17.De dödas gudstjänst
(Danmark II s.282)
Då min morfars fader, den gamle Henrik, efter vilken jag har fått mitt namn en kväll under skörden gick från sitt arbete från Horstofte (nu Åsetofte), gick han en genväg över marken och gick förbi kyrkomuren. Det var en mild, helt stilla afton. Då han når kyrkomuren, hör han till sin stora förvåning en dämpad, sorglig, långsamt tonande sång innifrån kyrkan. Klockan var över elva, han stod helt stilla och lyssnade. Sången fortsatte att tona lika enformigt, lika dämpat och sorgligt; så han gick vidare, men nu kunde han höra sången ända bort till ängen. Sedan talade han med den gamle klockaren om den märkliga sången i kyrkan, och denne sade: ”Det var då underligt, att du aldrig har hört den förr, då du gått förbi kyrkan om natten; det har jag minsann hört många, många sommarnätter, men jag låtsas blott som ingenting, det skall man helst, det är de döda, som sjunga. Det trodde gamle Henrik på lika fullt som på evangeliet.
