att han skulle gå till kvarnen tummesmässenatten och sätta sig vid vattenhjulet med fötterna i vattnet. Det gjorde han. Då kom näcken på ett näckeblad. Drängen satt och spelade. Strömkarlen fick honom att sälja sig till honom, och sedan frågade han: ”Skall jag ställa fingrarna efter fiolen eller fiolen efter fingrarna?” Då var drängen så förståndig, så att han sade, Att han skulle ställa fiolen efter fingrarna.

Klockan ett på natten kom drängen hem och spelade och dansade. När han kom in i köket, började bord och stolar på att dansa. Det var när han kom till elfte reprisen, som allt började att leva. Det var tolv repriser i Strömkarlens polska. Men Olagus skar av strängarna på fiolen, annars hade drängen aldrig varit god till att sluta.

-------------

(Bergstrand 1944:23.)

Näcken skulle komma lussenatten, sade de. Då skulle han vara hos mjölnaren, och han stämde kvarnen för honom. Det vare en gammal mjölnare i Tokare, som hette Lasse. Han talte om, att ena lussenatt stannade kvarnen och han gick och skulle se efter vad det var. Då var det Näcken, som stod och höll i bägge vasshjulen. ”Lussenatt i natt, Lasse!” ropte Näcken te’n.

141. Sjörå

(Bergstrand Västerg. 1944:31.)

Det var en piga som tjänade i Häljared. Julafton tog hon en svinfot och räknade alla benen i den, och sedan gick hon till en källa med ett ben i sänder. Var gång hon hade kastat ner ett ben, var det någon där nere som sade: ”Har du mer igen?” När hon hade kastat i det sista benet, svarade hon: ”Nä, nu ä dä slut.” Med ett var hon nere i källan. Jag var många gånger vid den hålan. Det är strax intill kvarnen.

142. Näcken

(Bergstrand, Bohus. s. 18.)

Det var en gång i en kvarn i Asmunderöd för många år sedan några kvällar före jul, som två av mjölnarna fingo höra näcken spela fiol under kvarnen, när de sutto och åto, de lyssnade på honom en stund, sedan tog den ene ett avätet köttben och kastade till honom. ”Du skall lära dig att ‘spälla’ men inte att ‘ställa’, sade näcken. Mjölnaren blev belåten, ty han hade förut inte kunnat spela det minsta. Då tog den andre mjölnaren några eldbränder ur kaminen och kastade ner till näcken. Och mannen som förut kunnat kunnat spela fiol, kunde efter den dagen inte spela alls.

143. Sjörå

(Bergstrand, Värml. 1948:36.)

När kommunikationerna på land voro dåliga, så brukade folk följa med fartygen. Särskilt var detta fallet om hösten, när tjänstefolket skulle flytta. Då följde de med på en båt om det fanns tillfälle.

Nu var det så att de seglade tackjärn ifrån Kristinehamn och till Åmål. Så skulle detta förädlas därnere på bruket och bli stångjärn. Så var det en skuta, som hette Töven, som låg i Näsvika tom. Hon skulle till Kristinehamn. Det var vid flyttetiden den 24 oktober. Det var många tjänare som skulle flytta åt Kristinehamnshållet till, som nu hade passat på och skulle med skutan. Skeppet lastade in dem och låg sedan och väntade på vind, men ingen vind blev det. Det drog fram till dagen före julafton. Då kom sjörån ombord till honom och frågade, om han ville taga hennes piga med sig till Vålesund, för hon skulle hem till jul. Det tyckte skepparen var alldeles omöjligt, för det var ingen vind. Klockan fyra på aftonen kom sjöråns piga ombord, och då bar det iväg. Hon ställde sig vid rodret. Kolmörkt var det, men gick gjorde det ändå. Och de visste inte var de voro. Om morgonen i dagningen innan solen gick upp, så voro de i Vålesunne vid Kristinehamn och kunde ankra där. Där dök pigan ner i sjön och blev borta.

144. Julens arbetsförbud

F.S.F. (K.160,5)

I Sandö på Vårdö skulle en båtsman Falck på julaftonen gå och fiska med ljuster. Han högg som han trodde, i en stor gädda, men då han tog upp den, var det en stor stockände. Då sade han:”Har du inte något bättre att ge mig, har du kunnat låta bli”. Då fick han en så väldig örfil, att han var döv för hela livet på ena örat.

(K.160,13)

Julkvällen 1848 lät förvaltaren av ormsö sitt folk, oaktat dess begäran att få vara lediga den heliga kvällen, bränna brännvin. Då han kom in i brännstugan, såg han en stor grå gestalt, av vilken arbetarna sågo intet, stå vid kranen. Då lät han folket gå, och spöket, som några ansågo vara gamla baron, försvann.

145. Starka

(Bergstrand, Hall. 1949:154)

En gång skulle han rida över tullbron i Falkenberg. Det kostade sex styver att rida över och tre styver att gå. Då lämnade han tre styver och så tog han hästen i fangen och bar honom över.

De gingo alltid bort och mogade och gjorde spektakel annandag jul. Bögen hade följt med Torstorpa drängar och lyft tre hästar upp på rännet på ett ställe. Bonden måste ta dit hela byalaget för att få ner hästarna igen.

146. Den gästfrie belönas och den hårdhjärtade straffas.

(F.S.F. 1.A. Sagor, Ref. första bd. s.409, = Aarne 750.)

En godsägares torpare råkar, under det han är sysselsatt med att timra herrgårdens fähus, falla ned och bryta nacken av sig. Hans änka, som har tre små barn att försörja, beger sig på nyårsaftonen till herrgården för att be om bröd. Hon blir hårt avvisad av godsägaren och tillsagd att inom åtta dagar avflytta från torpet. På hemvägen möter hon en gubbe med långt skägg och påse på ryggen. Gubben ber i herrgården om natthärbärge. Då godsägaren nekar honom detta och utfar i häftiga ord mot honom, spår han, att godsägaren själv före årets slut skall vara husvill. Sedan vandrar han till torpet, där han blir vänligt emottagen. Inom kort infinner sig även godsägaren med sin familj och sitt tjänstefolk i torpet, emedan en eldsvåda utbrutit i herrgårdsbyggnaden. Gubben påminner om sin spådom, varpå godsägaren vill låta häkta honom som mordbrännare. Då avkastar gubben sin överrock, står där en stund lysande som solen och försvinner sedan plötsligt. Godsägaren ångrar sig och ber torparänkan om förlåtelse.

147. Dödas röster höras på begrafningsplatsen

F.S.F. (K.20,4)

För ett par hundra år sedan hade de i Ingå lekt jullekar på kyrkogården. De hade nu lekt där flera lekar. När de hade hållit på med den där leken:

”Vi dansa ovanpå

och jorden är oss under”,

så hade det med det samma dansat en hop med döda också runt omkring dem, och de döda hade sagt:

”Jorden är kall och trång

det sägom vi,

men är det långt till domen än,

vad sägen I?”

De hade blivit så rädda, att de inte kunde säga någonting, och så foro de bort därifrån och skulle aldrig mer ha gått att leka på kyrkbacken.

148. Lindormen under gårdar

(Danmark II s.184)

I gravarna omkring herrgården Søby-Søgård är där en väldig lindorm, som arbetar på att få gården undergrävd, så att den kan sjunka, vilket också kommer att ske en dag vid jultid. Det gamla herrskapet har därför heller inte velat bo på gården vid denna högtid, säger man, utan har rest bort. Ibland bliver vattnet i gravarna tjockt och grumsigt, det är, när lindormen är riktigt vred och muddrar upp bottnen starkare.

149. Hundarna undfägnas. L I 59.

En skräddare fick ej julkläderna sydda förrän sent på aftonen. Man bad honom stanna kvar, men han ville nödvändigt till sitt hem. Han fick julbröd och ost med sig.

Med raska steg går han genom skogen, men då får han höra ett häftigt flåsande bakom sig och ett det grövsta hundskall. Han makar på sig. Då får han se ett fruntimmer, högt som skogstopparne med tungan hängande ur halsen och brösten slängda över axlarne och räckande till midjan.

”Hör skräddare, när du möter de där hundarna, så säg - hass, hass, men inte - hiss, hiss!”

Han lovade att göra det. Snart voro hundarne framme. Men något värre hade skräddaren aldrig sett. Ögonen voro som eldbränder och den eldröda tungan hängde ur halsen. Skarpt glodde de på honom. I rädslan bröt han julbrödet i tu, kastade en hälft åt vardera och ropade ”hiss, hiss!” De skyndado sin väg.

Rätt som det var, får han se en hög, svart ryttare komma ridande på en hög, svartan häst. Med vrede såg denne på honom och befallte honom att stanna, där han stod. Skräddaren stannade och tänkte, att hans sista stund vore kommen. Rätt som det var får han höra den kraftigaste knall, så att hela skogen brakade. Ett ögonblick därefter kom ryttaren tillbaka och hade det stora kvinnfolket hängande på hästländen.

”Nu borde jag göra med dig på samma sätt, eftersom du är ute denna kväll, då var man är hemma. Men då du med kristet bröd trakterat mina hundar och därigenom givit dem kraft att sönderslita detta troll, så skall du denna gång få gå. Men gör du så en annan gång, så skjuter jag dig. Denna kväll hör mig, Oden, til. Min dom är, att till straff för mina skälmstycken, evigt jaga troll och jättar”.

Skräddaren gick sedan aldrig mer så sent ute någon julkväll.

150. Småkungar

(Bergstrand, Hall. 1949:190)

I liden vid Frodesten sa de, att det spökade. Det var mycket folk, som gick hem en gång från ett julkalas, och då sågo de en hel krigshär komma fram där, och de gingo rätt igenom hären och kunde ta på svärden. Det var den danske kungen Frode, som hade blivit slagen där, och det var hans krigshär, som bodde i stenen och visade sig då och då.

151.Hundarne undfägnas. L I 61.

En mjölnare hade en gång mycken mäld till julen och blev därför tvungen att mala Tomasnatt också. Klockan 12 kommo två väldige hundar in i kvarnen, och båda hade eld i mun, så att lågorne stodo långt ut.

Mjölnaren vart rädd men fattade sig i alla fall och slängde två skoffor mjöl i deras gap. Hundarne svaldo ned mjöletoch gingo därpå sin väg. En liten stund därefter kom en svartklädder man ridandes fram till kvarnen med en flicka bunden bak på hästen. Mannen var större än vanligt folk och hästen sprutade eld ur näsborrarna och hade sex ben. Hundarne voro med.

Mannen band hästen vid ett träd och gick in i kvarnen. Han sporde mjölnaren, om det var han, som torts giva hans hundar mjöl.

”Ja, det gjorde jag, för jag vart så rädder,” svarade mjölnaren.

”Det var tur för dig”, sade mannen, ”mina hundar tycka om mjöl. Du skall få något av mig, om du vill låta bli att mala mera i natt”.

Han gav mjölnaren en hästsko, tvåfalt större än vanliga; därpå red han sin väg.

Mjölnaren lät skon ligga på golvet, stannade kvarnen och gick och lade sig. Följande morgon gick han upp och tittade på sin hästsko, och den var då av purt silver.

Hästskon har sedermera gått i arv i mjölnarens familj i många släktled, och vem som vill, kan gå och titta på den, ty den finns där än idag i en gård uppe i Småland.

152. Jesus och st. Per

(Danmark II s.254)

Jag är född på Hjarnø och har där framlevt barndomen. Dagen före julafton hän emot klockan 3,4 om eftermiddagen ville vår fader ha oss att göra rent i stallet, och likaså på nyårsafton. Till dagligdags var det eljest vår sysselsättning om morgonen, när vi voro komne upp. Vi sporde honom varför vi måste mocka om aftonen dessa två dagar, och han svarade: ”det var därför att Vårherre var född i ett stall, och det var då att visa honom litet ära, att ha hans första usla sovplats i tankarna.” Det var något som vi barn lade på minnet. Den aftonen skulle alla kreaturen ha extra förplägnad, för, som han sade: ”De skola också glädja sig en sådan afton.”

153. Djuren tala

(Danmark II s.254)

En gammal man han berättat, att han en julnatt gick ned för att höra kreaturen tala. Men vad de sade, kunde han inte höra, det mumlades endast, som då en del människor tala i munnen på varandra.

154. Brinnande ljus

(Danmark II s.500)

På slottsbacken vid Hundsbækgård har gammalltfolk sett brinnande ljus, och på själva julafton en jungfru sitta där vid sin spinnrock.

155. Brinnande ljus

(Danmark II s.507)

På Torslev kyrkogård brinner var afton ett ljus borta i ena hörnet, men där finns för övrigt inget tecken på någon grav. Man berättar, att en av de förra ägarne på Kokkedal och en bonde från socknen hade talat om, att det skulle vara så mycket guld och silver inne i kapellet, där några lik voro bisatta. De ville stjäla det och dela bytet, så att herremannen skulle ha guldet och bonden en summa pengar och all den humle, varpå liken lågo. De gingo dit upp en afton och plundrade liken, grävde ner dem ute på kyrkogården och delade bytet. Bonden körde nu omkring med humlen och sålde den till folk, för det var strax före jul, och folk kunde behöva humle till julölet. Många voro som bryggde på humlen och drucko av ölet, men min morfader som också köpte av humlen, fick få dagar därefter besked om, huru det förhöll sig, och drack då inte av ölet. Herremannen blev sedermera sinnesförvirrad och rev i det tillståndet den vackra stensatta bron ner över borggraven, varför där nu endast kvarstår en jordvall över densamma. I loppet av få år blev han fattig, och alla hans barn blevo sinnesjuka eller blevo under olyckliga omständigheter tagna av daga. Den andre mannen och hans barn gingo ock samma öde till mötes. Då herremannen dog, blev han begravd på kyrkogården i ett hörn, och ingen känner till hans grav; men ljuset brinner ännu på samma ställe.

156. Jerusalems skomakare

(Danmark II s.268)

Man bör alltid sörja för att få plogar in i husen om julafton, ty då de kvarstå på marken sagda afton, kan Jerusalems skomakare vila sig därpå. Nämnda skomakare bodde i Jerusalem på Kristi tid, men då vår Frälsare på sin vandring till Golgata ville vila sig litet på hans trappa, drev skomakaren honom bort därifrån. Till straff för sin vantro, och att han var så hårdhjärtad, måste han i hast, som han gick och stod, lämna hus och hem och begiva sig ut på vandring runt omkring i vida världen utan att vila - med mindre han han kan träffa en plog på öppen mark julafton - och denna vandring fortsättes intill domens dag. När Jerusalems skomakare visar sig, är en olycka att förvänta. Han förmenades sålunda vara sedd i Köpenhamn strax innan koleraepidemin utbröt 1856 och i Altona vid krigsutbrottet 1864, i ty att en skepnad i förunderlig klädedräkt, som såg ut att vara bevuxen med mossa, visade sig. Han försvann snart bakom byggnaderna, och när man såg efter, var han blev av, stod han inte mera att finna.

157. Odens jakt

(Dalsl. s,16.)

När jag var hemma och bodde i Skraggerud, så hörde jag ‘e kônsti läte’ i luften. Det var som en skock hundar hade skällt, somliga voro grova i målet och andra fina. Jag hörde det flera gånger, men nu sedan jag blivit uppvuxen, har jag inte hört det. Far sa att det var Jerusalems skomakare, som jagade i luften. Han for överallt, men ingen fick se honom och hundarna.

158. Flickan som vakade julnatt för att få se sin tillkommande. K5.

För länge sedan hände det i Björna, att en flicka skulle sitta och vaka på julnatten för att se den, som hon ha skulle. Husbondfolket låg i kammaren, så att hon skulle få vara i fred i köket. Men bäst det var, hördo de henne bråka och träta och kasta något och så gick hon till sitt rum och lade sig.

På morgonen spordo de, huru det hade gått för henne, och då var hon arg och sade, att de ju hade lovat henne att få vara i fred, men ändå hade husbond varit så förarglig, så att han hade kommit in från den ena kammaren och druckit ur glaset. Då var hon så illa vulen, att hon kastade stolen efter honom.

Men husmor sade bara: ”Ja, få se hur det är innan nästa år.” Och hon dog strax därefter och pigan vart gift med husbondan. Det var bara en syn hon sett.

159. Se sin tillkommande

(Danmark VII s.260)

Julafton kunde ogifta karlar och pigor få se, vem som skulle bli först gift. Det blev lagt en klick gröt och fisk för var person i huset på ett fat. Därefter hämtades bandhunden in. Den klick gröt och fisk, som han först åt av, dess ägare var det som först blev gift.

----------------

Nyårsafton skola pigorna sätta sig framför ett bord varpå står ett ljus ett glas vin, ett glas öl och ett glas vatten. Därefter kommer kärestan och dricker dem till ur ett av glasen. Tager han vinet, betyder det lycka, ölet, att äktenskapet blir medelmåttigt, medan vattnet bebådar fattigdom.

160. Råttor

(Danmark VII s.320)

Mellan jul och Kyndelsmässa skall man kalla mössen för ”de små grå” och råttorna för ”de långsvansade.”

161. Hur man lär sig häxkonster

(Danmark VII s.146)

Fenne-Erik hade en broder, som hette Sofus, han bodde strax söder om Ladegård i Tisse. De sade, att han hade förskrivit sig till Fan, och han ville ha honom till sig också. Han gick upp till kyrkan med honom en julafton, gick runt kyrkan tre gånger och blåste i nyckelhålet. Så var det några som fingo höra talas om det och snackade med prästen. Denne åstadkom, så att Sofus inte kom att tillhöra Fan genom att tala honom tillrätta.

162. Djävulen

(Bergstrand, Västerg.1944:15.)

Morfar talte om en händelse. Hans mor höll på med att torka malt. När hon skulle gå till kölnan, kom en åk och körde in i kölnan. Och sedan hörde hon, hur två talte sins emellan om vilken osämja det skulle bli allestädes om julafton, när de skulle sätta fram julmaten. De sade, att hon skulle slå ut fiskasåsen. Men hon aktade sig för att laga till någon fiskasås den julen. Det var i Nygårn i Nittarp.

Det var den lede som var ute och åkte efter två hästar.

163. Förbund med den onde

F.S.F. (K.101,1)

Julnatten gömmer sig hin onde med sina ungar vid kyrkogårdsporten och försöker lura till sig förbigående. Och om den, som går förbi är vinningslysten, så lyder han de ondas råd och går tolv varv kring gravgården. När han slutat vandringen, kommer hin onde fram och bjuder på kaffe och ungarna komma och skänka i socker och grädde. Dricken han, så har han vunnit jordisk rikedom och ära, men hans själ är evigt förtappad.

En gång gick en karl elva varv kring gravgården, men då han skulle börja det tolfte, började det susa och viska i de gamla lönnarna. Karlen stannade och lyddes, tyckte sig höra varningsord och besinnade vad han hade tänkt göra, blev rädd och sprang därifrån, så fort han kunde.

164. Den blivande maken glömde kvar kniven. K 6.

Det var en flicka som vakade julnatt med en smörgås och ett glas brännvin framför sig. Vid midnatt kom där in en helt främmande karl. Han tog upp sin kniv, skar sönder smörgåsen och åt, drack ur brännvinsglaset och gick sedan. Kniven lämnade han kvar.

I sinom tid kom denne främling i verkligheten och de blevo gifta. Allt gick bra, tills det första barnet var kommit till världen och de skullo lägga stål i vaggona. Det råkade bliva just den där kniven. Mannen kände igen den och vart mycket häpen, ty den hade varit borta för honom i många år. Nu måste hustrun tala om, hur hon hade kommit över den. Mannen vart så vred, att han ryckte till sig kniven och sade, att nu skulle hon få känna på, vad han finge lida den julnatten, då hon tvingade hans ande att slita sig loss från kroppen och fara den långa vägen. Ock så stack han ihjäl henne.

De ha sagt, att det aldrig bliver vänskap och fred i det äktenskap, där endera parten begagnat sig av dylika medel.

165. Skräddaren som såg sitt eget liktåg.K7.

För sextio år sedan bodde det en skräddare i Bosgården i Ås socken, men vad han hette, vet jag inte, för han kallades bara ”skräddarn”. En julnatt gick han till Ås kyrka och ställde sig på kyrkogården för att få se, vad som under året hända skulle. Som han stod där, kom det en likfärd och han såg huru de som buro togo av hattarna i kyrkogårdsporten. Han såg också sin egen kvinna gå efter kistan. Så hörde han, vi det var någon som sade:

- Ja det var underligt, vad det gick fort med skräddaren.

Frampå föråret blev han sjuker och dog, men innan dess talte han om, vad han hade sett julnatten.

166. Bergfolk i köket

(Danmark I s.112)

I en gård i Skårup stod bondkonan en julafton ute i köket och höll på med julbestyren, så med ens stod där en gosse invid henne. Så spörjer hon honom: ”Var är du från?” - ”Jag är Towes pojk’ ute i högen,” svarade han. ”Ja, men så ut till Thor till Djävulen med dig!” Så slank han ut genom en bakdörr. Den hög som han talte om var Skårup høj.

Bergfolket i samma hög red på sina ök om natten, de voro pytte små gossar med röda luvor.

167. Om bergfolk

(Danmark I s. 16)

Dagen före julafton, då gick min kona till Bygballe, där det hade varit bud efter henne, hon skulle ned och ha något till jul, och då hon kom förbi Bastrup höj, så stod där ett högt kvinnfolk i grön skört och gröna bindärmar och rött liv och vitt förkläde, och skörterna voro mycket korta. Hur hon än gick och kom för henne, så vände hon städse front mot henne. Hon sade god dag till henne, men fick intet svar. Hon liknade bestämt ett avdött äldre fruntimmer från Mejlby vid namn Mariane Krympes

168. Bergfolk

(Bergstrand, Värml. 1948:64.)

En gammal käring talte om, att hon och flera före henne hade hört musik från Avenåsen om julkvällen. Det var bergfolk, som höll på att spela i berget. Det var en fin musik som inte gick an att få höra på andra instrument än de som bergfolket hade.

Bergfolket kom in på ett ställe vid Avenåsen en julekväll. De kommo in i ladugården och så ställde de till kalas där. De dukade upp på ett stort bord. Det fanns av alla slag. Ölstopet var så stort som en så. Alla drucko ur det. En soldat kom in och fick se dem. De dansade och hade roligt. Soldaten sköt genom ladugården. Varenda en tog de till bens.

169. Björnföraren

(Bergstrand, Hall. 1949:73)

I Såbjer bodde det troll, och de gingo varje julafton till ett ställe i Assarp, och då måste folket självt ge sig av. Så kom en man dit en gång med en björn, och då björnen visade sig för trollen, sade de: ”Pisa, vill du ha fisk?” Men björnen gav sig på dem, så de fingo fly därifrån. Året efter kommo de tillbaka och spordo, om Kisse Måns var kommen. Jo, det var han. Då tordos de inte dit mer.

170. Björnföraren

(Bergstrand, Hall. 1949:73)

I Snödal kommo troll i var julafton, levde sotar’n och rogade sig. Men en julafton kom en knalle dit, och han hade en stor hund med sig. Den knallen var inte rädd. Fram på natten kommo trollen och började roga sig. Men då hetsade knallen sin hund på dem, och de blevo levande förskräckta och sprungo ut i en hast. Knallen hade kallat hunden för katta. Nästa julafton kommo trollen igen och sporde, om Snödals katta är gången än. ”Nej, hon är hemma”, svararde bonden. De tordes aldrig komma igen sedan.

171. Jättar, Björnföraren

(Bergstrand, Bohus, s. 46.)

Jätten i Svantåseberget gick varje julafton till Gömme gård. Folket på det stället måste ge sig av, vart de kunde ta vägen. Men en julaftonkom en, som gick omkring och förevisade björnar, till Gömme och hade två björnar med sig och bad att få tillbringa julen där. Han fick det svaret, att de inte finge vara ifred utan måste söka sig logi själva. Men han menade att allt skulle gå bra, bara han fick stanna. Och så fick han ligga på ommen, men det dröjde inte länge, förrän herrskapet kom från berget. Då skickade björnägaren sina björnar på dem, och då det blev morgon och kyrkklockorna började ringa till otta, så sade jätten, att han inte kunde stå ut med Gömme kattor och Långelanda kobjälla.

Sedan flyttade han till Norge. Men i berget fanns silver och nyckeln till berget gömde jätten i Gömme kohage under Kåresten, men det finns två kohagar i Gömme och i båda finns en stor sten, så det är inte gott att veta, vilken som är Kåresten. Då en hustru fått sju söner utan någon flicka emellan och med samma man samt de vuxit upp tillsammans utan att någonsin ha varit ovänner, så skulle de gemensamt kunna hitta nyckeln.

Då jätten gav sig iväg, tog han inteckning på alla Halse töser, så efter den tiden ha de alltid haft svårt att bli gifta. Så en gång hände det sig att en från trakten kom till jätten i Norge, där han bodde på en holme. Då ville jätten skicka ett bälte som present åt en flicka i Hals. Denne tog bältet med sig, men han tyckte, att det var bra stort för att vara åt en flicka. I Hals var det ingen som var så tjock. När han så på återvägen kom till Sundsby på Tjörn, så stod där några stora ekar, då spände han bältet om en av dem, och den for ögonblickligen upp med rötterna och försvann. Så var det meningen, att det skulle gå så med flickan också, den ville jätten haft till sig.

172. Trollens jul

(Bergstrand, Hall. 1949:76)

I Deberg i Fjärås skulle det vara troll. En gång när kyrkoherden skulle köra till julotta, hade de tänt och dansa’ och spela’. Han höll där och sa’: Jag har inte funnit någonstans i den heliga skrift, att Lucifers släkte skall få någonting.” Det vill säga, de skulle inte komma fram utan tillbaka i stället.

173. Troll

(Bergstrand, Västerg. 1944:53.)

Det var troll i ett berg, och så låg det en stuga nedanför. Varje julafton på kvällen kommo trollen och åto upp alltihop på julbordet. Men så hittade gubben på hur han skulle bota dem. Han kokte tjära och satte i en kittel på bordet närmast fönstret. Trollen kommo och togo till att äta ur kitteln. För var sked de togo gjorde de ett illvrålande, men de åto ur tjäran likaväl. De trodde det var julgröten.

---------

(s.56.)

I Brunns berg vid Ulricehamn blev Rens Andreas intagen en julafton, när han skulle gå till Ulricehamn och köpa ett halvstop julabrännvin. Där satt en liten käring uppe i berget. ”Kom hit, du lelle!” sade hon. Han gick dit och blev intagen. Sedan var han där i åtta dagar. Han var inte riktig, när han kom ut. De förstodo så grant, hur det var fatt.

Den trollkäringen var synlig inte långt emellan.

------------

(s.57.)

En gammal gubbe som var mer än nittio år talte om en historia för mig, när jag var ung. Det var en kvarn som brände upp varendatummesmäss. Så var det en knekt, som hade gått i kvarnen en tummesmässafton och lagt sig i kvarnkupan. Då kom det in en hoper troll, och de hade med sig en nyfödd barn-unge, som de hade tagit på ett ställe inte långt därifrån. De hade bränt ljus på det stället, för de visste att trollen ville åt nyfödda barn. Men så skymde det ett grand, och då passade en trollkäring på och tog barnungen och lade en alekump i stället.

När de kommit in i kvarnen. vädrade de och sade: ”Här luktar kristet blod.” Och de började leta. Men rätt vad det var, ropte ett av trollen: ”Nu få vi upp i rykande bardus, å eld i vareveli knut!” De sprungo ifrån kvarnen. Men knekten tog barnungen och gick till stället. ”Var har du din unge?” sade han till kvinnan. ”Han ligger i vaggan och sover”, svarade hon.

-----------

(s. 58.)

Det kom en gubbe in sent en julafton på ett ställe och bad att få låna en häst, för de voro bjudna på bröllop, han och hans familj. Det var en bergagubbe. Bonden hade flera hästar men sade: ”Nej, jag behöver dem själv i morgon bittida.”Då gick gubben in till bonden intill. ”Jaha, du kan gå ut i stallet och ta vilken häst du vill”, svarade bonden. Tredje dagen, då de kommo ut, stod hästen i sin spilta, men då hade han gullsko på fötterna. Och efter den dagen turade sig allting så väl för den bonden, som hade hjälpt bergagubben, men för den som hade nekat honom gick det alldeles ut.

-------------

(s. 59.)

Bergatroll fanns i Vagle berg i Ormestorp. De kommo fram till Örekulla och ville jula där. Gubben i Örekulla var beredd på’t. Han satte en gryta med tjära i spisen i stället för julagröten. Så kom en käring in och satte sig i spisen. ”Vad heter du?” frågade käringen. ”Själver”, svarade bonden. ”Vad kokar du?” - ”Julagröt” - ”Får jag känna på den?” - ”Ja, det skall du få”, sade gubben och slog en slev med het tjära över käringen. Då sprang hon ut och ropade: ”Själver har bränt mig.” ”Själver gör får själver ha”, svarade de andra trollen.

174. Gästgiverskan som mötte Odens jakt. K10.

Soffi i Brasegården såg Odens jakt en gång. Hon var och förestod gästgiveriet i Töllesjö, och så skulle hon gå hem och hälsa på enjulafton, men då hon kom till Blåssamaera, fick hon höra ett sådant väldigt stoj och oväsen i skogen. Det blåste i jägarepipor och hundar skällde och så kom det en käring och sprang för livet, och hon sade till Soffi, att hon inte fick tala om, att hon hade sett henne.

Alldeles efteråt kom en ryttare ridande och han sporde, om hon hade sett någon springa förbi och Soffi tordes inte säga annat än som det var. Då red han igen och så small det ett skott, så att det dånade i skogen och sedan kom han igen och då hade han käringen på hästryggen bakom sig.

- Det var allt din lycka, att du svarade, sade ryttaren, - annars hade du legat där istället.

175.Tomten och smörklicken. K 83.

(Danmark II s.88)

Min fader talade om, att det var en dräng som tjänade på ett ställe. De brukado sätta ut ett grötfat med en stor klick smör i varje jul åt tomten. Drängen gick en gång och lade sig på logen för att höra, hur det skulle gå. Då hade de lagt smöret underst, så tomten såg det inte. Då sade han: ”Nu har jag tjänat dem så troget i så många år och så skall jag inte ha något smör till gröten i år.”

Så sade han, att han skulle gå och vrida huvudet av den största bjällerkon, och så gjorde han det. Sedan gick han och åt upp gröten. Då hittade han smöret på botten i fatet och då blev han ked åt det och sade:

”Vad skall jag nu taga mig till? Nu får jag draga min fot över mången mans tröskel, innan jag får en sådan ko igen.”

Han fick taga den kon på ryggen och bära, tills han fick tag på en likadan ko. Så lade han den döda kon i båset och tog den andra. Så när han då fått dit den levande kon i båset, stod han och såg på henne och sade: Det är sju svarta hår mer på denna än på den andra.” Sedan gick han igen och så gick drängen in, och han visste vad som hade hänt på natten. Så har jag hört det berättas i min barndom.

176.Tomten

(Bergstrand, Dalsl.s. 98.)

Mamma ställde ut mat till tomten om julkvällen. Den skulle han ha, för att han var snäll. Fatet var tomt på morgonen. Den lille grå drängen skulle ha, sade hon.

Det var på ett ställe som tomtegubbar höllo till. Så var det en kväll som drängarne hade väsnats i stallet. Sådant tålde inte tomtegubbarna. På morgonen, då drängarna kommo till stallet, så var en häst borta ur spiltan. De letade både ute och inne. Till sist funno de hästen på rännet. Man fick hugga ur i väggen innan de fingo ut hästen.

Ränne ‘höskulle’.

177. Tomten

(Bergstrand, Bohus 1947:75.)

Det var en nisse på Vräland, som brukade få gröt med smör på om julafton. En gång hade de råkat lägga smöret under gröten. Då nissen inte såg till något smör, blev han arg och gjorde slut på den bästa kon, de hade. Sedan hittade han smöret och ångrade sig. Då bar han kon till Hoga i Stala socken och tog med sig en frisk, duktig ko därifrån och gav dem på Vräland istället.

-----------

På densamma vintern möttes två nissar på Åbergs ägor. De kommo med varsitt höknippe och buro från varandras gårdar. De blevo ovänner och slogos, så höet rök i luften. Både drängen och bonden själv sågo det, när det var månljust, men nästa morgon syntes inget spår.

-------------

(S.78.) Andersson i Munkebo hade varit vid Sollums kvarn och malt. På hemvägen mötte han en liten gubbe, som sade: ”I natt ä deLussenatt, å ä de inte i natt, så ä de i morra natt, gubbe lelle!”.

------------

(S. 80) På ett torpställe bodde ett fattigt folk, som endast hade en pojk. Han fick studera till präst. En gång då han kom på besök, förstod han inte, hur det var fatt. I ladugården stodo fina kreatur och allt i hemmet glimmade. Han frågade föräldrarna, hur detta kommit till. De förklarade endast, att de strävade och arbetade. Men då prästen kom ut i ladugården, fick han se en gul kalv stå i ett hörn. Han tog och strök den utefter ryggen. Strax flögo eldgnistor i taket, och kalven förvandlades till nisse. Prästen förbrådde honom. Då sade nissen: ”Minns du hur fattigt det var förr?” Den andre sade: ”Får du något för det?” ”Jag får en smörgås var julekväll”, svarade nissen. ”Äter du upp den?” frågade prästen. ”Nej”, svarade han. Den förra upprepade då sin första fråga. Då medgav nissen: ”En gång jag får föräldrarna till det och det stället, så skola de, smörgåsarna, tjäna till bränsle”. - Och prästen drev bort nissen, för han förstod, att det var själve den stygge.

178. Tomten

(Bergstrand, Dalsl. s. 98.)

På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul bundo de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkubben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. ”Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I haven haft”, sade prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp.

179. Tomten

(Bergstrand, Dalsl. s. 105.)

Tomten var i uthusen. Och i Kasa var han längst, för där äro husen så gamla, så att de äro ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller om de inte försummat maten hans. Om de då inte voro nog kvicka att fylla hans skål med gröt, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som tordes säga något till honom för det.

180. Nissen förargar

(Danmark II, s.81)

En kvinna i Drosselbjærg vid Slagelse berättar, att de förr i tiden voro goda vänner med nissarna, och att de därför voro välbärgade. Men hon och hennes man kände inte till det, att det var nissar, och förstodo sig inte på att umgås med dem. Den första julafton som hon och hennes man hade kommit till gården, såg hustrun en liten fågel inne i köket, men hon jagade ut den, och sedan den gången fick de varken rast eller ro för alla nissar. Deras kreatur blevo ödelagda, förty att nissarna redo dem om natten. En gång hade deras dotter fått lov att gå bort och hade blivit borta till klockan 3,4 på natten. Då hon kom nära gården, såg hon, att det var någon därinne som red kreaturen. Så blev hon glad och tänkte: ”Nu kan jag slippa in genom porten, eftersom folket är uppe och vattnar kreaturen.” Men då hon kom bort till porten var den låst, och hon måste gå in i trädgården för att banka på fönstret, då hon eljest inte kunde komma in. Det hade alltså varit nissarna som ridit hästarna om natten.

181. Den dräpta kon

(Danmark II s.88,90,91,93,94,95)

Om julafton gick mannen och sporde nissen, om han ville rykta nästa år också. Då sporde han, om de ville ha honom till ryktare, vad han i så fall skulle rykta. Så kunde mannen säga antingen hästar eller kor, men han fick inte säga fåren, ty de trampade honom på tårna.

Han skulle ha en gryta gröt med smör i var julafton, andra tider åt han inte, och han skulle äta den i samma gryta som den var kokt i. Så var det en bondkona som hade puttat smöret så långt ned, att det inte alls kunde ses. Han åt litet av det, men då han inte märkte något smör, blev han vred och gick in och vred om huvudet på en av korna... Annan dagen, då korna voro ute och vattnades, dansade sten och käpp mot väggarna, ty den nya kon var ju främmande, och nissen ville ha henne att bära sig åt som den gamla.

182. Nissen stjäler

(Danmark II s.54)

I ett knappt år sade en bonde i Vollerup, en julafton, då gröten var satt på bordet till hustrun. ”Mor, vi kunna inte doppa rätt djupt i smörhålan för...”Han blev i detsamma avbruten av ett ljudligt ”godafton!”, som uttalades av en liten man med en röd luva på, som just trådde in genom dörren. ”Kom fram!” sade bonden, ”och ät med oss.” Hustrun blängde surt och kände sig störd, då gästen doppade, inte endast gröten, utan nästan hela skeden i smörhålan. Fram på aftonen fick den stackars mannen äntligen tillfälle, att säga hustrun, att gästen var en av de goda nissarna, som nog kunde frälsa dem från den foderbrist som stode för dörren. Han hade heller inte misstagit sig, för strax efter uppmanade nissen honom att följa med över till grannbyn Kallerup, där det var skördat, Gud välsigne, säd i överflöd. Där kröp nissen, vig som en katt opp i en lada och kastade ut flera lass säd från logen och kom själv efter. ”Så mycket kunnom vi inte bära”, sade bonden. ”Jo, du tager fyra nekar, och jag resten.” De gingo över Stensbjærg, varest en hare regerear. Där blev bonden trött och ville vila osv.

183.”Nu är Håkan varm!” K 85.

et var vid Ramnäs bruk och de gamle smederne talado om det här, då jag var där som smeddräng.

Det var vanligt förr, då det var tysksmide och de fingo betalt för pundet, att mästarne skaffado sig en tomte som hjälpte dem. Och den där skulle ha sitt med. Då julafton kom, sade smeden till mästersven, och han hette Håkan, att han skulle bära ner en skål med gröt och ställa den på stabben åt tomten. Men mästersven åt själv upp det och sket grötskålen full och satte det på stabben till tomten.

Då tomten kom och fick se det där, så tog han och kastade in mästersven i härden och makade in honom undan för undan, tills bara träskorna voro utanför. Då gick han åstad och väckte mäster och sade: ”Mäster, opp, opp, nu är Håkan varm!” Och det hände på tredjedag jul, då mästersven hade gjort eld i fyren.

184. Tomten

(Bergstrand, Värml. 1948:99.)

På ett ställe hade de så bra hjälp i ladugården. Den var ”moka” varje morgon. Korna voro så skrapade och fina. Det var en nisse som gjorde det. Så led det mot jul. Husmodern hade sett att han var så trasig. Hon lät pigan sy kläder, som tomtegubben skulle ha om julafton. På julafton så gick hon och hängde ner kläderna i ladugården. När folket kom dit nästa gång, så kom tomten och hade de nya kläderna på sig. ”Grann gutt moker inte fjuse mer”, sade han. Sedan fingo de aldrig någon mer hjälp av honom.

---------------

(s.99)

Mor påstod, att hon hade nytta av tomtarna. Men så fingo de mat av henne. Varje julkväll så ställde hon julmat i boden, så att de skulle få ta sig till bästa. Hon påstod att de åto ur maten. Men det var på ett ställe som en drängpojk inte hade haft bättre förstånd än att han hade gått och gjort sina behov i maten, men han fick så pass stryk av tomtarna, så han fick men i hela sitt liv.

185. Gasten

(Bergstrand, Bohus. 1947:100.)

Så var det ett fruntimmer, som hade varit borta på ett ställe, och det blev ett yrväder så fasligt, och de ville att hon skulle bli kvar där, men hon skulle hem. Det var en julafton. Vid Sjuberga i Kareby satte hon sig och dog, och hon hade slitit ut strumporna och kastat sjalen över sig. Det blev en gast av henne också och den hörde vi så väl emot ont väder.

Vi kastade en pinne eller sten på den platsen, där hon dött, för att vi skulle slippa att bli kramade av den döda. Gastkramad kallas det.

186. Kortspel

F.S.F. (K.169)

Hos Nystu i Virby spelades förr mycket kort. En nyårsafton kom en röd tupp inflygande genom dörren och flög tvärs över bordet, omkring vilket männen sutto och spelade, så att korten röko omkring. Därefter avtog kortspelet i huset.

--------------

Min far lät begrava en gammal häst, som hette grållan i Kärret, (en äng). En gång var min bror, som nu är död, på Herrsveden hela andrajuldagen och spelade kort. Sedan på kvällen, när han skulle gå därifrån till gården, sade Signell: ”Hur skulle det vara, om du skulle träffa Grållan i Kärrbacken?” Det ryste i honom och kändes obehagligt att gå, men han gick ändå. Då han kom i Kärrbacken, såg han den där hästen, och den gick riktigt bredvid honom ner för hela backen till ängen, och sedan försvann den, och elden stod ut ur mun och näsborrarna. När han kom hem, var han så underlig, åt ingenting och talade ingenting på en stund. Sedan den kvällen tog han inte i kortlapparna mera.

187. Bortbytingen talar och skrattar

F.S.F. (K.195,9+191,5+197,7)

En hustru gick med en hjälpkvinna till bastun för att föda. När barnet kommit till världen, överföllos de båda kvinnorna av en tung sömn, förorsakad av underbyggarna. Dessa passade nu på att röva barnet och lämnade ett av sina egna, en ful byting med stort huvud och spinkig kropp i stället. Bortbytingen föddes sedan upp i gården, men växte inte, lärde sig inte tala och hade för ovana att tugga sönder såväl sina kläder som täcket i vaggan. Då modern misstänkte, att det ej stod rätt till med barnet, vände hon sig till en klok gumma och begärde råd. Denna uppmanade då föräldrarna att om julafton i stället för den vanliga grötgrytan hänga ett äggskal över elden. Sedan skulle de gå ut och genom fönstret spana efter vad bortbytingen komme att företaga sig. Man gjorde som de kloka gumman sagt. Knappt hade man hunnit ut genom dörren, innan man genom rutan såg, hur bortbytingen sprang upp ur vaggan och smög sig till spiseln. Där tittade han på den märkvärdiga grytan och sade:

”Na (något) har jag sitt

sju munnar har jag ditt

men aldrig har jag sitt

kokas i en tocken gryta”.

Sedan började han, flink som en ekorre, snurra omkring i stugan. Han sprang längs sparrarna på åsarna och upp på högbordet (filhyllan), men när folket kom in i stugan, hoppade han ned i vaggan, och låg där som om ingenting hade hänt.

Då modern nu fått veta, att barnet ej var hennes, eldade hon på julmorgonen, enligt den kloka gummans råd, bakugnen i stugan. När denna blivit riktigt het, tog hon bortbytingen ur vaggan och låtsade, som om hon velat kasta honom i ugnen. I detsamma inträdde en lång, främmande kvinna med ett barn på armen.”Bränn inte upp mitt barn; här får ni ert eget tillbaka!” Hon lade barnet på bänken, tog bortbytingen i sina armar och försvann.

188. Nissen och hunden

(Danmark II s.70)

Nyårafton då de hade fått sina ”nætter”, gav man sig till att spela kort om pepparnötter på Hestehave. Så blev det ett sådant liv på hunden. Den stod bunden utanför stalldörren, och Jäns Hårby ville då ut och se, vad som stod på. Då kunde han se att det var nissen som retade hunden. Han satt i en öppning i svalen över stalldörren, och puttade ut det ena benet, sedan det andra, i det han sade: ” Kyss mig...!” detta förargade hunden. Så listar sig Jäns Hårby upp på loftet och puttar nissen, så att han flyger ut till hunden. Han sprang i väg och nu var hunden inte längre uppretad. Folket satt till midnatt och spelade kort, ock sedan gingo de till sängs, men Jäns Hårby vaknade under natten, han var så förfrusen, och han tyckte, att han låg obekvämt.osv..

189. Nissehjälp

(Danmark II s.46)

En man som skulle skära hackelse till jul, kom ut i logen och såg, att den behövliga havren var kastad ner på golvet. Vem hade gjort det? Ingen i gården hade kastat ned den, också hade alltså nissen varit behjälplig med detta.

(Danmark II s.46)

I Fuglsang skar en karl julhackelse till sina hästar. Då önskade han, att han måtte få någon havre att giva dem. Så snart han hade önskat det, faller det fyra havrekärvar ner från höloftet, och det var gårdsbocken, som hade åvägabringat detta.

190. Skatter

(Bergstrand, Hall. 1949:159)

De grävde efter ett pengaskrin i Nösslinge Hulta. När de hade kommit nära intill det, kom det en stor röd hund och körde undan dem. För det var nedlagt ett ben av en sådan hund i skrinet, och kom någon och rörde skrinet, så kom själve hunden upp sådan den hade varit i sina dar.

Det skulle brinna över sådant gods mellan klockan elva och tolv om julnatten. Ser man det, skall man kasta en fällekniv i det, så kan man gå dit och hämta det dagen efter.

191. Nissehjälp

(Danmark II s.48))

På en gård bodde en liten nisse, men ägaren av gården var inte riktigt god mot honom, ty han gav aldrig gröt med smör i på julafton och andra helgaftnar. Ägaren hade heller ingen tur, allt gick tillbaka för honom, och omsider måste han sälja gården och köpa ett litet ställe där i närheten. Men karlen, som hade tjänt där på gården i flera år, längtade så mycket efter den lille nissen, ty han hade alltid fått sig en liten pratstund med honom varje dag. Därför gick han också nu, efter att de hade flyttat från gården, så snart han hade litet tid, över för att tala med sin lille vän. En dag, då han kom igen, sporde nissen honom om, huruledes det gick för hans husbonde. ”Det går enbart dåligt,” sade karlen, ”det kommer heller inte att lyckas för honom på det nya stället.” - ”Då skall du,” sade nissen, ”säga till din husbonde, att han skall gå hit, och bedja honom som han köpte gården av, om han inte må taga den gamla skäppan, som står bakom skorstenen, för han glömde, att taga den med, då de flyttade.” - ”Ja men vi glömde den inte,” sade karlen, ”vi ville inte ha den med.” - ”Ja, men så skolen I säga likväl,” sade nissen. Karlen gick nu hem och sade sin husbonde, vad nissen hade sagt till honom, och mannen gick då över till honom, som nu ägde gården, och bad om att få den gamla skäppan, som stod uppe bakom skorstenen, då han hade glömt den. ”Ja, den får du gärna taga,” svarade mannen, ”den använder vi ändå inte, vi havom en ny.”Då nu mannen kom hem med skäppan, gick den i tu för honom, men i detsamma trillade en hel mängd penningar ut på golvet. Det hade nämligen varit en dubbel botten i skäppan, och där emellan hade pengarna legat. Mannen blev ordentligt glad, ty det var så mycket pengar, så att han kunde köpa tillbaka sin gamla gård, och det gjorde han också. Men efter den tiden glömde han aldrig att sätta risgröt med smör i ut till nissen, och strödde också ett gott lager kanel och socker på, och efter den tiden lyckades också allting väl för honom.

192. Bysen som stubbe. L II 215.

Dulbysen (i skogen Dular i Follingbo) hade en gång, när de voro och höggo upp julved, omskiftat sig till en stubbe. Karlarne hade huggit upp all ved som behövdes och läto yxan sitta i den sista stubben och så bar det hem. När de då kommo hem, släpado de in stubben med yxan i och lade den på äriln. Men just som då yxan togs ur, for stubben på dörr med full kraft, så den slog sönder dörren och med eld och rök med sig.

193. Bysen och hästbytet. L II 216.

En julnatt red en bonde genom skogen och rätt som det var stannade hästen. Då stod det en lång svarter karl där med en annans häst och sporde om de inte skulle skifta hästar. Det hade bonden ingenting emot och så tog han betsel och grimma av sin häst och skulle sätta på den andra. Och den främmande karlen drog bort. Han arbetade både länge och väl men lyckades inte få hulaget på den tillbytta hästen. Då började det skratta i skogen och när han då såg till, stod han och sadlade på en knagge på ett träd, men bredvid stod hans egen häst och väntade. Då hade det varit Bauen. (”Bysen”)

194. Tomten

(Bergstrand, Hall. 1949:88)

I Hjärtared hade de en bese, och så skulle han ha sirup i gröten om julafton. Så fann han inte sirupen, och då gick han och vred ihjäl en ko, men sedan fann han sirupen, och då gick han till ett annat ställe och tog bjällerkon där. Så ville den gå hem, och då hörde de, huru det ven i luften, för besen vaktade, så kon inte skulle gå hem igen.

195. Tomtar

(Bergstrand, Hall. 1949:90)

Ljunggrens-Anna brukade tala om, att det en gång kommo fyra små tomtar i röda pickelhättor och dansade omkring julbordet i en ring och sjöngo: ” I veden inte, när domen ska bli, men de vede vi, men de vede vi.”

196. Kyrkogrim

(Bergstrand, Hall. 1949:97)

De gingo årsgång på julnatten mellan tolv och ett. De skulle gå över tre kyrkogårdar och tre gärden. En gång, det är nog 150 år sedan dess, var det en här i Hunnestad, som hette Tore, och han gick årsgång. Han skulle tala till allt, han såg, och så kom han till Grimetons kyrkogård. Där gick ett får. ”Vad månde detta vilja vara?” sade Tore. ”Kyrkans vård”, svarade fåret. Så kom han till Hunnestad, och där gick en svart häst på kyrkogården, med en länk om benen. ”Vad mån’ detta vilja vara?” sporde Tore. ”Kyrkans vård”, svarade hästen. Sedan kom han till Spannarp, och där gick en skata. ”Vad mån’ detta vilja vara?” frågade Tore igen. - ”Kyrkans vård”.

När han gick över gärdena, såg han hurudan skörden skulle bli. Var det alldeles tyst, så betydde det, att det blev dålig skörd. Så tittade han in genom fönstren på ställena, och skulle där dö någon, så satt den huvudlös vid bordet. Skulle någon födas, så satt den på bordet. Det året såg han, att min farfar skulle födas.

197. Gloson

(Bergstrand, Hall. 1949:99)

Gloson mötte de, då de gingo årsgång. Då skulle de ha en kaka bröd och kasta i gapet på henne.

198. Kvarnen som brann var julnatt

(Bergstrand, Hall. 1949:56)

Vid Kvarnabäck på n:r 3 Vallda utmark låg fordom en kvarn. Det var det märkvärdiga med den kvarnen, att den brände upp varje julafton. Så en julafton låg bonden på lur för att se efter, vem det kunde vara, som brände opp kvarnen. Bäst som han låg där och lurade, kom en hoper troll sättande. De hade en liten gubbe med sig, som gick före och spelte marsch, och så radade de in i kvarnen och började spela och dansa. När de hade hållit på tills fram emot klockan två, började en tupp gala där i närheten. Då sade en av trollgubbarna som skulle vara kung, kan jag tro: ”Nu gol näbb. Nu ska vi tänna äjl på kvärnvägg.” Men då ropte bonden:

”Förr än du tänner äjl på kvärnavägg,

ska jag tänna äjl på ditt langa skägg!”

Därpå tog han och satte eld på kvarnen, så att alla trollen brände inne. Sedan blev aldrig kvarnen uppbyggd igen.

199. Trollen stjäla

(Bergstrand, Hall. 1949:65)

En bonde som bodde i närheten av Höråsen och som just gjort i ordning sitt julöl, hörde en kväll, då han var ute och gav djuren nattfoder, att någon ropade: ”Du skall säga till Lill-Pippel att hon skyndar sig hem, för Rangel-Skrangel håller på att dö!” Mannen fick nu höra ett väldigt skrammel av spannar i brygghuset. Nästa morgon hittade han ett par större kopparämbar, som hon i hastigheten ej hunnit taga med sig.

200. Troll

(Bergstrand, Värml. 1948:78.)

Det var en jul, de hade bryggt på ett ställe. Om julkvällen skulle pigan hämta dricka i källaren. Då kom det ett stort troll och skrek åt pigan: ”Hälsa Vörtasnugga, att hon skall komma hem, för Dunten har fallit i elden!” Trollet som var i källaren och skulle stjäla dricka, sprang därifrån hals över huvud.

201. Troll

(Bergstrand, Värml. 1948:79)

Det var en bonde från Ölme, som skulle fara till julottekyrkan, men han kom inte längre än till skogen mellan Kristinehamn och Ölme, förrän han mötte ett troll. Han såg, att de sutto vid dikeskanten och kalasade. När han kom mitt för, så kom trollet fram och räckte honom en bägare och bad att han skulle dricka ”julabuska”. Han tog bägaren och gjorde som om han skulle dricka . Men så slängde han ut det som var i bägaren, så att det kom litet på hästen. När han kom att se efter, så var håret av och det hade frätit på skinnet, så starkt var det.

När han hade kastat ut det som var i bägaren, så red han så fort han kunde och tog bägaren med sig. Det tyckte inte trollen om, utan de satte efter honom, och det var nära på att de skulle hinna honom, men då fick han höra att det skrek:

”Rid inte vägen den breda

utan över åkern den tvära!”

Då satte han rakt över åkern. När trollen sågo det, så voro de inte god att följa med, utan de fingo springa längs efter. När de hade kommit till andra sidan åkern, så hade bonden hunnit fram till kyrkan. Och till kyrkan torde de sig inte fram. När han for tillbaka, så var det dagen, och då voro inte trollen framme, utan han fick ha bägaren ifred. Detta talade mormor min om som de hade talat om det för henne.

202. Troll

(Bergstrand, Västerg. 1944:61.)

I Bälinge var det ett torpställe, och där kommo alltid trollen från Bälaberget in var julafton om natten och förde sådant liv, så folket kunde inte bli inne. En julafton kom en björnförare med en björn och frågade, om han kunde få bli där med natten. Men de talte om som sanningen var, att det var omöjligt att bo där om natten, för trollen skulle komma. Men björnföraren sade, att han nog skulle reda sig med dem, och så blev han kvar där. - Så fram på natten kommo trollen, en helan mängd. Björnföraren hade stuckit in björnen i ugnen, och nu öppnade han luckan och ropade: ”Kisse, kisse!” Trollen hade redan börjat spela och dansa, men när de fingo se björnen, blevo de så rädda, så de gåvo sig iväg hals över huvud.

Den andra julnatten d.v.s. julen följande år - hörde folket, att det knackade så försiktigt på dörren och att någon frågade om kissen lever. ”Ja, det gör han”, svarade de. Sedan fingo de vara ifred för trollen, så länge de levde.

203. Lyktgubbe

(Bergstrand, Dalsl. s. 121.)

I Ed var det en gubbe, som for till kyrkan en julotta. Han hade gett sig iväg väl tidigt. När han kom ut på stora vägen, såg han en som gick före honom med en lykta. Han lät hästen följa efter och brydde sig inte om att köra på, då han hade god tid. Rätt som det var slocknade lyktan. I detsamma blev det ljust och nu såg gubben, att han befann sig mitt uppe i Bälnåsfjället.

204. Spöksvin

(Bergstrand, Dalsl. s. 130.)

På Renäsbergen i Vårvik finns det två varp, där de offrar. Det var två studenter, som där kommo ut för busta en julotta. Busta är som en gris men har klor som en tiger och river ihjäl folk. Där de studenterna blevo dödade, reste de sedan träd och kastade ljung och granris och stenar och vad de fingo tag i till offer. Det var från hednatiden ett sätt till vördnad.

205. Katternas dans

(Bergstrand, Hall. 1949:65)

I Virse hade trollen dans jula natt. De vände sig ut till katter. En dräng hade kommit till att se dansen, och när han kom hem, så talade han om det. ”Vår katt dansar lättast”, sade han. Ett tu tre for katten upp och rev ihjäl drängen.

206. Trollen låna

(Bergstrand, Hall. 1949:67)

I Store klitt bodde det troll, och de umgicks med folket i Hakestad och lånade ut kittlar till dem, då de skulle brygga till jul, men då skulle de alltid ha något istället, kakor eller blodkorv av julslaktet eller så. Emellertid så åt drängen upp korven en jul, när han skulle lämna tillbaka kitteln, och så gjorde han något annat istället, och sedan fingo de aldrig låna något mera.

207. Jättar

(Bergstrand, Dalsl. s. 74.)

På Skursmon bodde en soldat, som hette Petter Engdahl. En julkväll han var ute på landsvägen hörde han en röst inifrån ett berg: ”Petter Engdahl, vill du komma in och äta välling mä mej?” - Har du mer välling än du rår mä, så göm till i morgon”, svarade Engdahl. ”Dä var mej ett mannaråd , hade jag vetat det förr, hade jag inte behövt ha så många sprängda ongar”, sa jätten.

208. Jättar

(Bergstrand, Dalsl. s. 78.)

Det var en gång en tös, som stod och mol gryn en julkväll. Då kom jätten som bodde i närheten, och tog henne med sig. Hon måste stanna hos jätten i flera år och arbeta. Så fann någon henne och passade på att sätta nålar i klänningen på henne, och då kunde inte jätten rå med att behålla henne längre.

209. Jättar

(Bergstrand, Värml. 1948:66.)

I Annernäsknatten, som ligger vid sjön Elgsjön, bodde för mycket länge sedan en bergjätte. En präst vid namn Tranéus mötte denne bergjätte en gång på Sanusbron, en bro över en älv, som går förbi strax nedanför Silleruds prästgård. ”Varifrån är du?” sporde prästen. ”Jag är från Annersnäsknatten och skulle gå till Lövnäsknatten till bror min till julekväll. Det är så illa att bo i Hassekulle; jag får inte vara ifred för skreckeli skrackeli skrälle”, sade bergjätten. Det var då Silleruds gamla kyrka hade byggts. Det var kyrkklockorna han kallade så.

210. Kon som försvann en julafton

(Bergstrand, Hall. 1949:69)

På Vippentorp finns en grotta, som kallas Midsommarstugan, och där skall midsommarsgubben ha bott. Det var ett bergatroll. Min farmors morfar blev borta med en ko en julafton. De sökte henne överallt, och sent omsider hittade de henne i grottan. Men eftersom det var enjulaftonsdag, så kunde de inte kalla ihop folk för att få hjälp att få henne ur grottan. De tänkte: ”Vi få gå hem efter foder till kon och sedan försöka få upp henne.” Men när de varit hemma efter foder och hunnit till gateled, grinden mellan utägor och inägor, så stod kon där. Men hon var mjölkad. Då förstodo de, att trollen hade velat ha mjölk till helgen.

211. Trollens julafton

(Bergstrand, Hall. 1949:71)

I vabränna högar voro troll. Prästens dotter blev bergtagen till dem. Nästa julafton tyckte de i prästgården, att det skulle vara roligt, om flickan varit hemma. Drängen sade, att han skulle försöka hämta hem henne. ”Ja, gå åt stallet, och tag vilken häst du tycker!” sade kyrkoherden. Drängen red till högarna, och då stod den ena högen på guldpelare. Det var bröllop där. Så kom det ett troll ut med en kalk av gull och bjöd honom dricka. Men han sade: ”Tack, det är dubbel heder, om bruden själv skänker i åt mig.” Ja, hon fick komma ut och drängen tog kalken, men han tömde ut den över axeln. Det kom litet på hästen, och det brände av håret på honom. Sedan tog han flickan i ena handen och kastade upp henne på hästen. Då kommo trollen sättande efter, och de hade så när hunnit upp honom, men då ropade det från den andra högen:

”Rid åkern den bålle,

å inte vägen den hårde!”

Då red han in på åkern och de blevo där, tills solen hade gått upp.

212. Ljungby horn

(Bergstrand, Hall. 1949:71)

Virse hatt stod på guldstöttor julafton. Så var det en, som red dit, och då kommo trollen till och bjödo på vin. Det hade de i en kalk, och den tog han, men vinet slog han ut på länden på hästen. Då voro trollen efter honom och ropade: ”Enben, spring!” Det var både enbeningar och tvåbeningar och trebeningar, men enbeningen sprang värst. Då ropade det i luften:

”Du man, du man, du dåre,

rid inte vägen den håre,

utan rid på åkern den kors fåre!”

Då red han på åkern och kom fram till prästgården. Prästen kristnade kalken och ställde den i farstun, och så kommo trollen och ville ha den. ”Aj, aj, han biss”, sade trollen, för kalken blev alldeles het, då de togo i den.

213. Trollen röva folk

(Bergstrand, Hall. 1949:72)

En flicka hade blivit borta på ett ställe, och de trodde, att hon hade blivit trolltagen, för det var en kulle i närheten, och var julafton stod den på guldpelare, och då var det ljus och musik i kullen. Drängen på stället hade ett gott öga till flickan, och han fick ta en häst och rida dit, när det blev jul. På vägen mötte han en käring, som sa, att om han blev bjuden på något, så fick han inte dricka det, och så skulle han inte rida vägen, utan han skulle rida tvärs över åkrarna och inte längs med harvdrag eller plogdrag. Han kom fram till kullen, och där kom flickan och bjöd honom att dricka, och han tog upp henne på hästen och red därifrån. Då ropade det: ”Enben, tvåben, treben, spring värst!” Men han kom undan, och när de hade kommit hem, så fråga’ de flickan, vad de levde av i berget, och då sade hon, att de fingo all den maten, som folk inte läste för på julafton, och det räckte hela året.

214. Grannsämjan med trollen tog slut. K 110.

Nära byn Dyreborg ligger en mycket stor och hög kulle som kallas Rigens höj och där bodde troll. Varje julafton stod kullen på guldpelare och trollen hade fest därunder. Folket i Dyreborg höll sig alltid väl med trollen och de fingo låna kittlar och annat som de tarvade. En gång hade de lånat en kittel på ett ställe. De skulle ha den till julslakten. Julafton skickades en dräng tillbaka med kitteln. Som tack för lånet hade man lagt en korv i den. Men drängen var en illbatting och han åt upp korven och gjorde något fult i kitteln istället.

På juldagsmorgonen fick folket i gården se en hemsk syn, då de kommo ut i stallet. Trollen hade varit där och omskiftat huvudenas och svansarnas plats på alla djuren.

215. Helsjön

(Bergstrand, Hall. 1949:174)

Ett helt brudföljä hade drunknat i Hällesjö. De redo på isen och den brast. Sedan ha mycket folk varit där med sjuka hästar; de skulle bli bra av att dricka i sjön. Då kastade de alltid styvrar i sjön. Staffansryttare brukade rida till Hällesjö och vattna sina hästar.

216. Det utlånade slaktkaret. L IV 306-9.

Det var sanning, att det fanns grytmänniskor eller troll som bodde i Höråsen och i Trollabjer och på andra ställen, men de ha gett sig av, sedan järnvägen kom till. Förr lånte folk titt kärl av trollen till brygd och slakt (om julen s 307) och de lade i dricka eller korv, då de satte dem tillbaka på berget.

Några fastarpsboar hade slaktat och kokat korv och de hade fått låna kärl i Höråsen. Men drängen som skulle sätta dem tillbaka, åt upp korven och orenade kärlen. Då sprang Lilla-Totta i Höråsen till gården, men drängen kastade lut på henne, så hon ropte: ”Hage i Höråsen och Val i Valabjer och troll i Trollabjär, nu är Lill-Totta skållad.” Sedan fingo de aldrig mer låna kärl av trollen.

217. Bergfolks bröllop

(Danmark I s.71)

En man och en kvinna hade sådan otur med sina kreatur, att det gick helt tillbaka för dem. Så gick mannen ut i mörkningen och var på dåligt humör, och då kommer där en liten man till honom med en röd luva på och säger: ”Aften.” Ja, han kände honom inte. ”Jo, visst är vi nabor, och jag har hört att det inte står väl till med dina kreatur, men det vill jag giva dig råd mot. Du skall flytta ditt stall.” Jo, men då beklagade han sig över att han inte hade råd. Men då kunde han ju flytta kräken över till kornlogen och sätta korn där som han hade kreaturen, det kunde ju inte kosta så mycket. Saken var att han bodde rätt under, och hans loft var inte så tätt, utan att det flöt saft ned på hans bord och i hans soppa, men om det föll en rågkärna ned, det hade han inget emot. Ja mannen fick så flyttat stallet, och nu var allt till det bättre, och kreaturen trivdes mycket väl. Så var det en dag strax före jul, de hade bryggt, och mannen var inte hemma, då kommer den här lille mannen opp till kvinnan, om han inte kunde få låna ett ankare av hennes julöl ty han hade haft sådan otur att gjorden (tunnbandet) hade spruckit som var omkring tunnan och de skulle ha bröllop där nere. Då lånte hon honom öl, men hon ville veta, hur det där bröllpet tillgick, och ville gärna se brudskaran, när den kom. Jo, den skulle i genom deras stuga, och han skulle nog åstadkomma att hon finge se, men hon skulle komma att ångra det. Då mannen kom hem omtalade hon för honom vad som vordit av ölet, men det likade honom illa, ty nu voro de av med ölet, och de fingo varken öl eller tunna igen. Annadags morgon då de åto sin frukost, kom brudskaran in, såsom från stugans ena hörn och skred över till det andra, och framför gick en linkande spelman och gned på fiolen. Det kunde kvinnan se, men inte mannen, och hon slog upp ett gapskratt. Han skällde ut henne men hon fortsatte att skratta, och till sist gav han henne en örfil, så att hon sjönk rakt ner på bänken. Örfilen hade hon fått, men då hon kom till sina sinnen, omtalte hon vad det var. Några dagar därefter kom han med ölet tillbaka, och säger så, att de få inte se in i ankaret, för det ville inte gå dem väl i ty fall. Hanen satt i och de fick gärna tappa av ankaret. De tappade och det gick fortlöpande. De hade julöl till påska, och det var bättre öl än deras eget. Det var också mannen helt nöjd över, för nu behövde han inte brygga mera. Men så en dag tog nyfikenheten överhand, och han såg in i tunnan. Då var det inte annat än spindelväv och sedan dess var ankaret tomt.

218. Stallets flyttning

(Danmark I s.327)

En dvärg kommer till en man en julafton och vill förmå honom att flytta sin fårkätte osv. Han gör det. Dvärgen kommer nyårsafton igen och giver honom en silverkanna för hans foglighet.

219. Berkvinnans förlossning

(Danmark I s.333)

En kvinna stod och tvättade, och då kom där en liten man in och bad om, att hon ville komma och förlösa hans hustru, han kunde inte själv hjälpa henne. Det gjorde hon, och så blev där sedan snack emellan kvinnorna. De miste en ko var julafton, och det var, förty att kon pissade ner på deras bord. Men bergmannen kunde inte hämnas för detta annat än på julafton.

220. Trollkäringen lånade husgeråd. K 112.

I Bråssfjäll i Långelanda bodde det troll. En gång fick pigan på bondstället bredvid höra, att det ropade från berget och då gick mor själv ut och lyssnade. Det var trollkäringen som ropade:

”Käre grannmora mi,

lan mi fillesticka di,

för mi fillesticka e allt utfillat.”

Hon ville låna en sikt, för hennes egen var redan utsliten. Hon fick låna sikten och när hon hade haft den i tre dagar, kom hon tillbaka med den och då hade hon också med sig bakebröd i ett tråg och gav husfolket. Men det ville pigan aldrig smaka.

Så blev det jul och då ville hon låna en brännvins-panna:

”Kära grannmora mi,

lan mig scvalrånka di,

för mi scvalerånka e allt utscvalat.”

Hennes brännvinspanna var också utsliten. Nu fick hon låna pannan och när hon lämnade den tillbaka, så var det klart brännvin i den.

221. De dödas julotta

(Bergstrand, Hall. 1949:129)

De trodde, att de döda hade ottesång på julnatten. En gumma hade varit ute i otid, för att klockan gick fel. Hon satte sig på sin vanliga plats, och då fick hon se, att en gårdkvinna, som nyss var död, satt bredvid henne. Gålbokvinnan sade till henne, att hon skulle skynda sig ut igen, men hon skulle akta sig, för att hon skulle möta grimmen. Hon skulle placera sin kappa så löst, att den föll av henne, om grimmen grep tag i henne. Det gick som den andre hade sagt, hon mötte grimmen och han tog kappan, och dagen efter låg den i små, små bitar på kyrkogården. Det var grimmens verk.

---------

(Bergstrand, Västerg. 1944:100.)

Klockan 12 på julnatten ha de döda sin tjänst. En klockare här förr i tiden hörde, att det sang och spelade i kyrkan en julnatt. Han sprang dit, för han trodde att ottan hade börjat. Men när han kom in, fick han se, att alla voro huvudlösa, och då förstod han, vad som var å färde. Men han hann inte ut, förrän de döda voro efter honom och nappade av honom kläderna och varenda hår. Så arga blevo de för att han hade stört dem.

-------------

(Bergstrand, Västerg. 1944:100.)

De döda hålla julotta. Det var en dräng som låg på läktarn mellan ett och två på julnatten. Och det kom in så mycket folk, så kyrkan blev full. Och en präst var det med ock. Drängen kände allt igen några. Men rätt som det var ropade en av de döda: ”Här luktar levande”. Och drängen fick brått att laga sig dädan. - Själv har jag sett likmull på bänkarna och golvet och spår av små händer och fötter i dammet.

222. Mara

(Bergstrand, Hall. 1949:139)

Min morfar var med en annan skomakare, som hette Svan, och arbetade på ett ställe i Idala en natt strax före jul. Rätt som det var, så satte sig en tös upp i bädden och ville ut genom fyren. ”Hyss, hyss, hyss, det är långt till Knäred å ria”, sa hon. Svan slog till henne med en rem, och då gick hon och lade sig igen.

----------

En skomakare satt och sydde på ett ställe. Det var nära julen, och han satt länge uppe och arbetade, och kallt var det med snö och frost, så det knakade i knutarna. Rätt som det var, satte flickan på stället sig upp och sa: ”Hy, det är långt och kallt till Kragared!” Detta hände tre gånger, och då hon hade satt sig upp den tredje gången, så sa skomakaren: ”Lägg dig, din förbannade mara!” Sen var hon fri, och hennes mor gav skomakaren en bra belöning.

223. Varulf

(Bergstrand, Västerg. 1944:113.)

I Vänga hölls ett halvtjog vargar, de kallade dem Vänga svin, för man fick inte säga vargar, för då kunde de bli folk. De trodde, att det var förtrollade människor. Det var på en bondgård, en sugga hade grisat på julafton. Och det var en unge som var självdöd. Och den smågrisen slängde bonden ut genom måkegluggen. Då stod där en tasse, och han tog grisen och åt upp den. Men nästa julafton kom det en till bonden och tackade honom för ”steken som han fick i julas”. Då var det vargen, som blivit en karl.

224. Det utlånade dryckeskaret. LIV 302.

Snipe stuga ligger på Hallandsås. Där bodde ett troll som de kallado Snipe käring. Hon kom ofta till närmaste ställe, Brännehag och ville låna ett och annat. Gamla mor i Brännehag nekade henne aldrig något, ty hon visste, att om Snipe käring lånade dricka, betalade hon igen med öl; lånade hon groft bröd, betalade hon igen med fint bröd osv. När så de gamla skulle flytta in i lillstugan och sonen övertaga gården, gav Snipe käring dem en tunna öl, som skulle vara så länge de ville tappa men de fingo ej öppna sprundet. År efter år tappade de så mycket öl de ville ha, men så en dag blev ungmoran nyfiken och tittade i tunnan och fann den vara full med gammal spindelväv. Men så var det också slut med ölet. (Om huru de en juldagsmorgon fingo öl av trollen, ”Hugnåsgubben”, s 303.)

225. Trollen och bägaren

(Bergstrand, Dalsl. s. 90.)

Mamma talade om, att det var en, som skulle rida till julottan. Han kom ut för troll. De hade julotta vid en sten vid vägkanten. När han skulle förbi dem, så kom ett troll och räckte honom en bägare och bad att han skulle dricka ‘julamust’. Han tog bägaren och låtsades som om han skulle dricka. Sen smög han sig och kasta ut musten bakåt. Då blev det litet på hästen. Det tog bort skinnet, så att det blev fläckar, där skinn och hår hade suttit. Han tog bägaren med. När de förstodo, att han tog bägaren, så sprungo de efter och skulle hinna fatt honom. Han höll på att få kasta bägaren från sig. Då fick han höra, att det skrek: ”Rid inte vägen den hårda utan ängen den sköna!” Då vek han av vägen och kom in på en åker, som var plöjd. Han red ‘tväråkers’. Trollen kunde inte springa i kors över åkern, de fingo springa torva upp och torva ned. Men innan de hade hunnit dit, så var ryttaren i kyrkan på julottan. Han bad prästen, att han skulle taga vara på bägaren. Och då fick den stanna i kyrkan.

226. Ovälsignad mat skapar ofärd. L IV 322.

Det var en gång en bonde som gick ut på julnatten och fick då höra trollen tala. ”I det där huset blir man då inte för fet”, gnällde ett troll. ”Aldrig svära de och bonden är så sedesam, att det är omöjligt att komma åt något. Men nu har jag hittat på ett sätt att kvälja honom. Nästa gång han äter gröt, skall jag knuffa till skeden hans, så att han tappar en grötklimp på bordet. Och så skall jag passa på och lägga mig i den. Och sedan, när han sväljt mig, skall jag laga, att han får tredagarsfrossan.” - ”Det var för väl att jag fick höra det där”, mente bonden. ”Jag skall allt putsa trollet”.

Nästa gång han åt gröt, tappade han mycket riktigt en grötklimp på bordet. Då tog han en läderväska och stoppade grötklimpen i, låste väl igen och hängde upp den på väggen. På tredje dagen började väskan skaka och hoppa. Men bonden, han tog käppen och piskade väskan så mycket han orkade. Och så höll han på en längre tid var tredje dag, när väskan började hoppa. När han till sist öppnade väskan, kom det ut ett litet troll, som lommade av och var så magert och ömkligt, att det var bara skinn och ben.

227. De osynliga bordsgästerna. L IV 330.

Vid den stora sjön Sommen på mellan Östergötland och Småland höjer sig ett berg som heter Döraberget. Det stupar med en av sina sidor tvärbrant ned i sjön och i sprickor i den släta bergväggen kan man skåda en viss likhet med en dörr med nyckelhål.

På andra sidan sjön ligger det gamla herresätet Sommenäs. Där, omtalar sägnen, brukade man fordom ringa tillsammans pigor och drängar med en klocka, som vanligt är vid de flesta större gårdar i vårt land. Så hände det sig under en följd av år, att drängarna alltid klagade över, att det ej fanns nog mat. Deras husbonde lät väl reda till föda i rikliga mängder, men trots allt hörde han alltid jämmer från folket. Han kunde omöjligen inse orsaken. Men till sist fick han det klart för sig. Och det gick till på så sätt:

En vinterdag var en av gårdens torpare uppe på Döraberget i något göromål. Rätt som det var, började matklockan att ringa och dess ljud trängde fram över fjället. Men samtidigt fick torparen höra ett annat, vida underligare ljud. Han märkte under sina fötter, inne i berget, ett åkavet gny och springande av och till och hörde en mängd gälla röster ropa om varandra: ”Var är min mössa? Var är min mössa?”

Torparen var en orädd karl och gladlynt. Han tyckte att det lät så tokroligt, att han inte kunde låta bli att härma efter. Och så började han själv springa fram och tillbaka på berget och skrika: ”Var är min mössa? Var är min mössa?”

”Du kan ta farfars mössa,” svarade någon inifrån berget.

I detsamma kände han att någonting drogs över hans huvud. Det var en sådan huva som trollen hade, då de ville göra sig osynliga. Men samtidigt ägde huvan den gåvan att låta sin bärare se, vad ej andra dödliga (ting) kunna se.

Torparen såg därför till sin stora undran och häpnad en hel skara troll strömma ut ur berget. Det var gamla och unga troll, manliga och kvinnliga, men alla lika fula och förvuxna. Var och en bar på sitt huvud en mössa, som gjorde honom osynlig.

Trollen skyndade ner till den tillfrusna sjön och började springa mot Sommenäs gård. Torparen fick brått att följa med efter dem, ty han ville gärna se, vad de ämnade företaga sig. När trollen hunnit fram till gården, skyndade de snart in i en sal, där folket intogo sin måltid. Och nu fick torparen skåda en underlig syn. Vart och ett av trollen ställde sig vid sidan av bordsgästerna och snappade bort både mat och dryck. Det gick så snabbt att drängarna inte ens hunno föra biten till mun, innan den var borta. Så sutto de där och slukade bara luft, medan de fula trollen mumsade och sväljde allt vad de kunde och belåtet slickade sig om munnen efter mera. Torparen begrep nu hela hemligheten. Han skyndade genast till sin husbonde och omtalade för honom, huru det gick till. Samtidigt lämnade han honom den trolska mössan, han fått uppe på berget.

Husbonden satte mössan på huvudet och gick in i salen där folket åt. Han kunde själv med egna ögon se, huru de objudna gästena smorde kråset med hans mat.

Ägaren av Sommenäs gård hade ingen lust att föda en hel skara troll alldeles gratis. Han beslöt därför att göra sig av med de otrevliga gästerna. Till den ändan lät han taga ner vällingklockan från stapeln, så att trollen i berget inte kunde höra när måltiden stundade. Medlet hjälpte mycket riktigt och från den stunden fingo drängarne äta sin mat i fred.

Men trollen voro allt annat än nöjda med omskiftet. De fingo hårda dagar. En gång, när torparen var uppe på Döraberget, hörde han hur det jämrade sig och klagade inne i berget :”Varför ringer man inte längre i herrgården? Varför låter man oss svälta?”

228. Rop eller tal till bergfolk

(Danmark I s.147)

Det var en gård i Eskildstrup, som hade haft många ägare på kort tid, och de hade antingen lidit en snar död eller blivit utarmade och utkastade av herremannen. Så kom det en ny man, och den afton då han flyttade in i gården och kom innanför porten, sade han: ”God afton, Skalle!” - ”Afton!” sade en stämma ovanför porten. Mannen, eller karlen, för han var ogift sade: ”Är här jag någon som jag inte kan se, så beder jag dem till gäst lille-julafton.” Den bestämda aftonen kommo trollen, just som bonden och hans folk voro färdige med sin stalltjänst och voro komne in i stugan, men likväl inte ännu hade tänt ljuset. Då han inträdde, sade han: ”Afton och god jul allesamman.” - ”vem är du?” sade bonden. ”Jag är den, du bad till gäst i afton” - ”Så var så god och sitt upp på bordet och tag en bit mat.” Trollen satto sig och åto.” Nu beder jag dig till gäst lilla-nyårsafton,” sade trollen. ”Ja, det är väl bra, men var bor du?” - ”När du kommer utanför stalldörren så skall du nog träffa mig.” Den bestämda aftonen gick mannen och ställde sig utanför stalldörren och blev förd ner i trollens boning. Där var det rent och snyggt, och trollen bådo han att sätta sig till bords. Han satte sig upp, och de åto risgrynsgröt. Men bäst som de sutto och åto, snappade trollen bort fatet från bordet. Bonden blev litet förundrad över det, men han tog mod till sig och sade: ”Vad skall detta betyda?” - ”Ser du inte, att det droppar ner på bordet?” sporde trollen; ” det är därför som ingenting kan bestå i gården, men vill du flytta stallet bort till en annan länga, så skall du bli en rik man här.” Det gjorde mannen och så gick det honom väl.

229. Helgdagsbrott

(Danmark, II s.278,279)

En gammal gumma i Vole har berättat, att det en gång var en girig kvinna, som aldrig kunde få spunnet nog; hon spann nätterna i ända, antingen det så var helg eller söcken. Men en lille-julafton, satt hon och spann, och då var där en som räckte in en blodig hand genom fönstret och sade till henne:

”Se vad jag vann

för att jag lille-julafton spann.”

Sedan den gången var kvinnan inte så glupsk efter att spinna som hon hade varit förr.

-----------

En man hade varnat sin hustru för att spinna på helgdagarne, men det hjälpte inte, hon fortsatte ändå med sitt arbete. Det gick t.o.m. så långt, att hon satte sig att spinna en julafton. Då sträcks det in en blodig hand genom dörren och en röst säger:

”Där kan du se vad jag vann

för att jag sista julafton spann.”

Det var alltså en kvinna som var likasinnad.

-------------

Vid Ryssensten stod där ett hus; jag kan ännu minnas huru ruinerna fördes bort. De kallade det ‘slottet’. Där skulle en kvinna ha sjunket, för att hon spann om julafton.

-----------

En gammal dam nere på Gammel-Estrup hade hört, att det var ont att spinna lille-julafton; men hon trodde inte, att det hade någon betydelse. För att nu trotsa vidskepelsen, gjorde hon likväl så, men blev härför mycket hårt straffad. Hon dömdes nämligen till, att efter döden gå omkring på detta stora gods, och se efter så att ingen spann denna afton. På det ställe där det skedde, kom hon, och räckte armarna, från vilka händerna voro avhuggna, så att blodet dröp av stumparna, in genom fönstret, i det hon sjöng:

”Här kunnen I se, vad jag har vunnet,

för att jag lille-julafton har spunnet.”

Hon kommer att fortsätta med detta till domedag.

230. Rop eller tal till bergfolk

(Danmark I, s.148)

En herreman hade en gård som ingen ville arrendera. Men till sist tvang han en karl att taga den, och då nu den nye ägaren den första morgonen kom till gården, hälsade han i sin otillfredsställelse på den med orden: ”God morgon, Skallepanne!” - ”Hur vet du, att jag heter Skallepanne?” svarade en - och det var nog ett troll - bortifrån ladan, ”men det gör detsamma, vi skall nog komma överens om du uppfyller det jag säger.” - Ja, det vill jag gärna, om det är möjligt,” svarade mannen. ”Det är inget annat än, att du skall flytta ditt stall, för kreaturens orenhet flyter alltid ned på mitt bord.” - ”jo, men det skall nog gå bra,” svarade mannen.

En julafton gjorde trollen bröllop för sin dotter, och mannen såg hela stassen, de dansade i gården och alla dörrar och portar flögo upp, men ingen såg någonting, utom mannen.

231. Björnföraren och trollen.K 113.

Trollen kommo till Lycke och ville låna dricka varenda jul. De hade kopparspänner och kopparok som de buro i. En jul, då de kommo dit, var där en djurtämjare som hade fått nattstad och logi och han hade en liten björn med sig. Han var gången till vila på ugnen och björnen hade han med sig. Då nu trollen kommo och stodo på golvet och skulle ha sin dricka, så stötte djurtämjaren ned sin björn på golvet och då vordo trollen lifrädda och störtade i väg.

Året efter kom ett av trollen fram och sporde folket, om de hade sina stora ilskna katta kvar. ”Nu är hon mycket värre”, svarade de, ”nu har hon sju unga.” Då tordos inte trollen visa sig i Lycke mera. (Se Danmark I s.436)

232. Strömkarlen och kvarnen som brann ner. L II 170.

Vid Kvarnabäck på n:r 3 Vallda utmark låg fordom en kvarn. Det var det underliga med den kvarnen, att den brände upp var julafton. Så en julafton låg bonden på lur för att se efter, vem det kunde vara som brände upp kvarnen. Bäst som han låg där och smög, kom en hoper troll sättande. De hade en liten gubbe med sig som gick före och spelade marsch, och så radade de in i kvarnen och började leka och dansa. När de hållit på tills fram emot klockan två, började en tupp att gala där i närheten. Då sade en av trollgubbarna, som skulle vara kung kan jag tro:

”Nu gol näbb,

Nu skolom vi tända eld på kvärnavägg.”

Men då ropade bonden:

”Förr än du tänder eld på kvärnavägg,

skall jag tända eld på ditt långa skägg!”

Därpå tog han och satte eld på kvarnen, så att all troll brändo inne. Sedan vart aldrig kvarnen uppbyggder igen.

L II 179. En gumma som jag kände (från Bexet, Färgaryd) omtalade huru hon som ung legat vid Gassbokvarnen (mellan Jällunnen och Färgen) en natt före jul för att mala säd. Folk trängdes med mälden och det gick i tur alltefter som de kommo, varför man fick se upp, så att inte andra gingo före, om man skulle få sitt värv uträttat. Men det harmade tydligen Näcken att han ej fick lugn om nattena, ty han tog sig före att hålla hjulet eller vålla annan olust om nätterna för fler än en nattmalare.

Den omnämnda natten satte Näcken sig själv i hjulet och höll igen, så att huru än de skötte sig, gick kvarnen ej. Men de urskiljdo orsaken och togo eldbränder i spisen i kvarnkammaren och kastade in i hjulet, varpå näcken svarade med ett vrål, och hjulet satte igång så att yrde och två skoflar sprunga av.

233. Björnföraren. L IV 157.

I piparemöllan, Höörs socken, nära herrgården Åkersberg hade trollen för sed, att varje julafton, då de ringt Marieklocka i kyrkan, ställa till ohljud, så att ingen människa tordes vara i huset den natten. Då kom där en julafton till kvarnen en man, som hade en björn att förevisa, han ville ha natthärbärge och när han hörde, att trollen ofta kommo dit, erbjöd han sig att ensam ligga i huset. Bakugnen var nätt och jämt ljum, här redde han en bädd åt sin björn och lade sig själv i en säng där bredvid. Snart kommo trollen instörtande och började väsnas med honom, men han ropade: ”Kisse, kisse kom ut!” Och björnen ut! Det blev en strid mellan honom och trollen, men björnen segrade och körde dem alla på dörren. Följande julafton kommo de dock igen, men då stack en av dem först in huvudet inom dörren och sporde: ”Är Kisse hemma?” - ”Ja”, svarade folket. ”Då vilja vi ej vara här!” skreko trollen och satte av allt vad de kunde, och från den stunden har det aldrig synts ett troll i Piparemöllan.

234. De dödas jul

(Bergstrand, Hall. 1949:129)

De trodde, att de döda hade ottesång om jul. Före klockan fem på morgonen skulle de ha gått ner i sina gravar, för då började de levande sin ottesång. Min mor, som var född 1811, talte om, att det var ett fruntimmer, som hade kommit för bitti, och hon var med ibland de döda. Men när de gingo ut, flängde de huvudklädet av henne och nappade det i små bitar, och det blev en bit liggande på varje grav.

-----------

De dödas julotta, ja, det har jag hört. Det var ett fruntimmer som hade sett ljuset i kyrkan. Hon hade ingen klocka och hon kom för bittida. Då var det ett av fruntimrena som viskade till henne: ”När du går ut, så tar de kåban av dej, och då skall du låta kåban (=kappan) följa med.” Hon skyndade sig ut, och de döda kommo efter och togo av henne kåban. När det blev da’n, var den nappad så, att det låg en liten bit på var grav.

235. De dödas julotta

(Bergstrand, Dalsl. s. 131-33.)

Här i Töftedals kyrka voro de döde uppe och höllo julotta. Folk fick se, att det lyste i kyrkan. Då var det några som gingo till prästen och talade om detta. Han gick med dem. De sågo att ljusen brunno i kyrkan och det var alldeles mitt i natten. Prästen och karlarne gingo in i kyrkan. Då satt det fullt av döingar i kyrkan. Var och en satt och höll ett ljus och hade en psalmbok i handen. De dödas präst var på predikstolen. Den levande prästen gick in för altaret och sade: ”Om detta är av Gudi, så må det vara så, men om det är av ondo, så skall det bort”. Då blevo alla stående med ljusen. ”Så må det då vara i Jesu namn”, sade han.

------------

En bror till svärfar min var kyrkväktare. Han kom för tidigt till kyrkan en julotta. Han såg att det lyste i kyrkan och han gick in. Allt var tyst och stilla. Prästen stod för altaret och i bänkarna sutto fullt med döda. Han kände igen många av dem. Han gick fram till altaret och föll på knä och läste Fader vår och välsignelsen. Då blev alltsammans borta.

En tös kom för tidigt åt julottan. När hon kom in genom dörren och skulle sätta sig, så fick hon se, att det var de döda. Då kom det en av dem, som hade varit granne till henne, och bad, att hon skulle kasta av sig kappan och gå, eljest skulle de döda taga henne.

-------------

Det var en gumma som skulle gå till kyrkan på julottan. Klockan hade stannat för henne, så att hon visste inte, vad tiden led. När hon kom fram till kyrkan, var denna upplyst. Hon gick in. Kyrkan var full av folk och prästen stod på predikstolen. Gumman kände ingen av de församlade med undantag av en gammal moster, som var död för många år sedan. Mostern sade till henne, att det var de döda, som nu höllo sin gudstjänst på julnatten, och uppmanade henne att gå ut. När hon var i kyrkdörren, skulle hon taga av sig kappan och kasta efter sig. Detta gjorde gumman och då rusade allesammans ur bänkarna, grepo kappan och fläkte till sig en bit var. Därpå försvann alltsammans.

-------------

På den tiden Nössemarks gamla kyrka brukades, så fanns det inte julmorgon, än de sågo ljus lysa i fönstren långt innan någon människa hade kommit till kyrkan. Så snart kyrkväktarn kom i närheten av kyrkan, slockande ljusen. De döda voro uppe efter klockan tolv och hade gudstjänst i kyrkan. Jag minns en gumma, som påstod, att hon tydligt hört helgon- och änglasången från kyrkan.

-----------

De döda spökade om julnatten. Då voro de uppe ur gravarna och inne i kyrkan och hade ottetjänst. De brukade mor min tala om. De som voro saliga sutto med ansiktet mot altaret, och de som voro osaliga sutto vända från altaret. Var prästen osalig, så stod han med ryggen emot dem.

-----------

De sade att de döda voro uppe och dansade. En kunde se i sanden, att det var spår efter dem. Det kunde vara lite varstans som de slogo samling. Folk trodde fullt och fast att de döda gingo igen. Det voro far och mor så säkra på. Var det sand i bänken i kyrkan omjulmorgonen, då hade de döda varit i kyrkan.

236. Björnföraren. L IV 158.

En bonde hade mycket ihop med en jätte. Jätten brukade att få komma till bonden och äta julkväll vart år. Emellertid måste husfolket sedan de lagat i ordning mycket mat och dricka, ge sig iväg från hemmet, ty bergjättefolket tålde inte kristet blod. Forts. som ovan. En björnförare kommer till gården. Hans björn kör iväg jätten och dennes kona medan de hålla på att äta och dricka av julbordet.

237. Drängen red iväg med trollens dryckesbägare. K 126.

I Mattorp var en dräng ute och högg buskar på julafton. Då kom ett fruntimmer och gick förbi honom. Men hon var barfotad och just som hon gick förbi drängen, hörde han hur hon sade: ”Hu vad det är kallt!” Och då tyckte han, att det var synd om henne och tog av sig sina vantar och gav henne att träda på fötterna. Sedan gick hon sin väg och han gick och höll på med sitt arbete som vanligt.

På morgonen på juldagen, redan mycket tidigt, red han ut till en haga i närheten och vattnade hästarna. Och då fick han se, att det lyste i kyrkan, ändå att det var långt till julottedags. Men han red dit för att se efter, vad det var för någonting. Och när han kom dit, kom det ut en hel hop med troll och mötte honom. En av dem hade en bägare med en slags dryck i och bjöd honom dricka. Men drängen anada oråd och drack inte av det utan kastade istället brygden över axeln. Men då kom det på hästryggen bakom honom och där brändes håret av på en stor, stor fläck. Men när trollen märkte att drängen inte druckit, skulle de övemanna honom, men han satte till att rida vägen fram i sporrsträck. Trollen närmade sig i alla fall mer och mer, och det var nätt, att de hunno upp honom. Då hörde han en röst bredvid vägen som skrek till honom:

”Vantevän, vantevän,

rid ut på åkern din dåre,

inte vägen den håre!”

Och då gjorde drängen så och där på åkern hade trollen ingen makt med honom, utan han red där tills solen rann upp. Sedan red han fram till kyrkan och skänkte bägaren dit. Och då fann man, att den var stulen därifrån förut.

238. Karlen red över åkrarna med dryckeshornet. K 127.

Det var en julekväll en karl som red förbi en högan kulle.

Då var det, som om en dörr hade öppnat sig i berget och en gammal skäggete gubbe kom ut och gick emot karlen. Han hade ett förgyllt drickehorn i ena handena och en stor lysestaka i den andra och som han kom fram till karlen, räckte han honom drickehornet och bad han känna på juledrickat.

Karlen hade hört om dylika jättedricker förut, han, och visste nog vad som var meningen, men han tordes ej göra sig till ovän med jätten heller, utan tog emot hornet och löttes då, som om han druckit hade. Men istället passade han på att hysta alltihop bak ryggen sig, så att det rann ner på sidona av hästen.

Men maken till drickehorn hade han aldrig sett, för det var riktigt ståtligt; inlagt var i hornet båd´ silver och gull och ju mer han skådade därå, ju gladare blev han i det, och han fick till sist lust att rida sin väg med hela hornet, så han klappade till hästen och innan jätten visste ordet av, så bar det iväg med karlen i rykande fart bort igenom hallingarna (halling ”klippa”). Jätten satte efter, så att jordtorvorna yrdo ikring han och det var inte mer eller jämt än, att karlen vart tagen igen, om inte en annan jätte, som var ovän med den förste och som bodde där i en kulle längre bort, hade ropat till drängen: ”Rid tväråkers, du arme man!”

Det gjorde karlen och sedan var det slut för jätten att följa längre och karlen kom hem åter som ägare av hornet.

Men gott var det, att han inte hade druckit av drickat, som jätten böd honom, för på hela den sido av hästen som han hällde drickat, var vareviga hårtott bortsvedder.

Hornet gav han sedan till Vårviks kyrka upp i Värmland, har jag hört det sägas.

=L IV 259 v Det bortrövade dryckeshornet (Ljungby horn).

(Danmark I s.209)

239. Altarbägaren från högen

(Danmark I s.222-23)

240. Det bortrövade dryckeshornet. L IV 276.

Drängen kommer om julafton till trollens berg, som står på guldstöttor. Han tager deras dryckeshorn och en bergtagen flicka med sig. Han vart jagad av trollen men rider in på en åker (ett troll som av honom fått en vante, eller en bergtagen flicka ger honom rådet) där han stannar tills solen rinner upp.

241. Bergtagna komma tillbaka

(Danmark I s 233)

242. Bergtagna kvinnor hämtas tillbaka

(Danmark I s. 256)

Söder om byn Lindeskov i Ellastad socken emellan byn och Ny-mølle ligger en stor backe och i den har det bott bergfolk. Mjölnarens hustru blev borta, och allt letande efter henne var förgäves. Några år senare gifte han sig igen, då kvinnan inte stod att upptäcka någonstans. En dag då han red ut på en eldig hingst, och det blev senare för honom än han hade tänkt sig, för det var på själva julafton. Då han kom förbi högen, såg han att den stod på fyra guldpelare, och trollen dansade lustigt därinne. Mitt emellan dem ser han sin hustru dansa med en lång flätad piska av sitt hår ned på ryggen. Nu sporrade han sin hingst, red in emellan dem och tog sin kvinna vid håret och svingade upp i sadelen, varpå han i full fart red ut ur högen och bort över plöjd jord. Då trollen inte kunde löpa över fårorna, nådde han välbehållen hem med hustrun och bodde i många år samman med bägge kvinnorna. Det är nu inte alls länge sedan, tillade min meddelare, för jag är född här i byn, och min mormors mormor hon kom ihåg, att mens hon var liten, då levde de samman, och hon kände dem väl alla tre.

243. Bergtagna kvinnor hämtas tillbaka

(Danmark I s.261)

I Hjælpensbjærg är där bergfolk. De hade en gång tagit en kvinna från Knudsgård i Kobberrød in till sig, och det skedde om julafton. Så blev det sökt råd hos en klok man, och han sade, att det skulle plöjas en fåra från Knudsgård vid mangårdsbyggnadens dörr, runt om berget och tillbaka igen, så skulle kvinnan nog komma. Detta skedde, och nästa julafton kom bergfolket och avlevererade henne.

244. Hög på stöttor, dans därinne

(Danmark I s 198)

På Tostrup mark är där en kämpahög, som var julnatt bliver lyftad upp på fyra glödande stolpar, och man kan se häxorna dansa därunder.

245. Eld på högar

(Danmark I s.353)

I närheten av Hunseby ligger Troldstuen, en hög, varöver det brinna ljus, och förr skall den var julafton ha rest sig på glödande stöttor

246. Guldbägare hämtad tillbaka,

(Danmark I s. 214)

Utanför prästgården ligga två högar, som kallas Skadeshöje, på vilka i flydda tider, uti prästens Niels Madsens tid, som anno 1442 har varit präst här i Pjedsted, har setts en dans, som prästen själv från sin innehållna häst hade åsett. De som dansat hade druckit honom till med ett fyllt dryckeshorn, han har tagit det från dem, men hällt ut innehållet, och hastigt ridit in i prästgården med hornet. Men som han enjulafton var gången i badet, hade én kommit in, gått in i lillstugan, därsom hornet var, tagit det och gått ut igen och sagt: ”Här tager Skade sitt horn igen.” Och inget mera vet man att säga om dessa högar.

247. Högar på stöttor, dans därinne (Danmark I s. 205)

Nära Bidsinge ligger en hög, och det berättas om den, att det fordom var ett tillhåll för troll. Vid jultid stod den på glödande stöttor var natt, och man kunde då se, att de dansade och gjorde sig lustiga där inne. Barnen från högen, några små pysslingar, kommo väl samman med andra folks barn om aftonen, och de lekte mycket väl tillhopa. Men så hände det om sommaren, att det började åska, och då foro barnen upp och ropade: ” U,u,uu! nu dundrar det, nu skolom vi hem,” och så pallrade de sig iväg det värsta de kunde åt högen till och där försvunno de.

249. Rop eller tal till bergfolk

(Danmark I s.145)

Mitt emellan Martofte och Snave ligger Peder Moses hög, vari där fordom bodde dvärgar. En afton då några unga människor gick från Martofte till Snave för att leka jul och kom tätt förbi högen, fick en lustigkurre ibland dem det infallet att ropa: ”Hej, hej, bergfolk viljen I med till Snave och leka jul?” I detsamma hörde de hur det ropade inne i högen: ”Peder Mose, tag mina byxor, jag skall till Snave och leka jul!” Men då de därpå hörde snack och buller därinne och kistelock som smällde, blevo de allesamman rädde, och skyndade sig åt Snave till. Litet senare visade sig i dörren till gillestugan en liten pyssling, och folket blev än mer bestörta, än de förr hade varit. Dock, några av dem bjöd in honom och han gick också och rumsterade bland dem en del av natten.

250. Hustrun bad att få mannens strumpeband.K 141.

På en gård på andra sidan femlingen, som heter Röckla, togo trollen en barnsängskvinna. Och de arbetade en alestock så väl, att de trodde, det var hon som låge död i sängen. Och de gjordo begravning och skulle jorda henne, men då sporde prästen dem, om de visste vad det var för något som de skulle jordfästa. Och han talade om för dem, att det inte var annat än en alestock.

Men sedan gifte mannen om sig och vid bröllopet kom hans gamla hustru tillbaka och tedde sig för honom och sade: ”Giv mig ditt strumpeband och fräls mig ur trollens hårda hand.” Och han hoppade över bordet och skulle ut till henne, men de andre höllo honom, ty de voro rädde, att trollen skulle taga honom med, om han finge komma ut till henne.

Sedan visade hon sig varjan julafton vid en backa, som de kallado käringabacken. Och när hon dog, fick den där prästen, som hade begravt alebilden en förnimmelse om det, så han höll tacksägelse över henne. Han hette Nilsson den där prästen och var präst i Virestad, när detta hände; Röckla ligger i Virestad.

Ja det var en hemsk händelse det där. Och tänk, de hördo hur trollen voro i skogen och höggo alebilden. Då var det en av dem som skrek till de andra: ”Hugg stora pattar, för det har Tora!”

251. Bergtagna komma ej tillbaka

(Danmark I s. 246)

Då man började bygga på kyrkan i Höjslev, kunde man aldrig bygga så mycket om dagen, att det inte var nedrivet om natten och kringspritt långt omkring på markerna. Folk voro snart på det klara med att det inte kunde bliva något, och därför hänvände de sig till bergmannen, som bodde där i socknen och ackorderade med honom, att han skulle bygga kyrkan på den betingelsen, att ha skulle ha den första och sista brud som blev förd till kyrkan i bygglön. Då nu den första bruden blivit vigd, kom bergmannen och hämtade henne, och den gården kallades sedan den tiden Brudedal. Det var en damm i närheten, där bruden senare hämtade vatten, men för att hon inte skulle springa bort, hade hon en lång guldlänk om livet, och den ligger enligt sägnen i Brudedalsbackarna ännu. När ägarna planar ut kullen en gång kommer den att hittas.

Samma bergman ver en gång i Köpenhamn, och i gatan mötte han mannen från Brudedal. Det var just lillejulafton och mannen ville gärna hem. Bergmannen erbjöd då att han ville rida med honom, så kunde de likväl tids nog komma hem till julafton. Nu redo de genom luften över både hav och land, men då de kommo över Viborg, började de att sjunka; det var väl tidigt, ty den ena av hästens hovar stötte mot domkyrkans spira, så att kyrkan rämnade, varför den måste lagas och sättas i stånd.

252. Ritt med bergmannen

(Danmark I s.411, 412)

En man från Salling gick en dag i Köpenhamn och var missmodig över, att han nu inte kunde komma hem till julafton, ty det var justlille-julaftons eftermiddag. Då kom det en man till honom och de började tala, och han omtalade för främlingen hur ledsen han var, att han inte kunde komma hem till sin familj. Den okände var en bergman från Jylland och mente, att det nog skulle gå att ordna, ty ville han lova bergmannen en tjänst, så skulle han vara hemma om ett par timmar. De satte sig upp på en vacker häst och i skymningen redo de ut ur byn. Men de följde inte jorden, utan flög i luften, och då de hade ridit en stund, snubblade den häst som mannen red på. ”Prrr,prrr!” sade han, ”där hade min häst så när fallit.” - ”Ja,” svarade bergmannen, ” Det var Viborg domkyrkas torn, som den slog skankerna mot.” Då visste mannen, att nu var han snart hemma och då de kommo där, sade bergmannen:” Ja, nu har jag hjulpit dig hem, så att det ännu finns tid att äta julmat, men om några nätter kommer jag och kallar på dig, och då måste du och ditt folk vara mig behjälplig att komma över sundet till Fur, ty här på fastlandet har det blivit oss för svårt att vara, nu då kristendomen har blivit så stark, och kyrkklockorna förnärma oss?” Därmed skildos de; men några nätter efter kom bergmannen och kallade på den andre, och han reste sig tillika med sina karlar och gick ned till färjstaden, varest han inte såg någon annan än bergmannen. Men denne gav raskt signal till uppbrott och man seglade ut, dock tung var den lasten, ty relingen gick i vattnet, och mannen trodde att de hade sjunkit till havsens botten. Bergmannen bad honom dock att vara obekymrad. Då de voro komne till land, sporde bergmannen honom, vad han trodde, att han hade haft ombord. ”Ja, det visste mannen inte, dock kunde han förstå att det var tunga varaor.” Då satte bergmannen sin toppluva på hans huvud, och nu såg han, att stranden myllrade av småpysslingar, och han undrades inte på, att skeppet gick så djupt i sjön, ty det syntes honom omöjligt, att en sådan massa kunde rymmas på étt skepp.

(Danmark I, s.412)

Samma sägen; den lille mannen vill bliva färjad över sundet en nyårsdag osv.

253. Ritt med bergmannen

(Danmark I s. 413, 414)

Färjkarlen vid Ottesund var en gång i Köpenhamn, och det var strax före jul. Han hade bestämt sig att komma hem till julafton, men hade blivit försinkad och kunde inte komma från Köpenhamn förrän på lilla-juladag. Då han nu inte ville resa på själva julafton, beslutade han sig för att stanna, till högtidligheten var förbi. Han var emellertid mycket ledsen häröver, då det alltid anses för att vara ett dåligt förebud att inte vara i sitt hem på julafton. Som han nu gick där i sina tankar, kom det en liten pyssling bort till honom och sporde, vad som fattades. Han berättade då att han var färjkarlen från Ottesund och var bedrövad över, att han inte kunde tillbringa julen hos sin familj. Pysslingen sporde då, om han ville gå med på, att ställa färjan jämte två rorsmän till hans förfogande en viss natt, för i så fall kunde han föra honom hem och det redan samma afton. Mannen gick med glädje med på denna överenskommelse och så bad den lille honom att följa med. De kommo då till ett stall, varest det stod en liten svart häst, och han bjöd nu mannen att sitta upp på hästen, och surrade fast honom med en repstump, drog ut hästen och satt själv upp. Nu tog hästen det i tre språng till Ottesund, det första språnget till västsidan av Själland, det andra till västsidan av Fyn, och det sista till mannens hem. Och det var det största språnget. Då hästen hade varit ifrån jorden ett tag, hörde färjkarlen, som satt bakerst, att det ena bakbenet stötte emot. Han sporde då, vad det var, de kommo emot. ”Viborg domkyrka,” svarade den lille, och snart voro de i mannens hem. Några dagar efter, det var just på nyårsdagen, kom nissen igen och sade, att han ville låta färjan gå denna afton. Mannen tyckte inte om det, då det var just nyårsafton, men den lille påminde honom om att han hade fört honom hem själva julafton. Mannen tog då en karl med sig, och de gjorde båten i ordning. Nissen väntade litet, bjöd så mannen att ro, och han höll på att ro hela natten. De kunde ingenting se, men märkte dock, att de hade full last, när de rodde över till andra sidan av sundet. Då det äntligen blev morgon, förklarade nissen, att nu voro de färdiga. Han sporde så mannen, om han inte gärna ville se, vad de hade fraktat över. Jo, det ville mannen gärna. Nissen smorde hans ögon med en salva. Mannen såg då, att hela Ty, så långt han kunde se, var alldeles översållad med tomtenissar. Sedan har också folket norr om Limfjorden blivit dem för kloka, då tomtenissarna sägas ha flyttat till Norge.

254. Ritt med bergmannen

(Danmark I s.417)

En skeppare från Mariager, hade lagt till i en hamn i Norge och där låg han nu en julafton, och så hade han gått iland och gått in på ett värdshus. Där beklagade han sig, att han på detta sätt skulle bliva liggande och han sade till värdshusvärdinnan: ”Det är så tråkigt att vara ute en sådan här kväll, jag skulle giva mycket för att få spisa julafton hemma hos min hustru.” - ”Ja”, säger hon, ”det skall väl inte vara omöjligt, du kan bara giva mig en specie, och så kan du gå ombord, så få vi se vad vi kunnom göra. ”Nå, han giver henne specien och går ombord. Men inte hade han väl kommit ombord på skeppet, förrän detta sätter full fart hem, det raskaste det kunde. Inom en halv timme var han hemma i Mariager hamn. Så kunde han spisa julafton med sin hustru i alla fall.

255. Trollkarlen

(Bergstrand, Dalsl. s. 156.)

En gammal skeppare berättade för far om en annan gammal skeppare, som kunde segla i luften. Det var en julafton som skepparen hade tagit in last och allt var klart att segla från hamnen. När det blev kväll, så sade besättningen: ‘Det vore allt gott och väl, om vi vore hemma nu’. Skepparen befallde alla att gå ner och lägga sig. De gingo. När det led på, hördo de skepparens kommandon. En gång sade han, att de skulle falla för kyrktornet. På julmorgonen lågo de hemma på redden. Då hade de seglat i luften. Det skulle vara finnar, som kunde med detta.

256. Bergtagna komma inte tillbaka

(Danmark I s.250)

En dräng i Fårtoft gick en julafton utanför dörren och vart genast bergtagen. Många år därefter red en man vid midnatt vägen fram och blev upphunnen av en som red på en trebent häst.”Åh!” säger mannen, ”vad är detta för en människa?” - ”Haven I aldrig hört talas om drängen som blev borta en julafton? ty det är jag.” ”Oj, då! men hur gick det till?” - ”Jo, jag råkade försäga mig; då jag var kommen utanför dörren, kommer det en vagn rakt igenom vår gård, och jag giver mig till att ropa: Åh, låt mig få åka med! men i detsamma satt jag bak på kärran som körde rätt in i Bullbjærg.” - ”Finns det ingen möjlighet att komma därifrån?” - ”Nej, det finns det inte! Jag passar deras kreatur och får mat och dryck över nog; men det är ju inte min sorts folk, och du kan nog tänka dig, det är sorglig för mig att aldrig få höra ett Guds ord eller komma till altaret; Det enda jag har att roa mig med är det lilla, jag kan utantill. Men de ha sitt väsen för sig, och det kan nu inte bliva annorlunda. Men nu har jag bråttom, för gamla mor är död, och jag skall bjuda folk till begravning från Gasbjærg och många stora högar och jag skall vara hemma igen i morgon bittida.” Sedan har man inte hört av honom mera.

257. Bergtagna komma inte tillbaka

(Danmark I s. 250)

På den stora Fjälkinge backes västsida, ligga några mycket stora stenar. Om dessa går följande sägen. Det var vid jultid, och det fejades på sedvanligt vis nere i Fjälkinge. Julbocken gick från gård till gård och sjöng sina psalmer och vred julstjärnan. Han fick då i sinnet att gå till nästa by norr om, och då han kommer förbi Fjälkinge backe, ser han ovan omtalade stora sten på eldstöttor. Han gick närmare, och trollen komma ut och bedja julbocken gå med in under stenen och sjunga litet för dem. Julbocken gör det, och då han väl är kommen in, sänka sig stenarne och han bliver borta för evigt. Men stenen vart uppkallad efter honom och kallas Bukkebjærg-stenen.

258. Skogsrået omkommer vid slädfärd. L II 299.

Skogsrå var det gott om. Skogsrået var så svår att söka karlarna. Fick hon veta namnet vart det riktigt illa. En karl hade tre barn med henne. Han hade fått lova, att hon skulle komma till honom på julkvällen och ha barnen med sig. Karlen lät drängen sätta hästen för kolryssen. ”Men vad skolen I med kolryss om julkvällen?” sporde drängen. Emellertid for mannen och satte skogsrån och ungarna på kolryssen. Men på sjön kom en vargflock. Då satte han sig på hästryggen. ”Det är säkrast om jag sitter här”, sade han. Men han pillade ur selpinnarna, så ryssen blev ståendes efter och de andra vordo uppätna av vargarna. Men om juldagen, när folket for till kyrkan, sågo de spillrorna av kolskrindan och blod på isen. (L II 300)

259. Goavätta skållades. K 154.

Mor hade strängeligen förbjudit oss att slå ut varmt vatten på marken, för då brändo vi goavätta. Nej, det fingo vi ej göra vid någon tid. Hon talade om, att de satte något åt henne julafton. Kom det då bort, så var det bra.

Mor förtalte, att på ett ställe var det hål på golvet vid bordändan, det var goavättans bostad. Man trodde, att hon hade vård om barnen, och kvinnan hade lämnat ett barn ensamt, men det kom för någon förtret. Och då skulle hon hämnas på goavätta och hällde varmt vatten i hålet. Då kom goavätta upp om natten och sade:

”När du bränner mitt lår, skall jag bränna din går.”

Och följande natt brände gården av.

260. Det rann från stallet. K 163.

Jag har hört ett gammelhärm om en som hade satt ladugården på orätt plats. Han hade aldrig någon tur med hästarna utan det var alltid på tok med dem.

Så var det en gång en julafton, som han gick ut till källbrunnen för att hämta upp vatten åt hästarna.

Medan han höll på med det, kom en karl gående. Han stannade och talade och gubben talade väl om för honom, att han skulle vattna hästarna och att han hade otur med dem. Sedan följdes de åt och vattnado hästarna. Då det var gjort ville den där karlen att gubben skulle följa honom hem, så skulle han få se hur de hade det. Ja, gubben var ”livad” en smula, han, och följde med honom. Men då bar det iväg under stallet. Och när de kommo ner där, så hade de julafton där också, lika som vanligt folk ha. Ljus brunno och mat var framsatt, och det var fint av hundrat´n alldeles. Gubben vart bjuden att äta, men som jag har hört det, så åt han inte, när han såg hur det var.

Då talade karlen om för honom, varför han hade sådan otur med hästarna. Det var så, att äla (”urin”) rann ifrån stallet ner i deras mat. Men skulle han flytta ladugården, så skulle det bliva bättre med hästarna. Och gubben han fick bråttom att flytta ladugården och sedan blev det bra och tursamt där.

261. Underjordiska

(Bergstrand, Bohus. 1947:67.)

En bonde hade en julafton varit i sin ladugård och fodrat sina kreatur på kvällen. Då träffade han en man, som hälsade på honom. Bonden tyckte sig känna igen honom, men han visste ändå inte vem mannen var. Den obekante bad honom bli med sig en liten stund. Bonden gick med honom. De gingo rakt ned under bondans fähus och kommo in i ett fint rum och där satt en stor flock vid ett bord och åt av de läckraste rätter. Bonden blev bjuden att sitta med vid bordet och gjorde så. Men bäst de sutto och åto, kom något från taket rinnande ner på bordet. Det var urin från bondens ladugård. ”Där ser du huru vi ha det!” sade mannen, som bjudit bondan med sig, ”och nu skall du vara snäll och flytta ladugården. Vi havom bott här i alla tid, och vi kunnom inte flytta.” Bonden lovade att flytta ladugården, och han höll sitt löfte. Sedan hade han alltid god tur med sina kreatur. Dessförinnan hade han alltid haft otur.

262. Vättar

(Bergstrand, Värml. 1948:85.)

Det har funnits jolvetter. Det var ett slags smått folk, som bodde under stora stenar. De skulle vara som tomtar. Det var en gubbe på Eriksheden, som hade vältat på en stor sten. Han blev sjuk och var aldrig frisk efter den dagen. De buro av hans kläder till stenen, men det hjälpte inte.

-----------

(sid. 86.)

Mor talade om att det var på ett ställe här i socknen som inte hästarna fick fred på natten. De stodo och slogo så lång natten var, och ibland voro de lösta ur spiltan på morgonen. Så satt folket och åt ”julkväll”. Då kom det två tockre backefolk in genom dörren. De stodo vid dörren och sade ingenting. ”Vad skulle i små gosser vilja en tocken kväll som denne?” sade husbonden. ”Jo”, svarade de, ”I skall vara snäll och flytta stallet en och en halv aln öståt, för när hästarna stallar, så stalla de på vårt bord”. När stallet hade blivit flyttat, så fingo hästarne fred.

------------

På ett ställe hade gubben varit ute och åkt. Han tog inte selen av hästen, när han kom hem. På natten kom han ihåg det. Han gick upp och skulle gå åt stallet. När han kom mitt på bogården, så fick han stryk av ”jolfôlke”. Det var en liten gubbe, som inte räckte bonden till knäna. Men han gav stryk så det kändes.

--------------

(sid. 87.)

Tocke smått jolfolk fanns det både i skogen och i bergen. Far fick alltid ligga trygg i kolkojan, och när det vart hål på milan, så kommo de och ropade ”Ola”. När korna skulle kalva eller hade kalvat på natten, så kommo de och talade om det också. På ett ställe stod e’ och såg en likfärd. Hon kom och gick förbi och sjöng så vackert, men det var en så liten, liten kista så. Det skulle vara ”jolfolk”.

263. Tomtar

(Bergstrand, Värml. 1948:88.)

Tomtarna höllo sig mycket i bergen och i skogen. De kallades också för jolfolk. De bodde under stenar och under stora träd. De voro en tre, fyra kvarter långa. Röd mössa med tofs, eller en grå hatt med breda brätten hade de. De voro klädda som finnarne. Om en hatade dem, blev det olycka för huset ständigt.

-------------

(s.96)

Det var en hustru, som alltid slog ut gröten på julkvällen, när hon lyfte av grytan. Då svor hon och de andra också, för att de inte fingo gröt. Men så talade de med någon om detta. ”Vad säger ni när det händer?” sade denne. ”Vi svär.” ”Säg: ‘Gud välsigne dej’ i stället!” Påjulafton slog hon ut gröten igen. ”Gud välsigne dej!” sade hon. Då damp någon från briket ner på golvet och sade: ”Donkel dör utav törst”. Det var en tomtegubbe, som inte fick något den gången.

264. De dödas julotta. K 196.

Av min mor - och hon är född i Linneryd - har jag hört detta. Strax intill Linneryds kyrka bodde där en gammal käring. Och så var det enjulnatt och käringen hade tänkt sig att gå till ottan på morgonen. Hon vaknade och såg att ljus brunno i kyrkan och ingen klocka tittade hon väl på, och inte kunde hon tro annat, än att ottan redan hade börjat. Hon rev på sig litet kläder och sprang iväg till kyrkan. När hon kom in dit, stod prästen redan i predikstolen och började predika, men hon kände inte igen honom. Och sedan, när hon tittade på folket, kände hon inte heller igen dem, mer än några få, och de voro döda, de, för många år sedan. Ock ljusen voro också så underlig, ty de voro blå.

Som hon stod där, kom det fram en, som hon kände och som nyss var död, och hon sade till käringen, att hon skulle skynda sig ut, ”annars går det dig illa. Men gå ut mitt i dörren, ty på var sin sida står en av dine döde karlar.” - Hon var gift två gånger och var änka nu, för bägge voro döde. Käringen löpte ut, men då voro de andre efter henne, och just som hon var i dörrene, nafsade de av henne en sådan där kofta, som de hade, och togo den. När sedan kyrkfolket kom om morgonen till den rätta julottan, sågo de hur det låg en flik av den där koftan på varje grav och när de sedan kändo på bänkarna, var där sand. (Danmark II s.280-86)

265. Prosten gick in till de dödas julotta. K 197.

Prosten Freudenthal i Tösse skulle en gång hålla julpredikan i Ånimskogskyrkan och reste för den skull hit strax över midnatt. Men då han kom fram emot kyrkan, häpnade han, ty från alla hennes fönster sken ett det fagraste ljus. Han steg då ur vagnen och gick fram till kyrkan och ropade med kraftig stämma: ”Aldrig kunde jag tro, att andarne fördo ett dylikt liv i desse helga natt!”

Därpå låste han upp dörrena och gick utan tvekan - för det var ingen räddhans, gamle Freudenthal - under uppläsandet av Fader vår, genom hela kyrkan. Så ropade han ännu en gång, men så högt, att körsvennen, som satt kvar i vagnen nere på vägen, kunde höra vart ord: ”Aldrig kunde jag tro, att andarne fördo ett sådant liv om nattena! Och till och med finner jag vår gamle aktade pastor Lindbom bland dessa orosandar!”

Prosten hade knappt sagt dessen sista ord, än att det vart alldeles mörkt i kyrkan igen.

-------------

266. De dödas julotta

F.S.F. (K.21,30)

En kvinna, som bodde nära kyrkan, vaknade om julnatten och såg till sin förvåning, att kyrkan var upplyst. Hon trodde, att hon hade försovit sig och steg fort upp, klädde sig och gick till kyrkan. Då hon kom dit, såg hon, att dörrarna voro öppna, och hörde psalmsång, därifrån, så att hon inte kunde tro annat, än att det var en vanlig gudstjänst. Hon gick in, men såg alldeles obekanta människor. Slutligen såg hon ändå en bekant och gick och satte sig bredvid denna. Den bekanta var en grannhustru, som hade dött för några år sedan. Framför altaret stod en präst i full skrud och höll i handen en kalk. Sedan sången hade tystnat, började prästen utdela nattvarden åt åhörarna i bänkarna, där de sutto. Prästen var enögd och kom också till henne och tvang henne att dricka av kalken. Dess innehåll liknade blod. Nu märkte grannhustrun henne och bad henne för Guds skull gå bort, ty detta var andarnas julfest och inte människornas. Hon borde gå ut samma väg, som hon hade kommit utan att se sig om. Hon gjorde så, men då tycktes dödfolket ha fått reda på, att hon var en levande människa. De hängde sig kring henne på alla sidor och revo av henne hennes vadmalströja, som man sedan träffade söndersliten i små bitar, när man kom i kyrkan på julmorgonen. Kvinnan slapp visserligen med livet undan, men dog efter några veckor, emedan hon hade smakat av de dödas nattvardskalk och därigenom blivit sjuk.

267. Sjunkna kyrkor

(Danmark III s. 144)

St. Klemens kyrka på Bornholm skall störta samman en juladag, när den är full av folk.

----------

Om herrgården Bidstrup är det spått, att den skall sjunka en julafton. (Danmark III s.203)

-----------

Gårdar och byar som skola sjunka julafton. (Danmark III s.294)

268. Mördare får inte ro i graven

F.S.F. (K.32,1)

En man i Pärnå, som hette Pitkä-Pienar, hade tre brudar. Dem förde han i en bastu och brände upp. När han dog fick han inte ro i graven, utan stod alltid upp vid kyrkväggen (utanför). Han grävdes ned många gånger, men kom alltid upp igen. En nyårskväll kom det herrar till Bajars gästgiveri. De frågade tjänsteflickan, om det var sant, som berättades om den döde, och lovade drickspengar åt henne, om hon skulle hämta honom in. Hon gick och lade honom på en kälke och kastade honom på golvet framför dem. När hon förde honom tillbaks och ställde upp honom, slog han armarna om henne och sade, att hon inte skulle slippa bort, om hon inte sulle gå in till de tre jungfrurna, som sutto vid altaret och sjöngo, och begära förlåtelse åt honom.

Hon gick, men fick ingen förlåtelse. Då hon gick in och ut, öppnades dörrarna av sig själv för henne. När hon kom ut, slog han igen armarna om henne och sade, att hon inte skulle slippa, förrän hon skulle gå in på nytt. Hon gick och bad om förlåtelse för sin skull. De tre svarade, att de inte förlåta för någon syndig människas skull. Han slog tredje gången armarna om henne. Hon gick in igen och bad för Jesu Kristi skull, och så förläto de honom. Med detsamma for han i graven med ett dån, och ljusen i kyrkan slocknade.

269. Personer slåss efter döden

F.S.F. ((K.33,3)

I närheten av en prästgård såg folket en julkväll två vita gestalter komma svävande från kyrkogården och slå varandra med vita dukar. I sällskap med pastorn gick man närmare, sköt tre gånger över deras huvuden, men utan resultat. Pastorn bad ett Fader vår över dem, men de försvunno icke, varför han slutligen sade:”Låt dem spela på!” och gick in tillbaka i huset med sitt tjänstefolk och icke heller lät dem vidare gå ut. Vid hanegället försvunno de. Man förmodade, att det var två grannar, som under sin livstid legat i ständig tvist och split med varandra och av vilka den ene sagt till den andre: ”Du må flyga genom himmel och jord, men till mig får du icke komma!” Därför funno de ingen ro i graven.

270. En man, på väg till julottan, drages med i de dödas dans.

F.S.F. (K.46,1)

En sägen går om en man, vars klocka stannat och som redan midnattstid begynt anträda sin kyrkofärd. När han äntligen gick genom Ersbyskogen, såg han sjutton döda personer under stort glam dansa ansols (motsols) kring en tall. Flere av de dansande igenkändes av mannen, ty de hade ej så länge varit döda. De gladde sig däröver, att de på julnatten kunnat leverera sin skatt åt den lede. När de varseblevo mannen, togo de honom i ringen samt tvungo honom att avlägga ed därpå, att han ej för någon dödlig skulle yppa händelsen. Många år bar han sin hemlighet, men bekände en gång densamma för en stabbe. Men denna hans bekännelse hördes av några utanför stugan stående personer, och mannen slapp sålunda att ensam bära på den förfärliga hemligheten utan att ha brutit sin svurna ed.

271. De dödas julotta

(Bergstrand, Värml. 1948:128.)

De gamle förr i Vala påstodo att de döde höllo tjänst i kyrkan om julottan, innan den riktiga tjänsten började. Så hörde jag berättas, att ett fruntimmer kom för tidigt till kyrkan om julottan. Hon träffade på de döda. Men hon hade knappt hunnit inom dörren, förrän en anhörig till henne kom och bad, att hon skulle avlägsna sej. Hon fick lämna näsduken till dem, och den plockade de sönder i små, små bitar.

De sjöngo en psalm:

”Mä gulom ben, så dansom vi,

mä kallom mun, så sjungom vi.”

Var det sandkorn i bänkarna på julotta, så ansågo de gamle för säkert, att de döda hade varit där.

272. En gengångare hindrar folk

F.S.F. (K.44,7)

Svarvars Josas far bodde söder i byn, men var en julhelg och gästade hos sin son på Svarvarbacken. Far och son smakade på julbrännevinet, och då råkade de i strid om julnatten. Fadern beslöt, att genast resa hem, och sonen skickade sin tioåriga pojke att skjutsa hem honom. Då de kommo till kyrkan, var dödfolket där och eld i kyrkan. Mitt för kyrkan spände osynliga händer ur hästen, så att kärrajsorna föllo ned på landsvägen. Gubben ropade då: ”Den samma, som har spänt av, skall också spänna i!” Osynliga händer spände åter hästen för kärran, och så fingo de fortsätta resan. Den lille pojken var så förskräckt, att han hade hjärtat i halsgropen.

273. Spökeri

(Bergstrand, Värml. 1948:135.)

På Granäs spökade det. Det lär inte ha slutat ännu. Det kastade sten vid uthusen. Det var så att stenarna yrde omkring dem. Men det var aldrig farligt om frun själv var med. Men pigan var särskilt illa utsatt. Detta spökeri skulle ha börjat sedan gårdens folk skar hackelse mellan klockan tio och elva en julkväll. En gammal knekt var där och skulle skjuta bort det, men han fick fullt med stenar omkring sig. Det hände både dag och natt att stenar kommo farande. Ju mer det talades om det, ju värre blev det.

274. Ljus vid skatter

(Danmark III s422)

Det var fyra bröder, som gingo samman i en gård i Krogstrup och befunno sig under knappa omständigheter. Så en julafton gå de ut för att fodra djuren. Då de voro komne in igen, säga de till de andra, att de skulle gå på byn ett slag. Men så gå de ut till ladan och arbeta, ty de hade sett ett ljus därute, då de gåvo djuren förplägnad, och de gräva upp en kittel med penningar, så att det bliver ett välstånd utan like. De två av bröderne, som voro ryktare, kallades Sören och Niels Åndrup.

275. Skatter

(Bergstrand, Västerg. 1944:133.)

Min morbror hade sett många gånger att det lyste och var grant så alldeles vid ett berg i Brämhult. Och många gånger hade han sett trollen som stodo och rörde i en kittel med en käpp, och kitteln var full med guldpengar.

Så var det en julafton han skulle taga skatten. Men då skulle han gå sju gånger baklänges kring Brämhults kyrka först på julaftonsmorgon. Sedan skulle han gå åt skogen, och mötte han någon, fick han inte tala eller hälsa. Och så skulle han vara i skogen till kvällen.

Men strax innan solen var nere, kom det en liten gubbe och sade inget, men han la’ en kaka nybakat bröd på en stubbe i jämte. Och morbror var hungrig, och han tog kakan och åt lite. Men då blev han så sömnig, så han somnde, och han vaknade inte, innan solen var nergången.

Men när han hade vaknat, då fick han se att det lyste, och där var kitteln med guldpengarna och så fullt med små gubbar kring kitteln. Någon hade lärt honom, att om man kunde kasta en gudsordsbok i, så fick man skatten. Han sprang fram och kastade en psalmbok, men som han hade kastat den, så blev det precis mörkt. Och kitteln drogs la undan. Och sedan skrattade det åt honom i varenda buske så alldeles så. Han började slå ikring sig med en käpp. Och han vågade sig aldrig dit mer.

Nu minns jag vad det berget hette: det hette Hoberget.

------------

(Bergstrand 1944:137.)

Så var det en jänta som gick till ottan en juldagsmorgon. Hon fick se att det lyste, och då tänkte hon att det var kyrkan och gick emot ljuset. Men det var en kista, som stod uppslagen, och en liten gubbe satt på kistkanten och tittade på allt guldet där var i kistan. Men tösen kastade boken i. Med ett fick hon en örfil, så hon slog i backen. Men när hon vaknade upp, och det var full dager, så stod kistan kvar. Så fick hon det guldet.

276. Varulf

(Bergstrand, Värml. 1948:141.)

Gumman i Sofigården ställde sin egen som till varg. Hon var ond för att han ömmade för vargarna. När de kommo fram och voro hungriga, så ställde han så, att de fingo något att äta. En gång så hade han givit dem en katt. Då kom modern och sade: ”Du skall få bli med dem, du också”. Han blev förvandlad till varg och reste med vargskocken. Han var borta i sju år. Då kom han in i Sofigården. När han kom inom dörren, så föll varghuden av honom. Modern tog den och brände upp den. Men då vart pojken och grävde i askan och tjöt som en varg.

När julkvällen var inne, så kom det fullt med varg till gården. När han fick se vargskocken, så grät han och gick ut till dem. Han förstod vargarnas språk. Han tog den största geten och bar ut till dem. Eftersom det var julkvällen, fick han inga bannor av modern för det. Det var aldrig farligt att vargen rev djuren på den gården.

277. Skatter

(Bergstrand, Dalsl. s. 177.)

Här i Hillingsäter ha vi en stor, rund hög. En person från socknen gick till julottan. När han kom till den högen, fick han se att det lyste i den. Han gick upp på högen, och där fick han se en håla och i hålan var en kista full med pengar och en gammal gubbe stod och räknade dem. Rätt som det var slocknade ljuset och alltsammans försvann.

278. Sjunkna gårdar, svin i sängen

(Danmark III s.242,247,249,253)

Söder om landsvägen, mellan Ringe och Nyborg, i skälet mellan Ringe och Sødinge bymarker, finnes Glue mose, som på alla sidor är omgiven av lerbackar. Här låg fordom ett slott, vars inbyggare endast gjorde ont och inte kände någon större glädje, än då de hittat på ett eller annat tjuvstreck. En julafton gick det osedvanligt vilt till på gården. Herremannen och hans gäster hade druckit en hel del, och borgen rungade av deras ogudaktiga rop. Så funno de på, att fylla ett svin med brännvin, så att det låg som i dvala; därefter lade de det i sängen, och satte något på dess huvud. Sedan sände de bud till prästen, att han skyndeliga skulle komma och giva sista smörjälsen åt en sjuk som låg för döden. Prästen kom också, hur illa han än tyckte vara att sätta sin fot i det onda slottet. Det oväsen, varmed han blev mottagen av de råa och svirande gästerna, liksom den dunst, som slog emot honom, gjorde honom omtumlad i huvudet och han märkte inte bedrägeriet, förrän han skulle giva svinet oblaten. I sin rättfärdiga harm lyfte han händerna mot himlen och förbannade slottet och dess ogudaktiga herrskap, varefter han fortast möjligt lämnade gården. Knappt hade han kommit över vindbryggan och satt foten på fastlandet, förrän slottet sjönk i jorden, och vattnet brusade fram över det, så att skummet stod högt i vädret. Prästen sjönk ner på knäna. Då han reste sig från bönen, såg han något komma glidande mot honom på vattnet, och då det kom mot land, såg han, att det var den duk, varå han lagt smörjelsekärlet, som han hade glömt att taga med sig. Duken blev sedan använd som altarkläde och skall ha gjort tjänst som sådan, då kyrkan fick sitt nuvarande kor.

279. Fästmannen satt bland de döda. K 198.

Min farmoder talade om, att det var på ett ställe som en gammeljänta kom med på de dödas julotta. Klockan hade stannat för henne, så hon gick för tidigt och kom mitt på julnatten till kyrkan. Men det såg ut, som om det var gudstjänst, och det var fullt med folk där. Hon såg också sin fästman som hon hade haft i unga dagar men som för länge sedan var döder. Han var med bland de andra.

De kommo med håven också, och allihop lade dit, men det hördes ingenting. Men då håven kom till henne, så hade hon ingen slant. Då lade hon dit en silverring, som hon en gång hade fått av fästemannen och då skramlade det till och vart kolmörkt i kyrkan och allting försvann.

280. Pål Rasmus lästes ned i en källa. K 218.

I Vallen i Våxtorp hade de en gårdsfogde, som var alldeles för sträng, och till sist slogo dagsverkarne ihjäl honom. Men sedan gick han igen och ställde till ofog. Han var alltid framme och skruvade av hjulen för folk, då de voro ute och kördo. En gång när prästen skulle tilljulottan, var han framme och skruvade av det ena hjulet, men prästen kastade hjulet i vagnshäcken och gårdsfogden fick springa bredvid och hålla i hjulaxeln, medan kusken körde för brinnande livet.

När de kommo trehundra famnar från kyrkan, läste prästen ner honom i en källa. Sedan skulle han taga ett steg mot kyrkan vart år för att komma i vigd jord, men vart skottår taga ett steg tillbaka och inget steg fick vara längre än ett tuppfjät. Prästen lovade, att när han kommit fram, skulle han få börja härja igen. Fogden hette Pål Rasmusson och han är inte framme än.

281. Den drunknade räckte ut handen. K 244.

Min far och morbror voro på väg till julottan en gång, de voro på vägen mellan Dalby och Bring häri Kastlösa. Så sade morbror till far: ”Nu får du tiga!” Sedan sade morbror : ”Tag den här och gå!” och tog bussen ur munnen och räckte åt ett annat håll än åt far till. Far teg tills de kommo till kyrkogården, då sade han: ”Vad sade du så för?” - ”Det var en kamrat som var drunknad”, sade min morbror, ”och han räckte ut handen, och hade jag tagit den, så hade jag måst bärga honom och han kanske ligger vid kanten av Atlanten.”

282. Havsfrun

(Danmark II s. 144,143)

För många år sedan voro två fiskare vid Torup strand ute och fiskade på havet lille-julafton. Då sköt en havsfru upp ur böljorna. Fiskarne visste, att man skulle giva henne något, så spådde hon. Den ena fiskaren drager då av sig sina överdragsbyxor, och kastar till havsfrun. Då sade hon:

”Ro i land, ro i land, du ädle man,

som mig byxor gaf;

det susar och brusar i nord,

eljest får du dricka jul här i år.”

Skyndsamt rodde då fiskarne mot stranden, och knappast voro de komne i land, så upprestes en våldsam storm.

283. Hustrun slängde en fårbog åt vargen. K 349.

Det var en som hette Ol Annersa på Forsnäs i Åsele, som talade om för mig att hans farfarsfar en gång hade bråkat med en lapp, så att denne vart storliga förgrämd och hade hotat honom. Och så var olyckan den, att gubben gick på skidor i skogen en gång och förrättade sitt tarv där och lappen fick tag i det. Och med det förtrollade han honom, så att han fick gå varg i sju år. Han skulle inte bliva frälst förrän någon människa av fri vilja gav honom något.

Så var det en julmorgon, då sju år voro gången, som det voro sju vargar - och den här med, men han behöll sin människobävan för de andra - som hade gått in i en bastulave. Och då voro de så hungrige, att de beslöto sig för, att kasta sig över den första häst som kom - kyrkvägen gick alldeles intill. Men så tordos de inte det heller, ty det var så många slädar som kommo på en gång.

Men den här vargen, han tog nu och gick hem till sin egen gård och där satte han sig bredvid härbres-trappan. Och så kom gumman hans och gick efter kött, och hon fattade medlidande med honom och slängde åt honom en fårbog; och då han hade ätit upp den, blev han människa igen.

284. Djävulen spelar. L I 150.

Det skedde i det landskap som heter Saxen, i en by som kallas Holtbeke, att en julnatt någre sysslolöse män stodo på kyrkogården. Och en av dem sade: ”Låtom oss springa litet och dansa, att vi vardom varme.” De börjado att dansa och springa. Då prästen skulle börja mässan, gick han ut och bad dem återvända och sade, att han ville börja mässan. De brydde sig ej om detta, utan dansade ej dessmindre. Då sade prästen: ”Nu, då I ej viljen sluta, give Gud och Sankte Magnus, som här är patron, att I varden dansa så i ett år.” Det skedde också. De dansade där ett helt år utan ända. - Prästens dotter var med i dansen. Hennes broder kom och grep henne i armen och ville rycka henne bort ur dansen och ryckte armen bort från kroppen. Och detta är ett stort under, att det flöt inget blod därvid. Och hon dansade ej dessmindre med en arm. Detta under spordes över hela landet och mycket folk kom långt bortifrån för att se denna jämmer och sorg hos dessa människor. Deras kläder och skor försletos och uppnöttes ej och på dem föll varken snö eller regn. De hade sprungit en grop i marken ända till midjan. Då året var om, slutade de att dansa. Då lät man dem komma in i kyrkan till högaltaret. Där lågo de tre dagar och nätter och sovo. Därefter vaknade de och somliga av dem blevo genast döde och somliga levdo ej länge därefter, och darrade så länge de levde. I denna dans deltogo femton män och tre kvinnor. Mitt kära barn, hav detta till lärdom och fly dansen ej blott på helgdagen utan alla dagar.” (Själinna tröst, s. 142)

285. Sång och musik vid högar

(Danmark I s. 190)

Nere i Gildhöje på prästens mark har man hört musik. En julmorgon, då en man gick till kyrkan, hörde han stark musik där. Langhöj gränsar därtill, och kyrkstigen går tätt sunnan. Mannen hette Mads Andersen. Herdegossarne ha hört oväsen nere i de högarna om hösten då de vaktat där.

286. Dans på högar

(Danmark I s. 195)

Nära Ramlöse är där en hög, som kallas Børshöj. Vid samma by såg en kvinna julafton tre harar komma löpande ut på det lilla kärr som ligger strax invid högen, var de började dansa omkring på isen. Då de hade dansat en stund, började de samla ved och bränsle och gåvo sig därpå till att dansa igen. Litet senare kom en man ut med en piska och gav sig till att prygla på hararna som då blev till trollfolk, togo veden på nacken och försvunno därnäst, alla fyra, in i högen, som öppnade sig för dem.

288. Skam hjälper de sina. L I 177.

Det var en präst som hade tingat på en skomakare. Det var strax före jul och skomakaren syntes inte till att komma. När det led så det var dagen före julafton, så kom han. - ”Vad skall du här att göra nu?” sade prästen. ”Jo, här skall göras skor”, svarade skomakaren. Han bad, att han skulle få sitta i ett ensamt rum. Han skulle arbeta på natten. Prästen bad sin dräng, att han skulle gå och se i nyckelhålet. Det gjorde drängen. Därinne satt skomakaren och hade fullt med små svarta djäflar omkring sig. Den ene satt och sydde, den andre pliggade, en tredje nålade och de andra hade var sitt arbete, de också. De arbetade så att värmen stod omkring dem. Men rätt som det var slutade en av de små gubbarna upp att sy. ”Sy och stick!” skrek skomakaren. ”Jag kan inte få in borsten för där är för många hål”, svarade gubben. ”Stick ut!” skrek skomakaren. Då gjorde gubben en släng med sylen och den kom mitt i drängens öga, så att efter den dagen var han enögd. Men på morgonen voro alla skorna färdiga. Han kunde läsa fram svarta gubbar ur sin svartkonstbok. När han var färdig med arbetet, läste han bort dem.

Farfar talade om historien.

289. Skomakare sömmar åt djävulen

F.S.F. (K.110,1)

Det var en skomakare i Åbo, hans namn var Söderman. Så var han kort före julen ute på landet och sömmade så länge, att klockan var tolv om julnatten. Då han nu kom hem tallande (vankande), så kom en herre emot honom körande och sporde, om han skulle komma och sömma åt honom ett par stövlar till morgonen. ”Nej”, sade skomakaren, ”jag har sömmat så länge redan på julnatten och gjort synd”. Men herrn sade, att han bara skulle behöva skära åt honom ett par. Skomakaren satte sig då i schäsen med herrn. Då for det, så att skomakarn kände inte vidare, vart det bar av. Så kommo de till ett stort stenhus och in i en stor sal. Så hämtade skomakaren (herrn?) hudar fram. Skomakarn till att börja skära. Då han hade skurit ena stöveln, så var den andra färdig. Då tänkte skomakarn: ”så skall jag skära flera par”. Och lika som han skar, så voro de färdiga med detsamma. Då blev skomakarn rädd och tyckte: ”Jag måste stiga upp och se mig omkring”. Så var han varse en dörr och öppnade den och steg in. Där såg han Tr. inne i kammaren - de voro båda stadsbor och voro bekanta, men Tr. hade varit död i tolv år. ”Goddag!” sade skomakarn, ”nu träffas vi här, men var skulle vi kunna få åt oss en sup?” Då svarade Tr.: ”Söderman skall inte prata om någon sup. Men nu kommer du inte härifrån, om inte jag visar dig. Då de nu betala, så tag inte allt vad som han giver åt dig”.

”Tager du inte mera?” sade herrn åt Söderman. ”Nej”, sade skomakarn. Så ville skomakarn tillbaka, och herrn spände i och körde med schäsen, men Tr. hade förut sagt åt Söderman: ”Nog kommer han och kör dig tillbaka, och då I kommen på samma ställe, som han tog dig, då känns du vid det, och då skall du springa av schäsen”. De körde och de körde, men Söderman började inte inte vilja kännas vid samma ställe. Just som skomakaren funderade på, så kändes han vid stället, där han började åka med herrn, och så sprang han av schäsen. Då ropade herrn: Hade inte den där förbannade Tr. varit med sina gamla skälmstycken, så hade du varit min skomakare i all din tid!” Och då for schäsen, så det pet och gnällde i vädret.

290. I förbund med djävulen

F.S.F. (K.113,8)

I Kökar, Överboda, fanns fordom en gubbe, som stod i förbund med hin. En julkväll försvann han plötsligt. Om en stund kom han igen pustande: ”Åh, jag slapp inte honom förr än vid Vaxholm”.

291. Rövarnas julafton

(Danmark IV s.508)

Fynshoved ved Nordskov var i äldre tider bevuxet med skog, men nu finns det inte ett spår därav. På den tiden bodde där några rövare, och det finns ännu två platser, varav den ena kallas den stora och den andra den lilla Rövardalen. De voro i allt 14, två gamla och tolv unga karlar. Nu var det en julafton, de kommo till Grönlund (Brokdorf) för att plundra. De träffade just hustrun ensam hemma, och det föll henne strax in, vad det måtte vara för folk, emedan de kommo var och en med ett laddat gevär. Men hon låtsades som ingenting utan bad dem att sätta sig till bords, och hon bredde en duk på bordet och gick ut i köket igen, medan rövarne blevo sittande vid bordet och visste icke annat, än att hon var i färd med att laga mat till dem. Men hon hade gått till stallet och bundit klutar om hästarnas skor, för att det inte skulle höras, att hon red på gården, och därpå red hon till Eskebjærg (Schlelenborg) för att få folk till hjälp. Då de kommo tilbaka till Grönlund, gick hustrun först in i köket och därpå in i stugan, var rövarne sutto. Hon gick därefter bort och tog alla deras gevär och satte dem undan i ett hörn. Därpå kom det folk in, som hon hade hämtat och välte bordet över dem, och därvid kommo de illa i kläm, ty bordsskivan var av sten och tre tum tjock. En av dem fick fatt på ett gevär och avlossade ett skott, men utan att göra någon skada. Därpå blevo de halshuggna på en hög, som ännu heter Stejlehöj.

Nu trodde folk att man hade blivit av med dem alle samman. Men ännu voro de två gamlingarna kvar, och då de unga inte kommo hem, beslutade de sig för att hämnas. Nästa år gingo de också till Grölund och kommo dit en dag, då allt folket i gården var i kyrkan, så när som hustrun och en liten gosse. Rövarnas moder gick nu in till henne, men rövaren gick upp till kyrkan för att passa på, när folk gick från kyrkan, för att komma tillbaka före dem och säga sin kona besked, så att de kunde komma undan. Hustrun på gården hade emellertid fått rövarkonan väl förvarad. Hon hade visat henne runt i alla sina rum och låst upp alla kistor, och till sist hade de kommit in i ett rum, varest stod en ekkista. Här bad hon rövarkonan att taga upp ett kläde, men hon svarade, att hustrun själv kunde taga det. ”Nej, tag du det, för du har lättare för att böja dig än jag,” hon var nämligen fruktsam. Därpå bockade rövarkonan sig ned och ville taga det, men i detsamma tog hustrun tag i hennes ben och kastade henne i kistan. Hon sade därpå till drängen, att han skulle gå till kyrkan och säga till sin fader, att nu hade hon fått rövarkonan i kistan. Då pojken kom till vapenhuset, stod rövaren där. Han sporde pojken, var han skulle hän. Jo, han skulle säga till sin fader, att nu hade hans moder fått rövarkonan i kistan, och han skulle hem och hjälpa henne. ”det behöver du inte säga till honom, följ med mig så skall jag hjälpa henne,” sade rövaren. De gingo nu till gården, men då hustrun fick se, att rövaren och gossen kommo, stängde hon alla dörrar i lås och tog sin köksyxa, för att med den försvara sig. Då han nu inte kunde komma in, hotade han med att slå ihjäl gossen, men hon svarade, att hellre måtte én dö än tre. Så tog rövaren först och skar ett finger av gossen och kastade efter henne, och sedan skar han gossen i bitar, medan modern såg på. Emellertid kom mannen och de andra hem från kyrkan, men då rövaren fick se dem, löpte han iväg. Nu sändes folket ut för att leta upp honom, och då de kommo ner till stranden, var där en jakthund som fann honom i tången. Han blev därpå tagen, och både han och hans kona vordo halshuggen på samma hög som de andra tolv.

292. Rövare, den stulna flickan

(Danmark IV s.520)

I Tingbackarna östan om Sinnerup by i Udby socken var det fordom ett rövarband på 12 personer, som plundrade när och fjärran, och det var en stor plåga. Några av dem höll sig kanske hemma, men ibland voro de också alla borta. Så behövde de en hushållerska, och en dag drogo de en liten flicka från Sinnerup in i hålan, och hon måste tjäna dem och bliva hos dem i flera år. Vid hålans utgång hade de en klocka, och från den var det spänt ett snöre över till de östliga backarna, så att den kunde klinga, när någon vägfarande kom förbi uti natten, Således fortsatte de sin verksamhet år efter år, och det under en lång tid. Men en sommardag, pigan stod ute, red en karl, en av hennes barndomsvänner, där förbi. Hon sprang emot honom, och han grep henne och kastade henne upp på hästen och red till Sinnerup, allt vad han kunde. Nu blevo röverierna allt värre för var dag, och folk började tänka på hur man skulle bliva kvitt plågan. Av flickan fingo de veta, att de gudsförgätna karlarne höllo julaftonen helig. Då skulle inte endast deras hantverk ligga nere, och deras vapen förvaras inne i en liten kammare, utan också, kunde de göra något gott, så skulle de göra det, blott att, som vanligt, vakt bleve utsatt. Så lät folket i Sinnerup en av deras karlar gå ut på Tyholm lillejulaftons förmiddag, och om aftonen skulle han komma tillbaka. Det gjorde han, och då han var kommen över vadställena mellan fjorden och vägen, gav han sig till att ropa, att han hade gått vilse. Rövarnas vakt gick då bort till honom och ville hjälpa honom på rätt väg, till Sinnerup, men han låtsades som om han var förvirrad och likväl inte kunde hitta. Rövaren måste då hålla på längre än han ville, och plötsligt reste sig bakom honom och den andre en hel rad med kraftiga karlar. Dessa övermannade skurken och bundo honom, och så drogo de åt rövarkulan till. Där blev kampen kortvarig, ty man besatte först kammardörren, och slutet blev, att alla rövarne blevo fångade levande. Och för sina många ogärningar måste de böta med livet. Några säga, att de blevo sönderslitne av löpska hästar, andre, att de blevo satte i spiktunnor och rullade ihjäl efter hästar.Men klyftan i Tingbacken visar ännu platsen, och den kallas Röwerståw än i denna dag.

293. Tjuvar

(Bergstrand, Bohus. 1947:192.)

En julafton kom det till en stor bondgård tolv karlar, som buro en likkista med sig. De voro ute på en resa, och under färden hade deras fader dött. De bådo nu om hus över natten, men husbonden ville inte låta dem stanna där. Gården låg ensligt och det var kusligt att taga emot sådana där obekanta människor över natten.

Döttrarna i huset bådo emellertid för dem, och hur det var, så gav gubben till slut med sig.. De fingo sätta in kistan i en sidokammare och fingo själva iordningställt åt sig. Döttrarna och pigorna på stället voro emellertid nyfikna och ville gärna se på liket. De smögo sig på kvällen in i kammaren och lyfte av locket, men vad fingo de se? Jo, i kistanm låg en gubbe livs levande med en massa revolvrar, knivar och yxor omkring sig. De blevo förskräckta och lade locket varsamt på och sprungo därefter till husbonden och talade om, vad de sett. Bonden var en klok man, som tog saken förståndigt. Han tände upp ljus överallt och ställde till julfest. Främlingarne voro trötta och ville gå och lägga sig. Men det kom aldrig på frågan, att någon fick komma i det huset på jul och ej bliva trakterad.

Medan festen tillreddes fick gårdens folk göra sig iordning till försvar, och bud sändes till de kringliggande gårdarna om hjälp. Husbondens bror bodde också en bit därifrån, och han var länsman. Även han efterskickades. Frampå kvällen kommo grannarna och länsman och man talade om för dem, att det kommit främlingar, som det var så synd om. Ja, det var ju sorgligt, tyckte de nykomne, men länsman beklagade dem och frågade, var de kommo ifrån, och då de inte ordentligt kunde göra reda för sig, bad han att få se på deras papper, men inte heller några sådana hade de, som voro ordentliga. Då undersöktes kistan, men gubben som låg i den, hade lyckats smita ut. När länsman fick se, vad som var i den, förstod han, att det var tjuvar och rövare, och han lät häkta dem, och så fingo de sitt straff.

Så förgingo många år. Men sent en vinterkväll kom en gammal gråhårig och gråskäggig tiggare och bad om husrum över natten. Husbonden ville inte veta av det, för han hade en gång förut råkat illa ut, för han hade hyst sådana där strykare.Men döttrarna bådo för den gamle, som såg så våt och frusen ut, och till slut fick han då lov att ligga i sopvrån.

Folket gick och lade sig och gubben också, och snart var det tyst i stugan. Alla hade somnat utom två, och det var tiggargubben och den ena dottern. När gubben trodde, att alla sovo, sade han: ”Sover de, sover de, ge mä va’n, ge mä va’n!” Men allt var tyst. Då steg gubben upp och började syssla med något. Om en stund tände han eld på en torkad människotarm i det han sade: ”Den som sover nu, så sover han, och den som är vaken, så är han vaken”. Sedan tog han fram en massa knivar och började slipa dem, medan han gick och muttrade. ”Nu ska de få för det, de gjorde mine söner”. Dottern i huset som låg vaken och hörde och tittade på honom, var alldeles stel av skräck men vågade ingenting säga. Men när gubben slipat sina knivar, lade han dem i ordning och gick ut. Då passade hon på och hoppade upp och låste dörren efter honom. Sedan gick hon och försökte väcka de andra, men det var omöjligt att få dem vakna, så länge människotarmen brann. Tiggaregubben stod under detta utanför och bankade och bad henne släppa honom in, men det gjorde hon inte. Men hon kunde heller inte släcka den olycksaliga lågan. Därför frågade hon honom, hur hon skulle bära sig åt för att få släckt den, och fick till svar, att det kunde endast en heden kvinna - dvs en barnsängskvinna, som ej blivit kyrktagen - göra. Det var alltså omöjligt. Inte kunde hon få dem vakna och inte kunde hon komma ut.

Det var emellertid söndag, och husbondens bror, länsmannen, saknade sin bror i kyrkan och körde därför den vägen hem för att se honom. Hans dräng fick så köra och hämta en heden kvinna, och så fingo de släckt lågan och väckt folket.

294. Skam hjälper de sina. L I 178.

I Torp i Färgelanda bodde en gång en gammal klockare som menades vara mycket ogudaktig. Han kallades för Sven på Tegen. Enjulmorgon tog han på sig ett skråpuksansikte och gick in i kyrkan och fram till altaret. Folket häpnade och trodde att själve den onde hade sluppit in i kyrkan. För detta tilltag skulle han dömas till ett stort straff. Emellertid så utlovade han att göra en klocka, som skulle gå ett helt år med en uppdragning. Detta förslag vidkändes de som styrdo och han slapp näpst. Den klockan blev satt upp i Vänersborg. När han lämnade Vänersborg, sade han, att klockan skulle gå precis till år, dag och timme, då han skulle komma åter och draga upp henne.

Dagen kom och han var på väg till Vänersborg. När han kom till Dalbobron, så mötte han kyrkstöten som talade om, att klockan nu hade stannat. ”Om I gån och tagen bort det som vart lagt under lodet, går hon, tills jag kommer fram”, svarade klockaren. Han stannade på bron, tills de tagit bort tingesten; någon hade stuckit dit en trestyver. Klockan gick sedan rätt, tills han kom fram. Han fick 100 kronor för att han satte i gång henne igen.

I sin verkstad var han alldeles ensam. Ingen fick komma in till honom. Konan hans hade en gång sett genom gläntan på dörren en hel hop gesäller, som voro sysselsatte hos honom. Han hade hjälp av djävulen och hans legodrängar. Urmakaren hade försvurit sig åt den onde och förty kunde han göra hur underliga klockor som helst.

Men så kom den dagen då ”klockmakaren” skulle dö. Han fick en svår dödskamp och det var omöjligt att han kunde dö. Det blev så hett i bädden att elden slog upp. När han hade legat länge i dödskval bad han, att de skulle gå och kasta klockskivan i sjön. Den vart kastad i sjön, men han fick ändå inte dö. Då bad han, att de skulle ro långt ut i sjön och släppa ner henne där det var som djupast. Sedan detta var gjort, fick han dö.

295. Säterjäntan som stod brud.L IV 170.

Det var julhögtid, men somliga stannade kvar i fäbodarne över jul, och däribland var det en ung fager mö. Hennes fader var faren hem på bygden för att gå i julottan. Medan han satt i kyrkan hörde han någon viska till sig: ”Din dotter står brud på Talltomt”, fäbodställets namn. Han skyndade ut ur kyrkan och körde rätt till fäboden. När han kom fram var det bröllop där, och hans dotter stod klädd till brud med pärlor och glitter. Ett stort bort stod dukat mitt på golvet. Han såg nu att skogstrollet hade fångat hans dotter, då kastade han en stålkniv (yxa s. 172) över sällskapet. Då försvunno de genom väggar och skorsten. På bordet krälade ormar och grodor, och hans flicka stod där ensam men stel av rädsla.

296. Djävulen

(Dalsl. 26.)

Prosten Groth for till julottan i Fröskog. På vägen till kyrkan for det ena hjulet undan kärran. Det hände flera gånger. Men till sist så tvingade han Satan att sätta axeln under den ena sidan på kärran och sedan fick han springa på det viset hela vägen till kyrkan. Prosten körde, så att den onde fick springa i diket. Elden flög kring den onde. Prosten var så gudlig, därför kunde han göra så med Satan

297. Djävulen

(Dalsl. 27)

För prästen Hartsberg på Brötegen i Steneby visade sig Satan en gång en julekväll. Satan var klädd som en vanlig karl, men prästen såg tydligt, vem det var. Han sade åt prästen för att denne hade tagit tre själar från honom under året. Prästen blev mycket förskräckt. Kunde inte predika på tre år. Efter de tre åren blev han åter frisk och predikade ännu värre än tillförne.

298. Pansägnen. L IV 199.

Det var en gång en gubbe och en gumma som skulle brygga öl till julen, men hur de bryggde, blev det ej någon vört av, ty inne i stugan, där gubben och gumman bryggde, satt, osynlig för dem, en led trollkvinna och tog bort all vörten, som blev på bryggen. Gumman trodde, att hon hade för litet eld under bryggpannan, och bad därför gubben gå ut i skogen och hämta mera bränsle. Gubben vandrade av till skogen, där han snart samlat så mycket ved som gick åt och skulle just därmed vandra hemåt, då han hörde en röst ropa inifrån skogen:

”Hör, du med vita vantar och svarta tummar, bed K. F. gack in, Skallrik fall i elden!”

Gubben hörde häpen på vad rösten sade, och gick vidare, tänkande på vad han hört. Gubben hade verkligen på händerna ett par vantar, som hans gumma stickat av vitt garn, men då det vita garnet tagit slut, hade hon bundit tummarna av svart. När gubben steg in i stugan sade han till sin gumma:

”Vet du, mor, jag hörde en röst i skogen ropa så här: ”Hör du med vita vantar och svarta tummar, bed K. F. gack in, Skallrik fall i elden!”

”Hå, kors, vad kunde det vara?” sade gumman.

Men knappt var det sagt, förrän den länge väntade vörten rann över kar och baljor, ty trollkvinnan som höll den tillbaka, for som en susande vind bort till skogen till sin son, vilken, som rösten sagt, fallit i elden.

299. Bergfolk lånar

(Danmark I s.122)

En julafton kom en bergman in i Nörre Tang och bad bondkonan där om bröd. Det var gamle Peder Tang hans moder. Då han fick det, lovade han henne sådan rikedom, och det skulle fortsätta i fjärde led, men sedan skulle där komma tillbakagång igen.

300. Högars förstörelse

(Danmark I s. 154)

Det ligger en hög här västan om vår gård i Hestbæk i Rybjærg, som heter Neshöj, som numera är nerriven. Därinne skall det ha bott en dvärg, och ägaren till gården brukade ett år gräva torv där. Men så julaftonen därefter, då hustrun kom ut i köket, då satt bergmannen där ute med sin kona och hans barn, de kunde inte skjula sig för den köld som nu var i berget, ty mannen hade under torftäkten tagit taket av hans hus. Då gick bondhustrun in och omtalte detta för mannen, ty hela herrskapet satt i köket, och han gick ut till dem. Bergmannen sade då att han skulle täcka över högen igen. Då det bleve gjort skulle de slippa ifrån dem.

301. Bergfolk stjäler

(Danmark I s. 130)

En kvinna i närheten av Höjbjærg hade stöpt ljus till högtiden, och hon visste bestämt hur många där var. Då hon så kom julafton för att hämta étt, voro de borta nästan allesamman. Trollen i Höjbjærg hade tagit dem till festen i berget.

302. Trollen stjäl. L IV 182.

En gång för länge sedan voro folket i Ormeshaga Hult alldeles utledsna på Abbakusetrollen. De stulo nämligen hälften av allt som vart på gården. Till sist fann bondhustrun på råd. Under justöket välsignade hon allt vad hon gjorde. Men när hon satte in julbaket i ugnen, glömde hon att välsigna detta. Så när brödet var nära nog bakat, hörde hon trollen komma genom pipan för att hämta sin del. Då skrek hon: ”Kors hela Abbakuse brinner!” ”Då måste vi hem och rädda våra barn,” hörde hon inifrån ugnen. Detta åtföljdes av ett åkavet larmande och oljud. Från den dagen fingo hultaborna ha sitt i fred för trollen i Abbakuse.

(Om Abbakusetrollens osynlighetsmössa s. 182.)

303. Katten eller pysslingen i kakelugnen

(Danmark I s.90)

Om en man som bodde i Bisse omtalas följande. Han var ett år några dagar före jul i Kideris mölla för att få malet. Då han om aftonen körde hemåt och kom förbi Trehöjene på Gunderup mark, var det en stämma, som hördes från högarna: ”Åh, vill du inte hälsa Bilser att Balser är död!” Då mannen nu kom hem, berättade han för sin hustru, hur han så när hade blivit rädd, och återgav vad rösten hade sagt till honom. - ”Åh, är Balser död!” löd det i detsamma från kakelugnen.

304. Bergfolk i stugan och köket

(Danmark I s.116)

I Roe, Grönbæk socken är där en gård, var bergfolket driver sitt gyckel. Gården ligger nämligen rakt under backen, där bergfolket bor. Ennyårsafton gick mannen till Grönbæk och konan blev ensam hemma. Då han åter kom hem låg hon i sängen och skakade över hela kroppen. Hon sporde honom, om han inte hade märkt något, då han kom, för det hade varit sådan musik och ett sådant stoj, att det hade tagit över helt. Nej, det hade han inte, och det var inte utan än att han log litet åt henne. Strax efter han hade kommit i säng började oväsendet igen. Han ut för att se efter, men där fanns ingenting att upptäcka.

305. Oden var en söndagsjägare. K 8.

(Danmark II s.102)

Om man är ute stora högtidsnätter, så kan man få höra Odens jakt. Den går högt i luften och den följer skogen. Det går så fort, så att en fågel flyger inte fortare. Men det är tre hundar som skälla. De två hundarne äro grove i målet och den tredje fin.

Det var en som hette Oden. Han var skytt och jagade på söndagarna. Han fick till straff att jaga skogsrår till världenas slut. Månge av de gamla här hade hört jakten på Kroppefjäll. Jag minns särskilt en som påstod, att han hade hört jakten en nyårsnatt, när han skulle gå till dans.

306. Skott med en silverknapp

(Danmark VII, s.78)

En hare hade tillhåll i en gårds hage i Vejlby, och den var fridlyst, så den gick och kom som den ville. Till november skulle de ha en ny karl, och mannen sade honom besked om haren; men han låtsades, att han skulle snart få den ur vägen. Då nyårsafton kom, lade han en silverknapp i bössan och sköt. Då han åter kom in, satt den gamla kvinnan i kakelugnskroken och hade ett skott i låret, och det blev hon aldrig av med.

307. Wojens jæger

(Danmark II s.121)

Kung Valdemar blev, för att han höll så mycket av jakt, bisatt i en öppen grav med häst och jaktredskap hos sig. Han far om natten genom luften med alla sina hundar, så att det viner och tjuter efter. En karl från Ormitslev har hört det många gånger. En gång var han på jakt efter en havsfru, som hette Slattenpatt. Han träffade därvid en dräng , som om natten måste spida gödsel, för att han inte hann med allt på dagen. Jägaren bad då drängen, att hålla hans hundar, medans han red ett stycke bort för att jaga. Drängen höll dem också, och jägaren red bort, men strax efter kom han tillbaka med ett fruntimmer hängande över hästen. I lön för sitt besvär fick drängen patta fruntimret, varav han blev så stark, att då mannen nästa afton ville kasta honom till marken, drängen tog och kastade honom över hustaken.

308. Den eviga jakten

(Danmark II s 110)

Fynshuvud-mannen är allmänt känd på Hindsholm. Dock äro meningarna delade om vem han egentligen är. Allmänt antages, att det är en herreman från en av gårdarna här på Holmen, som för sina lidelser för jakt har bytt till sig jakträtten här på Fyenshuvud mot Himmelrikets salighet. Också har jag hört den meningen, att han skulle komma från Slesvig. Men sant är det, att han var lille-julafton drager genom Holmen till Fyenshuvud, där han så går på jakt intill Heliga-tre-kungars dag, då han reser tillbaka igen. Hans väg går då genom Egense och Nordskov. Några mena, att han rider över Vejlen vid Bregnør och kommer genom Bogense, och andra ha hört, att han kan spåras in genom Fyn på andra sidan Odense. Men i vart fall följer han den riktningen, varest vägen fordom gått fram. I en av Egense-gårdarna måste man låta porten stå öppen lillejulafton, ty Fyenshoved-mannen rider då genom gården.

309. Wojens jägare

(Danmark II s.117)

En kvinna i Svendstrup var en morgon före dag uppe för att brygga julöl och hade låtit de två dörrarna till brygghuset stå öppna. De voro mitt emot varandra på var sin sida av huset. Då kommo tre hundar löpande in, och de gåvo dem att lapa öl ur ett kar. Hon tänkte nu nog, att det var Uns hundar, men var rädd för dem, och mente, att det var bäst, att hålla sig väl med dem. Hon gick då bort och klappade dem och sade: ”Åh, ni stackare!” också löpto de bort igen, men det var inte förgäves, att hon hade varit så vänlig mot dem, för då det var vordit dag, och hon gick ut, då låg där en hästsko av guld utanför den ena dörren.

310. Kvinnan i kyrkan

(Danmark II s.288)

Det var en gång én som de kallade Båstehuu-käringen. Hon önskade att leva så länge, som Båstehuu (ett ställe i Holsten) stod. Så fortsatte hon att leva så länge, tills hon försvann helt och inte blev större än en mus. Till sist satte de henne i kyrkan, och så kommo de med vetebröd till henne vart nyår, det skulle hon ha att leva av. När de kommo med det, sade hon: ”Hu.hu-hu! står Båstehuu ännu?”

311. Besöket hos den döde

(Danmark II s.299)

En man gick på kyrkogården, och där låg ett människohuvud, som var kastat upp. Så säger han: ”Det har minsann varit en stark en, för det är ett stort huvud,” och han rör vid det med sin käpp. ”Vill han komma till mig nyårsafton, så skall jag giva honom spisning.” Så kom han också, men kände sig inte passlig, och ville inte ha någat att äta. Till slut säger han till mannen, om han inte ville följa honom åt kyrkogården. Då de komma dit bliver där ett härligt solsken, och träden stodo gröna, och det voro så många frukter på dem, och där var så fagert. Så gick han tillbaka igen och ville gå hem för att hälsa på familjen, men tyckte, att han var så väldigt trött och styv i lemmarna. Då han kommer hem, voro där inga andra än en gammal gumma, som satt vid kakelugnen och spann. Så spörjer han då, om hans hustru och barn voro tillstädes, och var de voro. Nej, dem hade hon aldrig hört talas om. De hade köpt gården för ett halft århundrade sedan, och hon visste inte något om dem. Men så kommer mannen in, och han hade hört talas om én, som reste bort med en annan på nyårsafton för två hundra år sedan, och de sågo honom aldrig mera. Så gick han till prästen och berättade för honom, huru det hade skett, och därefter dog han med det samma.

312. Mannen som kastades av likbåren

(Danmark II s.305)

I äldre tid gingo böndernas hästar och betade ute på marken ända fram till jul och därefter, om vintern tillät det. De passade sig själv, varför det inte alltid heller var så lätt att finna dem, när man skulle använda dem. Således berättar Gammel-Rasmus, att han en afton, mens han var pojke, skulle ut för att hämta hem hästarna. Han letade efter dem ända fram till kvällen, utan att finna dem, och då han tillfälligtvis kom förbi Føvling kyrka, som ligger ute på marken, gick han in där för att vila sig litet, tills månen kom. Här lade han sig i vapenhuset på likbåren, men döm om hans förskräckelse, då han vaknade och såg, att han inte låg där, utan i en dynghög vid en krog i närheten. Det var uppenbart, att han av de döda hade flyttats från likbåren, för att, som han senare tänkte, hade en kortlek i fickan.

313. Kyrklammet

(Danmark II s.350)

I Kværndrup kyrka är där ett kyrkolamm. Det ser ut som ett vanligt lamm, blott med den skillnaden, att det har så långan en ull, så att den släpar efter. Lammet har sitt läger ovanför ett av kyrkans valv. Här fick det förr ren halm till sitt läger var lille-julafton. Mette Djäkne hade på sin tid den sysslan på sin lott, att bära upp halm till kyrkolammet. När någon skulle dö, har man sett kyrkolammet gå ut och hämta vederebörande. Den gamle djäknen, Visbæk, har titt sett det gå ut, och när man såg det vänta utanför dörren till någons hus, så visste man, att där snart skulle bliva dödsfall.

314. Liklammet

(Danmark II s.353)

Förr i tiden gick det var julafton på Kværndrup gade en grön gosse, och en tid efter att gossen hade gått där, kom kyrklammet i gatan. Alla människor måste hålla sig inne julafton och inte komma ut i gatan, ty mötte de den gröne gossen eller kyrklammet, så miste de förståndet. Alla portar och dörrar måste stängas väl, ty kom antingen den gröne gossen eller kyrklammet in i husen, så följde därav stora olyckor.

315. Lammet som dödsvarsel

(Danmark II s.358)

En kvinna berättar, att hon julafton 1839, såg ett vitt lamm gå bort längs en mur. Hon gick in och kallade på sin fader, som också gick ut för att se efter det, men han såg intet lamm, och kvinnan såg inte heller till det, då hon strax därefter kom ut. Men nästa dag dog hennes moder.

316. Kalvar, kor och stutar

(Danmark II s.378,380,381,382,383)

317. Dödsvarsel, hundar och katter

(Danmark II s.384,389)

318. Synska människor

(Danmark II s.397 411)

De som äro synska kunna jul- och nyårsafton se vilka som skola dö under det kommande året.

319. Att se sin tillkommande

(Danmark VII s.256 v.)

När man nyårsafton är ensam i stugan och med ett ljus i var hand går framför spegeln och säger högt, att man önskar se sin tillkommande brud, så visar hon sig i spegeln.

-------------

Nyårsafton går pigorna ut och säga till månen:

”Välkommen, kära nyårsny, som lyser för oss så gärna, finns det någon människa i världen, som Gud har mig beskärt, så låt den komma till mig i drömmen i natt. Vems säng skall jag bädda, vems duk skall jag breda, vems nycklar skall jag bära, vems bröd skall jag skära?”

320. Skogsrå

(Bergstrand, Dalsl. s. 47.)

På Gegefjället i Ärtemark dödade skogsråa en av de kallade Lusen i Rönningen. Han träffade henne på julnatten. Då lyckades han dock komma ifrån genom ett löfte att möta henne nyårsnatten. Den natten samlades emellertid folk hos honom för att rädda honom, likaså påtrettondagsnatten. Hon lila och skrek och förde ett förfärligt oväsen därute. Men frampå hösten fick han släppa livet till. Han fick huvudet vridet bakfram.

Man får inte svara, när hon ropar på en.

321. Skogsrå

(Bergstrand, Dalsl. s. 53.)

En gubbe i Krona hade ont av skogråa. Om det så var själva julkvällen och hon kom ock kallade, så måste han gå ut. - Emellertid så mötte han en gång en käring, och hon lärde honom hur han skulle ladda för att skjuta skogråa. Han filade av en vigselring, som hade varit under vigsel tre gånger, och av annat silver, som hade varit stulet tre gånger. Så kammade han och tvättade sig väl och bet i en lök. Så rustad gick han för att skjuta skogråa.

323. Djävulen frestar att döda

F.S.F. (K.104,1)

B. i Köpböle hade Fan med sig. Då ett sällskap for där förbi till julkalas, kom han ut och frågade, om de inte sågo, hur Fan tog olika skepnader: än hund, än släde osv. Han friade, men Fan bad honom taga livet av bruden. De voro bägge i badstun kort före jul en gång. Där låg Fans befallning så stark över honom, att han måste försöka mörda henne. Men hon blev räddad av en tillskyndande person. B:s broder blev engång bjuden en sup av Fan och därpå befalld att döda sin hustru.

324. Djävulen som spelman

F.S.F. (K.80,2)

Det var dans på nyårskvällen på Veckosk i Borgå. Mitt under dansen kom där en fin herre in och tog fiolen av spelmannen och började spela. Och det gick bra att dansa. Men när de sågo efter, sågo de, att herrn hade hästfot. Inom kort blev husbonden sjuk och plågades svårt. Sedan började de bedja till Gud, för att herrn inte skulle fara av med husbonden. Det blev då ett brak och ett knak, när vagnen med den fina herrn for iväg. Dansare, spelmän och alla reste därifrån. Husbonden var länge efter vid ohälsa. Sålunda blev han straffad, för att han låtit dem dansa nyårskvällen.

325. Trollkarl botar sjuka i kyrkan

F.S.F. (K.90,6)

På en gård i Molpe i Korsnäs insjuknade på 1850-talet värdinnan i svår värk. Hon sökte bot hos flere läkare, men de kunde ej hjälpa henne. Då började hon vända sig till trollgubbar på olika orter. I Malax bodde på den tiden en vida känd trollkarl, Kneus Jon-Erik; i Korsbäck i Korsnäs en annan, vid namn Anders. Ingendera av dem förmådde dock giva kvinnan bot. Hon beslöt nu att anlita en trollkarl, som bodde på Valsåsen i nuvavarnde Övermark kommun. I sällskap med sin man reste hon till Valsås-gubben. Mannen hade mottagit en kanna brännvin men när de kommo fram, förklarade trollkarlen, som var begiven på brännvin och kunde dricka en halv kanna om dagen, att han ville ha ett större kvantum, varför mannen måste skaffa mera. Kvinnan fördes nu till en badstuga, där trollkarlen smorde henne med brännvin, över vilket han läst sina trollformler. Genast lindrades hennes plågor, men trollkarlen förklarade, att bättringen skulle räcka endast i två veckor.

Så blev även fallet. När två veckor gått, återvände värken. Trollkarlen kallades nu till Molpe. Det var dagen före jul. Han förklarade, att kvinnan fullständigt kunde botas, blott om hon följde med honom i kyrkan en natt. Hon sade sig vara villig härtill, blott hennes man gjorde dem sällskap. Natten mot tredjedag jul reste de till Korsnäs kyrka. När de kommit fram, stannade kvinnan och hennes man på vägen, medan trollkarlen gick ett varv motsols omkring kyrkan. När han hade försvunnit bakom kyrkväggen, visade sig på vägen en lång skepnad med gevär på axeln och korg i handen. Skepnaden gick förbi de väntande. Mannen hälsade, men fick ej svar. När trollkarlen återkom, upplyste han dem om, att den främmande, de sett, var ingen annan än ”sjättmöss” (den onde). Nu begåvo sig alla tre till kyrkan. Vid dörren tog trollkarlen en pryl, stack den i låset och blåste däri. Långsamt öppnade sig dörren. De tre gingo in, och dörren smällde i lås bakom dem. Trollkarlen tände ett ljus och gick med den sjuka upp på altaret, där han smorde hennes kropp. Mannen stod på östra korsgången. När kvinnan blivit behandlad, gingo de till dörren. Trollkarlen blåste igen i låset och läste några ord som de andra inte förstodo. Då dörren ej genast sprang upp, blev trollkarlen arg, stötte med knäet mot dörren och svor flera gånger. Nu öppnade sig dörren och alla trädde ut, varvid dörren smällde igen så hårt, att det gav eko i kyrkan. Så reste de hem, och klockan tre på morgonen voro de i Molpe.

Klockan fyra steg mannen upp för att ge hästen foder. När han kom ut på gården, kom hin onde emot honom i skepnad av en stor, svart hund, som med framfötterna reste sig upp mot honom, medan elden stod ut ur gapet. Mannen som var kvicktänkt, ropade genast: ”Är det av Gud, så får det va, är det av Fan, så skall de dra dit det kom från!” Hunden försvann genast, och mannen såg tydligt, att den for rakt genom liderväggen.

Under tiden mannen och hustrun voro i kyrkan, hade deras son samt pigan hört ett starkt dunder och brak av ”sjättmöss”.

Kvinnan blev alldeles frisk och levde sedan i många år.

326. Förlossningshjälpen. L IV 135.

Min farfar var födder i Källsjö socken. Men sedan flyttade han till Barkhult i Svartsjö socken och köpte en gård där. En höst gingo de och togo av säd. Då var där en groda, som var i vägen för dem jämt. Farfar ville inte skada tåssan, men till slut vart han harmsen, för hon hoppade mitt för honom, så han tordes inte arbeta som han ville. Så tog hon ett halmstrå och band om kroppen på tåssan och knöt till ordentligt. Då blev tåssan borta.

Precis klockan tolv på nyårsnatten knackade det på dörren. Farfar gick och öppnade och de undrade, vad det var för en, som kom mitt på nyårsnatten. Då stod där en häst med skjuts och släde utanför dörren och en karl stod och hade knackat. Farfar kände inte karlen och hade aldrig sett honom förr. När farfar öppnade dörren, så sade den främmande: ”Den mannen som knöt bandet om min hustru, han skall vara snäll och följa med och lösa det.” För se, eftersom bandet var knutet av en kristen människa, så kunde de inte lösa det själva. Farfar var inte glad att följa med, för han förstod ju att det inte var någon riktig människa han hade att göra med, men den främmande var såpass allvarsam, så farfar tordes inte annat än att följa med till slut.

Vart de körde, hågar jag inte, om farfar sade, men till slut kommo de till ett berg, och där gick mannen in och farfar måste följa med. Därinne låg en kvinna och hon hade halmstrået om livet. Farfar löste upp bandet. Det gick lätt för honom, fast de andra inte hade mäktat det. Sedan fick han gå.

När han gick bort mot dörren, hörde han att det var någon som viskade till honom: ”Se upp när du går genom dörren, för de komma att slänga något efter dig och slå ihjäl dig!”

När han kom till dörren, hörde han, hur det ven i luften efter honom och så kom en tung järnstång farande. Men farfar hoppade åt sidan. Kastet råkade honom inte. Sen fick han brått att komma genom dörren och ut. Han fick ett fasligt göre att komma hem. De skjutsade honom inte och han råkade inte och visste inte, var han var. Till slut kom han likaväl hem.

Men han trodde att den kvinnan, som varnade honom, den slogo de ihjäl.

(Belöningen för förlossningshjälpen växlar mellan en skatt i guld eller hot om livets förlust. Den vanligaste belöningen är, att kolen eller hyvelspånen bli guld och det ofta då de läggas i spisen. s. 137)

327. Umgänge med bergfolk

(Danmark I s.275)

Jag är uppfödd på en gård här nere mitt i Andrup. Det bodde i min faders gård en man förr i tiden, som de kallade Lillekræns-man, han höstplöjde ett år hans åker, och ville gärna bliva färdig till kvällen, men åkern var bred, och han var rädd för att han inte skulle hinna innan solen gick ned. Då han hade fem fåror igen, så såg han, att han ej kunde bliva färdig, ty solen var ända nere vid horisonten. Det likade honom illa, ty han ville gärna ha plöjt färdigt den dagen. ”Det går väl an att taga en fåra till” tyckte han. Men då kom bergmannen ut, just som han var mellan höjderna, och ville köra plogen för honom. Han säger till bergmannen: ”Kör du snöpingen!”, det var en stark häst som gick till höger, men som var något lat. ”Är den hästen stark för att den är snöpt?” säger bergmannen. Det säger han ja till. ”Har du själv snöpt den?” Ja, han hade så; men där ljög han. ”Kan jag också bliva stark av det?”. Ja, det trodde Lillekræns-man, men han skulle bliva dålig några dagar efter. ”Vill du så inte snöpa mig?” Jo, och han förrättade det också. Bergmannen kände sig snart dålig och fick gå in i sin hög. Så kunde mannen få plöjt resten av fårorna. Bergmannens hustru kom ut med det ena paret blodiga byxor efter det andra och säger honom: ”Du skall få igen det här en annan gång!” Nog därom, bergmannen dog. Nu födde bergmannens hustru barn och det gjorde Lille-kræns-mans hustru också. De hade barnsöl samtidigt, strax före jul. Då de körde hem med Lillekræns-mans jordmoder (barnmorska), så körde de om prästen och ville ha honom med sig för att döpa barnet, för så kunde det inte bliva bortbytt. Så var prästen sjuk, han var förkyld, och det var dåligt väder; han kunde alltså inte komma med, men lovade att komma i god tid, annandags morgon för att döpa barnet. Hustrun var inte helt nöjd med det, ty hon var viss på, att bergkonan bar hat till dem. Så skrev hon kors över alla dörrar, men hon var likväl inte säker på att enbart detta skulle hjälpa. Pigan skulle sitta vid vaggan och vagga oavlåtligt hela tiden. Men fram på natten blev hon sömnig och föll i sömn. Det bliver Ane varse, och hoppar ur sängen för att själv passa barnet. Men så råkar hon själv dåsa till i fem minuter, och då hon vaknade, var barnet bortbytt, och hon hade i stället fått en fuling som skrek hela tiden. ”Gud nåde mig, arma kvinna!” klagade hon, ”vad skall jag göra?” Så säger hon till pigan att elda ugnen glödande het. Så kommer pigan och säger: ” Nu brinner det så, att ingen kan komma i närheten av ugnen.”Då snappar Ane barnet och löper fram och kastar det mitt in i ugnen. Men i samma stund hon gör det, kommer bergkvinnan med hennes eget barn, och sätter det på bordet, och springer in i ugnen och snappar sitt eget. Anes barn grät inte så lite, och då de sågo efter, hade bergkvinnan knäckt barnets ena ben, men så var där en klok gumma i närheten, som rättade till det. Prästen kom i dagningen och döpte barnet, och så var den faran överstånden.

328. Djävulen överlistas av trollkvinna

F.S.F. (K.147,1)

Det var en gång en man, som för vissa fördelars skull hade lovat sig åt den onde. Men fan skulle ej få honom för alltid, om han vid årens slut kunde uppvisa något föremål, som den onde inte tyckte om. Åren gingo, och mannen fick allt vad han önskade sig, penningar och guld. Men så började tiden gå ut, och mannen hade inte ännu funderat på någonting , som inte fan ville ha. Några dagar, förrän fan skulle komma och fordra honom, gick han på vägen och funderade hit och dit. Han mötte då trollpackan Cisla, som frågade, vad han gick och tänkte på. Mannen berättade huru det var. ”Nå, var inte rädd”, sade Cisla, ”inte har han dig än”, och så lovade trollpackan hjälpa honom. När sista dagen var utgången, kom fan, och mannen hade tre ting, som han visade fan. Det första, han visade, tyckte fan om, likaså det andra, men det tredje föremålet var Cisla själv. Hon hade smort tjära på sig och därefter rullat sig i fjäder. När mannen ställde henne framför den onde, svarade denne:”Cisla, Cisla, jag känner dig, jag vill inte ha dig”, och så fick fan vända om, och mannen var frälst.

329. Spiritus

(Bergstrand, Värml. 1948:111.)

Det gick inte att få en pukhare annat än med den ondes hjälp. På nyårsnatten skulle han göras. Då skulle man ha en gammal kvast eller visp med, som var stulen. Kohår och svinborst och allt sådant, som man hade stulit med sig från andra, skulle man taga med till kyrkan. Där fick man se den onde, och han gjorde liv i detta.

Pukharen drog hem mjölk. När han kom med mjölken så spydde han upp den i fat som ställts fram.

330. Se sin tillkommande

(Danmark VII s.256 v.)

Trettonde afton, Heliga tre kungars dag, gick man ut och skakade duken över brunnen, när man hade ätit, så kunde man nere i vattnet se den, man skulle giftas med.

--------------

”Heliga tre konunger, låt mig i denna natt se, med vem jag skall leva, med vem jag skall dö, och med vem jag skall äta mitt bröd!”

332. Bergkvinnans förlossning

(Danmark I s.330, 335)

Det var en backe i Jännum, var det bodde en bergman, och han var gift med en kvinna av kristet folk, som han hade tagit in i berget som barn. Då kom hon i barnsnöd, och skulle ha en kristen kvinna till att hjälpa sig. Så låg där ett hus vid sidan av berget, och dit kom bergmannen in genom deras köksdörr och sporde om bondhustrun ville följa med till hans kvinna, för hon skulle ha en liten. Hon tordes väl inte i förstonne, men så följde hon till sist med, för han sade att det inte var någon fara. Snart kommo de ner i en välstädad stuga, och där var kvinnan. Hon födde barnet och så följde mannen henne upp igen. Kvinnan hade givit bondhustrun en kjol och sagt, att hon fick gå i den, så mycket hon ville, den falnade inte av det; men hon fick inte gå i kyrkan med den på. Så satt hon en onsdag i fastan och vävde, då det ringde i kyrkan, och fick lust att gå dithän. Så tyckte hon, att hon gott kunde gå i kjolen undertill. Hon hade en mössa, också en kåpa, såsom de hade dem förr i tiden med luden kant i halsen och nästan som ett slag. Den slog hon så om sig och gick. Men då hon kom upp på kyrkgolvet, så föll skörten nedan av henne, och då hon ville vända sig om och se efter det, så var det bara mull. Hon måste då sitta i kyrkan i sina underkläder, och det var ju inte så vackert, för kåpan var kort och nådde endast ner en liten bit.

333. ‘Allestans emot’

(Danmark VII s.122)

På en Kyndelsmässoafton kom en ung häxa hem till en erfaren och övad gammal häxa för att bliva undervisad i konsten att rida till Troms kyrka. Bägge hade stulit var sin vacker, glänsande, svart höna, så det kunde inte ha varit bättre. Den gamla häxan smorde in hönsen i något nyligen anskaffat häxsmör, och därefter satte de sig grensle över var sin höna och efter att ha skakat sina betsel, skulle den unga höra noga efter och säga liksom den gamla, nämligen:”Hurra!, nu högt upp i skorstenen och högt över alla trädtopparna.” Men då den gamla flög iväg så våldsamt, vart den andra omtumlad, tog miste och sade: ”Hurra, nu upp och ner i skorstenen!” Och därvid blev det; hon måste rida upp och ner i skorstenen på sin svarta höna ända tills ljusan dag, och då voro bägge nästan döda av trötthet.

334. Se sin tillkommande

(Danmark VII s.257)

Den, som gärna vill veta, vem den skall giftas med, kan aftonen före Agathadagen (5 februari) gå ensam in i ett helt mörkt rum, så kommer strax efter också den in, som skall bliva hans tillkommande, men skepnaden ger sig inte av, förrän den har fått en eller annan gåva, såsom ett förkläde eller dylikt.

335. De döda hindra bortförande av kyrkklocka

F.S.F. (K.50,2)

Under stora ofreden ämnade ryssarna sätta såväl kyrkan som klockstapeln i brand. Först skulle de likväl plundra. Med tillhjälp av stora stockar bröto de upp dörrarna och plundringen begynte. En del av soldaterna hade klivit upp i klockstapeln för att nedtaga klockorna. Med yxor började de avhugga oket på den stora klockan. En av soldaterna högg också en djup skråma i klockan. men i detsamma rämnade kyrkogården med stort brak och de döda stego upp ur sina gravar samt började förfölja ryssarna, vilka i stor förskräckelse kastade sig huvudstupa ned genom småluckorna, varefter de togo till fötters och inte vågade se bakom sig, innan de uppnådde Åminne i Nykarleby. Sedan hade ryssarna berättat, att de sett hela nejden vid Pedersöre kyrka uppfylld av svenskt krigsfolk. Det inträffade dagen efterMattsmässan, den 25 februari 1714.

336. Pojken blev allvetande av vitormens spad. K 280.

Den som ville bliva klok, skulle taga en vitan orm tidigt på våren och den skulle sjudas levande innelyckter (”instängd”). Den som först doppade fingret i grytona och stoppade i munnen, så fick han klokheten och ämne till att se allting.

I en gård hade de satt på och kokade en sådan orm och det var väl meningen, att matmoderen eller någon annan på stället skulle doppa i fingret. Men så voro de utgångna och då kom det en fattiger pojke förbi och han var förveten och gick in och när han fick se, att grytan stod på spisen, gick han fram och doppade i fingret. Sedan gick han ut till folket i fähuset och där hade de en ko i kalvställning och när pojken fick se den, så sade han:

”Den kon har en tjurkalv.” Och så hade de ingen nytta av sitt ormakok.

337. Huggormar och snokar

(Danmark II s.210)

Det säges till den första huggorm, man ser på våren:

”Huggorm du sköna,

far i busken den gröna,

bevara mig och min,

så skall jag bevara dig och din

Till den första snok, man möter på våren, skall man säga: ”Gud bevare mig och alla mina från dig och alla dina, vill du intet ont göra mig och alla mina, så skall jag intet heller göra dig och alla dina,” och intet giftigt kryp skall då skada én den sommaren.

338. Trollkarlar

(Bergstrand, Dalsl. s. 156.)

Det var på ett ställe som det fanns så mycket orm. En dag kom en västgöte dit. De beklagade sig för den myckna ormen. ”Om I ären säkra på, att I på långliga tider inte haven hört talas om att vit orm finns på trakten, så skolen I snart bliva av med ormarna”, sade västgöten. De visste inte om någon vit orm. Då hade han dem att köra en halmhög till ett träd. Han gick upp i trädet, och sedan fingo de tända eld på halmen. Rätt som det var kom den ene ormen efter den andre och kröp in i elden. Men så kom den vite ormen och rann i elden. Då tog västgöten en näsduk och band om ögonen på sig. Rätt som det var kom marsormen. Han rätade upp sig efter trädet och tog västgöten med sig i varmen. Både ormen och västgöten gick åt, men efter den dagen var det slut på ormarna i den trakten.

Marsormen var en stor orm med man som en häst. Den ormen hade alltid en vit orm som förehlöpare.

339. Skogsrået skyddade tjäder och orre. K 21.

Det var en som hette Kristian Salmonsa som var ute och jagade och fick se, att det satt en tjäder uppe i en tall. Och han sköt, men tjädern satt kvar. Och han sköt, så att det vart ett hål, så att han såg dagen genom den, men han satt kvar.

Och det var orrlek frampå Ystersjön - det är orrlek där än idag på vårom - och det var en som var ute för att skjuta och det kom fullt med orrar och han sköt, så att han sköt hål på dem, men ingen fick han.

Jag vet inte vad det var. Men de ha sagt, att skogsrået skyddade dem. (Jfr L II 240, 320)

340. Rätträffande bössa och skämd. L II 320.

En annan gång på våren voro Ur och samme hans kamrat ute på tjäderspel vid Jungfrukullen. De hade lagt sig i en gammal kolhytta, tills det skulle dagas. Ur sov gott men inte hans kamrat. Rätt som det var, öppnades dörren och ett vackert fruntimmer trippade in. Hon tog Urs bössa, siktade, spände och lade an med den gång på gång, under det hon smålog och nickade åt Ur, som sov på bänken. Så fick hon syn på den andra bössan och tog även den, men släppte den genast, som om hon fått tag i en eldglöd och gjorde en ful grimas åt den andre och störtade ut och slog igen dörren. Men då ryggen på henne syntes, var den ihålig. Då dörren small igen, vaknade Ur och det var precis lagom, ty när de kommo ut, drog redan den första morkullan. Den morgonen sköt Ur sju tjädertuppar, medan den andre endast sköt bom.

341. Skogsrå

(Bergsrand, Värml. 1948:48.)

Mormor berättade att de brukade fälla grova träd i skogen på våren, sedan klövo de dessa i sex klyftor. Detta när det var brist på slan. För det mesta voro de alltid två, när de klövo, men så var det en gubbe som skulle vara mera modig än de andra, så han gick ensam. Han svor på att han inte var rädd. Rätt som han stod där, så trädde skogsrån fram och bad att hon skulle få hjälpa honom. Han var inte vidare trakterad av detta, men han vågade inte heller neka. Det gick med liv och lust. Bara det blev en liten spricka, så tog hon tag med bägge händerna och drog isär stockarna. Men till slut så blev hon närgången. Då fann han på att fälla en tämligen grov slan och gjorde en grov kil och slog i den litet framom. När hon hade stuckit den ena handen i sprickan, så passa han på och slog ur kil, så att hennes hand blev sittande i stocken. Sedan sprang han sin väg.

342. Jätteleksaken. K 98.

Jo, jättar, det talte de fäll om, mycket. Jo, det var människor, stora människor.

De voro ute och gingo ett tag, jätten och hans gumma, och de fingo se en karl, som gick och plöjde en åker och jätten gick en smula före och gumman kom efter.

Och då tog hon och karade det där i förklädet, både bonde, häst och plog och alltihop och så ropade hon åt gubben sin, att: si du, åcka granna mackar (maskar) jag har hittat”, sade hon.

”Ja, släpp ut de där”, sade han åt henne, ”för det är de där som ska trä te i väla (världen) ätter oss.”

343. Struken skäppa. L III 165.

I Torups socken, Västra Göinge härad, finnes en klipphäll, som efter byn kallas Håkantorpshall, och i den bor ännu den dag i dag jättar, ej av samma ätt som den urgamle, om man annars får tro vad de själve säga. Det hände sig dvs en gång, att en fattig bonde gick ochplöjde sin åker, men kom vid det i håg, att han hade så mycket gäld, att han ej kunde få tag på sig såkorn till sin jord och detta grämde honom så, att han kastade sig ner vid dikesrenen och började gråta.

Som han då ligger där i sin vånda, kommer det en jätte till honom och spörjer efter orsaken till hans sorg. ”Jo”, svarar då bonden, ”jag är så fattig och skuldsatt, att jag inte ens ser mig råd att få såkorn till min åker, än mindre att på annat sätt reda mig med gården!”

””Ingenting annat”, säger då jätten, ”kom till mig i Håkantorpshall, så skall du få låna pengar av mig!”

Bonden kan en tro, vart inte litet glad över det budet och var inte sen att knalla sig iväg till hallen. Här öppnades en dörr och bonden kom in i jättens stuga, där jätten mätte upp en hel skäppa pengar åt honom. Vid denna syn började mannen kvida och sade: ”Ack nej, inte så många pengar, för dem kan jag aldrig i tiden återgälda!” Då log jätten och lade ännu några nävar pengar på skäppan, så den blev bra toppmålt. ”Se där”, sade han, ”haver du toppmål, men du behöver ej återbära mer än en struken skäppa och den först om tio år!”

Detta var då goda villkor, tyckte med rätt och skäl bonden och tog nu med tack emot lånet. Men han var en varsam man och nyttjade ej flera penningar än de som voro skäppans toppmål och med dessa redde han sig ur sin gamla skuld och mer till. Då lånetiden var ute, satt han som riker karl i sin gård utan att ha rört själva lånet.

344. Näcken

(Bergstrand, Bohus. s. 19-20)

I gården Kebbene hade man vid flera tillfällen iakttagit en stor grann häst, som gick omkring och betade. Flera personer försökte infånga hästen, men det lyckades inte. En gammal klok gumma upplyste bönderna om, att om de skaffade ett saxbetsel, så skulle det gå lätt att infånga ”Satans häst”. En av bönderna skaffade sig ett saxbetsel och strax efteråt var hästen infångad.

Man harvade, bultade och plöjde och hästen var den bäste dragare de kunde tänka sig och de behöllo honom under hela sommaren, men så en dag då höstarbetet var över, togs betslet av, och hästen galopperade bort för alltid.

------------

I Klövedals församling på Tjörn ligger en tjärn, som heter Tolleby tjärn. I detta tjärn sägs det bo en dulde (näcken eller något dylikt). kringboende folk sägs ha sett honom. Så berättas en det; en gång kom en bonde gående i närheten av tjärnet. Då fick han se en häst komma springande. Hur det nu var, fick bonden fatt i hästen, men då han förstod, att det inte var någon vanlig häst, han fått tag i, lade han på honom en stålgrimma. Hästen var väldigt stark och yster, och bonden gjorde hela vårarbetet med honom, och då detta var gjort, tog han av hästen stålgrimman. Men då försvann hästen i ett eldbloss.

--------------

Näcken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehagligt att ha med honom att göra, men en bonde på Huseby hade nytta av honom. Näcken som förskapat sig till häst, gick och betade på Husebybondens äng. Bonden hade skaffat sig en signad grimma, som han lade på näcken och så gjorde han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behövde han inte. I slutet av våren, när bonden harvade, föll grimman av näcken och han skenade iväg med harva. Vid Gullborg bar det i sjön. Å Ellösfjorden, mitt för Grönvik, rev näcken upp en håla på sjöbotten för att lägga harva där, men han blev ej den kvitt utan fortsatte över Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En vit gång i bergen - en kvartsgång - samt repor i bergen utmärker var näcken skenat fram både på Orust och Skaftö, och där det är jord är alltid marken svart och gror varken gräs eller ljung och är det så kallade harvedrat.

345. Näcken

(Bergstrand, Värml. 1948:27.)

En moster till mig berättade, att man i Gryttom i Brunskog hade fångat näcken. Det var en kritvit häst, som kom upp ur sjön. Man tog och spände honom för plogen och körde, så att fradgan stod omkring honom. När man sedan släppte honom, så försvann han åter ner till sjön och blev borte.

Det sades, att näcken inte kunde skaffa sig mer virke än till en halv båt. Om han hade kunnat rusta ut en hel båt, så hade han blivit vådlig ty då hade han kunnat locka människor i båten.

---------------

En näckhäst de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog eldonspungen och kastade över hästen. Då blev hästen kvar. Så satte bonden honom för plogen och skulle plöja med honom. Gubben var stor och stark, som de voro förr i världen, och de körde hela dagen. Men om kvällen störtade hästen i sjön, så att röda forsen stod om honom.

346. Forskarlen

(Bergstrand, Värml. 1948:30)

Forsgubben var detsamma som Näcken. Det var en spelman vid Dejäforsen i Nedre Ulleruds socken, som ville lära sig att spela av forsgubben. Han skulle taga en svart katt med sig och gå till forsen och ställa sig under bron. Detta skulle han göra tre skärtorsdagsnätter i rad. Tredje skärtorsdagsnatten så skulle Näcken lära honom spela. Han försökte i två nätter, men han höll på att bli sönderriven av katten. Så den tredje natten vågade han inte.

347. Det bortstulna dryckeskaret

(Bergstrand, Hall. 1949:72)

En dräng som tjänade på Dammet i Skrea, red till Smörkull en påskafton, och då hade trolllen fest i berget. De bjödo honom på dricka i en silverbägare, men han slog ut det och red sin väg med bägaren. Då ropade trollen: Tjofada, löv! Tjofada löv! Han stal vår bägare:” De sprungo efter, men han räddade sig in på Skrea kyrkogård. De ryckte i alla fall rumpan av hästen.

348. Gumman som ropade efter sanket. K 318.

Hemma i Bergs socken var det en gumma från Leda, som brukade gå ut varje skärtorsdagsmorgon och ropa. Skäratorsdagsropet kallado de det. Men så misstroddo de ju henne och då var det en som gick ut och lyddes på henne och svarade henne. Skägga Mumma kallado de käringen. Och det var Kloke-Danjel som gick ut och svarade. Kloke-Danjel bodde i Bergs socken, fast han var födder i Ör.

Hon gick ut innan solen rann upp, gick opp på en liten kulle eller höjd och ropade:

”Så långt som detta ropet höres,

så är sanket mitt!”

Men då stod ju Danjel och hörde det.

”Nej, skit skall du ha i dina bytto och skorv på din kropp och det ifrån den dag, din ko drager gräset opp!” skrek han.

Och han kunde nog litet han med, för kan ni tänka er, så långt som tröjan gick ner på armarna kunde man se, att hon var skorvig och sårig precis som barn kunna bliva i munnen. Det fick hon ha på kroppen så länge hon levde och när hon dog, var hon alldeles upprôten.

349. Häxor

(Bergstrand, Hall. 1949:144)

En käring var förfärligt snål och elak, och ju närmare påsk det led, ju jädrigare blev hon. Då fick drängen för sig, att hon var påskakäring. På skärtorsdags kväll gömde han sig i köket, och då samlades där en massa käringar. Käringen på stället tog fram ett horn och befallde alla de andra, att de skulle smörja gressla och ugnsraka. Drängen nappade till sig en kvast och fick den smörjad. Vips bar det ut med hela sällskapet och drängen med genom skorstenen. Så kommo de till en stor skog. Då sade gårdbokäringen: ”Opp och över alla skogtoppar!” Men drängen tog fel och sa: ”Opp och igenom alla skogtoppar”, och så for han opp och ner mellan träden och rev alldeles sönder sig. Han kom i alla fall med till Blåkulla och där satt själve Gamlefar med en bockfot och en hästfot, och då sa granngumman till drängen att nu blir det middag, men han fick ingenting säga, för då fick han stanna där ett år.

Så dukades en delikat middag av ormar, ödlor och grodor. ”Nå, vad tycker Ni om maten?” frågade direktörn. ”Salt” sa drängen, och så fick han bli där till nästa påsk. ”Det var lia gott”, sa husmor hans, ”du skulle inte vart förveten”, och så fick hon också bli där. Men den som blev glad, det var gubben hennes.

350. Häxa i kyrkan

(Danmark VII s.62,63)

Skärtorsdag sitta alla trollhäxorna i kyrkan utan huvud. Ägg i fickan.

--------------

Hönnikeägget skall vara lagt skärtorsdags morgon, och pojke och flicka få inte vara konfirmerade. De måste passa på och lämna kyrkan, innan gudstjänsten är förbi, då häxorna annars kunna hämnas på den som har ägget, men de kunna inte gå ut förrän allt är till ända.

351. Djävulen bistår ogudaktiga

(F.S.F. (K.96,4)

För några hundra år tillbaka for en gång en bonde, som hette Bosa-Jovs, till Raseborgs slott, och där gjorde han förbund med Fan. Då han kom dit, så frågade Fan, vad han ville. Jovs sade ärendet sitt. Han gick då dit tre torsdagskvällar i samma avsikt: för att bli rik. Sista torsdagskvällen, som var skärtorsdags afton, frågade Fan först av honom, vad han ville. Då bonden sade sitt ärende, så gav Fan honom en penningsäck. När han skulle gå bort, så skulle han inte få se sig tillbaka. Som han kom bort från slottet, så orkade han inte längre än till bron, som var över Raseborgs sundet, och där måste han lägga ner bördan sin och vila sig. Han gick hem och såg inte tillbaka. Då han dog för några hundra år sedan, så var ännu en fjärding silverpengar i behåll.

352. Djävulen frestar en man att döda sin hustru

(F.S.F. (K.104,2)

En skärtorsdagsnatt kom det en främmande man till en gård, där mannen och hustrun grälade. Han satt dagarna i ända på bänken, men talade intet. Han bjöds på mat, men tog inte emot. En natt gick han till gubben och bad honom taga livet av henne, så skulle han bli fri från sin ilskna käring. Prästen tillkallades och fick bort den objudna gästen.

353. Häxor

(Bergstrand, Hall. 1949:146)

Om en kyckling hade värpt sitt första ägg och de kommo åt att stoppa det i fickan på någon, utan att han visste det, så kunde han se, vilka som voro påskakäringar, då han satt i kyrkan påskdagen. De sutto och hade stora mjölkebyttor på huvudet.

354. ”Sönder idag och helt i môra”. K 308.

Det var en som lånade hus på ett ställe en skärtorsdagsnatt eller påskafton. På natten tog käringen fram ett horn och smorde sig, och då klev hon upp i spisen och satte sig på en kvast och sade:

”Här upp och här ut

till Ormagårds knut!”

Så for hon upp genom skorstenen och så skulle denne följa efter, tänkte han. Han tog sin käpp och skulle rida på: ”Här upp och här ner”, sade han, men då kom tösen, som käringen hade och lärde honom, hur han skulle säga och så bar det iväg till Blåkulla.

Där hade käringen så roligt och slogs och sade. ”Sönder idag och helt i môra.” Men då sade han: ”Sönder idag och sönder i morgon och sönder i all evighet.” Och då käringen kom hem voro de alldeles sönderslagen och det läktes aldrig.

(Samma, Bergstrand 1944:114)

-----------

(Bergstrand, Västerg. 1944:115.)

Det var en kvarn som brände varenda påsknatt. Men så hände det en gång, att en dräng var i kvarnen påsknatten, och då kom det in en hop påskakäringar, och de började på att slå varandra med spingestickor och skrek: ”Sönner i da å helt i mora!” Men drängen tog en yxa och drämde till en gumma och sa’: ”Sönner i da och aldri helt.” den käringen var halt i all sin tid. Men den natten brände inte kvarnen.

------------

(Bergstrand, 1944:117.)

Det var en karl i Nittorp, som var ute och gick klockan två påskdagen på morgonen. Då fick han se en käring, som satt och kärnade i en bäck och hade så mycket smör. Han kände igen henne; det var en förmögen bondhustru.

------------

Bergstrand 1944:118.)

Smeden på Stommen har berättat för mig, att en påskafton var en karl ute och gick, och då kom en käring ridande bara några meter över marken. När hon var nära inpå honom, kastade han sin kniv, så att den fastnade i skinkan på käringen. En lång tid därefter fick den karlen bud till sig, för en ko hade blivit sjuk på ett ställe, och han förstod sig på sjukdomar. När han kom in i köket efteråt och skulle ha sig mat, då låg där en kniv på bordet, som han skulle ha att taga smör och ost med. Då kände han igen kniven, för det var densamma, som han kastade efter påskakäringen den gången. ”Det här är allt min knif”, sade han. En kan förstå, vad käringen skämdes.

355. Djävulen köper en kvinnas hår

F.S.F. (K.148,1)

En påsknatt kom en mycket fin herre till en fattig gumma och bad att få köpa hennes präktiga hår. Efter en stunds betänkande tillät hon honom att klippa av det. Herrn kastade en silverslant på bordet och försvann med flätan. Men, o under, slanten förvandlades till en träbit. Kort därpå dog gumman.

356. Häxor

(Danmark VII s.104 f)

Skärtorsdag sätter man stål över stalldörren.

----------

Skärtorsdag skall man sätta en yxa i gödselhögen, så ingen tager kraften ur den.

-----------

En gång om året skola alla häxor möta den Onde på Bloksbjærg. Samma afton som de resa, får man se till att få kvastaskaft och ugnsredskap i hus. Några mena, att de resa skärtorsdagsafton, och därför måste drängarne förr i tiden, innan de skärtorsdagsafton gingo ut för att sjunga för ägg, gå byn runt och ropa ut trollkäringarna. De ropade då:” Tut, härut, alla trollkäringar, alla skola de ut, icke räkna förgäves, några sitta i bakugnshålet andra sitta i bryggkittelshålet, alla skola de ut, inte räkna förgäves. De skola rida på en kvast och på raka, på gissel och på stake till Bloksbjærg. Ho, som inte vill höra, må stoppa igen sina öron med röda trasor. (s.106)

------------

Då skatorna skola med till Bloksbjærg skärtorsdags natt börja de allaredan att draga åstad föregående dag, och man ser därför inga skator efter kl. 4 den dagens eftermiddag.

-------------

Häxorna samla sig sockenvis skärtorsdags afton, helst vid en korsväg, och det gäller då livet för den som är olycklig nog att möta dem. Dock kan han frälsa sig, om han kan få en omvänd harv att sätta sig under. (s. 110)

---------------

En arbetare som bodde i Stavreby, Præstø amt, gick en skärtorsdags afton från Jungshovedgård, var han var dag gick för att tröska, och åter hem. Då han nästan hade nått sitt hem, blev det hängt en liten kittel om hans hals, det blev honom givet en rävsvans i var hand, och det blev honom sagt, att han skulle trumma på ett gille. Han såg ingen, han hörde blott rösten; han fördes genom luften, men varthän visste han inte. Äntligen kom han till en stor plats, varest där var en stor församling människor som dansade och sjöng. Det var ock några som spelade, men de hade inget ljud, så han hörde inget. Det blev nu tillsagt, att han skulle slå på trumma, och det gjorde han, men själv kunde han inte höra något. En gammal kona sade, att han skulle slå hårt, för vem som väl kunde höra det, kunde det höras över hela världen. Det varade länge, så kom där en förnäm herre, som var klädd i röd kjol, och han såg glad ut, och de voro alle så glade för honom. Kort därefter gick han, och gillet var slut. Mannen blev nu förd till den plats, varest han fick kitteln, och han var fri för natten. Men varje skärtorsdag afton i 18 år måste han slå på trumma för trollhäxorna, som han trodde det var. Så blev han sjuk och lät hämta prästen, och berättade då allt för honom, vad han hade måst göra under många år. Prästen sporde, om han kände någon av dem. Han sade ja och nämnde en del av socknens folk, som han kände. Prästen sporde. ”Var det inte flera?” - ”Jo,” sade mannen, ”prästens moder var också med.” - ”Det är endast vidskepelser, min son”, sade prästen, ” somna nu in i salig tro, så finnes inget som skadar dig.” Samme präst predikade en gång i kyrkan mycket mot trollhäxorna, så att de förvredo hans ansikte. Två män ur menigheten sade till prästen: ”Far får lov att sluta predika,ty fars mun sitter nästan ända bak i nacken!” _ ”Gör den det?” svarade prästen, ”så skall jag lära Eder att sätta den rätt igen.” Nu dundrade han än värre mot häxorna, och de måste än en gång rätta till hans ansikte. (VII s.111)

357. Karlens häxritt

(Danmark VII s.129)

Det var ingen som visste, att prästens hustru i Udby var en häxa. Men en skärtorsdags afton, då karlen gick genom porten, fick han veta det, för där mötte hon honom med ett betsel i handen, som hon skakade och kastade över honom, och så blev han förvandlad till häst. Som sådan red hon nu på honom till Tromsö kyrka, varest hon band honom utanför mellan en lång rad hästar, som redan stodo där, och därpå gick hon in genom kyrkdörren. Han skakade emellertid betslet av sig och gick bak efter. Där inne gick det lustigt till, ty häxorna slogos så det stod härliga till. De daskade varandra med gamla skyfflar, varav några voro så stora, att de knappt orkade lyfta dem, och andra voro helt små, men alla slogo de till så att det knakade i fogarna. För vart slag de slogo, ropade de: ”Sår i afton, hel i morgon!” Karlen fick lust att vara med, grep en gammal skovel och slog till av hjärtans lust. Men för vart dask, han gav, sade han: ”Hel i afton, sår i morgon!” och de fingo först veta nästa dag, vad det hade att säga, ty då måste de ligga kvar alle samman. Då de började att tröttna på leken, listade han sig ut, och då häxan nu kom, kastade han i en fart betslet över henne. Hon blev förvandlad till ett härligt gult sto. Han gick till en smedja för att sko henne. Tidigt nästa morgon kom prästen ner i stallet, och då han såg den fina märren, sporde han strax karlen, var han hade fått tag på det vackra djuret. Det ville karlen inte säga, men ville ändå gärna sälja den, och handeln blev snart avslutad. Så snart prästen tog av den gamla grimman, stod prästmadammen där framför honom med järn på alla fyra.

358. Häxor

(Bergstrand, Dalsl. s. 146-53.)

Det var en som hette Burta på Grinn. Det var en riktigt stygg. Hon var husbonde över både björnar och vargar. Dem tog hon in till sig i stugan, och dem red hon på om påsknatten. Var det någon hon var arg på, så kunde hon taga död på både hästar och kreatur och allt som fanns.

En gång voro de ute och gick skall efter varg och björn, och de visste att det fanns, men de kunde inte hitta dem. Då var det en som gjorde sig ärende till Burta på Grinn, han gick in där och bad om vatten, och då såg han att hon hade både vargar och björnar där inne. ”Om du talar om‘et för en enda människa hunt de’ står te’, så e du dö på fläcken”, sa hon till honom. Och det lovade han, att han inte skulle göra. Han gick ut i skogen till de andra, och de frågade honom, om han hade sett någonting. Och han svarade inte, men han ställde sig och talade om det för ett stort träd, hur det var. Så hade han inte talat om’et för någon människa. Men de togo och lade halm omkring stugan och brände upp alltsammans och käringa med.

-------------

Påskakäringarna samlades i ett kvarnhus om påskkvällarna. En dräng gick en gång dit i förväg och kröp upp och lade sig i ‘kvarnevia’. Så kommo härligheterna, den ena efter den andra. Och så kom själve Parkel. De hade smör åt honom. De skulle ha kvitto av Skam, att han skulle hjälpa dem med trolldom hela året runt. Men så kom där en käring mycket sent från Laxarby. Då sade han: ‘Jag vet inte, vad jag skall ha dig till. Sent kommer du, och sämsta smöret har du’. Drängen skulle resa sig och se, hur den käringen såg ut, men då halkade han ikull och höll på att falla ned på golvet. Då bar det av med hela sällskapet, men käringen från Laxarby hade inte fått något kvitto, och hon skrek så.

--------------

Mellan Ed och Rölanda ligger Edebybäcken. I den bäcken fanns det en kvarn, som brann ned varje påsknatt. En påskkväll gick en karl dit och lade sig i kvarnvia, för han ville vakta och se, vad det var som tände på kvarnen. När det led frampå natten, så kom det en hop med påskakäringar. De hade kvast mellan benen, när de kommo in, men den togo de bort och satte efter väggen. Till slut kom själve Hin. Då blev det ett förfärligt buller. Käringarna skulle lämna fram smörtionde, och de gingo gå fram en i sänder. Det skulle vägas och alla skulle ha precis lika vikt. Så kom det en käring fram, som hade för litet med smör. Då tog Hin henne och ställde henne upp och nerpå, sedan tände han ett ljus och satte det mellan benen på henne. Då skulle den som låg i ‘via’ och vaktade rätta på sig litet för att han skulle kunna se bättre. Men då brakade kvarnvian ned. Alla käringarna sprungo och skreko: ‘Kvittens på smöret, kvittens på smöret!”

-------------

Förr, när de reste till Blåkulla, kunde det hända att om det stod någon i vägen, där de foro fram, fingo de åka med ett stycke. Jag hörde talas om, att i Ed bodde det en gubbe, som hette Stockman. Han fick åka med i blåkullaritten uppifrån Ed och ner till Kvistrum i Bohuslän. Här ramlade han ned i en rishög. Sedan fick han gå hela vägen hem.

-----------

Påskkäringar var ett ‘skråtyg’. Det var en präst här i socknen, som hette Hanell. Han var på väg från Rännlands socken, och ute på Stentoft mötte han en käring, som kom ridandes på en gråben. Han kände igen käringen, hon hette Marta och var härifrån socknen. ‘Jaså, du e ute å reser, Marta’, sade prästen. ‘Ja, ja har brått, far’, sade käringen och skenade iväg. Det måtte ha varit smörjan som tagit slut för ‘na det var nog ingen riktig gråben, hon red på, utan en som hon gjort sig utav ett får eller en häst eller ko. Det var nog en horngosse, som hjälpte ‘na.

------------

Det har berättats om en präst i Högsäter, A. Hedrén, att han vid sin ämbetsresa från Högsäter till Järbo kyrka tidigt påskdagens morgon mötte tre trollpackor, som återvände från Blåkulla. På annandagen såg han dem i Högsäters kyrka, men de sutto då bakfram. Han tilltalade dem med orden: ‘I dag ären I i Herrans hus, men igår voren I i helvetet’. Han hade knappt sagt de orden, förrän en blodström forsade ur hans mun och han sjönk ned från predikstolen. Tre dagar därefter dog han.

------------

Kapten Äli var själve förman för påskkäringarna. - Hon och hennes sällskap hade lockat med sig en tös, som var alldeles okunnig. Och så kommo de då till själve Bisen. Och han hotade dem, för att de hade tagit med sig den där nybörjaren, för hon kunde röja dem allihop, sade han. Och Bisen bet tösen i fingren så hon blödde, och skulle skriva in’na med det blodet, men hon ryckte till sig fingren, så han aldrig fick till sig något blod. Hon ville inte vara med i det där kompaniet och hon slapp då ifrå’et. Men hon fick aldrig vara ifred för djävulen sedan, och till sist måste de sätta ‘na ner i ett kar och öppna livådern på ‘na, så hon fick slippa.

-------------

Som barn hörde jag en sägen berättas om en påskkäring i Råggärds socken. Hon skulle ha bott i Röse. Hon träffade på en gammal gubbe, som hon smörjde och satte sig på ryggen på. Det bar upp i luften med gubben och käringen. När de kommo mitt över en stor mosse, blev gubben rädd och sade: ‘Va’ i all världen skolom vi nu ta oss till Greta, om vi falla på denna stora mossen?’ Han hade inte hunnit säga ut meningen, förrän det bar ned med dem. Det var för att han nämnde henne i namn. Mossen hette Öjemosse.

-------------

Moran på stället skulle bort, och pigan på gården skulle kärna smör, medans hon var borta. Hon skulle kärna i ett stort, runt kar och vispa med en stor visp tills dess det blev smör, men hon fick bara taga två skedblad grädde att kärna utav. Hon tyckte allt, att det var farligt lite. ‘Tre skedblad får jag nog ha’, tänkte pigan. Men när hon började vispa, så pöste det upp och blev så bedröveligt mycket, så att det rann över karet och ut på golvet. I detsamma kom moran hem och pigan gav sig rent över för det elände, hon ställt till. ‘Du gjorde nog inte som jag sa’, sade moran. ‘Nä, jag tog nog tre skedblad’, svarade pigan. ‘Det hade nog varit nog om du sugit musten ur två kyrksocknar’, sade moran och vart arg.

-------------

Far talade om efter en farbror, som var skräddare. Han var på ett ställe och sydde. De hade inga kor på det stället. En morgon gick käringen upp så tidigt. Skräddaren vaknade, men han låtsades sova. Då fick han se att käringen tog gubben sins byxor och hängde upp på ett stolsstyre, så drog hon i stropparna så fort hon orkade. Och hon mjölkade ut den finaste mjölk i en bytta. När skräddaren kom upp, så fick han äta nymjölkspannkaka.

--------------

Det var några pojkar som mente på, att de skulle lura påskkäringarna gott, och en månskensnatt så klädde de på sig bra och lade sig på taket och väntade med bössan på dem, och de kommo ock. De sågo dem inte, men de fingo höra ett sånt konstigt gny i luften, och då brassade de på. Men det enda de fingo se, det var en silkessjal, som kom seglande ned till dem. Detta hågar jag så väl att min far talte om många gånger.

--------------

En påskkväll kom en västgöte till en gumma, som bodde ensam, och ville ha hus. Till slut fick han, men hon tyckte inte om detta, för hon skulle förstås ut om kvällen. Så ville hon veta, när han sover som bäst. ‘Det gör jag, när jag glaner som värst’, sade västgöten. Han glante för att se, vad hon hade för sig. Hon tog ett smörjhorn och några andra grejer och så smorde hon sopan och sade: ‘Här upp och här ut och till helvetets knut!’ Därmed bar det iväg med henne. Då gick västgöten upp och gjorde som gumman gjort. Men han kom inte ihåg utan sade: ‘Här upp och här ned’ och han fick fara upp och ned i skorstenen länge. Till slut kom han på det rätta uttrycket och då bar det iväg efter. Men då han kom fram, blev hon befängde, för att han kom till käringarna, när de voro i full fart.

--------------

Det var en käring, som for ut på påsknatten. Enna det bar iväg, sade hon: ‘Här upp och här ut och till helvetes stup!’ Också bar det iväg. En tös-unge kom inte med. Men den sade: ‘Här upp och här ned!’ Hon hörde inte vad moran sade. Och tösungen fick fara upp och ned i ‘stryta’ hela natten som soten rök.

-------------

Drängen i Skillingen stod och smörjde kärran en påskdag. Han hade tagit hornet med smörjan, som hang bakom gångsdörren. När han hade smörjt det ena hjulet, så började det att snurra runt. ‘Det får väl hålla sig, så jag hinner smörja det andra med’, sade han. När han hade smörjt det andra hjulet, så for kärran i luften. Sedan hittade de henne på en mosse på Värmlandsnäs.

-------------

En präst i Ärtemark skulle en påskdag predika i Steneby kyrka. Han reste för tidigt. På Stenebymon mötte han en påskkäring, som red på en gråben. Prästen kände käringen och nämnde henne i namn. Då miste hon makten och gråben sprang åt skogen.

------------

Det var en gumma, som alltid brukade ställa sig att kärna smör i en bäck påskmorgon. Och när hon kärnade, sade hon: ‘Smöret är mitt och vattnet är ditt, smöret är mitt och vattnet är ditt’. Det blev smör av bara vattnet. Men den bonde, som var ägare till bäcken, fick inget smör till sina kor. Det var en påskakäring.

------------

Det gick inte att dränka en häxa, hon flöt på vattnet. I Tisselskog samlade sig flera stycken och skulle dränka en häxa, men det gick inte. Hon flöt som en boll.

Prosten Härdin for till kyrkan en gång och hade pigan med. Efter vägen blev pigan så rädd, för hon fick höra dombjällror. Det hade hon inte hört förr. Hon trodde, att det var en häxa som kom. ‘Var inte rädd’, sade Härdin, ‘jag skall jordfästa den sista häxan i morgon!’ Det skulle varit den sista riktiga häxa, som funnits i Tisselskog.

359. Häxor

(Bergstrand, Bohus. 1947:122-28)

Det var en präst från Ytterby, som var ute och red en långfredag. Han somnade på hästryggen. Då kommo påskakäringar och togo honom till Aleklätten. Han hade inte fått något illa av det, utan han kom till prästen i Romelanda och fick mat och skjuts hem, men det blev mässfall i Ytterby kyrka den dagen.

-----------

En gång vid påsktiden kom Nils Knutsson i Rösmut till Kållerödbäck. I bäcken satt en påskäring och kärnade smör. De taltos vid, och så sade käringen, att om han röjde henne, så skulle han få sitta och dö. Nils sade ingenting förrän han låg på sitt yttersta. Då talte han om alltsammans, men i samma ögonblick tvangs han av osynliga makter att sitta. Så dog han.

------------

Det var två som voro ute som påskakäringar i Krokstad en påsk före min tid, den ena red på en varg, den andra på prästens oxe. Prästen såg dem och kände igen dem. Så på påskdagen i kyrkan nämnde han dem vid namn, som ridit på hans oxe och sade: ”Du red på min oxe, och nu sitter du här främst”. Men då kom det som en vind, kyrkdörren rycktes upp, och prästen blev mållös och dog tre dagar därefter. Detta är alldeles sant.

-------------

Det var på ett ställe som de hade en bäckkvarn, men varje skärtorsdag brann kvarnen upp. Så var det en man som lade sig i kupan och skulle se, vad detta berodde på. Då kom den ena käringen efter den andra dit; de gingo där på golvet och väntade och sade: ”Månntro inte åldermannen kommer?” Det var Skam det, men han kunde inte gå in i kvarnen, när en kristen människa fanns där. Så att kvarnen brann inte den gången.

-------------

Det var en bonde som hade en kvarn, som varje påskafton stod i ljusan låga utan att brinna ned. ”Om jag bara hade någon, som ville ligga där med natten”, sade han. Drängen hans var inte dum. När den dagen kom, tog han och klättrade upp i kupan till kvarnen. Snart församlade sig trollpackorna där för att hålla högtid. Skam själv stod och räknade dem. Så saknade han en. Hon kom just stapplande inom dörren. ”Vad gör du, som inte är med?” sade han. ”Jag är så gammal och skrickete”, klagade gumman. Men då sade den som ond är: ”Nu skall hon bli slut”. Då skulle han som satt i kupan, lyfta sig för att se hur det gick till, när Skam tog huvudet av henne. Strax välte kupan av, det blev ett väsen, och hela sällskapet gav sig av för att aldrig mera komma tillbaka. Bonden hade lovat hundra kronor åt den, som ville ligga i kvarnen. Dessa fick nu drängen, och alla sågo upp till honom, för det han kunde skrämma själve Skam.

-------------

Det var en dräng och en piga ute och räfsade ihop hö. Då kom det en virvelvind och tog med sig en hel höstack upp i luften, och drängen tog och kastade sin fällkniv i den. Pigan sade, att han inte skulle gjort så. På våren tog drängen hyra och for till sjöss, och så kom han till Köpenhamn, och där gick ha in på ett kafé och köpte sig mat. Han satt ensam i ett rum, och en halt käring passade upp. Vid hans tallrik låg en kniv, och så frågade käringen, om han kände igen den och drängen svarade, att han haft en, som liknade den. ”Ja”, sade käringen, ”det var jag, som var ute och for i den där virveln, en annan gång skall du spotta i vind och inte kasta stål!” Se, det är ju ett tal, att det är finnar, som äro ute och fara i luften.

360. Tjuvar

(Bergstrand, Bohus. 1947:194)

På gården Åbolands ägor finnes ett berg som kallas för Tjuf-Martas berg. Där bodde det förr i världen en häxa, som de kallade för Tjuf-Marta. Hon var av jättesläkt och ovanligt stor och grov.

Hon stal allt möjligt och samlade ihop stora rikedomar inne i ett berg. Hon hade en hurdehatt, som hon hade fått av den onde, och då hon tog den på sig, så blev hon osynlig.

Det var en natt som en tjur blev stulen på ett ställe. De antogo meddetsamma, att det var Marta som hade stulit den och nu tänkte de, att det skulle gå att få bevis på henne genom spåren till berget. Det hade nämligen fallit snö samma natten. Men det gick inga tjurspår till berget, utan det fanns blott spår efter två karlar, som hade gått från berget och till gården. Tjuf-Marta hade först stulit två par stövlar och dessa tog hon nu bakvänt på tjuren, så att det såg ut som om två karlar gått från berget.

En gång tog hon en karl, som bodde på Nyröd i Foss socken och denne tog hon in i berget till sig, och så förblindade hon ögonen på honom så att han ej skulle kunna gå ifrån henne. Hon hade tre barn med honom, men dessa dödade hon på så vis, att hon tog ut hjärtat på dem och sedan kastade hon dem i Örevattnet.

Då mannen hade varit hos henne i tre år, så samlade sig några av hans grannar och gingo till berget om påskdagen på morgonen efter det tuppen hade galit. Ty förr kunde de vara alldeles säkra på, att det ej gick att komma in i berget. Nu lyckades det dock för dem att komma in, och då stod Tjuf-Marta vid spisen och kokade kött i en stor kittel. Mannen låg uppe i en säng och rökade. Med detsamma som de kommo in, så gick en av karlarne fram och slog henne på munnen så att hon blödde, och då miste hon så mycket av sin makt, att de kunde fängsla henne. Hon miste även sin makt över mannen, så att då var han ej längre förblindad, utan stod upp och gick därifrån och hemåt, ty nu mindes han, att han hade hustru och barn.

Då de äntligen hade fått fängslat henne, så sade hon: ”Hade jag bara haft min hurdehatt på mig, så skullen I allt ha sluppit att fängsla mig, men nu ligger den där”, sade hon och pekade på golvet, men innan karlarna hade hunnit titta däråt, hade den försvunnit. Den onde hade nämligen tagit den tillbaka så att ej någon annan skulle få tag i den.

Innan de förde henne bort ifrån berget uttalade hon en förbannelse över Nyrödsborna och sade, att aldrig någon som bodde på Nyröd skulle komma att få det bra så länge världen står.

-Tjuf-Marta levde i sju och ett halft år efter det de hade fängslat henne. Sista tiden hon levde, blev hon så ilsken, att det knappt gick att få någon fångvaktare till henne. Hon gjorde också ett par rymningsförsök, men lyckades aldrig komma utom fängelset.

361. Trollkarlar

(Bergstrand, Bohus. 1947:133)

Jakob Hall sade en gång hemma till min mor: ”Om jag går en skärtorsdagsafton och hugger ett träd till en stör, men inte håller den vid marken, när jag hugger eller kvistar den, utan i luften, samt sedan går till en grav, där jag känner den döde, samt ropar honom vid namn och hugger stören i luften, så ryker jorden och den döde kommer upp och frågar dovt: ”Vad vill du?” Då får man inte vara rädd utan fråga om vad som skall hända under året. Det får man veta i korta svar. Det har jag gjort, sade Jakob Hall.

362. Helgdagsbrott

(Danmark II s.277)

På skärtorsdag får inge plöja på sin åker. En gång var det en man som gjorde det; men då förvandlade Vårherre honom till straff härför till mullvad, för att han i all sin dag sedan skulle plöja och murvla i jorden.

363. Att fördriva ohyra

(Danmark VII s.205)

Påskmorgonen klär man av sig naken och skakar sina lakan på grannens gödselstad. Grannens hus bliver därvid fullt av loppor, medan man själv slipper ohyra.

------------

Om man sopar tigande före soluppgången påskmorgonen, bliver man fri från loppor det året.

364. Skattgrävning

(Danmark I s.379,384)

Knappt en fjärdingsväg söder om Hasle på Bornholm finnas några ängar, Si-enge, och i dem ligger en damm, som kallas floddamm. Över isen på denna damm skall det var Vår-frunatt (Marie bebådelse) löpa ett glödande hjul, och vid midnattstid samma natt skall man där kunna finna en gryta pengar. Men det är inte så lätt att få tag i dem, ty för det första så dansar underjordsfolket omkring grytan, och för det andra så får den som vill finna dem inte säga ett ord, från det han går hemifrån, och intill dess han kommer hem igen. Underjordsfolket kan han undanskaffa blott genom att kasta stål ner i grytan, men att låta bli att tala är inte så lätt. En Vår-fru-natt gingo två män till Floddamm för att hämta den omtalade grytan pengar. De funno mycket riktigt grytan, den var glödande och stod uppställd på tre stenar och underjordsfolket dansade runt omkring den. Männen närmade sig och kastade en sax ned i den, och i samma ögonblick voro alle de underjordiske försvunne. Glade togo nu männen den stora grytan, som, så länge saxen låg i, inte alls var tung, och begåvo sig på hemväg. De hade inte gått rätt långt, förrän de mötte en ankunge som kom linkande på ett ben. Den hoppade fram emellan dem och gjorde allt, vad den kunde, för att stoppa dem, men männen gingo oförtrutet vidare. Därpå kom ett lass ved körande, förspänt med två hästar, som vardera hade tre ben. Då lasset var kommet vid sidan av dem, välte det rätt upp i grytan. Detta funno de väl, var litet förargligt, men de sade likväl intet. Till sist kom ett vitt sto löpande som också hade blott tre ben, och hon löpte rätt fram till dem och gödslade i grytan. Detta tyckte den ena mannen dock var för galet, och utbröt: ”Vill du gå bort, din märr!” Stoet försvann - och grytan likaså. Men mannen miste förståndet i samma ögonblick.

365. Påskkäringen lade en vattenho i sitt ställe. K 310.

Det var en gubbe som hade en påskkäring till hustru. Han sporde en vän, vad det kom sig, att käringen hans var så kall på påsknatten. ”Hon är till Blåkulla”, sade vännen. Det trodde inte gubben. Den andre lärde honom, att han skulle taga en kniv och sticka i låret på sängkamraten. Sade hon då inget, så var det tydligt, att hon var ihop med Skam.

Gubben stack in en kniv i låret om påsknatten och lät den sitta. Käringen sade intet. När gubben andra dagen vattnade hästen, fick han se kniven sitta i vattenhon. Det var den han legat med.

366. Prästfrun som blev häst. K 312.

Det var en dräng på en prästgård. Och prästfrun var en sådan där trollkäring och skulle till Trondhjem om påsknattena, och då tog hon drängen till att rida på, för se, hon hade ett tocke betsel, så när hon satte på honom det, blev han häst. Och när hon kom fram, band hon honom vid en gärdsgård, men så for betslet av honom och när hon kom tillbaka, ville hon sätta det på honom igen. ”Nej”, sade han, ”nu skolom vi byta!” Och så satte han betslet på prästfrun och red hem och ställde henne i stallet och det var en så grann märr. Men han låtsades inget om för prästen, utan på morgonen sporde han honom, om han inte ville köpa en grann märr, som han hade kommit över. Prästen var med ut i stallet och såg på och köpte märren och skickade efter hovslagare och lätt sko henne. Men då tog drängen bort betslet och då var det prästfrun som stod där, och då voro de tvungne att skicka efter fältskäraren och taga av skorna och då flöt bloden från henne, så att säga.

367. Påskkäringarna hade byttor på ryggen. K 313.

Alla häxorna som hade varit i Blåkulla skulle gå i kyrkan långfredag. Det var en gång en påg som fick gå med sin far i kyrkan långfredag.Rätt som det var, började pågen att grina (grina ”skratta”). Det var när en del av kvinnorna kommo in.

”Titta på kvinnorna, far”, sade pågen. Men fadern vart sur, för han såg inget märkligt och så sade han till pågen, att han skulle vara tyst.

När de kommo hem fick pågen förargelse för det han hade grinat i kyrkan, men då sade han: ”Kvinnorna hade ju byttor på ryggen. Såg inte far det?” Han kunde tala om vilka kvinnor det var med, som hade byttor på ryggen, och när fadern hörde vad pågen sade, så skönjde han, att det var de kvinnor som varit i Blåkulla dagen innan.

368. Kvarnen som brann varje påsk. K 314.

Kvarnen brände på Sket varenda påsk. Så hade drängen till sist givit sig den på, att han skulle vaka ut, vad det var. Och emellertid och emedan hade påskkäringarna sin sammankomst där, men det visste inte gubben på stället. Och så gick drängen dit och lade sig i kvarnkupan och så kommo de som ett huj genom dörren.

Och så var det en påskakäring som hade sin fosterdotter med sig. Och så när den onde dukade upp för dem och de skulle spisa, så läste hon för maten, tösen, och det gick inte för sig där. Då sade den onde till käringen: ”Vrid hnacken å na!” Men hon kunde inte för att tösen hade läst, så hon sade: ”Det kan jag inte.”

Så var det en käring, som var för gammal och då sade den onde att den skulle nackas om. Och då reste sig drängen upp för att se. Och då välte kvarnkupan och drängen for fram ibland dem. Och då var det som ett huj ut genom väggen med dem allihop, och sedan brände där aldrig mer i kvarnen. De andra påskarna hade påskkäringarna bränt kvarnen, när de gingo.

369. Underjordisk älv eller gång

(Bergstrand, Dalsl. s. 189.)

En gammal gubbe talade om, att om man gick in i grottan i Bore kulle en skärtorsdag, så skulle man kunna komma fram i en gång i berget och komma ut vid Uddevalla.

370. Häxor

(Bergstrand, Hall. 1949:144)

Påskakäringarna gåvo sig av på påskafton. På ett ställe var käringen alltid ute om påsknatten, och gubben hennes visste inte, hur han skulle bära sig åt för att få henne att bli hemma. Då var det en skräddare, som lärde honom, att han skulle sätta en stålsax i ändan på sängen. Fram på natten vaknade käringen och vände och vred sig. ”Den rälia stålbroa, ja kommer inte över ‘a”, sa hon.

371. Käringen kärnade smör i bäcken. K 316.

Min far berättade, att det fanns en käring ute vid Tånge bro i Ytterby, som satt och kärnade i bäcken

Så en dag kom prästen och skulle fara till Ytterby kyrka. När han fick se käringen, så förebrådde han henne och sade, att det hon hade för sig var mycket orätt.

Då sade käringen: ”Du vill hindra mig i mitt arbete, men vet du, att jag kan bygga ett hus av ost, kleta med smör, åsa med korv och täcka med pannekakor.” Hon menade, att hon fick så mycket genom sin kärning. Så fortsatte hon: ”Det skall inte gå bra för er mera!”

Och när prästen hunnit till mitten av predikan, så måtte han gå ner av predikstolen och göra sitt behov.

372. Lindormen vid kyrkor

(Danmark II s.195)

Under Nissum kyrktorn ligger en lindorm och den har slagit en spricka i muren, vilken alltid är öppen, hur mycket de än kalka igen den. Tornet skall falla ner en påskdag.

373. Kyrkor

(Danmark III, s.69)

Ramme kyrka är så stor, det är en del av fyra fjärdingskyrkor. Socknen och befolkningen är nu helt ringa, och menigheten utgör endast en liten klick i den stora kyrkan, men förr i tiden var det inte så. Den var den enda kyrkan, till vilken man kom även om folk bodde milsvitt omkring. Vendelborna kommo resande dit ned vid påsktiden. De kokte hästkött, och så skulle de gapa över israeliternas köttgrytor. Det var tecken på den tillkommande Messias.

374. Vilddjuren funnos i häxans stuga. K 322.

(= 358)

375. Vattenhästen som arbetshäst. L II 40.

En annan gång var det en piga som skulle gå efter hästen en morgon. När hon kom dit, där hästen betade, var det två istället för en. Hon tvivlade på, att det var näcken, men hon var inte så rädd av sig, utan tog den ene och började harva med. Hon tordes inte stanna eller lösa honom utan körde runt om ikring och höll på hela dagen. När hon sedan skulle släppa honom på kvällen, lossade hon sitt förklädesband. Han tog förklädet i munnen och hoppade i sjön. Sedan såg man aldrig näcken mer vid den sjön. Det skall ha hänt i Småland.

L II 42. En kvinna skötte vårbruket under mannens sjukdom med en vitan häst, som hon piskade hårt och som sedan visade sig vara Näcken: En dag sade hon halft för sig själv: ”Kors i Jesu namn, så det går!” och då hann hon inte göra sig fri från tömmarna. Hon måste sig själv till straff följa hästen i djupet.

L II 43. Lill-Olle i Lotorp, han körde åkern med Näcken en hel dag. Han var nere och hämtade hästen. De gingo och betade där nere vid åna. Och där var det en häst som han inte kände igen, men han såg ut liksom de andra hästarne. Och han tog och spände’en för plogen, och när de hade fått stålbettet i mun, så måste han draga med. Och han gick för plogen hela dagen. Men sedan på kvällen, då Lill-Olle släppte i vall hästarna, så varsnade han, vad det var för en som han hade plöjt med, ty han barkade iväg neder i åna, genast han vart lös.

376. Arbete, tjäderjakt, på förbjuden tid

F.S.F. (K.158,11)

En gång, då en gosse som var född 1756, jämte en annan gosse var på tjäderjakt, står han på Kyrkberget vid Kyrkogården på Stormärlo och ser sig omkring, om de skola komma på någon fågel. Så ser han, huru en vagn kommer körande längs den breda vägen, som går över slätten till sjöstranden. Vagnen rullade fram med en så stark fart, att eld slog under hästfötterna, och körde som in i berget. Gossen, som stod vid vägkanten, såg det. Hans bror, som stod på berget, såg det inte men han hörde ett eko som starka järndörrar skulle ha slagits till. Detta skedde långfredagsmorgonen eller om påskmorgonen. Sedan gingo de aldrig mera att skjuta på högtidsdagar. De gingo strax hem.

377. Troll

(Bergstrand, Värml. 1948:77.)

Det var en tös som påstod, att hon inte var rädd för trollen. För att hon skulle visa det, så tog hon fram spinnrocken och satte sig att spinna en skärtorsdagskväll. Men efter den kvällen blev hon så underlig till förståndet, så hon ville aldrig göra annat än spinna. Hon spann och spann, men det blev aldrig något garn.

378. Troll

(Bergstrand, Västerg. 1944:58.)

Det bodde ett bergatroll i Rammelsberget. Bönderna i Brunnsbyn fingo lida så mycket ont av dem. De fingo föda upp ett kreatur och offra till trollen vart år. Påskafton skulle det bindas vid den stora björken intill Stoms källare. Men till slut hjälptes de åt och gödde upp en stor tjur, och den bundo de vid björken, och nästa morgon kom han hem, och då hade han tarmar på hornen, så han hade stångat ihjäl ett troll, när de skulle slakta honom. Sedan brydde de sig aldrig om att offra något kreatur till trollen.

379. Spiritus

(Bergstrand, Värml. 1948:106.)

Om en skulle få spiritus, så skulle en gå till en nordrinnande bäck en skärtorsdagskväll och sätta sig och meta. Då skulle en få honom på kroken. Så stacks han i en tobaksdosa, och så hade ägaren den med sig i fickan. Om en fick spiritus, så kunde en utföra jämt vad som helst. Bragder av alla slag kunde en med. En fick stor styrka. Om han skulle hjälpa en med något, så skulle en undra, om det var lönt att försöka. Om spiritus gjorde tre knackningar i dosan, så skulle en fresta. Då visste en, att det skulle gå bra. Han gav styrka och rikedom

380. Häxor

(Bergstrand, Hall. 1949:145)

Tronarps gård ligger i Kvibille eller Harplinge och där var en jägare, som hette Blom. Han var ute en påsknatt, och då övernattade han nära en stor sten. Rätt vad det var, så klättrade en gumma från byn upp på stenen och ropade: ”Så vitt som detta ropet höres, skall ost och smör tillhöra mej i sommar!” - ”Om jag gjorde rätt, skulle jag ge dig en kula”, sa Blom, men han lät väl henne vara.

F.S.F.(K.160,4)

En gång var en karl, som var barnfödd i Sjölax i Kimito socken och sedan levde som torpare i Stenholm i Vasslax by i samma församling, ut på skytte till Habergsträsket i Finnudden mellan Majnamä och Tavastrån. Det var en långfredagsmorgon, och då såg han en vacker kvinna, som alltid var med ögonen mot honom. Först tyckte han, att det var roligt att se henne, ty hon var så vacker och grann, men då hon inte for bort, så skulle han slå till henne, men hon ryckte sig undan, så han inte träffade henne. Slutligen, då solen gick upp, försvann hon. Förr kunde han inte slippa henne, om han än skulle ha gjort vad. Han försökte läsa ”Fader vår”, men var inte i stånd till det. Vände han sig och skulle gå ifrån henne, så var hon alltid framför honom. Då han blev av med henne, tänkte han: ”Inte skall jag mera gå på tjäderleken om långfredagen”, ty han brukade springa med bössan om söndagarna. Han slutade med hela sitt skjutande, så förskräckt blev han den gången. Skuru Lass levde till hög ålder, över sjuttio år, men sköt aldrig, sedan han kom till Stenholmen. Han dog för mer än femtio år sedan.

(K.161,16+692,9)

För icke länge sedan levde i Böle en man, som var en mycket skicklig jägare. Om honom berättas följande historia.

Gubben Petter gick ut att jaga en långfredagsmorgon. När han kom till den s.k. Ljungåsen, som är belägen sju km öster om Böle, påträffade han en orre, som satt i toppen av en gran. Gubben avsköt då flere skott mot orren, utan att likväl en enda kula träffade. Då blev gubben rasande och grep till trollmedel. Han laddade sin bössa på nytt, läste några trollformler och avsköt skottet med bösskolven vänd mot orren och mynningen mot sitt eget bröst. Detta gjorde verkan och orren damp ned i granen. Men när gubben kom till granens fot, låg där en gammal trasig gubbe, samt alla kulor, som han hade skjutit. Då blev han förskräckt, risade ned gubben och återvände hem det fortaste han kunde. Sedan den gången gick ”Blankpell” icke på jakt någon helgdagsmorgon,

F.S.F. (K.158,3-5)

Då Luther-Kalli en bönsöndag gick att skjuta ekorrar, såg han en ekorre, som smackade så glatt i trättoppen. Luther-Kalli fyrade till, men ekorren smackade bara lika glatt, och med ens kom det ekorrar i varje trättopp, och alla smackade de lika. Då hade Luther-Kalli inte mera makt att vara i skogen, utan måste gå hem.

-------------

Det hände sig också en gång, att några pojkar i Borgby, gingo till Borgbyträsk och kräftade om bönsöndagen, och då de drogo upp käpparna, satt det på dem sådana kräftor, som hade ögon i huvudet så stora som tekoppar, och då blevo pojkarna så rädda, att de sprungo hem gena vägen.

(K.161,2)

En gubbe som hette Älg, var en bönsöndagsmorgon på järpskytte i Alkärr på Ängsbacka i Mårtensby. Med sin pipa började han locka järpar, och de började komma omkring honom. Han sköt och sköt, men ingen fick han, fastän fåglarna flögo runt omkring honom. Slutligen voro de nära att göra av med honom riktigt. Då tänkte han, att det var stor synd att gå med bössan i skogen om bönsöndagen och ämnade gå hem. Men det var svårt för honom att slippa: de flögo i sådan mängd kring honom. Till slut började han springa och sköt till sist en, men den kom ned som en badkvast. Och då började det fladdra i skogen alldeles olyckligt. Hela skogen blev ett enda fladder. Han tog till att springa allt vad han kunde, och hela vägen fladdrade det badkvastar omkring honom. Han var finne, och därför berättade han hemma om händelsen sålunda:” De läddra å rang, de läddra å rang!” Han ville säga ”Det fladdrade och jag sprang”.

(K.161,14)

En böndag gick en karl för att skjuta fågel. Han fick snart syn på en stor tjäder. Han lade an, det small, men tjädern brydde sig ej därom. Mannen sköt flera skott. Han begynte nu svära, då fågeln ej föll ned och han ej hade mera ammunition. Lyckligtvis råkade han ha en 50 pennis slant på sig. Denna försökte han forma som en kula och lade den i bössan samt fyrade av, och se, strax damp fågeln i marken, men vad hade hänt. Det var blott en ärm av en päls, som han skjutit på. Emellertid tog han den med sig. På hemvägen ville det ej bättre än att han fällde ärmen i marken, och strax var det en tjäder, som flög sin väg.

(K.161,6)

Det var en bonde, som for till kvarnen själva Kristi himmelsfärdsdagen. Så träffade han en stor tjädertupp vid Krämarsbrinken. Han hade bössan med sig och sköt ner den. Sedan, när han skulle gå och taga den, stod där en liten kort gubbe, precis likadan som Lövman.

(K.161,7)

När jag var pojke och sträckte med bössan kring i skogarna, var jag en böndagsmorgon i skogen i min koja och såg en orrtupp och sköt först ett skott, men han hoppade upp bara och kom allt närmare kojan; så sköt jag andra skottet, men allt lika: han hoppade och blåste och kom allt närmare. Så hade jag hört, att man skulle lägga svavel i bössan, och jag gjorde så och sköt, och då stjälpte han. När jag kom hem, så trätte styfar på mig och for sedan till kyrkan. Sedan talade jag om för mor min, huru många skott jag hade skjutit på orren, och att han inte dog, bara flög. Då talade mor om, att det var lika med hennes far också, men att han hade sett orren i munnen, och då var han utan tunga. Nå, jag gick och se på orren jag ock, och så var han utan tunga. Inte tog jag honom sedan, bara kastade bort honom, som far min hade gjort, för det var visst något av Satans anhang.

381. Häxor

(Bergstrand, Värml. 1948:143.)

Det var en påskakäring, som kom till ett ställe och bjöd en flicka på bröllop. De skulle ge sig iväg en natt. Den natt, som denna färden var utsatt till, kom käringen efter tösen. Innan de gåvo sig iväg, så klädde de sopkvasten med tösens kläder och lade i sängen, så att föräldrarna inte skulle kunna upptäcka att tösen var borta.

Gamla mormors käpp stod i ett hörn i stugan; den tog käringen och smörjde med olja ur ett horn, då den förvandlade sig till en silkeshare, som var mjuk att rida på, sade tösen. Sedan bar det iväg till Gammel-Hans. På vägen foro de upp i ett kyrktorn och skavde utav kyrkklockorna, sedan släppte de skavet i en sjö, som de foro över. I detsamma som de släppte ned det, önskade de sig så långt ifrå Gud, som det skavet var ifrån kyrkklockorna.

När Gamle-Hans hade de mycket ont för sig. De blevo ock bjudna på mat, och det såg så fint ut allt ihop. Men så knäppte tösen ihop händerna och läste för maten som hon hade varit van, och då trädde allt ihop fram i den rätta gestalten. Då var det ormar, tåsser, ödlor och allt styggt, som kan tänkas till. Sedan hon hade gjort anmärkning på detta, fick hon ta itu med den medhavda maten, ost, smör, bröd och finan gröt.

Satan sade då: ”Vad gören I med denna Satans bytingen på resan, den röjer eder allihop!”

Men det var sant, när de kommo fram till Gammel-Hans, så var han inte hemma. När han kom, trätte de på honom, för att han inte var kommen, när de kommo. Han hade varit borta och bringat en jungfru och taga död på ett barn.

Denna tös lärde sig så mycket ont på denna resa, så hon blev omöjlig sedan. Hon kunde inte låta bli annat än hon gjorde på samma sätt som hon hade sett, att de gjorde hos Gammel-Hans.

En gång sporde patron henne, vad hon kunde. Då sade hon att hon kunde taga död på vilken ko som helst i patrons lagård. Då bad patron, att hon skulle försöka med torparens enda ko. Det gjorde hon. Hon satte en kniv i väggen och mjölkade den kniven, så att kon stöp i ladugården. Torparen fick sedan taga den bästa kon, som fanns i patrons lagård.

På egen begäran så blev hon satt i ett vasskar, och där slogo de upp livådern på henne, så att hon förblödde och dog. De påskakäringar som voro med, lära ha blivit brända i en tjärtunna. Det var min gamla svärmor, som var här ifrån socknen, som talade om detta. Det skulle allt vara så sanning så.

------------

Det var på ett ställe en handlande kom in och ville ha logi. Det var om påskkvällen. ”Det kan du inte få”, sade käringen, ”för det är jupåsknatten”. Han gav sig inte. ”När sover du som bäst?” sporde hon. ”När jag blundar som mest”, svarade han. ”Då får du väl lägga dig då”, sade hon. När det blev natt och mörkt, gick käringen upp i spisen och sade: ” I väder och i vind, i helsicke skall jag in”. Så for hon ut genom skorstenen. Då smög han sig upp i spisen och sade: ”Här upp och här ned”. ”Tocken sa inte mamma”, skrek dottern. Då skrek han detsamma som hon, men då bar det iväg. När han kom till helskock, så fick han se henne. Då gick han fram och skar av henne näsan för att hon skulle vara märkt och bli igenkänd.

------------

Det var en dräng som tjänte på en prästgård, men det vet jag inte var det var. Han var så trött varje påskmorgon. En påskkväll låg han vaken. Då kom prästfrun till honom och bad att få ta honom till häst. Han sade nej först, men sedan sade han: ”Bara jag får rida på frun tillbaka hem”. - ”Ja, om du tager grimman av mig, när vi komma hem”, sade hon. De redo dit och hem, och han ställde in den vackra hästen i stallet, men tog inte av grimman. Så sporde han prästen, om han ville köpa den nya häst, som han fått fatt i. Han följde med och beundrade den mycket och frågade, hur mycket den skulle kosta. Drängen var tveksam om priset, och medan de underhandlade om detta, tog drängen grimman av hästen, och då stod prästfrun där.

---------------

(s.145.)

Min far berättade, att det bodde en trollkäring i Takene, som hette Annika. Hon skulle vara en med de värsta de hade i trakterna. En gång hade hon tagit en tös med sig till Blåkulla. Den tösen hade lärt sig göra harar. Någon bad henne att hon skulle göra en hare, som hon också gjorde, men hon hade glömt hur hon skulle göra för att få den att springa, så den blev stående stilla. Då de flepade henne, sade hon, att om mormor hade varit med, så hade haren sprungit. Mormor, det var Annika.

En julmorgon sköt Annika med sopkvasten en orre, som stod utanför stugan.

När de hade fängslat henne för att föra henne till Karlstad, så sade hon, att det var bäst att de bundo något för hennes ögon, för så långt som hon såg, skulle skogen torka. Man band för hennes ögon och tog inte upp bindslet, förrän hon kom till Karlstad.

Den käringen kunde få en gris att bli en hare och tvärtom.

382. Finnsägnen, Asgårdsbygget SnE 42.

Då mälte Ganglere: Vem äger hästen Sleipner, och vad är att säga om honom?

Har säger: Inte har du tagit del av det som är känt om Sleipner och inte vet du åtbörder om varifrån han kom, om du spörjer så, men hör på denna sägen!

Det var arla, då gudarnas bygd var i vardande, att gudarna hade gjort Midgård och Valhall; då kom det en smed och erbjöd sig att göra dem en borg på tre halvår, så god, att den vore trygg för bergresar och rimtursar, om de komme in i Midgård. Men han tingade sig det på köpet, att han skulle få äga Fröja också ville han ha sol och måne. Då kommo äserne till tals och rådgjorde med varandra och gjorde det köpeavtalet med smeden, att han skulle få det, han hade sagt, om han finge byggt borgen på en vinter. Men om någonting på borgen vore ogjort på första sommardag, så skulle han få avträda köpeavtalet och han skulle inte få taga någon annan till hjälp för att få verket gjort. Och då de sade honom dessa villkor, så beddes han, att de skulle lova, att han finge taga hjälp av sin häst som hette Svadilfare. Och på Lokes tillskyndan gingo de med på det. Han tog till att göra borgen på första vinterdag men på nätterna drog han till grytsten på sin häst. Men det tycktes asarna vara ett stort under, huru stora berg den hästen drog, och hästen gjorde dubbelt så stora dagsverken som smeden. Men vid deras köp voro starka vittnen och många eder, förty att det inte tycktes jätten tryggt att vistas hos asarna, om Tor komme hem, ty att han var faren i österled för att dräpa troll. Men då vintern var liden, gick borgabygget mycket framåt och inte kunde man uppleta några fel därå. Men då som tre dagar voro kvar till sommaren, hade han kommit ända till porten.

Då satte sig gudarne i sina domstolar och sökte råd, och sporde varandra, vem som hade givit det rådet, att man skulle gifta bort Fröja i Jättehem eller ödelägga luft och himmel genom att taga dädan sol och måne och giva åt jättarna.

Men det kommo alle på, att det rådet månne den ha givit, som råder över det som är ont, Loke Lövöson, och de sade honom, att han vore en ill död värd, om han inte hittade ett råd, så att smeden kom att frångå köpeavtalet, och de hotade Loke. Men då han vart rädd, svor han en ed, att han skulle greja så, att smeden frånträdde köpet, kosta vad det kosta ville. Och samma kväll som smeden åkte ut efter sten med hästen Svadilfare, löpte det ut ur skogen en märr och gnäggade. Men när hästen kände vad detta var för ett ross, så vart han vild och slet sönder repet och sprang till märren, men hon löpte undan till skogs och smeden efter och vill taga fast hästen. Men dessa ross löpa hela natten och sinka smeden. Och dagen efter vart det inte arbetat såsom förr. Och då smeden ser, att han inte kommer att kunna avsluta sitt verk, bliver han jättevred. Men då äserne voro vissa om att det var en bergrese som var kommen, så vordo inte ederne längre hållna i helgd, utan man kallade på Tor och han kom som ett skott och hammaren Mjölner for i luften och således fick jätten betalt, men inte fick han sol och måne.

Men Loke hade haft den framfarten med Svadilfare att han något senare födde ett föl, det var grått och hade åtta fötter och den hästen (Sleipner) är den bäste bland gudar och människor.

383. Bergfolk stjäler

(Danmark I s.134)

På en mans mark i Vivild var där en stor backe, och i den bodde det tre troll. Var Valborg (30 april) kommo de ut och togo något av det, som var närmast invid deras hem. Mannen, som ägde jorden hade en gång glömt två harvar och en plog på marken, och dem togo de och brände. Men det som var märkt med ett kors, kunde de inte taga.. Så var det åter en Valborgsmässoafton, att de hade sina harvar och plogen stående ute, och mannen var inte hemma. För att nu inte mista dem skulle karlen gå ditner och skiva kors på dem. Han gick också, men då han kom till den första och ville bocka sig och skriva, gåvo trollen honom en örfil. Då ville han gå till den andra och försöka, om det var likadant där. Det trollet satte handen på hans nacke, drog kappan av honom och behöll den. Nu flydde han hem och fick intet uträttat. Så gick den minste pojken bort till sin moder och sade om han inte måtte gå. ”Kan du då göra det?” sade modern. Ja det var han säker på. ”Du vet nog vad du har i dina fickor.” Ja, det var ett stycke krita och en rönnpinne. Så gick han iväg, nog så glad. Då han kommit ett stycke längs vägen, kom han att tänka på, vad han nu skulle göra för att hindra trollen. Han gick ju med krita i fickan, och så skrev han först ett kors på sin kind. Kors voro trollen ju rädda för, och så undgick han då väl att få örfilen. Därnäst tänkte han på, att det andra trollet hade tagit mannen i nacken. ”Men så vill jag binda den rönnpinne, som jag har i fickan i munnen och så sätta pinnen bak i nacken.” I detsamma var han kommen till den första harven och bockade sig ned och skrev. I samma ögonblick gav det första trollet honom en under örat. Men korset på kinden brände genom hans hand, så att han skrek och löpte sin väg. Då gossen nu kom till den den andra harven, kom det andra trollet och slog honom i nacken, då han böjde sig ned över den. Men då vissnade trollets hand. Så skulle han bort och slå kors över plogen, och då han nu hade sett vilken verkan rönnpinnen hade på det andra trollet, kom han i tankar om att han ville taga den och visa för det tredje trollet. Då han nu kom, håller han pinnen framför sig och säger: ” Känner du igen det här? Det är en flisa av Jesu kors.” Då blev det tredje trollet förvandlat till kol. Han tog ett litet stycke av detta kol med sig hem och kommer nog så glad till modern, sägande: ”Såg du, jag stod mig mot trollen! och den flisa jag hade var också en bit av Jesu kors, som min farfader sade. När jag blir stor, så kan jag gå var jag vill, ty trollen äro rädda för mig.”

384. Gravson

(Danmark II s.368)

Under Vestborg ruiner inne i backen bor det en gammal so. Var Valborg afton (30:e april) går hon in genom Kolby, följd av sina tolv grisar; vid smedjans dörr stannar hon och kikar över dörren in i smedjan, därpå går hon vidare med grisarna till Jannes höj, som ligger mellan Hårmark och Pilemark på vänstra sidan av landsvägen, där det också bor en so. Här uppehåller hon sig litet grand och löper sedan hem till Vestborg backe igen.

385. Heliga källor

(Danmark III s.214)

Rakt nedanför husmanslodderne och nordan om Else Made låg den heliga källan. Det var där, de funno den döde mannen. Var Valborgafton skulle de gå ned efter vatten, och så togo de en flaska vatten med sig hem, men det fick inte komma under tak den natten; först nästa dag fick det tagas in, och så var det så bra till att tvätta sig i och att dricka för att få hälsan tillbaka.

386. Häxor vid källor

(Danmark VII s.90)

Det finns ett ställe nere i Dybdal, Vinkel socken, och där skulle de gamla häxorna, som voro här i socknen, ner för att kärna smörValborgsmässoafton, enligt vad de gamle berättade.

387. Häxornas dans

(Danmark VII s.99)

Häxorna i Skrødstrup och däromkring vid Mariager draga till Troms kyrka Valborgsmässoafton, ridande på kvastar. Att de iband åtnöjas med en kortare visit, synes att framgå av följande: ”En kvinna som var känd för att vara häxa, tog en Valborgs afton sin lille son med sig ut till ett törne, som kallades Hem-tornen; och dit kom då en liten gosse med en röd luva på, och honom dansade hon med över korsvägen. Hennes egen lille son låg under tiden i törnet och tittade på: och på barns vis omtalade han det sedan för andra. Vid gillen ville han gärna gå bort och se på, och då frågade de ut honom, men så snart de började att tala med pojken om något sådant, varade det inte länge, förrän modern kom och kallade på honom, och till sist svarade han alltid på slika spörsmål: ”Jag får ingenting säga, för då får jag stryk.” Då höllo de upp med att utfråga honom.

-------------

Två karlar sutto under en harv på Valborgsmässoafton för att se häxorna dansa. Bland andra kom det också en halt én, som hette Gjertrud. Hans Pedersen kunde nu inte dölja sig längre, utan sade: ”Kan du se, huru lama Gjertrud kan svansa.” Men knappt hade han sagt detta, förrän alla häxorna kommo susande om dem och de kastade harven av sig och löpte in i en rågåker, var de blevo sittande till gryningen, för de tordos inte gå därifrån.

--------------

Valborg afton njuter häxorna sin nattvard i Troms, och Fan tilldelar dem den, givande dem brödet på ett flackt åsnekindben och vinet i en hjärnskål.

(Danmark VII s.102)

388. Eldar

(Danmark VII s.112 f)

Valborg afton skola häxorna brännas.

389. ”Allestans veder”

(Danmark VII s.120)

Häxorna rida inte på kvastsskaft utan ugnsrakor till Trondheim. En piga tjänte en gång hos en häxa. Så en Valborg afton hade hon någon olja i en kruka, och så sätter hon sig gränsle över rakan i köket och smörjer ugnsrakan, sägandes: ”För mig över snår och skog till Trondheim i Norge.” Därmed for hon iväg upp genom skorstenen och Fan i våld. Så ser pigan detta, och hon tyckte, att det kunde vara bra att få komma med, får fatt på en eldpinne och smörjer den med krukans olja sägande: ” För mig genom snår och skog till Trondheim i Norge.”Så for hon upp genom skorstenen och så vidare och hade så när blivit sönderriven innan hon kom dit. Kläderna hängde i trasor om henne. Så kom hon in i kyrkan, och där sutto alla de här gamla häxorna upp och ner i kyrkstolarna, och hon såg också sin egen matmoder, och Fan gick omkring och gav dem lut ur ett horn och tog dem till altars. Dit skulle de vart år.

390. Karlens häxritt

(Danmark VII s.126)

Det var én av Jäns Adals familj, han red på en häxa till Troms kyrka; det var just prostens fru från Smorup. Så snackade han med en häxmästare om det, det hade kommit én en natt och ridit på honom, och han tyckte att han själv varit en häst. Han hade kommit över både Ålborg och Sundby, och var kommen så långt bort, att han inte visste hur långt det var. Ja, det skulle den kloke mannen säga honom råd för. ”När det nu bliver Valborg natt igen - på en del ställen är det också st.Hans natt de rida, - så kommer hon nog liksom tidigare och vill rida på dig, men då får du inte falla i sömn på några villkor.” - ”Ja, men jag är så dålig i hela kroppen.” - ”Det kommer sig av, att du är trollriden”, och så gav han honom något, som han kunde bli bättre av. Nå, så kom hon igen på Valborgs natt och skakade mot honom med betslet. Men han låg klarvaken. Hon red på honom till Troms kyrka, och band honom där, eller kanske hon lät honom gå och passa sig själv. Häxmästaren hade sagt honom, hur det skulle gå till. Så skulle han emellertid skubba betslet av sig, och när hon åter kom ut, skulle han skaka det mot henne. Så blev hon förvandlad till en häst, och han skulle upp och rida på henne. Nå, hon gjorde som häxmästaren sade. Hon gick in tillsammans med de andra, och där voro många. Han står och skubbar av betslet, och då hon kom ut, skakade han det mot henne. Så red han hem dit han kom från, och då det vart dager, red han till Store-Arden och lät sko henne både fram och bak. Då det var gjort, tog han betslet av henne, och så stod där prostens hustru; hon stod där, och hade både händer och fötter beslagna med skor och stod och skakade med dem. En annan gång då han senare gick till Brorstrup kyrka för att han ville se henne, tackade han henne för senast.

391. Binda näcken med stål. L II 127.

(Ur Samuel Ödmanns ”Hågkomster” omkr. 1770)

Vårterminen gav mera utrymme. Jag vill först nämna det nyttigaste, nämligen att taga kalla bad, som här kallas ”löja sig”. På något avstånd från staden var en för detta ändamål ganska tjänlig plats i en sjö, som därav kallades Löjäsjön. Där var en fin och hård sandbotten, långgrunt vatten och en skön gräsvall vid stranden. En fornsägen, att Näcken i denna sjö var mycket rådande, hade ännu i min tid starkt intryck. Förmodligen var den i äldre tider spridd till varning. Men man hade ock lärt att bota den ena vidskepelsen med den andra. Man var lika förvissad, att en i vattnet nedsatt stålkniv med viss besvärjningsformel betog Näcken sin kraft. Således, då ungdomen avklätt sig, steg någon ned i vattnet, nedsatte en kniv och upprepade:

”Näck, Näck nålatjuf;

far din var en nålatjuv,

mor din var en frilla,

gick i gårdarna och gjorde illa.”

Därpå utropade han: ”Näcken är bunden!” och i samma ögonblick rusade sällskapet i sjön, ofta från 50 till 100 personer starkt.

392. Den listige drängen och den otrogna bondhustrun

(Svenska sagor och sägner 3, Småland s. 8)

Den fjärde

Det var i en gård, som voro tvenne bönder, och som den ena hade fått olovlig kärlek till sin gårdmans hustru, vilket hennes man inte visste av, men bondens dräng hade sig bekant.

Så hände det sig den förste maj, att drängen skulle köra i åkern. Då förskaffade han sig tvenne vita lakan, ty oxarne voro röda och gårdmannens vitbältiga, och när drängen kom på åkern, band han de tu lakan om oxarne, så att de blevo bältiga.

Och som hans matmor där hemma till-lagade en präktig merafton med äggkaka, smör och bröd samt en flaska brännvin, som hon ville gå ut åt åkern och traktera sin gårdman med.

Men då hon kom mycket väl klädd och som drängen var närmare vägen, den som hon skulle gå och trodde, att det var gårdmannen, ty hon kände oxarne, som voro bältiga, och när hon fann sig vara bedragen, så går hon till drängen och säger, var är mannen.

‘Han går där på åkern’

Då ropade hon.

Då han kom sade han:

‘Huru kommer det sig, att du kommer hit så grann med så mycket mat och brännvin?’

Hustrun sade:

‘Vet du ej att det är den förste maj i dag, och som jag vet, att du får så väl göra skäl för en god merafton, som skall driva den tunga jorden.’

Då sade bonden:

‘Låt oss kalla vår gårdman till oss!’

Och sade till sin dräng:

‘Spring till honom och bed honom komma hit och spisa merafton! Se där var han är på sin åker!’

Drängen går, men fick först en sup och ett stycke bröd och äggkaka, släpper därvid än en soppa bröd och än pannkaka. Och då han kom till gårdmannen sade han:

‘Husbonden låter hälsa er, att ni kommer till honom för att spisa merafton. Men jag vill säga eder, att det är bäst, att ni låter bli, ty husbonden har fått veta, huru matmodern och I hålla tillsamman.’

Men då det dröjde och de ej kommo på begäran, gick bonden åstad för att bjuda gårdmannen, och under det han gick, plockade han upp de brödbitar som drängen hade lagt efter sig.

‘Si där’, sade drängen. ‘Nu kommer husbonden. Si han går och plockar stenar! Det är bäst, att ni springer er väg!’ ( jfr der alte Sultan!)

Vilket han gjorde. Och i detsamma kommer husbonden.

Då sade drängen:

‘Skynda eder! Gårdmannen fick se räven. Han bad, att ni skall skynda er efter, så tror han, att I får honom fatt.’

Därefter springer så husbonden efter och ropar:

‘Si du honom? Si du honom?’

Och då gårdmannen hörde sådant rop, tog han till att springa starkare.

Drängen går så till matmoderen och sade:

‘Nu har husbonden fått veta, huru I och gårdmannen ha levat. Sade han och svor, att om han hinner honom, skall han slå honom ihjäl. Är det så bäst att I lagen eder hem, medan hans vrede går om.’

Därpå hon i största hast skyndar sig hem och stängde dörren igen om sig.

Och när bonden kom tillbaka och ej fann honom, gårdmannen eller räven, sade drängen:

‘Matmoderen fick se, att det rök ovanligt i köket och bad, att ni skulle skynda er hem till henne, till hjälp att släcka elden.’

Därpå sprang han hem i största hast.

Då hustrun fick se honom komma och springa med sådan iver, föll hon på sina knä och med gråt & tårar bekände, att hon bedrivit hor med gårdmannen, och bad ödmjukligen om förlåtelse.

393. Dans med älvorna.L IV 422.

En gång skulle min mormor Börta på Malmön och krögerskans piga gå till Kalven - en del av Malmön - och se efter fågelägg.[2] På den tiden var det nu så hemskt gott om fåglar häromkring. Det var så där i mörkningen. Då kom mormor min in i en så´n här älvedans. Hon dansade och dansade och hade självsagt hållit på med det, till dess hon hade stupat, för det göra de, när de komma in i dylikt. Det förstod pigan också, och så tog hon tag i henne och ryckte henne ur. Då talade hon om, att hon hade sett en lekare som stod och spelade så fagert och jämte sig hade han en stor svart hund, och runt omkring honom dansade så många näpna vitklädda töser. När de gingo hem, var hon så där märkvärdig. Sedan vart hon sjuk en långan tid.

394. Älvor

(Bergstrand, Bohus. 1947:69-70.)

Som barn hörde jag berättas att de sett älvor. Det var om sommaren på förnatten och de dansade och det var som en ljus skog och dimma omkring dem. Det var unga flickor, mycket vackra och små. De voro vitklädda och hade vita slöjor. De voro goda och gjordo ingen förnär, men det skulle inte vara bra, att komma in i en sådan ring, som de lämnade efter sig i gräset; då kom man på villegräs.

------------

395. Prästgårdspigorna fingo hjälp att sy krinoliner.

K 266.

Det var för länge sedan, mor talade om det. Det hade hänt i prästgården i Västanfors. Prosten hade varit borta på ett sjukbesök i socknen, och det var själva pingstdagskvällen. Det skulle bliva nattvardsgång på annandagen. Då han kom hem, gick han förbi köksfönstret och såg, att pigorna hans sutto och syddo på krinoliner, som de skulle ha på nattvardsgången. Och det var ett stort sabbatsbrott, men då han tittade närmare efter, såg han att en skräddaregesäll satt emellan dem och hjälpte till att sy på krinolinerna, men han hade horn i pannan, rumpa och hästfot, men pigorna sågo intet utan pratado och skrattado.

Då gick prästen in till dem och kastade sin prästkappa omkring dem. Då fingo de se, vem de voro i sällskap med och sågo, att det var själve Skam. De blevo mycket rädda och uppsköto sin nattvardsgång, ty de voro inte redobogna och de bådo sedan Gud om förlåtelse för sitt sabbatsbrott.

396. Arbete på förbjuden tid

F.S.F. (K.158,9)

I Sandviken vid Trollshovda i Tenala drog man not en pingstdag. Allt närmare kyrktiden det led, fiskade de bara alltmer, men just i kyrktiden, när de drogo noten i land, så var det inte alls fisk i noten, bara stora ormar bak i notkilen.

397. Valluren

(Danmark VII s. 321)

Före pingstdagen får man inte blåsa i lur, (som används för att vakta fäet), ty höra odjuren (vargar o.dyl.) detta före den tiden, så frukta de sedan om sommaren inte lurblåsten.

398. Häxans blod

(Danmark VII s.375)

Det var en gång en man som hade oturen, att det varje år dog en två, tre kor för honom. Det kom sig av, att en kvinna där i byn, som kunde trolla, ty hon var en häxa, drev sina kor till samma vattenhål som mannen brukade, och lät sina kor dricka där var pingstnatt, varvid hon gjorde konsterna. Detta hade mannen kommit på, och vaktade på henne en pingstnatt, och då hon kom, gav han henne ett sådant rapp med en gärdsgårdsstör, att blodet kom fram, och hon tog då i hast upp sitt förkläde, för att fånga blodet däri, ty om det föll ner på jorden så kunde hon inte göra fler häxkonster, men mannen förhindrade henne i detta avseende, och hon drog snart bort med sina kor, och sedan den gången hade mannen inte otur med sina kreatur.

399. Smeder i högar

(Danmark I s.25)

Dvärgarne hade också uppehållsort under Bolsgården i Brovst. Det kan man veta därav, att en karl, som tjänte där, vaknade enpingstmorgon av att höra, hurledes där blev bankat och smitt under honom. Han kunde också höra hur de pumpade med bälgen.

400. Högars förstörelse upphör

(Danmark I s.152)

Det är bergfolk uppe i Tiisbjærg. Folket här i bygden hade en gång pingstgille där uppe, och det störde bergmannen något. Då de så gingo hem, kom han i lag med mjölnaren, som var ungkarl, och varit med på gillet. Huru de skiftade ord eller hur det eljest gick till, det vet jag inte, men mjölnaren måste lova bergmannen, att det aldrig mera skulle bliva pingsgille på Tiisbjærg.

401. Männen med stupstocken. K 393.

I närheten av Riknäs skall det finnas en silverskatt i en källa. Det skall vara en kopparkittel med silver, som är nedsänkt där, men var i Riknäs vet jag inte.

Då var det tre karlar, som voro där och grävdo Helga Trefaldighetsnatt och de börjado just få upp kitteln, då det kommo tre stycken och börjado ställa upp en stupstock. Så hade de en bila och den var också till hands, just när de voro redo att taga upp kitteln. Nu var det en av dem som arbetade, som hade rött livstycke. Då var det en av dem som satte upp stupstocken som sade:

”Vi börja väl med den som har rött livstycke.”

”Tagen vilken tusan I viljen, men inte tagen I mig!” sade han och så var alltihop borta.

402. Strömkarlen

(Danmark II s.157)

För en fyrtio år sedan stod en skön sommareftermiddag en herde på bron över ån vid Rendbæk och fiskade. Som han stod där i sin ensamhet, hör han plötsligt ett ljud, att det roptes med stark stämma:”Stunden är kommen, men mannen är inte här!” Därpå vart det ett väldigt plask i vattnet, så att det kom i stark rörelse. Att gossen löpte sin väg, är självklart. Många vilja påstå, att de ha hört liknande rop, och det har varit en allmän tro, att ån tager en man om året. (Sägnen förlagd till sådden s.162, till höbärgningen s.158 och 160.)

403. Åskan slår ner på trollet

(Bergstrand, Hall. 1949:77)

Det var en vallpojke för många år sedan, som hade lagt sig att sova middag uppe i en backe ovanför Järlöv. Det var en kvalmigsommardag. När han vaknade, hade det mulnat och åskan lumrade. Då hörde han någon som ropade: ”Kasta pliten, kasta pliten!” Det var knivskea eller slidan, som hängde vid pojkens sida, och i den hade ett troll gömt sig. Pojken kastade knivskea så fort han fick loss den och i detsamma slog åskan ned i den och slog ihjäl trollet.

1. Sjörå.

2. Sjörå.

3. Sjörå.

4. Ellefolk.

5. Ellefolket lockar.

6. Ellefolket lockar.

7. Skogstagna.

8. Skogsrå.

9. Se sin tillkommande.

10.Häxa i kyrkan.

11.Häxor.

12.‘Allestans veder’.

13.Karlens häxritt.

14.Djävulen skal få det första som kommer till mötes.

15.Djävulen.

16.Offerkast.

17.De dödas gudstjänst.

18.Prästpigan och gasten.

19.Gastar.

20.Gastar.

21.Helgdagsbrott.

22.Troll.

23.Bortbytingen.

24.Tomten.

25.Lyktgubbe.

26.Eldar.

27.Skogstagna.

28.Ellefolks dans.

29.Älvor.

30.Systern var rikare.

31.Rikare syster.

32.Sång och musik vid högar.

33.Högar på stöttor, dans derinne.

34.Bergfolk flyttar.

35.Kyrkor.

36.Kyrkbygge.

37.Sjunkna gårdar.

38.Heliga källor.

39.Häxor kärna vid källor.

40.Katternas dans.

41.Pigan höll oxans horn till solupgången.

42.Skatter.

43.Skatter.

44.Skatter.

45.Skatter.

46.Kyrkklockor.

47.Skattgrävning.

48.Draken eller hunden på skatten.

49.Bergfolks silver och gull.

50.Hönan och hölasset.

51.Kyrkan på guldgruvan.

52.Skatter.

53.Den till älforna utlånta brudklädnaden.

54.Tibast och vändelrot.

55.Det bortrövade dryckeskärlet.

56.Bergtrollens silverkanna.

57.Bergtagna komma inte tilbaka.

58.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

59.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

60.Den bergtagna flickan. 60 A. Jätten slog ängen under natten.

61.Jättar.

62.Tror sig liten, får bära vatten.

63.Näcken som läromästare.

64.Gastar.

65.Åskan slår trollen.

66.Knarkvagnen.

67.Bonden och bergmannen slogo i kapp.

68.Bergtagna komma ej tilbaka.

69.Åskan slår trollen.

70.‘Ur vägen med järnkrokarna!’

71.Vittrorna drogo förbi med sina kor.

72.Älvornas fosterbarn.

73.Älvor.

74.Troll, bortbyting.

75.Troll.

76.Bortbytingar.

77.Bortbyting, det gamla barnet.

78.När alfkvinnan blev lurad.

79.Trollgumman kom i en virvelvind för att stjäla hö.

80.Sjusovare.

81.Äng sjunker i jorden.

82.Bergfolkets kor.

83.Jättekvinnans bröst giver kraft.

84.Jättar.

85.Pigan som fick en orm i magen.

86.Ödlan i magen.

87.Förlossningshjälpen.

88.Bergväsen.

89.Djävulen.

90.Sanct Lars.

91.Troll.

92.Troll, jättar.

93.De underjordiskas skördehjälp.

94.Ellefolket stjäler.

95.De underjordiskas skördehjälp.

96.Nissehjälp.

97.De underjordiskas skördehjälp.

98.Bergkvinnan förlossning.

99.Bergväsen.

100.Om bondans och trollets vagnar.

101.Dans på högarna.

102.Bergfolks ritt.

103.Näcken.

104.Sjöfararen och jätten.

105.Gubbarne fingo skjuta hunden och katten.

106.Lårstruket bröd och söndagssmorda skor.

107.‘Är mit öga rött?’

108.Bergfolkets bröd giver otur.

109.Bergväsen.

110.Havsfrun.

111.Djävulen frestas av gudfruktig.

112.Död, begrafning, gengångare.

113.Hjälpsamt bergfolk.

114.Mjölnaren en mårtensafton.

115.Skogsfrun söker föfföra.

116.Nattramnen.

117.Den långa hästen.

118.Den långa hästen.

119.Ritten över bäcken.

120.Jagten efter skogsrået.

121.De små underjordiskas begrafning.

122.Bortbytingen.

123.Tomten.

124.Tomtar.

125.Mjölnaren sköt kattkungen.

126.Skogsrån.

127.Lyktgubbar.

128.‘Skälver har bränt mig!’

129.‘Klabbedask!’

130.Hofbeslaget.

131.Lussefärs slägte.

132.Lussefärs slägte.

133.Gastar.

134.Se sin tilkommande.

135.

136.Forsgubben.

137.Forsgubben.

138.Mjölnaren på Tomasnatt.

139.Forsgubben.

140.Näcken.

141.Sjörå.

142.Näcken.

143.Sjörå.

144.Julens arbetsförbud.

145.Starka.

146.Den gästfrie belönas och den hårdhjärtade straffas.

147.Dödas röster höras på begrafningsplatsen.

148.Lindormen under gårdar.

149.Hundarna undfägnas.

150.Småkungar.

151.Hundarna undfägnas.

152.Jesus och St. Per.

153.Djuren tala.

154.Brinnande ljus.

155.Brinnande ljus.

156.Jerusalems skomakare.

157.Odens jagt.

158.Flickan som vakade julnatt.

159.Se sin tilkommande.

160.Råttor.

161.Huru man lär sig häxkonster.

162.Djävulen.

163.Förbund med den onde.

164.Den blivande maken glömde kvar kniven.

165.Skräddaren som såg sit eget liktåg.

166.Bergfolk i köket.

167.Om bergfolk.

168.Bergfolk.

169.Björnföraren.

170.Björnföraren.

171.Jättar, björnföraren.

172.Trollen jul.

173.Troll.

174.Gästgiverskan som mötte Odens jagt.

175.Tomten och smörklicken.

176.Tomten.

177.Tomten.

178.Tomten.

179.Tomten.

180.Nissen förargar.

181.Den dräpta kon.

182.Nissen stjäler.

183.‘Nu är Håkan varm!’

184.Tomten.

185.Gasten.

186.Kortspel.

187.Bortbytingen talar och skrattar.

188.Nissen och hunden.

189.Nissehjälp.

190.Skatter.

191.Nissehjälp.

192.Bysen som stubbe.

193.Bysen och hästbytet.

194.Tomten.

195.Tomtar.

196.Kyrkogrim.

197.Gloson.

198.Kvarnen som brann var julnatt.

199.Trollen stjäla.

200.Troll.

201.Troll.

202.Troll.

203.Lyktgubbe.

204.Spöksvin.

205.Katternas dans.

206.Trollen låna.

207.Jättar.

208.Jättar.

209.Jättar.

210.Kon som försvann en julafton.

211.Trollens julafton.

212.Ljungby horn.

213.Trollen röva folk.

214.Grannsämjan med trollen tog slut.

215.Helsjön.

216.Det utlånade slagtkaret.

217.Bergfolks bröllop.

218.Stallens flyttning.

219.Bergkvinnans förlossning.

220.Trollkäringen lånade husgeråd.

221.De dödas julotta.

222.Mara.

223.Varulv.

224.Det utlånade dryckeskaret.

225.Trollen och bägaren.

226.Ovälsignad mat skapar ofärd.

227.De osynliga bordsgästerna.

228.Rop eller tal till bergfolk.

229.Helgdagsbrott.

230.Rop eller tal till bergfolk.

231.Björnförare och trollen.

232.Strömkarlen och kvarnen som brann ner.

233.Björnföraren.

234.De dödas jul.

235.De dödas julotta.

236.Björnföraren.

237.Drängen red iväg med trollens dryckesbägare.

238.Karlen red över åkrarna med dryckeshornet.

239.Altarbägaren från högen.

240.Det bortrövade dryckeshornet.

241.Bergtagna komma tilbaka.

242.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

243.Bergtagna kvinnor hemtas tilbaka.

244.Hög på stöttor, dans derinne.

245.Eld på högar.

246.Guldbägare hemtad tilbaka.

247.Högar på stöttor, dans derinne.

248.

249.Rop eller tal till bergfolk.

250.Hustrun bad att få mannens strumpeband.

251.Bergtagna komma ej tilbaka.

252.Ritt med bergmannen.

253.Ritt med bergmannen.

254.Ritt med bergmannen.

255.Trollkarlen.

256.Bergtagna komma inte tilbaka.

257.Bergtagna komma inte tilbaka.

258.Skogsrået omkommer vid slädfärd.

259.Goavätta skållades.

260.Det rann från stallet.

261.Underjordiska.

262.Vättar.

263.Tomtar.

264.De dödas julotta.

265.Prosten gick in till de dödas julotta.

266.De dödas julotta.

267.Sjunkna kyrkor.

268.Mördare får inte ro i graven.

269.Personer slåss efter döden.

270.En man på väv till julottan drages med i de dödas dans.

271.De dödas julotta.

272.En gengångare hindrar folk.

273.Spökeri.

274.Ljus vid skatter.

275.Skatter.

276.Varulv.

277.Skatter.

278.Sjunkna gårdar, svin i sängen.

279.Fästmannen satt bland de döda.

280.Pål Rasmus lästes ned i en källa.

281.Den drunknade räckte ut handen.

282.Havsfrun.

283.Hustrun slängde en fårbog åt vargarna.

284.Djävulen spelar.

285.Sång och musik vid högar.

286.Dans på högar.

287.

288.Skam hjälper de sina.

289.Skomakare sömmar åt djävulen.

290.I förbund med djävulen.

291.Rövarnas julafton.

292.Rövare, den stulna flickan.

293.Tjuvar.

294.Skam hjälper de sina.

295.Säterjäntan som stod brud.

296.Djävulen.

297.Djävulen.

298.Pansägnen.

299.Bergfolk lånar.

300.Högars förstörelse.

301.Bergfolk stjäler.

302.Trollen stjäl.

303.Katten eller pysslingen i kakalugnen.

304.Bergfolk i stugan och köket.

305.Oden var en söndagsjägare.

306.Skott med en silverknapp.

307.Wojäns jæger.

308.Den eviga jagten.

309.Wojäns jägare.

310.Kvinnan i kyrkan.

311.Besöket hos den döde.

312.Mannen som kastades av likbåren.

313.Kyrklammet.

314.Liklammet

315.Lammet som dödsvarsel.

316.Kalvar, kor och stutar.

317.Dödsvarsel, hundar och katter.

318.Synska människor.

319.At se sin tilkommande.

320.Skogsrå.

321.Skogsrå.

322.

323.Djävulen frestar att döda.

324.Djävulen som spelman.

325.Trollkarl botar sjuka i kyrkan.

326.Förlossningshjälpen.

327.Umgänge med bergfolk.

328.Djävulen överlistas av trollkvinna.

329.Spiritus.

330.Se sin tilkomande.

331.

332.Bergkvinnans förlossning.

333.‘Allestans emot’.

334.Se sin tilkomande.

335.De döda hindra bortförande av kyrkklocka.

336.Pojken som blev allvetande av vitormens spad.

337.Huggormar och snokar.

338.Trollkarlar.

339.Skogsrået skyddade tjäder och orre.

340.Rätträffande bössa och skämd.

341.Skogsrå.

342.Jätteleksaken.

343.Struken skäppa.

344.Näcken.

345.Näcken.

346.Forskarlen.

347.Det bortstulna dryckeskaret.

348.Gumman som ropade efter sanket.

349.Häxor.

350.Häxa i kyrkan.

351.Djävulen bistår ogudaktiga.

352.Djävulen frestar en man att döda sin hustru.

353.Häxor.

354.‘Sönder idag och helt i möra’.

355.Djävulen köper en kvinnas hår.

356.Häxor.

357.Karlens häxritt.

358.Häxor.

359.Häxor.

360.Tjuvar.

361.Trollkarlar.

362.Helgdagsbrott.

363.At fördriva ohyra.

364.Skattgrafning.

365.Påskkäringen lade en vattenho i sit ställe.

366.Prästfrun som blev häst.

367.Påskkäringarna hade byttor på ryggen.

368.Kvarnen som brann varje påsk.

369.Underjordisk älv eller gång.

370.Häxor.

371.Käringen kärnade smör i bäcken.

372.Lindormen vid kyrkor.

373.Kyrkor.

374.Villdjuren funnos i häxans stuga.

375.Vattenhästen som arbetshäst.

376.Arbete, tjäderjagt på förbjuden tid.

377.Troll.

378.Troll.

379.Spiritus.

380.Häxor.

381.Häxor.

382.Finnsägnen, Asgårdsbygget.

383.Bergfolk stjäler.

384.Gravson.

385.Heliga källor.

386.Häxor vid källor.

387.Häxornas dans.

388.Eldar.

389.‘Allestans veder’.

390.Karlens häxritt.

391.Binda näcken med stål.

392.Den listige drängen.

393.Dans med älvorna.

394.Älvor.

395.Prästpigorna fingo hjälp att sy krinoliner.

396.Arbete på förbjuden tid.

397.Valluren.

398.Häxans blod.

399.Smeder i högar.

400.Högars förstörelse uphör.

401.Männen med stupstocken.

402.Strömkarlen.

403.Åskan slår ner på trollet.

let.

Sagor till Kaffet

sidvisningar

Translate

Festkalender

tisdag 20 mars 2012

Sägner i året (Lista)