1.Sjörå
(Bergstrand, Dalsl. 36.)
I sjön Edslan har sjöråa funnits. Jag har sett henne med egna ögon. Då jag var nere vid stranden, fick jag se, att hon gick på vattnet utefter det västra landet. Det var ett stort fruntimmer. Det var som en lång vit slöja, som flaxade efter henne på vattnet.
En gång var min bror och jag vid Edslan och metade. Då fick vi plötsligt se, att det hade blivit en massa vitt skum efter stränderna, och det var inte vinden, som hade rört upp det, för det var alldeles stilla och lugnt. Det var en sägen, att sjöråa tvättade kläder, när man fick se sådant. När de fick se den företeelsen, voro de säkra på, att det skulle bliva storm. Det dröjde inte länge, förrän sjön kom välvande, och då gingo vi hem.
2.Sjörå
(Bergstrand, Bohus, s.23.)
Det var en gång en skeppare inifrån Myckleby, som hade gjort sin vanliga sommarsegling för året och var på hemresa från England med last av råg och skulle lägga upp för året, då han kom hem. Och då han var kommen ut i Nordsjön, så fick han se havsfrua sitta på havet och tvätta och kamma sig och göra sig fin. Då visste skepparen vad klockan var slagen, att ett hemskt oväder var att vänta, och därför styrde han rätt upp till havsfrun och hälsade och sporde så vänligt, om frun ville vara så barmhärtig och hjälpa oss lyckligt i land. ”Ja”, sade havsfrun, ”om du bara gör som jag säger, så skall det allt gå bra. Du skall lossa lasten här, så att skutan blir lätt och skynda er med arbetet!”
Så började lossningen av råglasten med alle man. Sedan sade havsfrun till skepparen:” Följ nu med mig ner, så skall du få betalt!” Och skepparen följde med frun ner på sjöbottnen och havsfrua räknade upp pengar och betalade lasten med rågat mått. Men då havsgubben, som var sängliggande, fick höra, att det fanns en man i köket hos havsfrun, så ropade han: ”Vem du än är, så kom och tacka mig för sist!” Och det skulle skepparen gjort genast, men havsfrun stoppade honom och sade, att: ‘far kramar sönder näven på dig genast, som han får tag i den. Men spring bort efter ditt ankare, så skall du få se!” sade hon.
Skepparen gjorde som han var tillsagd, och gick bort efter ankaret, och havsfrun tog det och lade det i elden. Men havsgubben tyckte att det dröjde, och ropade: ”Varför kommer du inte och tackar mig för sist?” ”Jo, lugna dig”, sade havsfrun, ”vi ha ett grand med uppgörelsen att göra än!” Men då ankarklon var glödande, tog havsfrun ankaret och gav det till skepparen och sade: ”Gack nu och tacka far för sist!” Och det gjorde skepparen. ”Nu vill jag tacka Er för sist, far!”sade han. Och då gubben fick tag i ankarklon, så klämde han henne till en rund boll. ”Ja, jag känner, att svenskarne äro ljumme än”, sade han och sedan började gubben prata med skepparen. ”Jag bodde i Myckleby i en hage, som hörde till Brönnefjäll”, sade han, ”Och där voro någre stenar vid en väg och där mådde jag gott tills dess den ‘wide becka’ fick sig bjällra och då måste jag fly hit.”
- ”Jaså”, sade skepparen, ”det stället i Brönnefjälls hage, som I nämnen om, det är på min mark”. Och därmed tog han farväl med gubben.
Och havsfrun följde med skepparen upp till skutan och sade: ”Segla nu hem för fulla segel och sen Eder inte tillbaka och då I kommen i hamn, så rigga av skutan så fort I kunnen!” Det gjorde skepparen, men då skutan var avklarad i hamn, så kom det en storm, så stark så att allt som på havet fanns, förgicks.
3.Sjörå
(Bergstrand, Dalsl. 36.)
Det var en av de gamla i Ör som hade sett sjöråa. Hon var ett fruntimmer, men som det grannaste fruntimmer, han hade sett. Det var vid Örsjön. Hon satt i en båt och vaggade och hon hade gullspetor i händerna; de blänkte så grant.
Det var en annan, som var nere vid sjön en sommarnatt. Han fick också se en skymt av henne. Hon hade hår så långt, att det hängde ned till fötterna.
Många hade sett henne på sjön i en halv båt. Det var som ett skott, så var hon borta.
