.Prästpigan och gasten
Om Pärkel
(Sederström 1938:9)
En gammal änka hade blott en son, vilken alltid var olydig och näsvis mot sin gamla moder. Gumman hade, som merendels vanligt sker, låtit honom uppväxa utan aga, varföre, ju äldre han blev, desto värre blev han, så att han stundom slog och misshandlade henne rätt ofta. Med stort tålamod framsläpade hon sitt usla liv, tills hon av ålder och troligen genom sonens misshandling, dog.
Några år därefter dog även sonen genom en tärande sjukdom som tog honom av daga uti sina bästa år. Förmodligen saknade han modern och ångrade sitt uppförande mot henne.
Någon tid efter det man hade begravit honom, såg man tydligt en människofigur varje natt stå på graven, vilken liknade Pärkel i vardagslivet. Först väckte denna syn mycken förvåning och häpnad bland folket. Men slutligen blev detta föremål en vardaglighet, som ej gjorde mycket intryck. Flera år såg man denna gestalten, och man trodde, att den aldrig skulle försvinna. Man försökte på allt sätt att förekomma denna obehagliga syn. Man grävde ner penningar uti hans grav. Man lade dit flera andra föremål, som man trodde skulle förekomma denna syn. Men allt var förgäves. Så förflöto, som nämnt är, flere år, då man sedermera icke brydde sig om Pärkel.
En gång kom där en västgöte eller så kallad knalle till prästgården, som låg nära kyrkan. Det var en afton, och denne hade utbrett sina grannlåter på ett bord, där pigorna i prästgården och mycket annat folk voro samlade för att beskåda hans vackra kläden och tyger. Alla ville handla som vanligt, men det fattades penningar. Bland köparne utmärkte sig i synnerhet en av prästens pigor, som gärna ville ha det och det klädet osv.
”Du skall få den vackraste sjalen, som jag har”, sade västgöten, ”om du tilltror dig att bära hit upp Pärkel, som står på kyrkogården.” - Ty så snart det blev fullkomligt mörkt, så såg man denne figuren stå på graven.
Pigan teg någon liten stund och stod fördjupad uti tanke-irringar huru hon skulle göra. Men slutligen repade hon mod och säger:
”Det skall jag göra om jag får den där stora duken.”
”Det skall du få”, sade knallen. ”Men du skall bära honom hit in uti rummet, så vi alla få se honom.”
Genast ilade den modiga pigan till kyrkogården och fattade uti den döda gestalten och bar honom upp och lade honom i rummet på golvet. Vid åsynen av denna döende, vanställda människogestalt blevo alla förskräckta och stodo bävande.
”För Guds skull”, ropade alla, ”gå tillbaka med honom!”
”Nej”, sade pigan, under det hon även stod darrande av häpnad över anblicken av den döende, ”nu får någon annan bära honom åter. Jag har gjort min plikt och hållit mitt löfte”, sade pigan.
Slutligen måste västgöten jämte de andra lova henne en viss summa penningar för det hon skulle bära honom tillbaka. Hon resolverade sig och tog gasten och bar honom till kyrkogården och satte honom på graven, där som hon hade tagit honom. Men då hon skulle släppa honom för att gå sina färde, så höll han henne fast med båda händerna. Med en dus och förskräckande ton bad hon honom släppa sig. Men han höll henne så mycket fastare. Då blev hon utom sig av förskräckelse och började darra i alla lemmar. Åter ropade hon:
”Släpp mig, Pärkel!”
”Ja”, svarade gasten”, jag skall släppa dig, men ej förrän du lovar mig en sak, som du skall göra, och håller du ej ord utan uraktlåter det, så vet, att jag skall krama ihjäl dig.”
”Jag skall göra vad du befaller, såvida det står uti min makt”, sade pigan.
”Jo du kan fullgöra det, ty det är ej någon omöjlighet. Du kände ju min moder, då hon levde?”
”Ja, jag minns henne ganska väl”, sade pigan.
”Nåväl, du går hit om julnatten emellan kl. 12 och 1. Då hålla alla de saliga själarna sin gudstjänst i kyrkan. Du skall då ställa dig vid kyrkodörren och passa på, när de allmänt gå i kyrkan. Då du nu får se min gamla moder komma, som synes lika så dan, som då hon på slutet levde, krokryggig och till synes klädd uti en grön sticke-tröja, så skall du ropa på henne 3:ne gånger och varje gång nämna hennes namn. Om hon då frågar dig, vad du vill, så skall du hälsa henne från mig och fråga henne, om hon vill förlåta mig allt det onda, som jag gjorde henne emot, medan hon levde. Så får jag sedan ligga uti jorden, men dessförrinnan kan icke mitt stoft få vila i jordens sköte.”
Pigan lovade honom att uppfylla hans begäran så gott hon förmådde, blott han ville släppa henne.
”Kom nu ihåg vad jag tillförne sagt dig, att du bliver olycklig, om du förgäter ditt löfte!” sade Pärkel och släppte henne.
Vid hemkomsten frågade de alla, hur det gick, varvid hon syntes trygg och svarade:
”Det gick bra!”
Hon låt ej vidgå, att något sådant äventyr hade träffat henne. Men emellertid oroade det henne och fruktade rätt mycket för utgången av detta äventyr. Hennes tankar svävade ofta emellan fruktan och hopp, ty att låta rent bli detta, vågade hon ej av fruktan för det hot, som Pärkel hade givit henne.
Tiden började att nalkas, och ju närmare det led däråt, ju mera ängslig blev hon. Slutligen yppade hon förhållandet till prästen, som gav henne det råd att utan fruktan uppfylla detta löfte.
Emellertid går hon till kyrkan något före den utsatta tiden. Hon befaller sig uti Guds beskydd och ställer sig, som sagt var, vid kyrkodörren. Strax därpå hör hon klockorna ringa som vanligt, och genast därefter kommer det några, som hon tyckte människor, som öppna kyrkodörrarne alldeles såsom vanligt men utan buller. Strax därpå blev det ljust uti kyrkan, och tyckte hon, att det var flera ljus tända än som vanligt, och att kyrkan var mycket klarare upplyst än som det annars plägar vara om julottan.
Så snart det blev ljust uti kyrkan, såg hon en ofantlig mängd människor inströmma i kyrkan, varibland hon kände igen många, som kort förut voro avlidna. Alla satte sig som vanligt uti stolarna, men ännu hade hon ej blivit varse Pärkels moder. Hon blev utom sig av förskräckelse och trodde att hon inkommit utan att hon blivit henne varse. Men just under det hon som mest var brydd häröver, såg hon gumman komma springande, krokig och klädd, som hon tyckte uti en grön tröja, den samma, som hon hade på det sista uti sina livs dagar.
Då gumman kom mitt för henne, ropade hon hövligt:
”Mor Inger, mor Inger, mor Inger!”
Då stannade gumman och säger högt och hastigt:
”Vad vill du mig?”
”Jo”, sade pigan med en bävande stämma, ”er son Pärkel har bett mig, att jag skall tala med er och bedja er, att ni ville förlåta honom allt det onda, som han gjorde er emot, medan ni levde, ty annars kan hans lekamen eller kropp ej ligga i lugn uti graven utan måste stå ovanpå till domedag. men förlåter ni honom nu, så får han sedan vila uti jorden.
Då svarade gumman:
”Haver Gud förlåtit honom, så skall jag förlåta honom. Säg honom det!”
Nu återvände pigan glad till Pärkel och underrättade honom, vad modren sade.
Tack för ditt besvär och för det du höll ditt löfte! Gud har redan förlåtit mig.”
Och vid han hade sagt detta, försvann han ned uti jorden och syntes sedan aldrig mera på graven. (Sederström 1938:8).
