(Danmark II s.19)
Det är ännu sagt, att unga karlar, när de i vissa bygder avmejar höet på ängarna, ej lägga liarna ifrån sig, förrän de ha brynt dem. Om detta försummas, skola ellekvinnorna kunna bryna dem, och då äro slåtterkarlarna gripna av kärlek till dem.
(Danmark II s.21)
Det var en karl, som var så stolt, att han sade var gång han dansade: ”Här kommer Gudfader och Gud, den Helige ande.” Samma karlslog en gång hö, och då önskade han, att han hade sin käresta hos sig. Då kom där en ellekona från Ellebjærg och sov hos honom, och hon kom till honom var natt därefter. Så blev karlen förvirrad, och han gick till prästen för att söka råd, men han uppenbarade inte sanningen för honom. Då hördes i detsamma, att ellekonan ropade: ”Du har lovat att äkta mig!” men de kunde inte se henne. Han ville nu resa från henne och seglade bort över böljan, men hon följde efter och grämde honom till döds.
