tisdag 27 december 2016
De dödas julotta
Plötsligt kände hon en hand på sin axel. Det var farfar! Hon kände igen honom från det bruna fotografiet över byrån hemma. Det var då det slog henne - hon hade ju aldrig träffat sin farfar! Han var död och begraven många år innan hon föddes. Och farfar väste åt henne:
- Ge dig iväg härifrån! Du har kommit för tidigt: Det är mitt i natten och du har hamnat i de dödas julotta. Ge div iväg innan de andra känner lukten av levade kött, annars kommer de att slita dig i stycken. Gå ut härifrån, vad du gör så vänd dig inte om, när du kommer till dörren så slänger du kappan bakom dig och spring!
Kvinnan kunde knapp röra sig av fasa, men hon gick mot dörren. När hon hörde de hasande ljuden bakom sig kunde hon inte låta bli att vända sig om och då såg hon dem. De döda med sina tomma svarta ögonhålor och de grinande käftarna. Hon skrek, kastade sig mot dörren, kastade kappan bakom sig och hörde hur den slets i stycken.
Hemma stängde hon in sig och vågade sig inte ut förrän på eftermiddagen. Då fick hon höra att senare på morgonen när vaktmästaren kom för att ställa i ordning inför den riktiga julottan, så hade han hittat en bit av hennes kappa på var och en av kyrkbänkarna. Det var de döda som hade delat upp den mellan sig. Då förstod hon att ifall hon inte kommit ihåg att kasta kappan bakom sig hade en bit av henne själv legat på var och en av kyrkbänkarna.
