Lycksalighetens ö

LYCKSALIGHETENS Ö
(Svensk folksaga berättad av Jöran Sahlgren)

 Högt uppe i norden ligger ett land, där solen sällan lyser. Nästan hela året äro bergen täckta av snö och träden överdragna med en hinna av is. När solen någon gång tittar fram bakom de tunga molnen, glittrar det i kvistar och grenar, som om de vore av den klaraste kristall.
Genom landet sträcka sig ändlösa skogar och ödemarker, där isbjörnar bo. Folket brukar jaga björnarna. Det är en farlig och mödosam idrott, men just därför är den männens käraste tidsfördriv.
Där regerade en gång en furste, som hette Adolf. Han var så skön och älskvärd, att ingen fattade, att han kunnat födas i ett så kargt och bistert land.


Innan han fyllt tjugu år, vann han ett krig mot landets fiender och visade sig så klok och tapper, att ingen sedermera vågade ofreda hans undersåtar. Men själv njöt han inte av den fred, han hade skaffat landet, ty han älskade äran över allt annat. Därför gav han sig ut i skog och mark för att jaga björn, när tiden blev honom alltför lång.
En dag följde han några björnspår ute i vildmarken och märkte inte i sin iver, att han skilde sig från sitt följe. Slutligen fann han sig ensam i en stor skog utan att veta, var han var. Han blåste om och om igen i sitt jägarhorn för att tillkalla sina män, men ingen hörde honom.
Plötsligt blev det så mörkt som den svartaste natt, och ett våldsamt oväder bröt ut. Åskan brakade och blixtarna fräste, regnet störtade ned i strömmar och stormen rasade allt värre och värre.
Fursten sökte skydd under ett träd. Men han hade inte stått där länge, förrän regnvattnet forsade ned från grenarna i kraftiga strålar.
Då fick han syn på ett ljus ovanför trädtopparna.
»Där det finns ljus, f inns det väl också folk», tänkte han och bröt sig fram genom snår och ris i riktning mot ljuset.
Skenet tycktes komma från ett högt berg, som var omgivet av branta klippor.
När han hade klättrat över klipporna, upptäckte han en grotta inne i berget. Det var därifrån ljuset kom.
Fursten tänkte sig om både en och två gånger, innan han klev in i grottan. Kanske var det rövare och banditer,
som höllo till därinne. Men så skämdes han över sin tveksamhet och steg in genom dörröppningen med handen på svärdfästet.
En stark köld strömmade honom till mötes. Inne i grottan satt en vithårig gumma med djupa rynkor i pannan. Hon tycktes bli häpen över att se en främling och sade:
»Ni är den första människa, som har kommit hit till mitt berg. Vet ni, vem som bor här?»
Fursten skakade på huvudet.
»Här bor Äolus, vindarnas gud, och alla hans barn. Jag är deras mor. Just nu är jag ensam, ty alla är utflugna. Stackars man, ni tycks vara alldeles genomvåt av regnet. Jag skall genast göra upp eld, så att ni kan få torka edra kläder. Tyvärr har jag inte mycket att bjuda på, för vindarna är inte stora i maten.»
Fursten tackade henne för hennes vänlighet och satte sig vid spisen. I samma stund kom Östanvinden hem och hjälpte till att blåsa upp elden. Efter honom kom Nordan och några andra nordliga vindar bullrande in i grottan. Så kom Sydvästvinden och till sist kom Sunnan själv.
Alla voro de våta, med uppblåsta kinder och oredigt hår. De uppförde sig inte särskilt hyfsat. Nordan pustade tanklöst på fursten med sin iskalla andedräkt, så att han var nära att frysa ihjäl.
Snart började vindarna berätta allt vad de hade haft för sig under dagens lopp. En av dem hade skingrat en flotta åt alla väderstreck, en annan hade räddat några fartyg från sjörövare, och en tredje skröt över att ha vräkt omkull tre stora skepp, så att de sjönko till havets botten. Några andra vindar hade farit fram över land, vit av hustak och skorstenar och knäckt tjockstammiga träd, som om de hade varit vassrör. Så skröto de i kapp, ingen ville vara sämst.

Gumman vankade oroligt fram och tillbaka utan att lyssna till vindarnas skryt. Till slut frågade hon :
»Är det ingen, som har sett Västanvinden? Han har inte kommit hem ännu, och det är snart natt.»
Nej, det hade ingen gjort.
I samma ögonblick fick fursten syn på en liten gosse, som stod i dörröppningen. På ryggen hade han fina små vingar, som aldrig tycktes stå stilla. Hans ljusa, lockiga hår föll långt ned på axlarna, och på huvudet bar han en krans av rosor. Det var Sefyr, Västanvinden.
»Var har du varit, din lilla krabat?» frågade gumman barskt.
»Kära mor, jag hoppas, att du inte har varit orolig för min skull. Jag har varit på Lycksalighetens ö och sett prinsessan och hennes tärnor i lustgården. Tärnorna dan-sade och sjöng, men prinsessan själv satt i en lund av lagerträd. Då flög jag fram och smekte hennes kind. Hon var så fager, att jag aldrig skulle ha farit därifrån, om jag inte hade varit rädd för att du skulle bli ond på mig, mor.»
Adolf greps av en oemotståndlig lust att se den fagra prinsessa, som Västanvinden talade om. Han skyndade sig att fråga, vilket land hon rådde över.
»Hennes land heter Lycksalighetens ö», svarade Sefyr. Den ön har människorna sökt i alla tider, men alltid förgäves. Ofta tror de, att de har funnit ön, men varje
gång tar de miste. Ty ingen dödlig skall någonsin gå i land på Lycksalighetens ö.»
När prinsen hörde detta, blev han mycket sorgsen.
Det var sent, och gumman befallde sina barn att gå och lägga sig. Sefyr erbjöd gästen sin mjuka säng, som var kransad av doftande örter. Prinsen var tacksam över hans vänlighet, särskilt som Västanvindens rum var mindre kallt än de andras.
Adolf gick nu till vila. Men natten blev honom svårare att uthärda än den gångna dagen med dess regn och rusk, ty han kunde inte glömma den sköna prinsessan, som han aldrig skulle få se. Han sökte driva bort sina sorgsna tankar genom att tala med den lille Sefyr och frågade till sist, om denne inte kunde taga honom med sig till Lycksalighetens ö. Sefyr svarade :
»Då måste du utsätta dig för ohyggliga faror. Men om du vågar lämna dig i mina händer, skall jag föra dig dit genom rymden. Ön bevakas av grymma vilddjur, som kastar sig över varje främmande varelse. Hur tapper du än är, kan du inte värja ditt liv mot deras betar och klor. Allt hopp är ute, om de får syn på dig. Men jag har en kappa, som du skall få. När du har den på dig med avigan utåt, blir du osynlig. Med hjälp av den kappan kan du komma förbi vilddjuren.»
Adolf svarade, att han gärna vågade livet för att få se prinsessan.
Knappt hade himlen börjat ljusna i öster, förrän Adolf väckte Sefyr.
»Nu är det väl på tid, att vi ger oss i väg», sade han. »Det har jag ingenting emot,» svarade Sefyr. »Jag är nämligen förälskad i en ros ute på ön, och hon tar illa upp, om jag inte kommer dit i god tid.»
Han gav sin kappa till prinsen och sade :
»Nu skall jag föra dig till ön på samma sätt, som jag förde Psyke till Amors slott.»
Därefter tog han prinsen i sin famn och sträckte sina vingar till flykt.
Hur modig han än var, blev prinsen ändå stel av rädsla, när han bars genom luften av den späde ynglingen. Men Sefyr var starkare än han såg ut. Snart lugnade sig prinsen åter och började nyfiket titta ned på jorden. Städer och byar, berg och sjöar ilade förbi under hans fötter, men alltför hastigt för att han skulle kunna se någonting tydligt.
De vilade en stund på berget Kaukasus och sågo sig vida omkring. Sefyr sade :
»Nu får den vackra rosen vänta på mig, och hon kommer säkert att sticka mig i förtreten. Men jag tycker att det vore synd, om du inte skulle få se något av allt det underbara, som du färdas över.»
Adolf tackade honom för hans omtanke. Så flögo de vidare.
Slutligen skymtade en ö i fjärran. Snart kunde prinsen urskilja stora skogar av dignande fruktträd. Höga vattenkonster kastade sina strålar mot skyn. Marken var täckt av blommor, och luften var mild och ren. Bäckar strömmade med sakta sorl, och deras vatten var klarare än solen. Överallt hörde man fåglar sjunga. Han förstod att detta var Lycksalighetens ö.

Sefyr lämnade prinsen i en fager lund och sade:
»Nu har jag uppfyllt mitt löfte. Nu får du reda dig själv.»
De togo avsked. Västanvinden skyndade sig till den otåliga rosen, och Adolf strövade runt mellan skuggiga dungar och doftande blomsterland i den stora trädgården. Till slut blev han trött, gick in i en lövsal av kaprifol och lade sig att sova på den mjuka mossan.
Solen stod högt på himlen, när han åter vaknade. Han blev harmsen över att ha sovit bort så mycken tid och
ilade därför genast till prinsessans slott, som skymtade långt borta. Ingen kunde se honom, eftersom han ännu bar sin kappa med fodret utåt.
Prinsen fann, att slottets portar voro stängda. Modfälld grubblade han över hur han skulle komma in.
Då öppnades ett tornfönster. En ung kvinna lutade sig ut och ropade till en liten trädgårdsflicka i parken:
»Skynda dig att plocka litet blommor till prinsessan !» Därefter sänkte hon ned en stor korg till marken. Trädgårdsflickan plockade famnen full av liljor och röda
rosor och lade dem i korgen. När korgen var fylld till randen, smög prinsen fram, satte sig ovanpå blommorna och lät sig hissas upp i fönstret. Ingen märkte något, ty kappan gjorde honom lätt som luft.
Nu hade han åtminstone kommit in i slottet. Han vandrade sakta genom gångar och gemak. Långt borta
hörde han musik. Till sist kom han in i en stor sal, där en skara av unga flickor dansade och sjöng. De voro så lätta, att deras fötter bara snuddade vid golvet. Medan Adolf osynlig betraktade dem, sjöngo de:
»Du skall alltid vara öm och trofast,
när du fattat kärlek till en kvinna.
Den, som älskar henne längst och varmast,
skall till sist den sköna vinna.
Sluta därför ej att hoppas,
om än vintervinden blåser kallt.
En gång skall dock våren knoppas,
och med tiden får du allt.»
Då råkade en av flickorna tappa sin slöja. Prinsen tog upp slöjan och räckte den till dess ägarinna. Men han
hade glömt, att han själv var osynlig. Flickan såg bara slöjan, som kom flygande upp mot hennes händer och blev så rädd, att hon skrek till.
När de andra frågade henne, vad som hade hänt, svarade hon, att hennes slöja hade fallit till golvet, men sedan kommit tillbaka, som om en osynlig hand hade lyft den. Då började alla flickorna skratta.
»Det måste vi tala om för prinsessan», sade de.
Adolf följde efter dem. Nu såg han äntligen prinsessan framför sig. Hon satt på en gyllene tron, och på hu-
vudet bar hon en krona av diamanter. Men ingen av ädelstenarna lyste som hennes ögon. Fursten blev alldeles bländad. Han glömde allt annat och märkte inte, att kappan gled ned från hans axlar och föll till golvet, så att alla kunde se honom.
Prinsessan blev rädd, ty hon hade aldrig sett en man förr. Då föll Adolf på knä för hennes fötter och sade:
»Jag har rest genom hela världen bara för att få se er en stund. Nu är min önskan uppfylld, och ni får gärna ta mitt liv, om ni vill.»



Prinsessan trodde, att den underliga varelsen var Fågel Fenix, som hon ofta hade hört talas om. Därför svarade hon:
»Käre Fenix, jag är mycket glad att se dig. Det är synd, att du är den enda av ditt slag i världen, ty det skulle vara roligt, om det funnes många sådana fåglar.»
Adolf log åt hennes ord. Men de voro inte obehagliga i hans öron, ty han hade redan fattat en häftig kärlek till den fagra prinsessan. För att hon inte skulle vara okunnig om vem han var, skyndade han sig att redogöra för sin härkomst. Det dröjde inte många ögonblick, förrän prinsessan älskade prinsen lika högt, som han älskade henne.
De levde nu lyckliga en lång tid. Allting omkring dem ökade deras sällhet, och ingenting störde den. Där fanns ingenting ont eller fult på Lycksalighetens ö, och där rådde en evig sommar. De behövde inte ens frukta att mista sin ungdom. Där fanns en underbar källa på ön, och den som drack dess vatten, åldrades icke.
En dag frågade prinsen sin älskade, hur länge de nu hade varit tillsammans.
»Gissa !» sade prinsessan.
»Kanske en vecka. Nej, när jag tänker närmare efter, så har det nog gått en månad, sedan jag kom.»
Då log prinsessan och sade :
»Du har varit här på min ö i trehundra år.»
Hon anade inte, vad dessa ord skulle kosta henne. »Trehundra år !» ropade prinsen. »Hur ser det då ut
i världen? Vem regerar i mitt rike? Ingen kommer nu att känna igen mig, när jag kommer hem igen.»
»Varför talar du plötsligt om att vända tillbaka till ditt hem?» frågade prinsessan. »Är det lönen för all min kärlek? Jag förstår inte, att du kan ändra sinnelag i sådan hast.»
»Jag skall aldrig glömma din godhet och ömhet. Men om jag hade levat en mansålder nere på jorden och så
fått gå hädan som andra människor, hade jag säkert efterlämnat ett odödligt namn. Nu är jag en ärelös man. Ingenting har jag uträttat i världen. Mina förfäder gjorde sig namnkunniga genom bragder i krig och fred, men mitt namn skall ingen minnas.»
»Du tänker lämna mig», sade prinsessan gråtande. »Du bryr dig inte om, att jag kommer att sörja och längta.»
Vanmäktig föll hon i hans armar. Prinsen greps av medlidande, och eftersom han ännu älskade henne mycket, försökte han dölja sin hemlängtan så gott han kunde.
Men prinsessan märkte ändå, att han var förändrad, och att hans enda tanke var att komma bort från ön.
Förut hade han tyckt, att trehundra år gingo lika fort som en månad, men nu blev varje dag honom lika lång som ett år.
Till slut hade inte prinsessan hjärta att hålla honom kvar längre. Hon lät honom förstå, att han kunde resa när han ville, men att hon var rädd för att någon olycka skulle hända honom. Prinsen blev mycket sorgsen över hennes ord, men till slut tog hans ärelystnad överhanden.
Under många tårar tog han avsked av prinsessan.

»Jag kommer tillbaka till din ö, så snart jag har visat mig värdig din kärlek genom någon bragd, som eftervärlden kan minnas. Sedan skall jag vara lugn till sinnes och aldrig mera lämna dig.»
Med sådana ord försökte han mildra prinsessans sorg och överskyla, att hans kärlek hade kallnat. Men hon var för klok att låta sig dåras av fagra ord. Hur mycket hon än sökte behärska sig, kunde hon inte kuva sin oro för att hon nu skulle mista prinsen för alltid.
Hon gav honom dyrbara vapen och en präktig häst som avskedsgåva.
»Denna häst kan föra dig vart du vill», sade hon. »Så länge du äger den, skall du vinna i alla strider. Men en sak måste du lova mig. Du får inte stiga ur sadeln, förrän du har kommit tillbaka till ditt land.»
Prinsen lovade att följa hennes råd. De omfamnade varandra åter och prinsen sprängde bort på sin eldiga häst. I brådskan glömde han kvar sin kappa.
Hästen sprang över både vatten och land med sin herre. Mot aftonen kommo de in på en smal och stenig väg. Längs med vägkanterna växte snår av vassa tistlar. Mitt på vägen stod en kärra, som var fullastad med slitna vingar, och under kärran låg en gammal gubbe. Adolf kunde inte komma förbi med sin häst.
Gubben jämrade sig högt och försökte fåfängt komma loss från kärran. Han såg så svag och eländig ut, att Adolf glömde sitt löfte och hoppade av hästen för att hjälpa gubben.
Men i samma ögonblick som prinsen satte fötterna på marken, rusade gubben upp och grep tag i honom med stark och senig arm.

»Nu har jag väntat på dig länge nog», ropade han. Jag är Tiden. Du ser, att den här kärran är full av gamla vingar. Dem har jag slitit ut under de trehundra ,år som jag har letat efter dig. Men hur väl du än gömde dig, så fann jag dig ändå till sist. Ty mig kan ingen dödlig undgå.»
Därefter lade han sin hand över prinsens mun och kvävde honom.
Efter en stund kom Sefyr flygande. Han såg genast vad som hade hänt och blev utom sig av sorg. Han försökte blåsa liv i prinsens kallnade lemmar, men prinsen var och förblev död.
Då tog västanvinden honom i sin famn och bar honom tillbaka till trädgården på Lycksalighetens ö. Där lade han honom på en gräsmatta, höljde honom med blommor och hängde hans vapen i ett träd. Sedan högg han in en minnesskrift i en sten:
»Tiden kommer allting på fall,
ungdom och skönhet försvinner.
Den varmaste kärlek blir alltmera kall, ju längre tid, som förrinner.
Också på lyckans ö blev din sällhet kort,
där greps du av leda och längtade bort.»
Prinsessan brukade sitta i trädgården om dagarna och tänka på sin älskade. När hon nu kom dit om morgonen, såg hon prinsen vila i gröngräset. Hon jublade av glädje: »Han har ångrat sig och kommit tillbaka.»
Hon höll sig tyst och stilla för att inte väcka honom. »Han är trött efter resan och behöver sova», tänkte hon.
Men till slut kunde hon inte styra sig längre, utan sprang fram till prinsen och kysste honom för att få honom att vakna. Då märkte hon till sin fasa, att han var stel och kall.
»Varför svarar du mig inte?» ropade hon. »Är du död?»
. Endast ekot svarade : »Död.»
Då lade hon sig ned vid prinsens sida och grät, så att hennes hjärta kunde brista.
»Varför skulle jag mista dig?» klagade hon. »Du är den ende, som jag älskat. Har allting skapats bara för att dö och bli till intet?»
Prinsessan stängde in sig i sin kammare, och ingen har någonsin sett henne mer. Fågelsången tystnade, blommorna vissnade och föllo av, och alla träden fällde sina blad och dogo. Ungdomskällan sinade ut, och sedan den dagen har det inte runnit en droppe ur den.
Av denna saga lär man, att tiden råder över allting, och att ingen lycka är evig.