En vedhuggare bodde tillsammans med sin fru och sina båda barn, Hans och Greta, i skogsbrynet. De var mycket fattiga och hade ofta ingenting att äta. En kväll kunde fadern inte somna på grund av alla bekymmer. ”Hur ska vi kunna få mat till barnen, när vi inte längre har någonting själva?” frågade han bekymrat. Då kom hans fru med följande förslag: ”I morgon går vi långt in i skogen med barnen. Där gör vi upp en eld, ger dem var sitt stycke bröd och lämnar dem där. De kommer inte att hitta hem igen”. Mannen ville inte gå med på det, men frun gav honom ingen ro förrän han gick med på det. Men barnen hade inte heller kunnat somna för att de var så hungriga, utan de hörde alltihop. Greta började gråta, men Hans sa: ”Var tyst, Greta, jag ska nog finna på råd”. Han tog på sig sin jacka och smög ut. Framför huset låg vita kiselstenar och de glänste i månskenet. Han stoppade så många stenar han kunde i jackfickorna. Sedan gick han in igen, tröstade Greta och somnade.
Tidigt nästa morgon väckte frun de båda barnen. Hon gav dem var sin brödbit och sa: ”Här har ni lite till middag”. Greta tog brödet, eftersom Hans hade fyllt sina fickor med stenar. Sedan gick de allesammans in i skogen. När de hade gått en stund, stannade Hans och såg sig om mot huset. Han gjorde det om och om igen. Då sa fadern: ”Hans. Vad är det du söker och stannar för?” ”Åh, far”, svarade Hans, ”jag ser mig bara om efter min vita katt, den sitter uppe på taket och vill säga adjö till mig.” Styvmodern sa: ”Nej, Hans, det är morgonsolen som lyser på skorstenen!” Men Hans hade inte sett sig om efter den lilla katten, utan varje gång tagit en av de blanka kiselstenarna och kastat den på vägen.
När de befann sig mitt inne i skogen, sa fadern: ”samla nu ihop lite ved, ni barn, jag ska göra upp en eld åt er, så att ni inte fryser”. Hans och Greta samlade ihop ris och fadern tände en brasa. 2 När elden brann bra, sa modern: ”Far och jag går nu in i skogen och hugger ved. När vi är färdiga, kommer vi och hämtar er”. Hans och Greta blev sittande vid brasan, och när det blev middag åt de upp sina brödbitar. De väntade ända tills det blev kväll, men mor och far kom inte tillbaka. När det började skymma började Greta att gråta, men Hans sa: ”Vänta bara en liten stund, tills månen har gått upp, då kommer vi att hitta vägen hem”. Och när månen hade gått upp, tog Hans sin lillasyster i handen. Där glittrade kiselstenarna som silver och visade barnen vägen.
De gick hela natten och i gryningen kom de fram till sina föräldrars hus. Fadern gladde sig, trots sin nöd, över att ha sina barn tillbaka. Men inte långt därefter hade familjen det lika knapert igen, och föräldrarna bestämde sig än en gång för att ta med sig barnen ut i skogen. Hans och Greta hade än en gång, där de låg i sina sängar, legat och lyssnat, och Hans steg upp för att plocka kiselstenar. Men den här gången var dörren låst. Nästa morgon väcktes barnen tidigt, de fick var sitt stycke bröd och sedan gick de långt in i skogen. I hemlighet lät Hans en brödsmula falla då och då, för att de skulle hitta hem. När föräldrarna hade lämnat barnen, delade dessa på Gretas brödstycke och somnade strax därpå. När de vaknade var det redan natt. Trots att månen sken kunde de inte se brödsmulorna. Dem hade nämligen fåglarna ätit upp för länge sedan.
Barnen försökte nu ändå att hitta vägen ut ur skogen, med de kom bara allt längre in. Slutligen kom de framtill ett litet hus. Det var gjort av renaste socker. Hans bröt en ordentlig bit av taket och Greta försökte ta en ruta ur fönstret.
Då hördes en pipig röst: ”Knaperi, knaperi, knus, vem knaprar på mitt lilla hus?” Barnen svarade: ”Det är bara vinden!” och så fortsatte de att äta. Då öppnades plötsligt dörren och en urgammal kvinna kom utsmygande. ”Kom bara in, små barn”, sa hon. Och så bjöd hon barnen på en härlig måltid och gjorde i ordning två sköna vita bäddar åt dem.
Men hon var en elak häxa och låtsades bara vara snäll. I verkligheten tänkte hon äta upp de båda barnen. Tidigt nästa morgon spärrade häxan in Hans i en bur med galler. Han fick den allra bästa maten för att han snabbt skulle bli fetare.
Men Greta måste arbeta hårt och fick bara dålig mat. Varje morgon ropade den gamla häxan framför buren: ”Lille Hans. Visa mig ditt lilla finger, så att jag kan känna om du snart har blivit fet!” Men Hans sträckte fram en bit av ett kycklingben och eftersom hon såg så dåligt, märkte hon det inte. Men hon var förvånad över att han aldrig blev fetare.
En morgon ropade hon till Greta: ”Kom hit, latmask, hämta vatten! Hans må vara fet eller mager, jag tänker slakta honom och koka honom! Men först ska vi baka. Bakugnen är redan uppvärmd. Kryp in och känn efter om den har rätt värme!” Men Greta genomskådade häxan och visste, att hon tänkte steka och äta upp henne. ”Jag vet inte hur jag ska göra. Var snäll och visa mig hur jag ska krypa in”. Och när häxan muttrande stoppade in huvudet i ugnen, knuffade Greta till henne, så att hon föll rakt in i elden. Sedan stängde Greta snabbt igen ugnsluckan och sköt för regeln. Där fick den elaka häxan brinna upp.
Men Greta släppte ut Hans ur buren och ropade: ”Häxan är död!” Barnen hittade ädelstenar lite varstans i häxans stuga och de tog så mycket de kunde bära och begav sig på hemväg. De kom fram till ett stort vattendrag, men en anka förde dem över till den andra stranden. Strax därpå fick de syn på sitt föräldrahem. De rusade fram och föll sin far om halsen. Han hade sörjt sina båda barn lände. Hans fru var redan död. Hans och Greta visade honom sina skatter och sedan levde de lyckliga tillsammans.
